torsdag, oktober 08, 2015

Vaken i väntan

Vi drömmer tidens dröm och väntar. Väntar och väntar.
Men vad väntar vi på?
Att kaffet skall bryggas klart. Att det skall bli ordning och reda i huvudet, i huset, i landet, i världen.

Att världen skall bli rättvis. Att alla barn skall behandlas med respekt. Att misshandeln av djur skall upphöra. Att IS skall sluta mörda. Att det skall bli fred på jorden.

Det är så det ser ut med vår väntan. Vi väntar på att det skall bli bättre. Och det är detta som driver oss framåt. Som får oss att handla. För vi blir otåliga. Våra händer rör sig nervöst. Vi vill göra väntan kortare. Så vi städar. Gestikulerar. Debatterar. Står upp för. Kämpar för. Kämpar mot. Bygger upp och river ned. Gråter och ber. Vädjar och ler. Matar och kramar. Viskar och smeker. Vi gör något helt enkelt. Något modigt. Eller så fegar vi ur och flyr. Gömmer oss. Distraherar oss. Bedövar oss med droger eller tv-serier och väntar på att det onda skall gå över. Också det ett görande. Också det en väntan.

Och så en dag får vi en glimt av något annat. En annan möjlighet. En inbjudan till något annat än ett liv i väntan. Något annat än fly eller fäkta. Och en törst vaknar inom oss. Finns det verkligen något annat?

Vi vågar knappt tro det. Ingen i vår omgivning tror det. Alla väntar. Alla känner att något saknas. Att så här kan vi inte ha det. Det här duger inte. Och vi gör som alla andra för det är enklast så. Vi somnar om och fortsätter drömma tidens dröm.

Vi fortsätter för att det ger våra liv mening. Kampen för en bättre värld. Hoppet om en varmare och vänligare värld.
Eller så ger vi upp hoppet. Förbannar världen och människorna. Gör oss kalla och hårda. Skrattar rått och hånar. Säger att det inte finns något mening. We are fucked och alla som inte ser det är barnsliga. Cynismen är ljuv. Den ger oss ett övertag. Den får oss att se ned på världsförbättrarna. Men den släcker inte törsten.

Och så får vi återigen en glimt av DETTA ANDRA. Av mysteriet. Av den spröda tonen. Så nytt och ändå så välbekant. Vi ser sprickan i tidsdrömmens kompakta väv och bländas av verklighetens ljus.

Och vi ser att allt är här nu. Vi ser bara det som är. Verkligheten. Alla våra insikter om tiden och nuet kollapsar. Allt det fina vi läst om att vara närvarande i nuet kollapsar. Insikten om att framtiden inte finns kollapsar. Insikten att det förflutna inte finns kollapsar. Och det som nu öppnar sig är inte en insikt. Det är en enkelhet. Det är lågmält och det behöver inte formuleras eller förklaras. Det är bara så självklart.
Allt är här.
Kriget och freden, nöden och hjälpen, hatet och kärleken, hopplösheten och hoppet, kaoset och ordningen, begäret och tillfredställelsen, komplexiteten och enkelheten.

Allt är här. Ingenting saknas. Allt är fullbordat och ingenting är förändrat. Allt är som det alltid varit. Vi fortsätter vänta otåligt på att kaffet skall bryggas klart. Vi fortsätter arbeta för alla barns rätt till utbildning och lek. Vi fortsätter arbeta för att världen skall bli bättre.
Vi behöver inte sluta med någonting. Vi behöver inte börja med någonting nytt. Vi hade inte ens kunnat om vi velat.

DET är den stora revolutionen. Att allting alltid varit precis som det skulle vara.
När vi ser det kan vi inte göra annat än skratta och gråta om vartannat och förundras över att hjärtat är så oändligt stort att det rymmer allt detta och alltid har gjort det. Kärleken har aldrig varit annat än oändlig och kan aldrig bli annat än oändlig.

2 kommentarer:

  1. Spiken rakt genom huvudet som vanligt. Sluta aldrig formulera och skriva! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Momo! <3 Det värmer i hjärtat att läsa dina ord!

      Radera

UA-3343870-1