torsdag, december 17, 2015

Som en droppe på väg att falla ned i havet

Hjärtat frågar - går det här att lita på?
För innan det ger sig hän vill hjärtat veta. Är detta på riktigt? Är det verkligen någonting äkta och bestående?
Hjärtat vill inte känna sveket bränna som en järnpåle som körs rakt in i roten. Roten till allt som är vackert. Allt som betyder något. Allt som vill sjunga och dansa och älska.
Rädslan för sveket. Rädsan för att det bara är något tillfälligt. Något som kommer och går.
Hjärtats längtan efter att ge sig hän och älska är omåttlig. Den är OMÅTTLIG. Den är mäktigare än en jordbävning.
Jag pratar om ditt hjärta. Och mitt hjärta. Om alla våra små sköra hjärtan.

Å denna längtan! Å denna rädsla!
Jag var en av alla dom som vände mig till Gud. Till det översinnliga som finns bortom och ovan denna jämmerdal. Jag fann kärleken mellan människor vacker men noterade att den kommer och går. Och är den djup och äkta så kan döden när som helst rycka bort den man älskar. Mitt hjärta längtade efter att ge sig hän till något som var orubbligt. Så jag drogs hela tiden till sammanhang där man pratade om det eviga. Om det ovillkorliga. Å vad jag älskade de orden. Så fort mitt hjärta hörde att det fanns något sådant - något som aldrig sviker - något som aldrig kan ryckas bort - så började något spira. Då började hjärtat förbereda sig för det stora jubelropet. Harkla sig. Samla luft. Nu, snart. Nu äntligen får jag kanske ge mig hän sådär totalt. Sådär härligt galet lyckligt och vettlöst. Nu äntligen får jag kanske älska utan att hålla igen och ta hänsyn och vänta in och tänka på att inte vara för intensiv och klängig och beroende och osjälvständig. Jag drog djupa förväntansfulla andetag. Redo att jubla. Å, tänk att inte behöva tänka på integritet. Min egen och min älskades. Tänk att äntligen få bli den andra. Krypa in under hennes hud och vidare in i hennes hjärta och bara vara där för evigt omsluten i det varma och mjuka och aldrig sinande flödet av kärlek och gå upp i det och bli det. Jag var redo men det fanns ett kanske. Ett frågetecken som höll mig tillbaka.

Tänk om allt som finns är atomer och molekyler i oändligt många former. Tänk om det inte finns något imateriellt. Tänk om kärleken också bara är atomer och molekyler. Ett kemiskt fenomen som tillfälligt uppstår i hjärnan på däggdjur för att dom skall para sig eller ta hand om sin avkomma eller hålla ihop gruppen.

Tillfälligt var ordet som höll rädslan vid liv. Tänk om det var så hemskt. Att kärleken bara var något tillfälligt kemiskt fenomen som fyllde en biologisk funktion. Jag frös och jag rös. Och jag återgick till att förestäla mig att det finns en Gud. Och att jag var en odödlig själ. För jag ville älska på det där omänskligt besinningslösa sättet. Som jag gjort i det mänskliga men varje gång fått betala med en ohygglig smärta. Inte bara när jag blev sviken. Också när jag jag var den som svek. Att svika gör nästan lika ont.

Och så en dag för drygt elva år sedan hittade jag det där som var evigt och orubbligt. Det där som jag kunde älska tills jag gick sönder utan att det gjorde ont. Jag fann det en morgon på Hällungens kursgård (Solhälla) och det uppträdde då som stillheten i mitt eget hjärta. Det var de orden det kläddes i den gången.

Men under åren som följde fick jag upptäcka hur stor tvivlets makt faktiskt är. När kärleken är lagom stor. Liksom hanterbar och praktisk. Då är tvivlet också hanterbart och praktiskt. Men när längtan efter kärlek är besinningslös då är också tvivlet starkare. Då måste vi veta att det vi älskar håller. För vi kommer gå sönder. Det vet vi. Sådan är kärleken som trycker på där inne i hjärta. Den kommer spränga oss i tusen bitar. Den kommer utplåna oss. Som en droppe är vi då. Som en droppe på väg att falla ned i havet. Finns havet där och väntar på oss? Det är vår fråga. Och visst är det en bedårande fråga när man ser det så. Men inte när vi är droppen på riktigt. Droppen som faller.

