tisdag, november 10, 2015

Mirakelblicken

Miraklernas tid är inte förbi. Däremot tror jag, som manusförfattaren Alan Ball, att vi lever i en kultur som uppmuntrar oss att blunda för mirklet. Blunda för det som är. Eller snarare täcka över det genom att klistra på våra förnumstiga etiketter. Och ju mer vi klistrar och kladdar med våra mentala etiketter, desto blindare blir vi för det som finns rakt framför oss hela tiden.
Miraklet.

Jag älskar karaktären Ricky i Alan Ball´s mästerliga film American Beauty. Jag skall försöka skriva så att också du som händelsevis inte sett filmen kan följa med. Ricky är en udda tonårskille som blir ihop med Jane, huvudpersonen Lesters dotter. Ricky har alltid med sig sin filmkamera och filmar de mest udda ting. En gång filmade han en plastpåse som virvlade runt i vinden. När han visar den filmscenen för Jane säger han:

"It was one of those days when it's a minute away from snowing. And there's this electricity in the air, you can almost hear it, right? And this bag was just... dancing with me. Like a little kid begging me to play with it. For fifteen minutes. That's the day I realized that there was this entire life behind things, and this incredibly benevolent force that wanted me to know there was no reason to be afraid. Ever.

Video's a poor excuse, I know. But it helps me remember... I need to remember...
Sometimes there's so much beauty in the world I feel like I can't take it... and my heart is going to cave in."

Hör vi verkligen vad Ricky säger här? Alltså på riktigt. Han säger att det inte finns någon anledning att vara rädd.
Någonsin.

Det är KOLOSSALT stora ord.

Hur kan han säga så när det finns så mycket hemskheter ute i världen? Vågar vi verkligen lita på honom? Han har trots allt, som man får veta i början av filmen, legat inne på en sluten psykiatrisk avdelning.

Observera! Det här är den stora frågan. Mänsklighetens stora fråga.

Den om döden. Och hemskheterna. Och orättvisorna.
Hur kan vi inte ha ångest när vi vet att det finns hemlösa kvinnor som, när vintern kommer, fryser ihjäl i rännstenen. Ensamma och övergivna.
Vad kan befria oss från vår rädsla och vår ångest?

Att bara veta att frihet är möjligt kan hjälpa. Ricky blev fri och han var endast arton år gammal. Jaja, jag vet att han är en filmkaraktär. Men det är du också. Och jag. I denna förunderliga film som vi kallar livet.

Ricky blev fri därför att han var en person som struntade i det han lärt sig. Han höll sig till det han såg. Det som var. Naket och avskalat. På det sättet var han sällsynt. Vi människor är annars ett mycket läraktigt släkte. Vi är också mycket lydiga och plikttrogna och vi älskar att kladda med mentala etiketter.

Vi lär oss hur vi skall reagera om vi hamnar ansikte mot ansikte med Presidenten eller Kungen eller Superkändisen. Då skall vi ta oss för pannan och säga, oh my God, det här är inte sant, och så skall vi fnittra upprymt och tänka att det HÄR är en av dom bästa dagarna i vårt liv. Sedan skall vi niga, bocka, skrapa med foten, le fånigt och stamma fram några förlägna och underdåniga fraser.

Vi lär oss också hur vi skall reagera om vi ser en hemlös kvinna som ligger ihjälfrusen i rännstenen. Då skall vi titta bort och tänka - Gud så hemskt. Vilken rutten värld vi lever i. Jag skäms över att leva i ett samhälle där sådant tillåts hända. Jag borde nog rapportera detta till polisen. Kanske har någon annan redan gjort det. Alltså, det borde vara förbjudet att dö ensam i det här landet. Det borde vara lag på det. Det gör så jävla ont att se. Nu är min dag förstörd. Jäkla skit!

Men Ricky, han struntade i det han lärt sig. Han vara bara öppen som ett barn. Bevittnade och filmade. Såg det som var. Som det var. Sant.
I en scen där Ricky och Jane slår följe hem från skolan börjar dom prata medan ett begravningståg passerar.

RICKY: Have you ever known anybody who died?
JANE: No. Have you?
RICKY: No, but I did see this homeless woman who froze to death once. Just laying there on the sidewalk. She looked really sad.
(They watch the FUNERAL CARS pass.)
RICKY: I got that homeless woman on video.
JANE: Why would you film that?
RICKY: Because it was amazing.
JANE: What was amazing about it?
RICKY: When you see something like that, it's like God is looking right at you, just for a second. And if you're careful, you can look right back.
JANE: And what do you see?
RICKY: Beauty.

Och det är i den blicken som friheten finns. Som Gud finns. Som Sanningen finns.
Närsomhelst. Varsomhelst. Här och nu.

Den blicken har vi alla. Vi behöver inte göra någonting för att se miraklet. Bara strunta i allt vi lärt oss. Sluta kleta med våra mentala etiketter.
Sluta tjata om att saker är hemska. Sluta tjata om att hemskheter inte borde få hända. För det är inte sant.
Hur vet vi att det inte är sant?
Vi vet det därför att hemskheter händer. Hela tiden. Om och om igen.
Och hur vet vi att hemskheterna inte är hemska?
Det vet vi när vi ser med den öppna blicken. Med Rickys öppna, stadiga blick. För den tillhör oss alla. Vi föddes med den blicken. I själva verket är vi den blicken.
Mirakelblicken.



4 kommentarer:

  1. Det är härligt att så många ser miraklen. Vi är mitt i en evolutionär förändring.
    Forest Gump var liknande upplevelse. "Don't judge, just be open - as love"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, allt fler tröttnar på lögnerna och upptäcker den enkla Sanning de alltid varit. Men glömt. Eller ja, ... du vet ... :)
      Hade glömt det citat från Forest Gump. Det är nog dags för mig att se om den också :)

      Radera
  2. Åh vad bra du skriver! hittade din blogg idag av en slump när jag sökte på hara kroppens gravitationscentrum efter att jag hade lyssnat till Björn Natthiko lindeblad. Tack för att du delar med dig! vänligen Kajsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Kajsa! Tack! Intressant att min text kom upp efter den googlingen :) Björn Natthiko inspirerar mig ofta. Senaste podden han gör med Navid är helt suverän.
      Om du är intresserad får du gärna besöka mig och Cecilia på frihetskapital.blogspot.com Eller besöka vår facebook-grupp Husbil på Heltid.
      Varma hälsningar Björn

      Radera

UA-3343870-1