torsdag, oktober 29, 2015

Rentvådda och heliga

Ängsligt blickar vi in i oss själva. Är allting som det skall där inne? Har jag rätt inställning? Är min fighting spirit där med sin eld? Innerst inne vet jag ju att detta inte är ett problem. Det är en möjlighet för bövelen! Varför tänker jag ändå på det som ett problem? Varför känner jag mig så liten och rädd? Jag är ju egentligen en Gud. En Gudinna. Varför vågar jag inte drömma stort? Det är ju jag som skapar min verklighet. Det vet jag ju. Varför vågar jag inte lita på det? Vad var det som gick snett i min barndom? Kanske var det min förra chefs oerhört kränkande behandling som knäckte mig. Var är min skyddsängel? Varför har hon lämnat mig?
Ängsligt blickar vi ut i världen. Letar efter någon som kan ge oss svaret på vad som fattas oss. Kan du säga mig vad jag behöver göra för att bli den jag är ämnad att vara? Hur jag bör förhålla mig. Tänka. Känna.
Så att det inte blir fel.

Med en salig blandning av hopplöshet och förtröstan ser vi in i mediets ögon, shamanens ögon, coachens, guruns, prästens, psykologens, älskarens/älskarinnans, partnerns ögon, ja till och med barnets ögon. Vad fattas mig? Vad är det för fel på mig?

Och goda råd får vi. Feta visdomsord från Yogitepåsarna. Affirmationer från kylskåpsmagneterna. Fluffiga floskler. Inspirationer. Saker vi kan jobba med. Det är så jäkla bra med handfasta råd som vi kan tillämpa i vår vardag. Och uppmuntran. Någon som står på vår sida och stöttar oss så att vi gör rätt. För en gångs skull. Tänker rätt. Känner rätt. Någon som håller oss i handen.
Så att det inte blir fel.

För så är det. Vi vill att det blir rätt. Vi vill göra rätt. Känna rätt. Tänka rätt. Så att vi äntligen, sist och slutligen blir insläppta i det allra heligaste. Där vi dagarna i ända kan fröjda oss och sjunga oskuldens lov med dom andra oskulderna. För det är ju oskulder vi vill vara med.
Det är oskulder vi vill vara.
Fria från skuld. Fria från fel.
Rentvådda och heliga.

Ja Gud i himmlen. Vilket jäkla spektakel!
En annan aspekt av den högst älskade livskampen. Den som ger oss mål och mening. Den som ger oss fotfäste. Som definierar oss. Som ger oss det rätta eftermälet. Salig i åminnelse. Hen var en god människa. Hen valde rätt väg. Den smala vägen. Den som leder till himlen.

Och så en vacker dag kommer det nån jävla dåre och säger följande.
Ingenting fattas dig min vän. Du är redan fullkomlig. Du kan inte göra fel. Du kan inte tänka fel. Du kan inte känna fel. Allt är som det skall vara. Har alltid varit. Slappna av min älskade vän. Stoppa tillbaka ditt svärd i skidan. Drick en kopp te med mig.

Niohundra nittionio gånger av tusen kommer vi inte ens lägga märke till den här dåren. Vi är som målsökande robotar som hela tiden scannar av tillvaron för att ta reda på vad som är fel. Så att vi kan döda det.
Men en gång av tusen stannar vi upp och känner igen sanningen i den här dåren. Då jublar vårt hjärta och vi minns. VI MINNS. Livskampen var bara en dröm. En mustig och festlig dröm. En blodig och heroisk dröm. Men ack så smärtsam. Och när vi minns att det bara var en dröm. Då är vi hemma.


söndag, oktober 25, 2015

Egot är en hjälte

Att vara människa är inte lätt för någon. Även om man själv för tillfället råkar må bra, så rasar krigen därute i världen. Vänner och anhöriga blir sjuka och dör. Eller så bryter de samman under bördan av vardagens ansvar och konflikter. Så vi söker efter lösningar. De flesta genom att försöka dra sitt strå till stacken. Hjälpa, lindra och lyssna. Skänka pengar till Cancerfonden och Läkare utan gränser. Men det är också många som inte orkar dra sitt strå till stacken. Som flyr och distraherar sig. Missbrukar, snöar in i knasiga subkulturer, nördar loss i samlarmani eller specialintressen.
Åter andra blir andliga sökare. Av dessa ger sig majoriteten hän till någon av världsreligionerna. Lever och verkar i öppna och etablerade samfund. Ägnar sig åt hjälpverksamhet, mission, ungdomsarbete och ekumeniska projekt. Andra fastnar i galna sekter. Men allt fler väljer att söka fritt utan att binda sig till något specifikt samfund eller tradition. De söker lösningar i olika former av yoga och meditation och studerar olika traditioners visdomsläror. Det är i den världen jag är hemma.