Så jag ägnade mig åt att testa havet. Med mitt intellekt. Jag ställde tusen frågor om havet. Om det verkligen fanns där. Jag lyssnade på alla som pratade om havet. Präster och andliga lärare och andra förkunnare. Jo, jag hörde att dom pratade om havet. Havet jag var på väg att falla ned i. Men vilka ord använde dom? Jag började jämföra. Dom sade inte samma sak. Alla sade att deras ord pekade på havet. Men tänk om. Tänk om ... tänk om vadå? ... jo, tänk om det inte finns något hav.

Så tänkte jag. Innan jag föll.

söndag, december 13, 2015

Väckarklockor

Det här med negativa känslor alltså ... det är inte kul. Smaka på liten och maktlös. Eller ensam och bortglömd. Eller en cocktail av svartsjuk, sviken, svårmodig, svartsynt och svamlig. Smaka också på bitter, sur, pinsam, ångestriden och misslyckad.
Var det någon som nämnde något om all den där skiten när du signade upp för att bli människa? Att det ingår alltså? Att det är obligatoriskt? Stod det något finstilt om det i kontraktet?

Jag minns inte att jag fick någon information om det. Kanske är det nån jäkla naturlag. Att man måste ta det goda med det onda. Hälften positiva känslor. Hälften negativa. Är det så? Är det alltid fifty fifty?

Jo, det är en naturlag för alla som har köpt lögnen om att de är små separata individer. Små separata individer som går omkring med listor i huvudet på följande: 
saker som fattas och därför behöver skaffas
saker som inte är tillräckligt bra och därför måste förbättras
saker som är fel och hemska och därför måste utrotas alternativt lemlästas eller grävas ned
... och andra viktiga listor ...

De som köpt den här lögnen kan trösta sig med två saker. För det första är de väldigt normala. För det andra kan de själva kolla och se att det inte stämmer. I verkligheten finns det inga små separata individer. 

Hur frestande det än är att frossa lite i allt elände som uppstår när människor som styrs av brist, otillräcklighet och lusten att utrota, så tycker jag vi hoppar över det och går rakt på sanningen om vilka vi är. 

Men  först vill jag säga följande. Notera att livet är oändligt generöst! De som vill tro att de är små separata individer får göra det. De som älskar livskampen får kämpa bäst de vill och hur länge de vill. Det finns inga förbud mot att lida. Inte heller mot att åsamka andra människor lidande. Det är anmärkningsvärt och om man vill se det så: ännu ett bevis på att livet är oändligt generöst och tolerant. 

Men det här med Sanningen då. Det här med VÅR SANNA NATUR. Är det inte upp till var och en att finna fram till? 
Jo, absolut! Alla är fria att utforska detta hur mycket eller lite dom vill. Men alla vi som har genomskådat lögnen och upptäckt att vi är MEDVETANDETS LJUS, det som möjliggör alla upplevelser, vi är också fria att dela med oss av det vi upptäckt. 

Vår glädje över att ha genomskådat lögnen om att något fattas oss, att saker måste förbättras, att det finns fel som måste utrotas - den glädjen är okuvlig. Det går inte att tysta oss men det går bra att ignorera oss. Det är helt i sin ordning för vi har ingen agenda. Vi kan vänta. Vi vet att det kommer en dag i alla människors liv då det vänder. Då längtan efter frihet och sanning blir så stor att den väger över. Då livskampen börjar förlora sin lyster. Då hjälteglorian hamnar på sniskan. Då martyrrollen börjar kännas ofräsch. 

Det kommer en dag då varje negativ känsla blir en välsignelse. En väckarklocka. Jag känner mig maktlös. Något fattas mig. Jag behöver makt. Mer makt. Men hur är det möjligt om jag är medvetandets ljus? Känslan av maktlöshet kommer och går. Men jag är ju det som alltid är här. Det som möjliggör alla upplevelser utan att själv vara en upplevelse. Jag måste ha drömt och glömt. Och det var en vacker dröm. Det var det verkligen. Men det var ingenting mot medvetandets klara ljus. 

