lördag, november 28, 2015

Att sluta flyga är lite som att sluta leva

Tanken på ett samhälle utan ett levande debattklimat skrämmer oss. Ett sådant ruskigt samhälle kan bara vara en diktatur utan yttrandefrihet, tänker vi och ryser. Så mycket älskar vi debatten. Så mycket älskar vi striden mellan åsikter, krockande värderingar och dynamiken i dualismens köttkvarnar.
Vi vill ha för och emot. Vi vill ha höjning kontra säkning. Vänster mot höger. Södermalm mot Ullared, AFA mot Åkesson och klimatsmart vegansk jul med yoga i fjällen mot julskinka, thailandresor och hudcancer. 

Vi glömmer att samhället finns inom oss. Att det uppstår och försvinner i vårt medvetande. Det finns inget samhälle därute som vi skall förhålla oss till. Inte egentligen. Det samhälle vi upplever uppstår i vår hjärna och består av våra tankar, våra tolkningar, våra fördomar, rädslor och drömmar. 

Därute finns inget samhälle. Därute finns den namnlösa verkligheten. Det som är. Rått, naket och så jävla vackert och fullkomligt att allt vi kan göra är att gå ner på knä, knäppa våra händer och tacka Gud för att vi får leva ännu en dag i paradiset. Ja, om vi inte firar och dansar förstår. Dansar en vild och vacker hyllningsdans till verkligheten. 
Därute finns samma som härinne. Sanningen. Alltid naken, alltid perfekt, alltid kåt, alltid helig och förevigt obesudlad av det mentala juckande som kallas ett levande debattklimat. 

För i sanningen finns det ingenting att debattera. Det finns inga smarta södermalmshippsters som offrar julskinka och solresor för miljön och barnens framtid. Det finns inget korkat Ullaredspack som vräker i sig kött och åker till Thailand. I verkligheten finns bara en mänsklighet, ett heligt förbund av undersköna själar som i sin total oskuldsfullhet agerar ut sin betingning i varje evigt nu. 

Jag läste i morse en artikel i Svenska Dagbladet om att "runt 8 av 10 är oroliga för klimatförändringarna, enligt en ny undersökning. Men oron tycks inte slå igenom i svenskarnas konsumtionsmönster - bland annat fortsätter flygresorna att öka, med högre utsläpp som följd." På Arlanda intervjuades Margaretha Haglind som var på väg till Bangkok. Hon är som alla i kön till incheckningen orolig för klimatet, men, säger hon, "Jag ser inte framför mig att vi skulle sluta flyga. Att sluta flyga är lite som att sluta leva ..." Och medan jag skrattar, polarisarna gråter och jorden svettas så agerar Margaretha Haglind bara ut sin betingning medan hon brer senap på sin julskinka. Och jag kan inte blunda för att hon, som vi alla, är fullkomligt oskuldsfull i allt hon tänker och gör. Allt är som det skall vara. 

"Nothing lasts ... but nothing is lost. ... everything is changing into something else"
Terrence McKenna
Vem gråter idag över Tyrannosaurus Rex? 
Om femhundra tusen år kan kolatomerna i Margaretha Haglind finnas i en liten blå blomma i en annan värld, i en annan formernas dröm. 

Jamen vad ska man säga om värdet av en levande miljödebatt? Vad kan man göra annat än skratta? Jo, jag vet, man kan öppna köksskåpen och kasta allt sitt IKEA-porslin i väggen och skrika tills hjärnan blöder. Många har gjort så eller något liknande. Men har det hjälpt? 

Att sluta flyga är lite som att sluta leva. Javisst. Så känns det för Margaretha Haglind. För livet finns ju någon annan stans. Långt, långt bort. För här finns det i alla fall inte. Eller?
Nej, det gör ju inte det. Här finns bara våra tankar, våra tolkningar, våra fördomar rädslor och drömmar. Och i denna mentala drömvärld agerar vi blint ut vår betingning. I denna mardrömslika illusion driver vi oss själva mot utplåning. 