I dessa eklektiska och löst sammansatta nätverk av andliga sökare pratar vi sällan om mörka krafter, ondska eller synd. Snarare finns här en benägenhet att trumpeta ut monistiska och skimrande slogans av typen - allt är kärlek - allt är medvetande - allt är liv i olika former. Jag älskar dessa trumpetfanfarer! Så är det bara. Men jag har också hört att det talas om en Satan i dessa sammanhang och det sägs att han lurar inom var och en av oss.

De är som att tankefiguren våra föräldrar, eller snarare mor och farföräldrar, var så inkörda på, den om Gott och Ont, Ljus och Mörker, Gud och Satan, har följt med i vårt DNA och flyttat in i våra huvuden. Satan har bytt namn bara och kallas nu för Egot. Och han måste dö. Det har jag hört människor säga. För han är roten till allt ont. Och nog är det en han alltid. Rationell och logisk. Mental och beräknande. Utan kontakt med hjärtat. Och precis som våra förfäder behöver vi frälsas. Från Egot. Från denna onda entitet som gör livet till ett helvete. Och våra frälsare blir de som kan tala om för oss hur vi skall döda egot. Hur vi skall överlista det. Svälta ut det. Bränna upp det. Whatever works. Please tell us! Save us from our Egos!!

Jag säger inte att det är vanligt. Det här sättet att tänka. Talet om alltings sanna essens är mycket vanligare. Men tankefiguren finns där. Idén om att Egot är Satan in disguise. Den finns där för att det känns bekant. De retoriska grepp forna tiders domedagspredikanter använde bara väntar på att återanvändas. Allt vi behöver göra är att byta ut Satan mot Egot. Sedan är det bara att köra. Folk kommer lyssna för det klingar så bekant. Fräls oss ifrån ondo. Ja just det ja. Fräls oss ifrån Egot.

Jag har skrivit mycket om andlighet men sällan använt mig att begreppet Ego. Och det beror på att jag tycker mig vara ganska lyhörd för vår tendens att hålla föreställningen om Satan levande. Men det tycks pågå ett krig. Både i det yttre och det inre. Så vad är detta krig?

Kriget kan ta sig oändligt många uttryck men energin är en och densamma. Motstånd och kamp. Så vad är Egot? Det är precis detta. Egot är kriget. Det är motståndet i oss. Kampen i oss. LIVSKAMPEN. Den vackra och heroiska. Den modiga och ädla. Ååå vad vi älskar den! Hjältens resa. Elden i vartenda vackert drama. Hjälten måste kämpa. Hjälten måste göra motstånd. Stå emot. Stå pall. Inte låta sig dras ned i fördärvet. Egot är hjälten. Och blodet flyter. Kvinnorna våldtas och gråter och barnen svälter. Regnskogarna skövlas. Haven förpestas och djur och växter dör ut. Och när allt är öde och tomt rider hjälten in i soluppgången. Vi fäller en tår och kvider lite när stråkarna sveper in och smetar på så det står härliga till. Vilken vacker saga!

Det kära vänner är egot. En hjälte. En krigare. En människa som inte viker sig. Och här föds varje krig.

Och längtar du efter krig och hjältedåd så kan du sluta läsa här. Detta är inte för dig. Längtar du efter att delta i kriget mot rasismen eller antirasismen eller cancern eller terrorismen eller drogerna eller IS eller de judiska bankkartellerna eller religionen eller ateismen eller jante eller flummet eller vetenskapen eller läkemedelsindustrin eller mångkulturen eller nationalismen ... eller whatever it is. Go for it! Kom igen! Slipa ditt svärd. Ta fram din hjälm och din rustning. Låt blodet flyta, se städerna brinna och se dig själv vinna. Det är ljuvligt. Det är brutalt vackert.