Att drömmen förefaller vacker beror på att Maya är vacker. Hennes förförelsekonster är oemotståndliga. När hon blinkar och säger
- Jamen kom igen nu då, var inte så tråkig och stelbent. Jag vet att du vet vad du är! Du är visdomen inkarnerad. Men vi kan väl leka en liten stund bara? Leka att du är en liten stackare som ingen lyssnar på. En liten stackare som behöver få känna sig lite mäktig. Det kan vi väl leka? 
Ok då. Men bara en liten stund.
Jag lovar. Bara en liten stund. Bara tjugo år. Vi leker tills du är nära att vinna ett världskrig, utrota alla judar och bli härskaren över det tredje riket. Men du behöver inte oroa dig. Du kommer vakna. Jag lovar. Ge dig hän nu! Enjoy!
Så säger hon alltid. Och hon har rätt. Förr eller senare vaknar vi alla. 

Och när klockan ringer, vilket den förhoppningsvis gör innan vi dragit vårt sista andetag, så är det alltid lika ljuvligt att vakna. Så oändligt välbekant och ändå nytt och friskt som porlande källvatten. 

Det kommer en dag då drömmen inte vara i tjugo år. Då den på sin höjd vara några timmar. Eller att det bara går några sekunder innan vi kommer ihåg. Ja just det, jag är ju inte en liten separat individ. Medvetandets ljus kan inte känna maktlöshet. Eller ensamhet. Eller någon av alla de andra negativa känslorna. Och varje gång blir hjärtat varmt av tacksamhet. Tänk att jag ännu en gång fick återuppstäcka sanningen!

torsdag, december 10, 2015

Gud bor i en prinskorv. Också.

Så du äter fortfarande kött? Hm. Är det något sorts statement? Fast jag tror inte att du är tillräckligt smart för att göra några statement. Du glufsar bara i dig det du alltid har glufsat i dig. När till och med Arnold Schwartzenegger har börjat gå över till vegetariskt för att rädda miljön sitter du där och karvar i en död gris. Jag kan ge mig fan på att du röstar på Jimmie Åkesson också. Och dig är jag släkt med. Nej, nu tappade jag aptiten.

Snart är vi där. Snart samlas vi och äter tillsammans för att fira, ja vad ska vi egentligen fira? Att vi alla hör ihop antar jag. Trots allt. Att mörkret börjat vika hädan. Att dagarna börjat bli ljusare och ljusare. Att det är mysigt med traditioner. 

Runt vissa julbord skrattas det varma skratt. Runt vissa julbord är stämningen skön och avslappnad. Generös och vidsynt. Javisst, vi är olika. Faster si är lite eljest och morbror så kan verka lite trumpen men det är inget att bry sig om. Innerst inne är vi alla fina människor. Det är vad alla runt bordet känner. 

Runt andra bord är stämningen taggig och hård. Där klingar skratten ihåligt. Där undras det över de andras intelligensnivå. Där reagerar man på det ena och det andra. Borde han inte ha kunnat klä upp sig lite när det är julafton? Åtminstone sätta på sig en nystruken skjorta! Är det för mycket begärt? Och sträcka på ryggen. Inte bara sitta där som en hösäck. 
Kan inte den där överspända människan tagga ner eller helt enkelt gå och skjuta sig själva i huvet. 

Runt de flesta julbord är det lite av varje. Lite varmt. Lite taggigt. Lite skratt. Lite kyligt. Men mest ganska mysigt. 

Och så finns det julbord där det bara sitter en person. Med en pizza och en bag in box framför sig. 

Och så finns det dom som tillbringar kvällen på härbärgen. Och i sjuksängar. Och i koma. Och i himlen. Och i helvetet. Och på kryssningsfartyg. Och i fjällen. Och i Thailand. Och i länder där man inte firar jul. 

Julmiddagen som en symbol för samhörighet. Eller bristen på samhörighet. 

Jag känner många toleranta människor. De tolerar nästan vad som helst utom intolerans. Du får vara hur konstig du vill bara du låter bli att vara intolerant. 
Jag känner människor som vill att alla skall vara överens. Men jag känner också människor som menar att just det, strävan efter konsensus, är farligast av allt. Att det är dom konsensusdrivna människorna skapar sekter och totalitära samhällen. 

Och så känner jag djupt inom mig själv en tillit. En röst som viskar att allt är som det skall vara. Att vi alla förr eller senare kommer vakna upp ur tankedrömmen. Och när vi vaknat kommer vi se att allt varit som det skall vara. Hela tiden. Utan avbrott. Ingenting har någonsin varit off track. Detta vet vi alla. I djupet av våra hjärtan. Och vi kan minnas det på julafton. Att varenda reaktion är betingningen som spelar ut sig själv. Det är tankedrömmen som drömmer sig själv. 

