söndag, mars 15, 2015

Vördnad

Han frågade mig när jag senast mötte någon jag kände vördnad inför. Ordet var så ålderdomligt att jag var tvungen att fundera på vad det betydde. "Du menar respekt?" frågade jag. "Nja, inte som i respekt för någons kunnande eller makt. Du kan känna vördnad inför en människa som saknar både kunskaper och makt. Det kan vara ett litet värnlöst barn som ligger i sin vagn. Förstår du vad jag menar nu?"
Plötsligt förstod jag vad han menade. När människor närmar sig ett spädbarn är det med en känsla av vördnad. Något stiger upp inom oss när vi ser de små fingrarna och de pyttesmå naglarna. En hand, tänker vi. Men ändå är det något mer än en hand. Vi känner vördnad inför det som vi saknar ord för. Vi kan säga att handen är liten men det förklarar inte vår känsla. Vi kan säg att vår kropp reagerar med någon sorts beskyddarinstinkt. Att känslan är biologiskt och hormonellt betingad. Tänk vad enkelt om det räckte som förklaring. Men det gör det inte.

Jag berättar att jag kände vördnad senast jag fick hålla i en väns nyfödda barn. Han frågar när jag senast kände vördnad inför en vuxen människa. Plötsligt inser jag att jag känner vördnad inför honom. Min Guru. Jag säger det till honom och han ser på mig med den där blicken som är en öppning rakt in i evigheten.  Han säger ingenting. Låter mig bara sitta där med mina tankar. 

Jag tänker att mina känslor inför honom är i högsta grad irrationella och på tvärs med min kulturella prägling. Jag föddes två år efter att dåvarande chefen för Medicinalstyrelsen - Bror Rexed - i sitt välkomsttal till personalen tillkännagav att alla från och med nu fick dua varandra. Det var startskottet på Du-reformen och jag tror det handlade om att våra sociala roller blivit mer transparenta. "Javisst, du är min chef, men det är bara en roll du spelar. Bakom din chefsroll är du något annat. Bakom din roll är du du. Och du är en helt vanlig människa. Varken över eller under någon annan. DU ÄR HELT VANLIG. Vardaglig. Någon som kan ha dålig andedräkt. Någon som kan få hemorrojder och fotsvamp. Någon som kan vara rädd för spindlar och mörker. Någon som kan drabbas av tvivel. Någon som kan vara rädd för att dö. 

Detta var en stor kollektiv insikt. Det var ett regelrätt reningsbad och ut med badvattnet åkte alla gamla förlegade uppfattningar om att någon kunde var upphöjd eller helig på något vis. När vi dyrkade någon skämdes vi lite. Men bara lite. Idrottsstjärnor och artister kunde vi dyrka. Men inte för att dom var upphöjda varelser utan för att dom kunde hoppa högt. Eller springa fort eller sjunga fint. Det kändes tryggt. För i dessa fantastiska kroppar som kunde göra ofattbara ting fanns vanliga människor. Om vi träffade en idrottsstjärna och fick chansen att prata med hen så kunde vi sedan stolt förkunna att hen var helt vanlig. Det kändes så skönt. Det tyckte alla våra vänner också när vi berättade om mötet. Tänk att hen är helt vanlig. Ja tänk! 

Men min Guru är inte en vanlig människa. Han kan visserligen ha dålig andedräkt men han är inte rädd för att dö. Inte heller kan han drabbas av tvivel. Han är inte det minsta vanlig. Jag känner vördnad inför honom. Han säger att han känner vördnad inför alla. Jag tror honom för jag känner det. Han utstrålar vördnad. Man hör det när han pratar med någon. Men ser det på honom. Minsta rörelse han gör är genomsyrad av vördnad. Det är så tydligt att han inom sig bugar sig för alla han möter. 

Han säger att det inte finns några vanliga människor. Han säger att alla är Gud. Att alla är precis som dom skall vara. Att alla är perfekta. 
Han säger det inte till dem bokstavligt talat. Men han säger det med sitt kroppsspråk. Han säger det genom att alltid stanna upp och ta sig tid. Genom att alltid växla några vänliga fraser med alla han möter även när han har en tid att passa vilket kan driva mig och andra till vansinne. Men sådan är han. Kompromisslös i sin övertygelse. Vem bryr sig om att hinna med en buss när man precis har träffat Gud? 

1 kommentar:

UA-3343870-1