lördag, november 28, 2015

Att sluta flyga är lite som att sluta leva

Tanken på ett samhälle utan ett levande debattklimat skrämmer oss. Ett sådant ruskigt samhälle kan bara vara en diktatur utan yttrandefrihet, tänker vi och ryser. Så mycket älskar vi debatten. Så mycket älskar vi striden mellan åsikter, krockande värderingar och dynamiken i dualismens köttkvarnar.
Vi vill ha för och emot. Vi vill ha höjning kontra säkning. Vänster mot höger. Södermalm mot Ullared, AFA mot Åkesson och klimatsmart vegansk jul med yoga i fjällen mot julskinka, thailandresor och hudcancer. 

Vi glömmer att samhället finns inom oss. Att det uppstår och försvinner i vårt medvetande. Det finns inget samhälle därute som vi skall förhålla oss till. Inte egentligen. Det samhälle vi upplever uppstår i vår hjärna och består av våra tankar, våra tolkningar, våra fördomar, rädslor och drömmar. 

Därute finns inget samhälle. Därute finns den namnlösa verkligheten. Det som är. Rått, naket och så jävla vackert och fullkomligt att allt vi kan göra är att gå ner på knä, knäppa våra händer och tacka Gud för att vi får leva ännu en dag i paradiset. Ja, om vi inte firar och dansar förstår. Dansar en vild och vacker hyllningsdans till verkligheten. 
Därute finns samma som härinne. Sanningen. Alltid naken, alltid perfekt, alltid kåt, alltid helig och förevigt obesudlad av det mentala juckande som kallas ett levande debattklimat. 

För i sanningen finns det ingenting att debattera. Det finns inga smarta södermalmshippsters som offrar julskinka och solresor för miljön och barnens framtid. Det finns inget korkat Ullaredspack som vräker i sig kött och åker till Thailand. I verkligheten finns bara en mänsklighet, ett heligt förbund av undersköna själar som i sin total oskuldsfullhet agerar ut sin betingning i varje evigt nu. 

Jag läste i morse en artikel i Svenska Dagbladet om att "runt 8 av 10 är oroliga för klimatförändringarna, enligt en ny undersökning. Men oron tycks inte slå igenom i svenskarnas konsumtionsmönster - bland annat fortsätter flygresorna att öka, med högre utsläpp som följd." På Arlanda intervjuades Margaretha Haglind som var på väg till Bangkok. Hon är som alla i kön till incheckningen orolig för klimatet, men, säger hon, "Jag ser inte framför mig att vi skulle sluta flyga. Att sluta flyga är lite som att sluta leva ..." Och medan jag skrattar, polarisarna gråter och jorden svettas så agerar Margaretha Haglind bara ut sin betingning medan hon brer senap på sin julskinka. Och jag kan inte blunda för att hon, som vi alla, är fullkomligt oskuldsfull i allt hon tänker och gör. Allt är som det skall vara. 

"Nothing lasts ... but nothing is lost. ... everything is changing into something else"
Terrence McKenna
Vem gråter idag över Tyrannosaurus Rex? 
Om femhundra tusen år kan kolatomerna i Margaretha Haglind finnas i en liten blå blomma i en annan värld, i en annan formernas dröm. 

Jamen vad ska man säga om värdet av en levande miljödebatt? Vad kan man göra annat än skratta? Jo, jag vet, man kan öppna köksskåpen och kasta allt sitt IKEA-porslin i väggen och skrika tills hjärnan blöder. Många har gjort så eller något liknande. Men har det hjälpt? 

Att sluta flyga är lite som att sluta leva. Javisst. Så känns det för Margaretha Haglind. För livet finns ju någon annan stans. Långt, långt bort. För här finns det i alla fall inte. Eller?
Nej, det gör ju inte det. Här finns bara våra tankar, våra tolkningar, våra fördomar rädslor och drömmar. Och i denna mentala drömvärld agerar vi blint ut vår betingning. I denna mardrömslika illusion driver vi oss själva mot utplåning. 

Terrence McKenna, salig i åminnelse, skulle inte säga emot. Men han skulle inte bli upprörd. Han skulle skratta och säga "... nothing is wrong, nothing is wrong. Everything is on track." Det är vad jag tror. För jag tror att han såg samma sak som jag. Debatten om rätt och fel är död. Det finns inget liv i den. När vissa mentala koncept krockar med andra mentala koncept blir kroppen stressad och spänd. Sluta! vill kroppen säga. Vakna, ropar kroppen. Vakna ur drömmen! Vakna och se att du lever. Att du är liv. Att du är ett överflöd av liv och intelligens. Du behöver inte flyga för att leva. Inte heller behöver du kunna gå på vattnet för att vara upplyst. Jag älskar en sak som den vietnamesiske buddistmunken Thich Nhat Hanh sagt:
"Undret är inte att gå på vattnet utan att gå på jorden"

Vi kan alla vakna upp ur drömmen och se att undret är här. Det stora är att du är. ATT DU ÄR. Hör du mig Margareta Haglind?
Du är. Här. 
Bangkok eller Ullared? Det spelar ju ingen roll? Kan du se det? När du är i Ullared är du HÄR. När du är på din favoritstrand i Thailand är du HÄR. Det är HÄR överallt. I vattnet. På jorden. I luften. Och du ÄR överallt. Du ÄR lika mycket på Gekå´s i Ullared som du ÄR i himlen med knubbiga keruber och fluffiga moln eller i din egen läskigaste fantasi om helvetet på jorden med människor som lever och andas abstrakt konst, kryptisk poesi och puccini operor från morgon till kväll. 
Kan du begripa? Grejen är att du ÄR. Det som ingen kan ta ifrån dig. Det är större än allt. Själva varandet. Själva upplevandet. Källan till allt liv. Till all tid. Du är det. Eller som hinduerna säger ”Tat Twam Asi”. ”Du är det”. Med andra ord. Du, som den individuella själen Atman, är identiskt med det - den absoluta verkligheten, Brahman. 