Men om längtan efter frid i hjärtat viskar till dig. Dag som natt. Om du hör den där rösten som viskar kom hem. Älskade vän. Allt är väl. Allt är precis som det skall vara. Allt har ALLTID varit precis som de skall vara. Varje snöflinga har fallit på rätt plats. Aldrig någonsin har en snöflinga fallit på fel plats...
... Om du hör denna viskning. Om den lockar dig mer än äran och berömmelsen. Sätt dig bekvämt. Slut dina ögon och lyssna. Vad är det som viskar i ditt hjärta? Fortsätt lyssna. Nyfiket. Undrande. Förundrat. Vad är det som känns så där varmt långt ner i hjärteroten. Som liksom pirrar. Känn in i det. That's it.

Det andra. Det om hur man skall förhålla sig till sina tankar. Till sina känslor. Allt det där pratet om att man skall lära sig accepera. Lära sig stanna i svåra känslor. Det är också egot. Samma saga. Samma krig. Spelplanen är en annan bara. Nu är fienden min oförmåga att acceptera. Min önskan att distrahera mig. Ram Dass säger det så bra.

"Are you trying not to try?"

Där sätter han fingret rakt på egot. I sin bottenlösa törst efter krig och drama kastar sig egot över vilken vishetslära som helst och försöker hitta något att kämpa mot. Egot hör att vi skall flöda med livet. Att vi skall låta livet leva ut sig spontant genom oss. Att vi går emot det spontana och naturliga när vi försöker. Vi behöver inte försöka. Livet gör allt åt oss. Det låter så vackert. Egot blir eld och lågor. Nu har det fått en uppgift. Det skall söka upp det där som försöker. Känslan av att försöka. Och döda den. För vem vill inte vara spontan och flöda med livet?

Egot hör att vi skall vara sköra och sårbara. Att det lilla sköra grässtrået är det starkaste som finns när stormen kommer därför att det böjer sig så vackert i vinden. Därför skall vi inte göra motstånd mot det som är. Ahaa, säger egot. Då vet jag vad jag skall göra motstånd mot. Jag skall göra motstånd mot min vilja att göra motstånd.

Och när man har sett det här några gånger. Skrattat gott åt det och insett att det inte finns ett jävla dugg man kan göra åt det. Att det är som det är. Då är det klart.

Va? Är det inte mer? Finns det ingen fortsättning på historien? Så kan det väl inte sluta? Så enkelt kan det väl inte vara?
Nej, självklart inte. Det är bara första steget ... hahaha. Sedan levlar man upp och då kommer det riktiga motståndet. Dom riktiga utmaningarna där man måste plocka fram det stora svärdet. Ahaaa, säger Egot och andas ut. Jag började bli riktigt orolig där.

onsdag, oktober 21, 2015

En hymn till Maya

Vad vet jag om livet som du inte vet?
Kanske ett och annat. Kanske vet du inte hur man bäst får fason på dubbelflageoletterna i tredje satsen av Paganinis första violinkonsert ... men troligen vet du mer saker om livet som du kan delge mig. Så låt oss mötas och dela kunskap. Det vill jag. Men mest av allt vill jag mötas och dela lyckan i att vara vid liv.
Nära livet.
I livet som livet.
Vara liv som dansar med liv - från liv - till liv - av liv - i liv...

Låt oss se på varandra och förundras över att vi är liv och att livet kan bli varse sitt eget varande. DET är mysteriet och lyckan och den stora anledningen att mötas och fira.

Visst är det förunderligt att livet kan uttrycka sig i så många olika former och dimensioner och tillstånd!

Livet kan till och med låtsas vara åtskilt från sig självt. Låtsas vara något annat som inte är liv som behöver hitta ett sätt att förhålla sig till livet. Hur lyckas livet med konststycket att framstå som något som inte är liv? Det är ta mig fan trolleri på högsta nivå. David Copperfield släng dig i väggen! Länge leve Maya! Vad du gör med dina ständigt skiftande slöjor är i sanning mästerligt! Jag bugar mig för din makt och kommer aldrig mer nedvärdera dig genom att säga att "vadå, det där är ju bara en massa illusioner och stories". Dina historier är så till den grad förföriska att också de största och mäktigaste av gudar kan falla ner i stoftet och börja tillbe någon av dina skapelser.

