tisdag, augusti 18, 2015

Låt oss mötas i förbryllningen

Det är ett hetsigt debattklimat nu och det är härligt! Vissa dagar frustar jag av upphetsning när jag läser hur debattörerna pucklar på varandra. Det händer att jag fantiserar om att själv befinna mig mitt i stridens hetta. Att jag med nyvässad penna får leka krig på någon av de stora dagstidningarnas debattsidor. Vilket argument skulle jag då ta till när motståndaren får in ett fult slag under bältet? Kanske något i stil med ... men försök föreställa dig att det var du som befann dig i situation X. Eller kanske ditt eget barn... Vad skulle du göra då? Då skulle det inte vara så himla lätt att påstå Y.... Ha, där blev du svarslös!
Ibland rivs jag med så mycket att pulsen stiger. När det verkligen bränner till i hjärnans synapser och amygdala får en injektion som får det att svartna för ögonen. Då känns det som att det är på riktigt. Då kan jag springa efter en tanke som vore den ett litet barn på väg ut i den hårt trafikerade gatan. Med ett skrik.
- Neeej, stannaaa!!!
Tanken är så verklig och den är mig så kär. Den är min. My PRECIOUS!
Om det i det läget skulle dyka upp en andlig guru, typ Eckhart Tolle, som med mild röst skulle säga - Let it go. It´s just a thought - skulle jag bli irriterad. - Vadå BARA en tanke, skulle jag fräsa. Vissa tankar kanske bara är tankar men den här tanken är annorlunda. Den gör skillnad på riktigt. Det är en mycket speciell tanke. Om gurunissen då skulle insistera på att det ändå bara var en tanke skulle jag bli ond på riktigt. Sluta lyssna. Avfärda den andre som en struts som försöker intala sig själv att det farliga inte finns på riktigt genom att gömma huvudet i sanden. Syns det inte så finns det inte. Att allt är mentala konstruktioner. Illusioner och skuggspel.
Fegis! skulle jag tänka om den personen. Sluta pilla dig naveln. Res på dig och möt verkligheten där ute och var glad att du ännu inte råkat ut för något som gör ont på riktigt. Som tortyr till exempel. Jag skulle vilja höra dig argumentera för att smärtan du känner, när dom drar ut dina tumnaglar, bara är en mental konstruktion.
Men när hjärnan lugnat ner sig lite skulle jag ändå stanna upp fundera på vad gurun sade. Och det är vad jag gör just nu.

Det är klart att jag måste släppa taget om min älskade tanke. Eller släppa och släppa. Jag kommer inte kunna hålla fast den. Den är hal som en ål. Den kommer slita sig, springa ut i gatan och bli överkörd. Och jag kommer se på den där den ligger som en våt fläck på asfalten. Utplånad. Efter ett tag kommer jag inte ens minnas vad den handlade om. Jag kommer vara stilla inom mig och bara stå där och begrunda det stora mysteriet.
Varifrån kommer tankarna? Och vart tar de vägen?
Som vågor på havet. En ständig dans. Kausalitetens heliga krigsdans.
Jag beundrar leken. Älskar hur varje ståndpunkt måste ha en motsatt ståndpunkt. Hur varje vågtopp måste ha en dal. Hur varje fred måste följas av krig. Hur varje civilisation har sin uppgång och sitt fall. Hur varje inandning följs av en utandning. Hur allting förr eller senare slukas upp i stillheten och dyker upp någon annan stans. Som något annat. Kanske som en nysning. Eller en gäspning. Tänk att ingen ännu säkert vet varför människor gäspar. Nåja, jag vet i alla fall NÄR jag gäspar. Efter cirka tjugo minuters debatt. Det spelar ingen roll vad debatten handlar om.
Varje lek har ett slut och när man är vuxen är det inte lika kul att leka tittut som när man var två år. Javisst, där har vi spelplanen. Jag fattar grejen. Vilka vill vara med i det röda laget och vilka vill vara med i det blå?
Men hur länge är det kul att spela? Ett par timmar på sin höjd. När vi förlorat kan vi gräma oss en stund. När vi har vunnit kan vi känna oss segerrusiga en stund. Men varje grämelse och varje segerrus har ett slut. Jaha, det var det. Och vad gör vi nu då? Jo, låt oss spela igen. Och igen. Och igen.
I love it! Jag älskar att spela. Älskar att vinna och älskar att förlora. Eller rättare sagt. Jag älskar att hata att förlora. Det är så jävla genialiskt konstruerat. Vi är så lättroade. Så lekfulla. Så vackra och så perfekta där vi springer runt, runt i ring och jagar vår egen skugga. Eller nåt. Inte vet jag vad vi jagar. Vi har roligt helt enkelt.

Nej, det här är ingen lek, ryter någon. Det här är förfärligt. Här blir barn våldtagna och torterade. Vi måste sätta stopp för det!
Självklart måste vi sätta stopp för det! Allt är inte en lek. Det finns allvar också. Självklart är det skillnad på lek och allvar. Varje lek följs av allvar precis som varje skratt följs av gråt. Högre och högre dansar den jublande insikten om att allting måste följas av ingenting. Att ingenting måste följas av allting. Så andas verkligheten. Så dansar multiversum.
Och det dansar för dig.
För dig min älskade.
Det är vad du kommer höra om du stannar upp. Om du verkligen stannar upp en stund och lägger örat till livets hjärta. Livet dansar för dig och du dansar för livet. Röd om kinderna av upphetsning. Och förbryllad. Och det är där jag vill möta dig. I förbryllningen. Där vill jag vara och då hinner jag inte debattera identitetspolitik.
Känner livet till sina rättigheter? Livet som andas födelse och död och skrattar ut sina barn i en kaskad av glittrande galaxhopar. Livet som begraver sina döda i svarta hål och gråter floder av mörk materia.
Min älskade vän, du skall veta att det här är stort, viskar multiversum när du lägger örat till hennes nakna hjärta. Det är alltid större. Alltid större än du kan föreställa dig, viskar hon och sluter dig i sina armar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1