Men skit i vad hinduerna säger! För guds skull. Ingenting blir väl mer sant för att det sägs på Sanskrit! Indier med långa skägg och ögon som skimrar av hemlig lycka är inte ett dugg mer upplysta än du. I själva verket är ingen av oss upplysta. Sanningen är att det är vi som lyser upp allting. Vi är medvetandets ljus. 

Här, i det allra enklaste och det allra mest levande, källan till allt liv. Själva varandet. Själva närvaron. Här finns verkligheten. Och den finns nu. 
Det finns inget Thailand. Det finns inget Ullared, inget Södermalm, inga puccini operor, inget Gekå´s, ingen samhällsdebatt, ingen yttrandefrihet, inga diktaturer, inga fängslade journalister, inga julskinkor, inga veganska alternativ, inga klimatsmarta lösningar och inga Tyrannosaurus Rex. Allt det där är koncept. Namn. Ord. Etiketter. Vi vet ingenting om något av detta. Ingen ting. För det är inga ting. Inga separata entiteter någonstans. Bara livets väv, livets dans, livets sång. Oändligt enkel och oändligt stor. Alltid i förändring. Alltid levande. Här. Nu.

Så är det i verkligheten. Så är det när vi är vakna. 
Och då, men först då, kan vi möjligen sluta med vårt blinda, men fullkomligt oskuldsfulla utagerande av vår betingning. 
Och då, men först då, kan vi se en framtid för våra barn och barnbarn på vår blåa planet. 
Vårt fysiska hem i multiversum. 

torsdag, november 26, 2015

Vadå vadå

Att få säga som det är
att jag ingeting vet om det här
mer än att det gör mig kär.
Att få säga det
är vad mitt hjärta begär

- Hur kan du vara kär i det som är dåligt? Det som är fel? Det som är fult? Frågar den som tror på sina tankar. Frågar den som fastnat i den kompakta dimma av mentala strukturer som kallas betingning, sunt förnuft, god uppfostran, värdegrund och inre kompass.

- Min inre kompass visar inte åt något håll. Den visar på det här. På DET SOM ÄR.

- På DET SOM ÄR vadå?

- Vadå vadå svarar jag, och skrattar inom mig. Ett kluckande skratt. Ett skratt som kommer ur DET SOM ÄR. Naket.

- Vadå naket? frågar den människa som är van vid att se världen gå omkring klädd i just hennes betingnings-byxor, hennes sunt-förnuft-skjorta, hennes värdegrunds-skor, hennes god-uppfostrans-jacka och hennes inre-kompass-mössa.

- Vet du att DET SOM ÄR skimrar när det är naket? Att det strålar av heligt ljus? Vet du det?

- Jag förstår inte vad du pratar om, säger den som aldrig pratar om det som BARA ÄR. Säger den som bara pratar om det som är NÅGOT. Något av allt det som tankarna säger att det är.

Jag vet som sagt ingenting om det här. Men på min inre himmel dyker det upp fåglar som kvittrar om att de vet vad det är. Tankefåglar med långa näbbar och vassa klor. Fåglar som vill att jag tror. Att deras visdom är stor.
Kvitter kvitter kvitter. Jag förstår inte vad dom kvittrar om. Jag trodde länge att jag förstod. Men nu tror jag inte längre. Nu vet jag. Att tankar bara är tankar. Att de säger lika mycket om verkligheten som fåglarnas kvitter.
Jag anar att skillnaden är mycket liten mellan en frisk människa som hör röster och en sjuk människa som hör röster.

- Ånej, säger den som kallar sig frisk. Mina röster är inga röster. Det är tankar. Sunda och förnuftiga tankar. Inte alls sjuka och destruktiva.

- Mhm, säger jag medan jag bläddrar i dagens tidning. Så allt det här som det står om i tidningen utspelar sig alltså inuti ett mentalsjukhus? Det utspelar sig alltså inte ute i samhället där dom sunda och förnuftiga människorna styr och ställer?

söndag, november 15, 2015

Stormens öga

Det blåser storm i Europa. Ja, i hela världen faktiskt. Och mitt i stormen finns du och jag. Vi hör stridsropen men vi hör också gråten och bönerna om fred. Vi lyssnar till alla dessa tankar om vad vi nu måste göra och vad vi inte får göra. Vems fel det är. Vems fel det inte är. Att det kanske inte är som vi tror. Att det kanske i själva verket är västmakterna som skapat IS. Att vi nu sår vad vi skördat med vår vapenhandel och vårt arroganta sätt att girigt styra och ställa i de länder där det svarta guldet finns. Vi hör också att vi är utan skuld. Att det vi nu ser är ondskan själv som hotar att förinta våra goda, demokratiska samhällen och föra oss alla tillbaka till medeltiden. Vi hör ropen om att ingen skall få ta ifrån oss våra rättigheter. Vår demokrati, vår religionsfrihet och vår yttrandefrihet.

Och mitt i allt detta står du och jag. Tysta. Lyssnande. 
Det stora mysteriet är lika levande som alltid. Vad är det som hör larmet och ropen? Vad är det som hör all gråt och all veklagan? I vad uppstår allt detta?
Ordlöst frågar vi livet:
- Vad är det som ingen kan ta ifrån oss? 

Och svaret kommer som en viskning. Från djupet av våra hjärtan.
- Vi är här.
- Nu.
- Det kan ingen ta ifrån oss. 

De kan ta vår framtid ifrån oss. Men ingen kan ta ifrån oss det här ögonblicket som vi upplever NU. Ingen kan ta ifrån oss det enklaste och det mest självklara. 

