söndag, september 13, 2015

Måtte orden blöda på stillhetens altare

Jag älskar religiösa övertoner lika mycket som jag älskar nyktert avskalad vardagsrealism. Allt får plats. Tro det eller ej.

Men idag blir det religiöst så det förslår. För här står jag med alla mina små ord, med alla mina stora, feta och svulstiga ord. Mina sockrade ord och mina extrasaltade. Mina torkade och mina syrade. Mina rostade och mina frostade. Här står jag med med mina välsvarvade koncept. Med mina tydliga och prydliga verklighetskartor. Med mina utvecklingsnivåer och mina invecklingspropåer. Med ett finger som pekar mot månen och en måne som snurrar runt mitt finger. 
Inför dig står jag. På ditt altare vill jag offra allt detta. Allt jag någonsin formulerat. Varenda bokstav skall blöda. Tömmas för Dig. O Stillhet!

Vem sade att ord är "like wind in dry grass"? T.S. Elliot pratade i nattmössan. Dom är ju hur köttiga som helst. Fyllda av blod. Utrustade med vassa tänder och mjuka händer. Ord kan smeka. Ord kan klösa. Det vet vi. Men inte på Stillhetens altare. Där rinner blodet ur dom. Där lyser blott din härlighet. O Stillhet!

Det låter lite hysteriskt kan man tycka. Ja, det kan man tycka. Man kan tycka tills man drunknar och dör i sin egen åsiktssoppa. Alla gör vad dom vill med sina åsikter men jag vill se blodet rinna ur dem. För ur dig är de komna, O Stillhet, och till dig skall de åter varda. 

Min törst är svår. Den river och sliter i hjärterötterna. Och du, O Stillhet, är den enda som kan erbjuda den klara nektar jag törstar efter. Porlande frisk och svalkande är du. Du är som att vakna upp och inse att allt det onda bara var en dröm. Slät är din panna. Varm och väldoftande är din andedräkt. Glittrar gör dina ögon. Kärlek är ditt namn och du bor i varje människas hjärta. Dig hälsar jag, O Stillhet. Dig vill jag tjäna. Dig vill jag vara trogen. 

lördag, september 05, 2015

Koltrasten säger allt

Du vet när det känns så där viktigt att hitta rätt ord. När man inom sig tänker att - ånej, det låter bara löjligt om jag säger så. Jag måste hitta ett bättre sätt att säga det på. 
Och så befrielsen när man inser att orden egentligen inte behövs. Att hjärtat talar sitt eget tysta men kraftfulla språk. Genom ögonen. Genom kroppsspråket. Genom en lätt beröring. Genom att bara finnas där tillsammans med den andra. 
Formuleringskrampen släpper när vi inser att vi faktiskt kan röra vid varandras hjärtan bara genom att se på varandra. Tänk att man lyckades röra vid miljoner människors hjärtan genom att publicera bilden på treårige Alan Kurdi där han låg uppspolad på stranden i Turkiet. Fotot på Alan Kurdi visar på styrkeförhållandet mellan språk och bild. 

Men ibland vill vi verkligen hitta bra ord och formuleringar. Inte bara när vi skriver och den vi vill röra vid finns bakom sin skärm långt borta. Jag minns när min mamma dött och jag kom tillbaka till jobbet. De flesta kom fram och beklagade sorgen men vissa sade ingenting. Gav mig bara en stor, varm kram. Men så fanns det de som liksom undvek mig ett tag, för att sedan komma fram och säga att det känns så futtigt att säga det pliktskyldiga - beklagar sorgen - för det är ju bara ord. Jag visst är det så och jag förstod den känslan. Och jag kan fortfarande känna likadant när jag möter någon som just förlorat en nära anhörig. Men jag säger ändå "beklagar sorgen" och tröstar mig med att värmen ligger i tonfallet och rytmen. I den stunden kan den nötta frasen bli till en sång. Och så inser jag ju att blicken betyder hundra gånger mer. Och beröringen. Eller gesten att lägga handen på hjärtat när man säger dom där orden. 

Och ibland vill jag skriva om det mest sårbara som finns. Om vad det egentligen innebär att vara människa. Att veta att man en dag skall dö. Vad det innebär för mig. Nu. 
Jag vill skriva om det som är så dyrbart att ingen, absolut ingen får pissa på det. För det gör människor. Pissar på andra människors skatter. Är jag beredd på det? 
Jag vill inte vara beredd. Vill inte gömma mig bakom skyddsmurar av nonsensprat och plattityder men visst garderar jag mig. Distanserar mig lite från texten. Spär ut den med lite plattityder. Jodå, det händer. Lägger ibland in en ton som öppnar för att det skulle kunna vara ironi. Eller blott ett tankeexperiment. Jag lägger in en ton som gör att jag kan ta ett steg tillbaka och säga att jaha ja, det där ... haha, ja det vara något jag bara skrev i stunden. Det var inte så allvarligt menat. Men det var det ju. Och man blir sårbar när man är allvarlig. 

Men när man är stilla och vet. Då är man osårbar. När man är stilla och vet att ingenting behöver formuleras. Att allt är omhändertaget. Att dom som vet - att jag vet - att dom vet - inte behöver några formuleringar. Dom behöver bara en blick. En blinkning. That´t it. 

Men dom som inte vet att jag vet att dom vet. Behöver jag inte nå dom och förklara för dom att jag vet?
Nej. 
Det räcker för mig att jag vet att dom vet.
Alla vet. 

Vadå vet? Vad är det vi alla vet? 

Jaa, det vet vi när vi stillar oss. När vi stannar upp. Inte för gott. Inte ett krampaktigt ställningskrig mot tankarna. Mot livet. Mot alltings ständiga förändring. Det räcker med ett enda ögonblick. Du vet, när man hör koltrasten en tidig sommarmorgon. Då vet man. I det ögonblicket vet man. 
Allt. 
UA-3343870-1