måndag, oktober 05, 2015

Kapitulationen och Nåden

När livet surnar, vilket det gör med jämna mellanrum, säger jag inom mig:
Så här vill jag inte känna.
Jag säger det inte på ett medvetet sätt. Det är mer som en klåda eller en molvärk. Mer somatiskt. Mer omedvetet.
Så här ... vill jag inte ... känna.

Slutsats: Jag måste göra något. Kanske äta en macka? Eller träna? Hursomhelst måste jag ändra något i mitt liv. Kanske söka ett annat jobb. Ett mer utmanande jobb. Eller säga upp mig. Sluta konsumera. Sluta med den här ohållbara livsstilen. Köpa en liten jordlott, några höns, och börja med egenhushållning. 
Eller så behöver jag bara komma bort här i från en stund. Långt bort. Några veckor på Bali kan göra underverk. 
Eller så är det mycket enklare än så. Kanske behöver jag bara en vän att hålla i handen. Någon som lyssnar på mig. Någon som för en gångs skull är mer intresserad av mina problem än av sina egna. 

Jag vet inte. Jag har hört kloka människor säga att det handlar mer om hur man tar det än om hur man har det. Att det inte finns något dåligt väder. Bara dåliga kläder. Jag behöver kanske inte ändra något i det yttre. Kanske behöver jag bara ett nytt förhållningssätt. 

Plötsligt rycker jag till. Gnuggar mig i ögonen. Allt är nytt och ingenting är förändrat. Vad har hänt?
Nåden har kommit till mig. Och jag gjorde ingenting. Jag bugar mig. Djupt. Pannan mot marken. Jag säger tack. Tack livet!

Fast egentligen låter det krångligare än vad det är. Nåden är inte något jag kan få. Eller mista. Nåden finns inte där ute. Det finns bara inget bättre sätt att prata om nåd. Eller så gör det det. 

Vi säger att vi ber om nåd. Guds nåd. Vi går ner på knä. I vår totala utmattning. I vår totala rådvillhet knäpper vi våra händer. Men det sitter långt inne. Jävligt långt inne. Vi låter det oftast gå väldigt, väldigt långt innan vi knäpper våra händer. Vi vill försöka själva först. Det är en sorts hederssak. Det här fixar jag själv. Den här lilla dissonansen. Den fixar jag med en macka. Eller med en resa. Eller med en ny meditationsteknik. Eller med en ny relation. Eller med ett nytt sätt att tänka. Ett smart sätt att förhålla sig. Egentligen handlar det bara om att strukturera sin tid. Tänk vad smart! Vad bra jag är som klarar det här själv. Jag behöver ingen nåd. Bara några smarta råd. Jag är min egen lyckas smed. Fantastiskt!

Det är skönt att slippa vara beroende av någon annan. Något annat. Att gå ner på knä och be är lite förödmjukande. Vem vill kapitulera bara sådär. Äh, det var jobbigt det här med att vara människa. Jag ger upp! Ta mig i handen Gud och led mig på dina vägar. Som ett litet barn. Vad är det för sätt? Det är ren och skär infantilism. Ovärdigt en vuxen människa. 

Det spelar ingen roll vad vi tycker om allt detta. Förr eller senare kapitulerar vi alla. 
Förr eller senare. 
Och när det sker, när vi sist och slutligen knäpper våra händer, blir det aldrig som vi föreställt oss! Aldrig! 
Det blir alltid något nytt. Något oanat storslaget och vackert. En mjukhet som överstiger allt vi kunnat drömma om. En klarhet som lyser med sådan kraft att allt vi tänkt bleknar och löser upp sig i det nya. För nåden är alltid ny. Den är inte ett tillstånd. Nåden är inget vi uppnår. Inget vi kan äga. Inget vi kan hålla fast. Inget vi kan förlora. 
Kan det vara så att det är vi...
... du och jag ...
... som är nåden?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1