Men vem bryr sig om det enkla och det självklara? De flesta vill ha det som är komplicerat och tvivelaktigt. De vill ha det som är konstruerat, fabulerat och ihopfantiserat. De vill ha stort, fett drama. Det onda mot det goda och bomber och granater. De skiter väl i det som är enkelt och självklart. 

Ja, det är ju det de flesta gör. Skiter i det enkla och det uppenbara. 
Bortser från det enda som är säkert. Nämligen att:
Vi ÄR
Vi är HÄR
Vi är här NU
Vi är MEDVETNA
Om VAD vi är medvetna är lite oklart. Men ATT vi är medvetna. Det är säkert. 

De flesta tvivlar på att det finns något att hämta i det som är säkert. I det som är sant, orubbligt och alltid levande och friskt. I det som är tillitens hjärta.

Är det då så konstigt att vi befinner oss mitt i denna sjukt förvirrade vansinnescirkus?
Men det är ingen fara på taket, för mitt i stormens öga är allt som det skall vara. Här är vi. Du och jag. Nu. Vilande i tillit. Ingenting mer behövs.
Jo, klagar våra vänner. Det är tråkigt att bara vara här. Det måste hända någonting! Vi måste ha något att kämpa för! Ja men då så. Då är ju allt som det skall vara. Eller?

lördag, november 14, 2015

Mörkrets ansikte

Känner du dig dragen till mörkrets ansikte? Gå då närmare och rör vid det med dina fingertoppar!
Tycker du dig ana att sanningen bor i mörkret. Gå då djupt in i det och lyssna! 
Tycker du att mörkret är vackert? Älska det och dyrka det! 
Vill du låta dig lockas och slickas av mörkrets tungor. Ge dig hän och njut! 

Passa på nu, för det kommer en dag då den stora frågan inte längre är vad som UPPLEVS utan vad i dig som UPPLEVER. Det kommer en dag då allting pekar tillbaka på dig. På ditt medvetandes ljus. Din sanna natur. Också mörkret.
Allting längtar hem. 
Hem till dig. 

Men om den dagen ännu inte kommit. Förfasa dig över det fasansfulla! Upplev hur Nazgûlerna jagar dig i dina onda drömmar. Känn förödelsens extas pumpa i ditt blod. Se Apocalypse Now och följ med Colonel Kurz djupt in i mörkrets hjärta. Känn i din kropp hur dekadensen sprider sig som giriga maskar. Hur moralen vittrar sönder och normerna krackelerar. En efter en. Hur dina allra heligaste värden släpas i smutsen och trampas sönder. Kanske kommer du en dag se dig själv överskrida de gränser du svurit som heliga. Kanske kommer du en dag stå där med blod på dina händer och känna dig berusad av makten över liv och död. Allsmäktig, gränslös och fri. Men kommer du veta vem du är? Kommer du veta sanningen?

Den dagen kommer då du vaknar upp och minns att det är du som lyser upp varenda vrå av multiversum. Allting är beroende av dig och ditt ljus. Också mörkrets ansikte och mörkrets tungor. Också gränserna och gränsöverskridandet. Normerna och det normlösa. Det heliga och det tabubelagda. Allting uppstår i ditt ljus. Och försvinner. 

I själva verket har mörkret ingen tunga och inget ansikte. Allt kött har ätits upp av maskarna. Mörkrets ansikte är rent. Fritt från kött och tid. Öppet rakt in i evigheten. Precis som ditt hjärtas innersta. 

onsdag, november 11, 2015

Att vara gubben Morgan

"Everything is arising spontaneously." Mooji

Livet sjuder i oss. Det bubblar och surrar och sprakar när vi i varje ögonblick tar form som de hisnande vackra uttryck för mysteriet som vi är. Vårt blod hittar själv vägen till alla de oräkneliga skrymslen och vrår där det behövs för att göra sitt kärleksfulla arbete. De otaliga nervcellerna i våra hjärnor och kroppar vet exakt hur de skall överföra det ofantliga antal elektriska signaler som får miraklet människan att tänka och prata och skriva att-göra-listor och flyga helikopter till toppen av branta berg där vi sedan med skidor på fötterna kastar oss ned för de snöklädda och så gott som lodräta bergsidorna. När vi sedan, tillsammans med våra vänner, kopplar av med några glüwein framför brasan i den timrade fjällstugan och njutningsfullt tänker tillbaka på dagens adrenalinrusiga hjältedåd vet våra kroppar exakt hur de skall ta hand om den varma dryckens små etanolmolekyler för att de skall bädda in våra sinnen i en behaglig mjukhet. När filmteamet visar filmen där vi landar med perfekt balans efter ett hopp på minst tjugo meter och tanken "det där gjorde jag jävligt bra" dyker upp, gör den det alldeles av sig självt. Vi har ingen aning om hur vi skall göra en sådan tanke. Vi har aldrig kunnat göra några tankar överhuvud taget. Våra tankar tänks fram alldeles spontant av tänkandet självt. 

Spontanitet är ett underbart litet ord då det antyder att det skulle kunna finnas något som inte är spontant. "Kan du försöka vara lite mer spontan" är en komisk uppmaning då spontanitet inte är något vi kan göra. 
Spontanitet är vad vi är. 
Vi bara händer. Heroiska hopp hoppas. Tankar tänks. Känslor känns. Maten i våra magar smälts. Gifterna som kommit in i våra kroppar bryts ned. Vi har ingen aning om hur det går till. Och även om vi har en PhD i biokemi har vi ingen som helst kontroll över hur enzymerna i vår lever utför sitt livsviktiga arbete. Arbetet utförs. 

Men vi då? Vad skall vi göra? Skall vi gå runt och vara arbetslösa hela dagarna?

