onsdag, november 11, 2015

Att vara gubben Morgan

"Everything is arising spontaneously." Mooji

Livet sjuder i oss. Det bubblar och surrar och sprakar när vi i varje ögonblick tar form som de hisnande vackra uttryck för mysteriet som vi är. Vårt blod hittar själv vägen till alla de oräkneliga skrymslen och vrår där det behövs för att göra sitt kärleksfulla arbete. De otaliga nervcellerna i våra hjärnor och kroppar vet exakt hur de skall överföra det ofantliga antal elektriska signaler som får miraklet människan att tänka och prata och skriva att-göra-listor och flyga helikopter till toppen av branta berg där vi sedan med skidor på fötterna kastar oss ned för de snöklädda och så gott som lodräta bergsidorna. När vi sedan, tillsammans med våra vänner, kopplar av med några glüwein framför brasan i den timrade fjällstugan och njutningsfullt tänker tillbaka på dagens adrenalinrusiga hjältedåd vet våra kroppar exakt hur de skall ta hand om den varma dryckens små etanolmolekyler för att de skall bädda in våra sinnen i en behaglig mjukhet. När filmteamet visar filmen där vi landar med perfekt balans efter ett hopp på minst tjugo meter och tanken "det där gjorde jag jävligt bra" dyker upp, gör den det alldeles av sig självt. Vi har ingen aning om hur vi skall göra en sådan tanke. Vi har aldrig kunnat göra några tankar överhuvud taget. Våra tankar tänks fram alldeles spontant av tänkandet självt. 

Spontanitet är ett underbart litet ord då det antyder att det skulle kunna finnas något som inte är spontant. "Kan du försöka vara lite mer spontan" är en komisk uppmaning då spontanitet inte är något vi kan göra. 
Spontanitet är vad vi är. 
Vi bara händer. Heroiska hopp hoppas. Tankar tänks. Känslor känns. Maten i våra magar smälts. Gifterna som kommit in i våra kroppar bryts ned. Vi har ingen aning om hur det går till. Och även om vi har en PhD i biokemi har vi ingen som helst kontroll över hur enzymerna i vår lever utför sitt livsviktiga arbete. Arbetet utförs. 

Men vi då? Vad skall vi göra? Skall vi gå runt och vara arbetslösa hela dagarna?

Vi är drömkaraktärer i våra egna tankedrömmar. Vi gör ingenting. Har aldrig gjort någonting. Vi blir drömda av livet självt. Kanske som en del i en fängslande lek som medvetandet hittar på i varje nu. Inte vet jag. Kul är det i alla fall. Nästan jämt. 
Men ibland blir det bara så sabla jobbigt att vara en drömkaraktär. När vi står inför svåra val till exempel. När ett dilemma tornar upp sig och alla dom andra drömkaraktärerna kräver av oss att vi TAR ANSVAR och VÄLJER RÄTT. Då blir drömmen svettig. Hur nu en dröm kan svettas. 

Tänk vad svettigt det måste vara att drömma att man är migrationsminister Morgan Johansson just nu och alla säger att man måste ta ansvar, inte bara för sig själv, utan för hela Sverige. Ja inte bara för Sverige utan faktiskt för hela EU, då Sveriges migrationspolitik påverkar resten av EU. Ja, faktiskt stannar ju inte ansvaret vid EU:s gränser utan mina beslut som migrationsminister påverkar också alla de miljontals flyktingar som vill bort från krig och fattigdom och nu trycker på för att komma in i EU. Det är inte utan att man känner stor ömhet för drömkaraktären Morgan Johansson. Det är inte utan att man vill ge honom oändligt med kärlek och intelligens. Så att han TAR ANSVAR och VÄLJER RÄTT. 

Och plötsligt ter sig det jag just sagt om drömkaraktärer så litet och naket. Som ett litet barn som inte begriper någonting. Och det är JUST DÄRFÖR jag vet att det är sant. 

Jag vet inte om ni ljugit någon gång. Jag menar så där jobbigt mycket. Jag har i alla fall gjort det. När jag gick i mellanstadiet hade jag en period då jag ljög ganska mycket. Bara för att det gick. Bara för att andra var så godtrogna. Trodde jag. Men jag minns hur svettigt det var. Det var så mycket att hålla reda på och minnas. Det växte liksom och jag minns när jag insåg att jag aldrig skulle klara av att kontrollera allt det som måste kontrolleras för att lögnerna inte skulle avslöjas. Jag minns också hur skönt det var att sedan bara ge upp, krypa till korset och erkänna. 

Och det är precis så det är med politiken. Den är en ofantlig härva av lögner och manipulation där alla hela tiden är livrädda att sanningen skall avslöjas. Vad nu sanningen är. Det är det nog ingen som kommer ihåg. Vad alla däremot kommer ihåg är att de måste jobba stenhårt från bittida till sent för att hålla ordning på de otaliga lögnerna och försöka manipulera andra så att lögnerna inte avslöjas. 

Oerhört komplicerat är det. Och vuxet. Och ansvarsfullt. Som politiker måste man anstränga sig. Det enkla vore ju att säga som det är. Men det kan ju vem som helst göra. Det kan ju till och med ett litet barn göra. Nej, för att göra sig förtjänt av alla förmåner måste man göra något svårt. Som att ljuga och manipulera. 

Tillbaka till frågan vad vi skall göra när vi tröttnat på att ljuga och manipulera. Kom ihåg att "vi" är drömkaraktärer. Vi har aldrig funnits på riktigt. Så när vi slutar ljuga och manipulera så slutar vi existera. Vi kommer inte bli arbetslösa. Vi kommer dö. 

Låter det läskigt. Det är det inte. Det är inte konstigare än att du sitter och spelar ett dataspel där du låtsas att du är en gubbe som gör en massa saker. Du går in i spelet och (som det så fint heter) identifierar dig med gubben. Men folk som spelar dataspel är ju inte rädda för vad som skall hända med dom när dom stänger av datorn. Då slutar dom helt enkelt vara gubben i spelet. Konstigare än så är det inte att sluta vara drömkaraktären. Identifikationen med "den vi tror att vi är" bryts. Och vi minns att vi är det vi alltid varit. Livet självt. Spontaniteten själv. Kreativiteten. Lusten. Lekfullheten. Skrattet. Gråten. Kärleken. Det är enkelt. Och det är sant. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1