Jag tror inte att jag någonsin kommer lyckas med att överlista dig Maya. Dessutom misstänker jag att framtiden också är en av dina illusioner. Men tänk om också du är livet som leker med sig självt. Du skapar lidande och du skapar lycka. Plåga och njutning. Frihet och ofrihet. Och jag är din lek på samma sätt som du är min.

Alla mina historier om mig själv och världen och alltings sanna natur är lika mycket ett bländverk av illusioner som någonting du har skapat. Tänk om jag ... är ... du.

torsdag, oktober 08, 2015

Vaken i väntan

Vi drömmer tidens dröm och väntar. Väntar och väntar.
Men vad väntar vi på?
Att kaffet skall bryggas klart. Att det skall bli ordning och reda i huvudet, i huset, i landet, i världen.

Att världen skall bli rättvis. Att alla barn skall behandlas med respekt. Att misshandeln av djur skall upphöra. Att IS skall sluta mörda. Att det skall bli fred på jorden.

Det är så det ser ut med vår väntan. Vi väntar på att det skall bli bättre. Och det är detta som driver oss framåt. Som får oss att handla. För vi blir otåliga. Våra händer rör sig nervöst. Vi vill göra väntan kortare. Så vi städar. Gestikulerar. Debatterar. Står upp för. Kämpar för. Kämpar mot. Bygger upp och river ned. Gråter och ber. Vädjar och ler. Matar och kramar. Viskar och smeker. Vi gör något helt enkelt. Något modigt. Eller så fegar vi ur och flyr. Gömmer oss. Distraherar oss. Bedövar oss med droger eller tv-serier och väntar på att det onda skall gå över. Också det ett görande. Också det en väntan.

Och så en dag får vi en glimt av något annat. En annan möjlighet. En inbjudan till något annat än ett liv i väntan. Något annat än fly eller fäkta. Och en törst vaknar inom oss. Finns det verkligen något annat?

Vi vågar knappt tro det. Ingen i vår omgivning tror det. Alla väntar. Alla känner att något saknas. Att så här kan vi inte ha det. Det här duger inte. Och vi gör som alla andra för det är enklast så. Vi somnar om och fortsätter drömma tidens dröm.

Vi fortsätter för att det ger våra liv mening. Kampen för en bättre värld. Hoppet om en varmare och vänligare värld.
Eller så ger vi upp hoppet. Förbannar världen och människorna. Gör oss kalla och hårda. Skrattar rått och hånar. Säger att det inte finns något mening. We are fucked och alla som inte ser det är barnsliga. Cynismen är ljuv. Den ger oss ett övertag. Den får oss att se ned på världsförbättrarna. Men den släcker inte törsten.

Och så får vi återigen en glimt av DETTA ANDRA. Av mysteriet. Av den spröda tonen. Så nytt och ändå så välbekant. Vi ser sprickan i tidsdrömmens kompakta väv och bländas av verklighetens ljus.

Och vi ser att allt är här nu. Vi ser bara det som är. Verkligheten. Alla våra insikter om tiden och nuet kollapsar. Allt det fina vi läst om att vara närvarande i nuet kollapsar. Insikten om att framtiden inte finns kollapsar. Insikten att det förflutna inte finns kollapsar. Och det som nu öppnar sig är inte en insikt. Det är en enkelhet. Det är lågmält och det behöver inte formuleras eller förklaras. Det är bara så självklart.
Allt är här.
Kriget och freden, nöden och hjälpen, hatet och kärleken, hopplösheten och hoppet, kaoset och ordningen, begäret och tillfredställelsen, komplexiteten och enkelheten.

Allt är här. Ingenting saknas. Allt är fullbordat och ingenting är förändrat. Allt är som det alltid varit. Vi fortsätter vänta otåligt på att kaffet skall bryggas klart. Vi fortsätter arbeta för alla barns rätt till utbildning och lek. Vi fortsätter arbeta för att världen skall bli bättre.
Vi behöver inte sluta med någonting. Vi behöver inte börja med någonting nytt. Vi hade inte ens kunnat om vi velat.