Vi är drömkaraktärer i våra egna tankedrömmar. Vi gör ingenting. Har aldrig gjort någonting. Vi blir drömda av livet självt. Kanske som en del i en fängslande lek som medvetandet hittar på i varje nu. Inte vet jag. Kul är det i alla fall. Nästan jämt. 
Men ibland blir det bara så sabla jobbigt att vara en drömkaraktär. När vi står inför svåra val till exempel. När ett dilemma tornar upp sig och alla dom andra drömkaraktärerna kräver av oss att vi TAR ANSVAR och VÄLJER RÄTT. Då blir drömmen svettig. Hur nu en dröm kan svettas. 

Tänk vad svettigt det måste vara att drömma att man är migrationsminister Morgan Johansson just nu och alla säger att man måste ta ansvar, inte bara för sig själv, utan för hela Sverige. Ja inte bara för Sverige utan faktiskt för hela EU, då Sveriges migrationspolitik påverkar resten av EU. Ja, faktiskt stannar ju inte ansvaret vid EU:s gränser utan mina beslut som migrationsminister påverkar också alla de miljontals flyktingar som vill bort från krig och fattigdom och nu trycker på för att komma in i EU. Det är inte utan att man känner stor ömhet för drömkaraktären Morgan Johansson. Det är inte utan att man vill ge honom oändligt med kärlek och intelligens. Så att han TAR ANSVAR och VÄLJER RÄTT. 

Och plötsligt ter sig det jag just sagt om drömkaraktärer så litet och naket. Som ett litet barn som inte begriper någonting. Och det är JUST DÄRFÖR jag vet att det är sant. 

Jag vet inte om ni ljugit någon gång. Jag menar så där jobbigt mycket. Jag har i alla fall gjort det. När jag gick i mellanstadiet hade jag en period då jag ljög ganska mycket. Bara för att det gick. Bara för att andra var så godtrogna. Trodde jag. Men jag minns hur svettigt det var. Det var så mycket att hålla reda på och minnas. Det växte liksom och jag minns när jag insåg att jag aldrig skulle klara av att kontrollera allt det som måste kontrolleras för att lögnerna inte skulle avslöjas. Jag minns också hur skönt det var att sedan bara ge upp, krypa till korset och erkänna. 

Och det är precis så det är med politiken. Den är en ofantlig härva av lögner och manipulation där alla hela tiden är livrädda att sanningen skall avslöjas. Vad nu sanningen är. Det är det nog ingen som kommer ihåg. Vad alla däremot kommer ihåg är att de måste jobba stenhårt från bittida till sent för att hålla ordning på de otaliga lögnerna och försöka manipulera andra så att lögnerna inte avslöjas. 

Oerhört komplicerat är det. Och vuxet. Och ansvarsfullt. Som politiker måste man anstränga sig. Det enkla vore ju att säga som det är. Men det kan ju vem som helst göra. Det kan ju till och med ett litet barn göra. Nej, för att göra sig förtjänt av alla förmåner måste man göra något svårt. Som att ljuga och manipulera. 

Tillbaka till frågan vad vi skall göra när vi tröttnat på att ljuga och manipulera. Kom ihåg att "vi" är drömkaraktärer. Vi har aldrig funnits på riktigt. Så när vi slutar ljuga och manipulera så slutar vi existera. Vi kommer inte bli arbetslösa. Vi kommer dö. 

Låter det läskigt. Det är det inte. Det är inte konstigare än att du sitter och spelar ett dataspel där du låtsas att du är en gubbe som gör en massa saker. Du går in i spelet och (som det så fint heter) identifierar dig med gubben. Men folk som spelar dataspel är ju inte rädda för vad som skall hända med dom när dom stänger av datorn. Då slutar dom helt enkelt vara gubben i spelet. Konstigare än så är det inte att sluta vara drömkaraktären. Identifikationen med "den vi tror att vi är" bryts. Och vi minns att vi är det vi alltid varit. Livet självt. Spontaniteten själv. Kreativiteten. Lusten. Lekfullheten. Skrattet. Gråten. Kärleken. Det är enkelt. Och det är sant. 

tisdag, november 10, 2015

Mirakelblicken

Miraklernas tid är inte förbi. Däremot tror jag, som manusförfattaren Alan Ball, att vi lever i en kultur som uppmuntrar oss att blunda för mirklet. Blunda för det som är. Eller snarare täcka över det genom att klistra på våra förnumstiga etiketter. Och ju mer vi klistrar och kladdar med våra mentala etiketter, desto blindare blir vi för det som finns rakt framför oss hela tiden.
Miraklet.

Jag älskar karaktären Ricky i Alan Ball´s mästerliga film American Beauty. Jag skall försöka skriva så att också du som händelsevis inte sett filmen kan följa med. Ricky är en udda tonårskille som blir ihop med Jane, huvudpersonen Lesters dotter. Ricky har alltid med sig sin filmkamera och filmar de mest udda ting. En gång filmade han en plastpåse som virvlade runt i vinden. När han visar den filmscenen för Jane säger han:

"It was one of those days when it's a minute away from snowing. And there's this electricity in the air, you can almost hear it, right? And this bag was just... dancing with me. Like a little kid begging me to play with it. For fifteen minutes. That's the day I realized that there was this entire life behind things, and this incredibly benevolent force that wanted me to know there was no reason to be afraid. Ever.

Video's a poor excuse, I know. But it helps me remember... I need to remember...
Sometimes there's so much beauty in the world I feel like I can't take it... and my heart is going to cave in."

Hör vi verkligen vad Ricky säger här? Alltså på riktigt. Han säger att det inte finns någon anledning att vara rädd.
Någonsin.

Det är KOLOSSALT stora ord.

Hur kan han säga så när det finns så mycket hemskheter ute i världen? Vågar vi verkligen lita på honom? Han har trots allt, som man får veta i början av filmen, legat inne på en sluten psykiatrisk avdelning.

Observera! Det här är den stora frågan. Mänsklighetens stora fråga.

Den om döden. Och hemskheterna. Och orättvisorna.
Hur kan vi inte ha ångest när vi vet att det finns hemlösa kvinnor som, när vintern kommer, fryser ihjäl i rännstenen. Ensamma och övergivna.
Vad kan befria oss från vår rädsla och vår ångest?