Terrence McKenna, salig i åminnelse, skulle inte säga emot. Men han skulle inte bli upprörd. Han skulle skratta och säga "... nothing is wrong, nothing is wrong. Everything is on track." Det är vad jag tror. För jag tror att han såg samma sak som jag. Debatten om rätt och fel är död. Det finns inget liv i den. När vissa mentala koncept krockar med andra mentala koncept blir kroppen stressad och spänd. Sluta! vill kroppen säga. Vakna, ropar kroppen. Vakna ur drömmen! Vakna och se att du lever. Att du är liv. Att du är ett överflöd av liv och intelligens. Du behöver inte flyga för att leva. Inte heller behöver du kunna gå på vattnet för att vara upplyst. Jag älskar en sak som den vietnamesiske buddistmunken Thich Nhat Hanh sagt:
"Undret är inte att gå på vattnet utan att gå på jorden"

Vi kan alla vakna upp ur drömmen och se att undret är här. Det stora är att du är. ATT DU ÄR. Hör du mig Margareta Haglind?
Du är. Här. 
Bangkok eller Ullared? Det spelar ju ingen roll? Kan du se det? När du är i Ullared är du HÄR. När du är på din favoritstrand i Thailand är du HÄR. Det är HÄR överallt. I vattnet. På jorden. I luften. Och du ÄR överallt. Du ÄR lika mycket på Gekå´s i Ullared som du ÄR i himlen med knubbiga keruber och fluffiga moln eller i din egen läskigaste fantasi om helvetet på jorden med människor som lever och andas abstrakt konst, kryptisk poesi och puccini operor från morgon till kväll. 
Kan du begripa? Grejen är att du ÄR. Det som ingen kan ta ifrån dig. Det är större än allt. Själva varandet. Själva upplevandet. Källan till allt liv. Till all tid. Du är det. Eller som hinduerna säger ”Tat Twam Asi”. ”Du är det”. Med andra ord. Du, som den individuella själen Atman, är identiskt med det - den absoluta verkligheten, Brahman. 

Men skit i vad hinduerna säger! För guds skull. Ingenting blir väl mer sant för att det sägs på Sanskrit! Indier med långa skägg och ögon som skimrar av hemlig lycka är inte ett dugg mer upplysta än du. I själva verket är ingen av oss upplysta. Sanningen är att det är vi som lyser upp allting. Vi är medvetandets ljus. 

Här, i det allra enklaste och det allra mest levande, källan till allt liv. Själva varandet. Själva närvaron. Här finns verkligheten. Och den finns nu. 
Det finns inget Thailand. Det finns inget Ullared, inget Södermalm, inga puccini operor, inget Gekå´s, ingen samhällsdebatt, ingen yttrandefrihet, inga diktaturer, inga fängslade journalister, inga julskinkor, inga veganska alternativ, inga klimatsmarta lösningar och inga Tyrannosaurus Rex. Allt det där är koncept. Namn. Ord. Etiketter. Vi vet ingenting om något av detta. Ingen ting. För det är inga ting. Inga separata entiteter någonstans. Bara livets väv, livets dans, livets sång. Oändligt enkel och oändligt stor. Alltid i förändring. Alltid levande. Här. Nu.

Så är det i verkligheten. Så är det när vi är vakna. 
Och då, men först då, kan vi möjligen sluta med vårt blinda, men fullkomligt oskuldsfulla utagerande av vår betingning. 
Och då, men först då, kan vi se en framtid för våra barn och barnbarn på vår blåa planet. 
Vårt fysiska hem i multiversum. 

4 kommentarer:

  1. Tack Björn! Vad du tar upp här är paradigmet bortom rätt och fel. Mer och mer kommer detta att allt sker inom mig och inte där ute att bli synlig i debatten som ödelägger världen just nu - och alltid har gjort. Jag har rätt och du har fel kommer förr eller senare att få ge vika och buga sig inför insikten att allt är ETT skeende som måste ske därför att det sker och inte för att JAG vill det. Tack Björn! Skriv mer om detta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sven! Jag kommer säkert skriva mer om detta! Kommer inte på något jag vill lägga till just nu. Du sammanfattar så bra vad jag försökte uttrycka på mitt lite vildsinta vis. Ser fram emot att samtala med dig om detta snart!

      Radera
  2. En av dina finaste texter min bror.

    SvaraRadera

UA-3343870-1