söndag, september 13, 2015

Måtte orden blöda på stillhetens altare

Jag älskar religiösa övertoner lika mycket som jag älskar nyktert avskalad vardagsrealism. Allt får plats. Tro det eller ej.

Men idag blir det religiöst så det förslår. För här står jag med alla mina små ord, med alla mina stora, feta och svulstiga ord. Mina sockrade ord och mina extrasaltade. Mina torkade och mina syrade. Mina rostade och mina frostade. Här står jag med med mina välsvarvade koncept. Med mina tydliga och prydliga verklighetskartor. Med mina utvecklingsnivåer och mina invecklingspropåer. Med ett finger som pekar mot månen och en måne som snurrar runt mitt finger. 
Inför dig står jag. På ditt altare vill jag offra allt detta. Allt jag någonsin formulerat. Varenda bokstav skall blöda. Tömmas för Dig. O Stillhet!

Vem sade att ord är "like wind in dry grass"? T.S. Elliot pratade i nattmössan. Dom är ju hur köttiga som helst. Fyllda av blod. Utrustade med vassa tänder och mjuka händer. Ord kan smeka. Ord kan klösa. Det vet vi. Men inte på Stillhetens altare. Där rinner blodet ur dom. Där lyser blott din härlighet. O Stillhet!

Det låter lite hysteriskt kan man tycka. Ja, det kan man tycka. Man kan tycka tills man drunknar och dör i sin egen åsiktssoppa. Alla gör vad dom vill med sina åsikter men jag vill se blodet rinna ur dem. För ur dig är de komna, O Stillhet, och till dig skall de åter varda. 

Min törst är svår. Den river och sliter i hjärterötterna. Och du, O Stillhet, är den enda som kan erbjuda den klara nektar jag törstar efter. Porlande frisk och svalkande är du. Du är som att vakna upp och inse att allt det onda bara var en dröm. Slät är din panna. Varm och väldoftande är din andedräkt. Glittrar gör dina ögon. Kärlek är ditt namn och du bor i varje människas hjärta. Dig hälsar jag, O Stillhet. Dig vill jag tjäna. Dig vill jag vara trogen. 

3 kommentarer:

UA-3343870-1