Att bara veta att frihet är möjligt kan hjälpa. Ricky blev fri och han var endast arton år gammal. Jaja, jag vet att han är en filmkaraktär. Men det är du också. Och jag. I denna förunderliga film som vi kallar livet.

Ricky blev fri därför att han var en person som struntade i det han lärt sig. Han höll sig till det han såg. Det som var. Naket och avskalat. På det sättet var han sällsynt. Vi människor är annars ett mycket läraktigt släkte. Vi är också mycket lydiga och plikttrogna och vi älskar att kladda med mentala etiketter.

Vi lär oss hur vi skall reagera om vi hamnar ansikte mot ansikte med Presidenten eller Kungen eller Superkändisen. Då skall vi ta oss för pannan och säga, oh my God, det här är inte sant, och så skall vi fnittra upprymt och tänka att det HÄR är en av dom bästa dagarna i vårt liv. Sedan skall vi niga, bocka, skrapa med foten, le fånigt och stamma fram några förlägna och underdåniga fraser.

Vi lär oss också hur vi skall reagera om vi ser en hemlös kvinna som ligger ihjälfrusen i rännstenen. Då skall vi titta bort och tänka - Gud så hemskt. Vilken rutten värld vi lever i. Jag skäms över att leva i ett samhälle där sådant tillåts hända. Jag borde nog rapportera detta till polisen. Kanske har någon annan redan gjort det. Alltså, det borde vara förbjudet att dö ensam i det här landet. Det borde vara lag på det. Det gör så jävla ont att se. Nu är min dag förstörd. Jäkla skit!

Men Ricky, han struntade i det han lärt sig. Han vara bara öppen som ett barn. Bevittnade och filmade. Såg det som var. Som det var. Sant.
I en scen där Ricky och Jane slår följe hem från skolan börjar dom prata medan ett begravningståg passerar.

RICKY: Have you ever known anybody who died?
JANE: No. Have you?
RICKY: No, but I did see this homeless woman who froze to death once. Just laying there on the sidewalk. She looked really sad.
(They watch the FUNERAL CARS pass.)
RICKY: I got that homeless woman on video.
JANE: Why would you film that?
RICKY: Because it was amazing.
JANE: What was amazing about it?
RICKY: When you see something like that, it's like God is looking right at you, just for a second. And if you're careful, you can look right back.
JANE: And what do you see?
RICKY: Beauty.

Och det är i den blicken som friheten finns. Som Gud finns. Som Sanningen finns.
Närsomhelst. Varsomhelst. Här och nu.

Den blicken har vi alla. Vi behöver inte göra någonting för att se miraklet. Bara strunta i allt vi lärt oss. Sluta kleta med våra mentala etiketter.
Sluta tjata om att saker är hemska. Sluta tjata om att hemskheter inte borde få hända. För det är inte sant.
Hur vet vi att det inte är sant?
Vi vet det därför att hemskheter händer. Hela tiden. Om och om igen.
Och hur vet vi att hemskheterna inte är hemska?
Det vet vi när vi ser med den öppna blicken. Med Rickys öppna, stadiga blick. För den tillhör oss alla. Vi föddes med den blicken. I själva verket är vi den blicken.
Mirakelblicken.



fredag, november 06, 2015

Det hejdlösa

Jag frågar min guru Google vad hen vet om villkorslös lycka. Knappar ivrigt in "villkorslös lycka" med citattecken och allt och trycker på Enter. Svaret kommer som alltid blixtsnabbt. På 0,39 sekunder hittar Google 183 resultat.
Ok, jag vet. Kvalitet är viktigare än kvantitet men jag tycker ändå att det var magert. Konstigt att inte fler är intresserade av villkorslös lycka.
Provar med "lycklig utan anledning". 855 träffar. Inte riktigt lika magert men ändå.

När jag söker på "villkorslös kärlek" får jag 33 200 träffar. Det är ju en klyscha så det är väl inte så konstigt att det ger fler träffar. Men ställ det i relation till någon random svensk kändis, typ Zara Larsson, så är intresset för "villkorslös kärlek" inte mycket att hänga i julgranen. "zara larsson" ger 1 930 000 träffar.

Det villkorslösa tycks inte vara så hett. Lycka och kärlek skall vara behäftad med villkor. Så är det bara. Annars blir det inget drama. No juice. No crying. No violence. No blood.

Själv blir jag allt mer uppfylld av det villkorslösa, men det andra finns såklart kvar. Betingningen arbetar på som en maskin. Mekanismen är helt och hållet förutsägbar. Inga överraskningar. Stoppa in mat, chloklad, nikotin, alkohol, kramar, sex, bekräftelse, kärleksförklaringar, lugnande mediciner och gulliga kattungar i ena änden, så kommer det ut dopamin och lycka i andra änden. Det slår adrig fel. Och om det slår fel så beror det på att något i maskinen är trasigt.
Stoppa in svek, försluster, rabiessmittade hundar, kritik, hån, ensamhet, fattigdom, hunger, sjukdomar och dåligt knark, så kommer blodet bli alldeles svart av toxiska stresshormoner och annat elände.