DET är den stora revolutionen. Att allting alltid varit precis som det skulle vara.
När vi ser det kan vi inte göra annat än skratta och gråta om vartannat och förundras över att hjärtat är så oändligt stort att det rymmer allt detta och alltid har gjort det. Kärleken har aldrig varit annat än oändlig och kan aldrig bli annat än oändlig.

måndag, oktober 05, 2015

Kapitulationen och Nåden

När livet surnar, vilket det gör med jämna mellanrum, säger jag inom mig:
Så här vill jag inte känna.
Jag säger det inte på ett medvetet sätt. Det är mer som en klåda eller en molvärk. Mer somatiskt. Mer omedvetet.
Så här ... vill jag inte ... känna.

Slutsats: Jag måste göra något. Kanske äta en macka? Eller träna? Hursomhelst måste jag ändra något i mitt liv. Kanske söka ett annat jobb. Ett mer utmanande jobb. Eller säga upp mig. Sluta konsumera. Sluta med den här ohållbara livsstilen. Köpa en liten jordlott, några höns, och börja med egenhushållning. 
Eller så behöver jag bara komma bort här i från en stund. Långt bort. Några veckor på Bali kan göra underverk. 
Eller så är det mycket enklare än så. Kanske behöver jag bara en vän att hålla i handen. Någon som lyssnar på mig. Någon som för en gångs skull är mer intresserad av mina problem än av sina egna. 

Jag vet inte. Jag har hört kloka människor säga att det handlar mer om hur man tar det än om hur man har det. Att det inte finns något dåligt väder. Bara dåliga kläder. Jag behöver kanske inte ändra något i det yttre. Kanske behöver jag bara ett nytt förhållningssätt. 

Plötsligt rycker jag till. Gnuggar mig i ögonen. Allt är nytt och ingenting är förändrat. Vad har hänt?
Nåden har kommit till mig. Och jag gjorde ingenting. Jag bugar mig. Djupt. Pannan mot marken. Jag säger tack. Tack livet!

Fast egentligen låter det krångligare än vad det är. Nåden är inte något jag kan få. Eller mista. Nåden finns inte där ute. Det finns bara inget bättre sätt att prata om nåd. Eller så gör det det. 

Vi säger att vi ber om nåd. Guds nåd. Vi går ner på knä. I vår totala utmattning. I vår totala rådvillhet knäpper vi våra händer. Men det sitter långt inne. Jävligt långt inne. Vi låter det oftast gå väldigt, väldigt långt innan vi knäpper våra händer. Vi vill försöka själva först. Det är en sorts hederssak. Det här fixar jag själv. Den här lilla dissonansen. Den fixar jag med en macka. Eller med en resa. Eller med en ny meditationsteknik. Eller med en ny relation. Eller med ett nytt sätt att tänka. Ett smart sätt att förhålla sig. Egentligen handlar det bara om att strukturera sin tid. Tänk vad smart! Vad bra jag är som klarar det här själv. Jag behöver ingen nåd. Bara några smarta råd. Jag är min egen lyckas smed. Fantastiskt!

Det är skönt att slippa vara beroende av någon annan. Något annat. Att gå ner på knä och be är lite förödmjukande. Vem vill kapitulera bara sådär. Äh, det var jobbigt det här med att vara människa. Jag ger upp! Ta mig i handen Gud och led mig på dina vägar. Som ett litet barn. Vad är det för sätt? Det är ren och skär infantilism. Ovärdigt en vuxen människa. 

Det spelar ingen roll vad vi tycker om allt detta. Förr eller senare kapitulerar vi alla. 
Förr eller senare. 
Och när det sker, när vi sist och slutligen knäpper våra händer, blir det aldrig som vi föreställt oss! Aldrig! 
Det blir alltid något nytt. Något oanat storslaget och vackert. En mjukhet som överstiger allt vi kunnat drömma om. En klarhet som lyser med sådan kraft att allt vi tänkt bleknar och löser upp sig i det nya. För nåden är alltid ny. Den är inte ett tillstånd. Nåden är inget vi uppnår. Inget vi kan äga. Inget vi kan hålla fast. Inget vi kan förlora. 
Kan det vara så att det är vi...
... du och jag ...
... som är nåden?
UA-3343870-1