tisdag, november 03, 2015

Var gömmer du dig?

Mina kära dotter spelar trumpet och jag älskar hennes ton. Som silverpilar viner tonerna genom rummet och långt, långt ut i evigheten. Att lyssna på henne när hon övar tillhör det bästa jag vet. (Även om jag inte kan låta bli att komma med synpunkter på hennes övningsmetodik.)

Men hur förtjust jag än är i trumpetens klang så är jag ännu mer fascinerad av viskningar. Jag kommer ofta på mig själv med att viska tyst för mig själv. 

"Var gömmer du dig?" viskar jag medan jag vandrar genom ICA Maxis långa gångar på jakt efter mandelmjölk och havregryn. Lysrörens strålar bränner i mina ögon och slamret från kundvagnar och skrikande barn skär i mina trumhinnor, medan jag lyssnar efter svaret. Lyssnar med hela min kropp. Med hela mitt väsen. Jag viskar igen, nu ännu tystare "var gömmer du dig?" 
Jag ropar inte. Det vore väl annars det mest naturliga. Borde jag inte ta i för att överrösta larmet och slamret? Nej, istället viskar jag ännu tystare. "Var gömmer du dig?"
Jag förväntar mig inte att svaret skall föregås av trumpetfanfarer. Tror inte att det kommer basuneras ut från ovan med en tordönstämma som får hela ICA Maxi att darra. 
Ingenting händer. Jag plockar ner två paket mandelmjölk från hyllan och fortsätter mot flingor och gryn. Hjulen på kundkorgen som jag drar efter mig rasslar och skrapar mot det hårda golvet. Då hör jag en viskning.
"Här."
Jag stannar. Håller andan. Lyssnar. Då hör jag viskningen igen. 
"Älskade vän, jag är här. Alltid".
Medan jag står där vid havregrynen hörs ett skrik "Kevin!! Kom hiiiit!" Jag vrider på huvudet och borta vid läsken ser jag en trött och grådaskig mamma med ring i näsan som tappat tålamodet. Hennes formlösa ansikte blottar nu lite av all den besvikelse och hopplöshet som härbärgeras i hennes förhärdade hjärta. 
Allt är stilla i mig nu. Då hör jag den viskande rösten igen. "Känner du inte igen mig?" viskar rösten. Jag tittar fortfarande på mamman. Inuti i hennes enorma kroppshydda finns en sårad liten flicka som fått många hårda smällar av livet. "Här är jag" viskar rösten. 
Jag lägger paketet med havregryn i min korg och drar vidare mot kassorna. Medan korgens hjul rasslar mot det hårda golvet kan jag höra stillheten i slamret. Jag kan känna välsignelsen som strålar ner mot mig från de många lysrören. Jag har just hört min älskade viska att hon är här. Att hon aldrig har lämnat mig. 
Då hör jag henne igen. "Jag är i alla", viskar hon.
I samma ögonblick kommer mamman med ringen i näsan förbi. Med ett hårt grepp om Kevins arm. Hon vänder sig om och ger mig en kort blick. Hon vet att jag vet. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1