Så länge vi är mer intresserade av det villkorade kommer våra liv handla om hur vi å ena sidan kan undvika rabiessmittade hundar och dåligt knark, samt hur vi å andra sidan kan hitta mer choklad och fler gulliga kattungar.
Ok, det var kanske inte världens mest relevanta exempel. Kanske handlar våra liv snarare om hur vi kan hitta fler härliga människor som fyller oss med positiv energi, samt hur vi skall undvika psykopater och energitjuvar.
Kanske handlar våra liv om att komma ihåg att ge den där komplimangen som kan göra så stor skillnad för någon annan. Komma ihåg att säga till våra nära och kära hur mycket vi älskar dom. Komma ihåg att känna den krispiga höstkylan mot vår kind. Stanna upp och verkligen njuta av lukten av höstlöv och nybakat bröd. Vara helt och hållet där när vi låter vår hand röra vid bäbisens fjuniga hjässa. Lägga ner besticken, sluta tugga och låta oss uppfyllas av smaksensationernas rikedom och den subtila värme maten sprider inuti kroppen. Sakta ned under kärleksakten, känna suget i den andres blick och inse att vi inte behöver rusa iväg mot orgasmen. Att vi inte behöver rusa iväg mot morgondagen. Mot helgen. Mot kvällen. Inse att det alltid är här. Livet. Och aldrig där.

Och där har vi dom igen. Våra älskade villkor. Livet kommer skänka oss lycka när vi stannar upp och är närvarande. När vi ger utan att vilja få något tillbaka. När vi slutar irra runt i våra mentala labyrinter och kommer ner i kroppen och sinnena.

Jamen det är ju sant kan man invända. Vi blir lyckligare när vi påminner oss om att vara närvarande. Det finns forskning som visar på det. Att mindfulness fungerar. Javisst. Och vi blir lyckligare när vi får kramas och gulla med kattungar. Och när vi gör något osjälviskt. Det finns det också forskning på.

Villkoren gör livet så spännande. Fyller våra liv med tankar på vad vi kan göra. Vad VI kan göra. För det är vi som GÖR lyckan.
Javisst. Så är det ju!
Villkoren fyller också våra liv med tankar på vad ANDRA kan göra. Du GÖR mig lycklig. Genom att leka med mig. Genom att välja mig framför alla andra. Genom att säga att du älskar mig.
Javisst. Så är det ju!
Ehh...
Så är det väl?
Eller?

Så här är det. ... sade han ödmjukt ... Det är inget som helst fel på villkorad lycka. Det är INTE fel att tro att vi kan GÖRA oss själva och andra lyckliga. Eller att andra kan GÖRA oss lyckliga. Jag vill vara absolut klar på den punkten. Det jag nu kommer säga står nämligen inte i motsättning till någonting annat.

När vi klappar den lilla kattungen tror vi att lyckan finns i det lilla djuret och att den överförs via vår känsliga hud för vidare transport in i vårt längtande blod. Kattungen ger oss lycka. Det är ett fullt normalt sett att se på saken. Och vi får gärna fortsätta tro att det fungerar så. Vi behöver inte ifrågasätta den tron.

Det hela blir spännande när, låt säga en man, finner kvinnan i sitt liv. Hon som GÖR honom lycklig. För att hon avgudar honom. För att han är grym i sängen. För att han är rik och mäktig. För att han är omtänksam och rolig. Då säger mannen för sig själv. This is it! Jag har funnit lyckan. Jag är Gud.
Till henne säger han, inte rakt ut, men han antyder det, till en början försiktigt och subtilt. Du skall inga andra Gudar hava jämte mig. När hon inte lyssnar börjar han svettas. Han börjar tvivla på att han verkligen är Gud och känner hur makten glider honom ur händerna. Vad göra?
Ja, det enda vettiga är ju att låsa in henne. Tycker han. Och nåde henne om hon börjar sura och visa sig otacksam. Hon har ju honom och han är ju Gud. Vad kan den korkade slynan mer begära?
En liten tyrann och hans kuvade kvinna kan mänskligheten leva med. Men när det blir till en farsot som sprider sig över jordens yta. Då blir det problem. Eller problem och problem. Det blir blodigt. För kvinnans inneboende kraft är lika okuvlig som mannens. Så hon kommer gör motstånd. Som hon alltid gjort. Och då slår han. Som han alltid gjort.

En indisk visdomslärare som hette Nisargadatta, var känd för att ge samma råd till alla som kom till honom för andlig vägledning:
Stay in the I AM.
Det var hela hans lära.
Nisargadatta dog 1981 men denna uråldrig lära, som han var en av de främsta företrädarna för, lever kvar för den bär inom sig den renaste och mest livgivande av sanningar. Inom Vedanta, som Nisargadatta får anses vara en del av, säger man att Brahman, den absoluta verkligheten, manifesterar sig som Sat Chit Ananda. På svenska ungefär: Varande, Medvetande, Lycka.
I vårt varande finns inte bara medvetandet utan också lyckan. Dessa tre är olika aspekter av samma absoluta sanning.

Lyckan som finns i Sat Chit Ananda är villkorslös. Men Nisargadatta förstod att människor alltid måste ha EN SAK att göra. Så att "stanna" kan, om man vill, ses som ett sorts villkor. Stanna och lyssna. Hur känns själva varandet? Går det att stoppa varandet?
Nej, vad man upptäcker är att det är hejdlöst. Vi ÄR hejdlösa. Och när man känner in i detta hejdlösa så känner man att det bubblar. Till en början mycket subtilt. Mer som ett svagt pirrande. Men man måste stanna upp för att känna detta. Stanna upp och känna inåt. Och allteftersom man utforskar det här pirrandet, som finns i själva varandet, desto svårare får man att hålla sig för skratt. Och snart vet man att man stoppat fingret rakt i det kosmiska eluttaget. Källan till allt och att den källan finns inom oss. Den finns i DIG. Believe it or not!

Den som hittat källan till allt inom sig själv behöver inte låsa in sin kvinna och slå henne. Han behöver inte hoppa fallskärm eller paddla ensam över atlanten för att känna sig levande. Han kan mycket väl fortsätta hoppa fallskärm och paddla ensam men han kommer inte slå sin kvinna. Den saken är säker.
Han kommer heller inte döda för sin tro eller sin ideologi. Han kommer inte behöva klamra sig fast vid någon tro eller någon ideologi. Han kommer vara.
Fri.

tisdag, november 03, 2015

Var gömmer du dig?

Mina kära dotter spelar trumpet och jag älskar hennes ton. Som silverpilar viner tonerna genom rummet och långt, långt ut i evigheten. Att lyssna på henne när hon övar tillhör det bästa jag vet. (Även om jag inte kan låta bli att komma med synpunkter på hennes övningsmetodik.)

Men hur förtjust jag än är i trumpetens klang så är jag ännu mer fascinerad av viskningar. Jag kommer ofta på mig själv med att viska tyst för mig själv. 

"Var gömmer du dig?" viskar jag medan jag vandrar genom ICA Maxis långa gångar på jakt efter mandelmjölk och havregryn. Lysrörens strålar bränner i mina ögon och slamret från kundvagnar och skrikande barn skär i mina trumhinnor, medan jag lyssnar efter svaret. Lyssnar med hela min kropp. Med hela mitt väsen. Jag viskar igen, nu ännu tystare "var gömmer du dig?" 
Jag ropar inte. Det vore väl annars det mest naturliga. Borde jag inte ta i för att överrösta larmet och slamret? Nej, istället viskar jag ännu tystare. "Var gömmer du dig?"
Jag förväntar mig inte att svaret skall föregås av trumpetfanfarer. Tror inte att det kommer basuneras ut från ovan med en tordönstämma som får hela ICA Maxi att darra. 
Ingenting händer. Jag plockar ner två paket mandelmjölk från hyllan och fortsätter mot flingor och gryn. Hjulen på kundkorgen som jag drar efter mig rasslar och skrapar mot det hårda golvet. Då hör jag en viskning.
"Här."
Jag stannar. Håller andan. Lyssnar. Då hör jag viskningen igen. 
"Älskade vän, jag är här. Alltid".
Medan jag står där vid havregrynen hörs ett skrik "Kevin!! Kom hiiiit!" Jag vrider på huvudet och borta vid läsken ser jag en trött och grådaskig mamma med ring i näsan som tappat tålamodet. Hennes formlösa ansikte blottar nu lite av all den besvikelse och hopplöshet som härbärgeras i hennes förhärdade hjärta. 
Allt är stilla i mig nu. Då hör jag den viskande rösten igen. "Känner du inte igen mig?" viskar rösten. Jag tittar fortfarande på mamman. Inuti i hennes enorma kroppshydda finns en sårad liten flicka som fått många hårda smällar av livet. "Här är jag" viskar rösten. 
Jag lägger paketet med havregryn i min korg och drar vidare mot kassorna. Medan korgens hjul rasslar mot det hårda golvet kan jag höra stillheten i slamret. Jag kan känna välsignelsen som strålar ner mot mig från de många lysrören. Jag har just hört min älskade viska att hon är här. Att hon aldrig har lämnat mig. 
Då hör jag henne igen. "Jag är i alla", viskar hon.
I samma ögonblick kommer mamman med ringen i näsan förbi. Med ett hårt grepp om Kevins arm. Hon vänder sig om och ger mig en kort blick. Hon vet att jag vet. 

söndag, november 01, 2015

När Fru Sobril sviker

Du vet när fläkten plötsligt slutar fungera och det blir tyst. Det knäppa är att det är först då vi lägger märke till fläkten. När den inte längre surrar. Lite så är det med gnisslet från våra tankar.
... Den här hösten är det mycket. Massvis med jobb fram till jul. Sedan kommer julstök och massa mat och umgänge men när det är över, då ska jag ha en veckas semester och åka iväg på den där sköna meditationsretreaten. Där ska jag äta vegetariskt och vila mitt sinne. Det skall bli så himla skönt!... 
Med andra ord - inte nu men snart!
Det är så tankefläkten surrar i huvudet. I ett försök att blåsa ut den där unkna lukten av flottigt missnöje. Inte nu men snart! Surr surr surr. 

Men vad fan, man måste ju ha något att se fram emot nu när det bara blir mörkare och kallare för var dag! Eller hur? Annars orkar man ju inte. Brum brum brum. Hoppet är det sista som lämnar människan. Surr surr surr. Men ärligt talat, vad är det för fel med att drömma? Brum brum brum. Jag känner tacksamhet, det gör jag. Jag har det bättre än många andra. Absolut! Jag har en underbar familj och jättefina vänner. Det vet jag och jag är verkligen tacksam för det. Jag vet att jag borde fokusera på det som är bra. Brum brum brum. Men det känns bara som att livet kan vara så mycket mer än detta. Jag har så mycket mer inom mig som liksom inte får blomma ut när jag måste hålla på och ringa till försäkringsbolag och boka tid hos tandhygienisten och gå till apoteket och hämta ut den där hemorrojdsalvan och städa. Ja, städa måste jag. Det luktar fan sopor i köket. Jag måste städa ut allt gammalt ur kylskåpet. Och jag menar, det kan ju inte vara DÄRFÖR jag har kommit hit till jorden. För att städa och slänga sopor. Surr surr surr. Nej, en sak är säker. Här och nu kan jag inte vara här och nu. Men förhoppningsvis kommer det snart en tid då jag kan vara mer här och nu. Brum brum brum. DÅ, när jag får vara DÄR, på den underbara meditationsretreaten, kommer jag förhoppningsvis kunna vara här och nu. Hur nu det skall gå till. Det är ju nu jag är här. Då kommer jag ju vara där. Brum brum brum.

Vem som helst kan ju genomskåda vad vi håller på med. Hur vi jagar vår egen svans. Runt runt runt springer vi. Snabbare och snabbare tills vi ramlar i säng. Och så upp igen nästa dag. Fixa frukost. Sno runt och göra oss iordning. Surr surr surr. Iväg till jobbet. Brum brum brum. Prata greja ordna och dona och kolla fb-flödet och tröttna på det och gå en promenad och andas ordentligt och undra när det riktiga livet ska börja. 

Många ger upp. Fler än man kan tro faktiskt. Håll mig och vagga mig. Ta upp mig i din mjuka famn och vagga mig till ro. Ärad vare du Fru Sobril. Jag ber dig! Håll mig i handen och led mig in i din välsignade dimma. Djupare och djupare in i ditt violetta mörker. Jag har aldrig varit en person som letat efter genvägar. Jag vill vara en person som klarar det själv men nu orkar jag inte längre. Jag ger upp. 

Det är mitt jobb att sälja välsignelse på burk. Det sägs att Sverige är ett sekulariserat land. Att vi slutat tro på Gud. Det är BS. Det stämmer att allt färre finner Gud i kyrkan. Men varför skall man sitta i en hård kyrkbänk och lyssna på en massa prat när Gud finns på burk. På Apoteket. När du kan ha henne med dig i fickan vart du än går. När du kan svälja henne närhelst du vill vara i paradiset. Du som läser, vet du hur det känns att bli kysst och smekt och Fru Sobril? 
Vet du det?

Det kan hända att du börjar undra om benen i din kropp verkligen är sådär hårda och stela som du fått lära dig att ben är. Det börjar alltmer kännas som att hela din kropp är gjord av honung. Mjuk, len och söt. Du sänks ned i en helig flod av flytande frid. Allt gnissel upphör. Fläkten tytsnar. Ett stilla leende stiger upp i ditt ansikte som solen stiger upp ur havet. Äntligen blir det tyst. ÄNTLIGEN. 

Jag har inte sett alla Fru Sobrils anhängare. Men många. Sedan skall man veta att polyteismen lever och frodas i konungariket Sverige. Tillber man inte Fru Sobril så är det herr Stesolid som gäller. Eller unga fröken Alprazolam. Eller farbror Tramadol. Eller alla på en gång nedsköljda med hjälp av Kung Alkohol. 
Eller så tillber man Greve Oxycontin. Han är i en klass för sig, närmare bestämt narkotikaklass III, så han får bo i det stora inbrottssäkra skåpet där bakom. Min arbetsplats är sannerligen som ett helt panteon. Hyllorna i mitt tempel dignar av välsignelser. Lådorna är fyllda till brädden med frid. På burk.

Många skulle nog säga att lugnande och opiater är långt ifrån något som skänker frid och välsignelse. Att det bara tar udden av det värsta. Gör livets vassa kanter lite mindre vassa. Förra veckan hade jag en pensionerad lärare som hämtade ut Sobril för att det hjälpte mot hans tinnitus. Andra tar det för att det är muskelavslappnande och gör det möjligt att leva med ryggskadan som kom efter bilolyckan. Men hur man än vänder och vrider på det finns välsignelsen att köpa på burk. 

Men när den snälla läkaren på vårdcentralen slutat och den nya ragatan gnäller och krånglar och vägrar skriva ut mer än 25 tabletter åt gången. Då suger det att vara en anhängare till Fru Sobril. Som om någon skulle äta lugnande för att det är roligt! Läkare är idioter! Och på gatan tar dom ju femtio spänn för en ynka liten 5 mg tablett. Dom uslingarna! Då får man hålla sig till Kung Alkohol men det är ju så låg klass. Jag vill inte vara en person som måste tugga strong mint. 

Och här finns det en öppning. Vad händer om man skalar ned den sista meningen? 
Jag vill inte vara en person. Punkt. 

Vad händer om någon då, i det speciella ögonblicket, möter din blick och säger 
- Min vän, du behöver inte låtsas vara en person. Du är livet självt. Du behöver inte tugga strong mint. Du behöver bara vara. 

Du kommer fortsätta leka dina lustiga lekar som du alltid gjort. Och du vet ju att personen aldrig kunnat leka. Den kan bara grubbla och krångla. Det är livet självt som leker. Det är du min vän! 
Personen har för det mesta ångest och känner sig missnöjd. Personen kan faktiskt inte göra något vettigt överhuvudtaget. Personen har ingen aning om hur den skall få hjärtat att slå. Hur den ska pumpa blodet genom den vackra kroppen. Genom dom känsliga fingertopparna. Personen vet inte hur den skall göra för att tänka fram tankar. Och det är ju inte så konstigt. Personen är ju själv en tanke. 
Och den här lilla person-tanken behöver inte göra ett smack. Den kan kan få vara där om den vill. Det stör inte dig. Du behöver inte personen. Allt kommer flyta på hur bra som helst av sig självt. Tankarna kommer fortsätta att tänka sig själva. Känslorna kommer fortsätta att kännas. Tungan kommer fortsätta smaka. Ögonen att se. Öronen att höra. Du behöver inte vara en person för att leva och leka. 

Som Livet självt kan du drömma att du är en person. Och jag säger dig, dröm så mycket du vill. Och när drömmen går över i en mardröm skall du veta att du närsomhelst kan vakna. 
Vakna som livet självt. 
Du flödar och dansar i dig själv. Genom dig själv. Runt dig själv. Leker kurragömma med dig själv. 
- Livet, var har du gömt dig? undrar du medan du samtidigt ligger och kurar under sängen. Väntar och håller andan. Och det hela är så spännande. Med rosiga kinder leker du att du letar efter dig själv.

Och du älskar att klä ut dig. Ibland klär du ut dig till vardagstristess. Och du lyckas lura dig själv varje gång. Du är lekfullheten själv. Det busigaste som finns. Du älskar strider och idag fick du lust att drömma upp två kombatanter. För femtioelfte gången. Personen mot vardagstristessen. Kommer personen lyckas döda vardagstristessen? Eller blir det tvärtom. 

Du brukade älska den här leken. Det var som att du aldrig kunde tröttna på den. Men idag känner du att spänningen har avtagit. Det slår inte gnistor längre. Nu surrar det bara. Och brummar trött. Då är det dags. 
Dags att vakna!
UA-3343870-1