Ingen väljer att bli vegetarian för att ta ansvar för miljön. Ingen väljer att rösta på Jimmie Åkesson. Ingen väljer att sitta som en hösäck. Ingen väljer att vara överspänd och leva sitt liv med en stor påle uppkörd i arslet. Det är helt enkelt inte meningen att överspända fru Månstråle från Lidingö skall slappna av och tycka att unge herr Lortgris nya piercing i ögonbrynet är klädsam. Och unge herr Lortgris från Märsta ska tycka att tant Månstråle borde skjuta sig själv i huvudet. Everything is on track. Drömmen är som den är för att den inte kan vara på något annat sätt. Och även om den kunde vara annorlunda... vem bryr sig? Det är en dröm. Jag menar, herregud, hur kan en dröm vara ett problem? Jo, det är klart den kan vara om vi vore fångade i den. Men det är vi inte. 
DET ÄR VI INTE. 
Närsomhelst kan vi vakna.

I varje evigt ögonblick kan fru Månstråle vakna upp och bli förälskad i unge herr Lortgris. Han är ändå lite djurisk den där unge mannen. Ojojoj. Lite som en inföding. Spännande och exotisk. Se vilka fylliga läppar han har. Ojojoj. Och vad gröna hans ögon är. Se hur det glimmar till när han tittar på mig. Kära nån. Vad är det här? Hjärtat bankar hej vilt.
Och när som helst kan unge herr Lortgris komma av sig, få en blackout och glömma allt han förväntas tycka om tant Månstråle. Hon ser ju ut som en drottning. Ta mig fan. Som Galadriel ur Sagan om Ringen. Fast lite för gammal kanske. Hmm. Men rätt fin ändå faktiskt. Snygg klänning i alla fall. 

Närsomhelst kan vi komma av oss. Glömma bort våra repliker. Glömma bort vad vi förväntas tycka. Plötsligt blir vegetarianen sugen på lite prinskorv. Jag menar det är ju julafton i alla fall. Kommer jorden gå under för att jag äter en ... bara en ... liten prinskorv?

Att vakna upp är som att komma av sig. Glömma bort vad vi förväntas tycka och tänka. Se något helt nytt. Något enkelt och vackert. Se Gud i en prinskorv. För han finns där också. Tro det eller ej. Just wake up and see for yourself!

onsdag, december 09, 2015

Från VAD till ATT

Mina små skor klapprar mot det blanka stengolvet. Hela jag är ett enda stort springande. Utan mål. Utan mening. Men bräddfull av lust. Jag är fyra år.

Jag sitter i sandlådan och pratar. Ingen begriper vad jag säger. Jag är tre år. Jag bryr mig inte om ifall någon förstår. Mitt prat är fritt. Fritt från mål och mening. Orden hoppar ut ur min mun som ystra kalvar. Fulla av lek och lust. Vad spelar det för roll om det som kommer ut betyder något? Jag har inte ens tänkt tanken att någon annan skall förstå vad jag säger. Att prata är ju så sagolikt roligt att det räcker och blir över.

Jag springer för att springa och pratar för att prata och jag är lycklig. Överlycklig är jag. Lyckan flödar hela tiden över och ur den kommer mer spring och mer prat. Alldeles av sig självt. Det är alldeles ofattbart detta med att finnas till. Att vara är ren och skär magi!

Tänk så mycket som uppstår ur detta varande! Långt senare blir jag upptagen av hur och vad. Också huret och vadet uppstår ur lyckan över att finnas till.

Hur är jag? Vad är jag? Hur springer jag? Vad säger jag?
Och ur lyckan kommer en störtflod av skruvade adjektiv. När jag är femton säger jag till mig själv att jag är speciell. Ur en kletig sörja av hybris och självförakt uppstår idén att jag är bättre än dom andra. Och nu är jag stor och nu förstår folk plötsligt vad jag säger. Dom gillar det inte men dom förstår. Och för att kunna skriva omtyckt på den mentala listan över VAD jag är så slipar jag några år senare av arrogansens vassaste kanter och antyder att jag är osäker och inte tillräckligt bra och då ... då både förstår och gillar dom vad jag säger.

Och bäst av allt. Nu får mitt pratande och springande ett mål och en mening att släpa omkring på. Det blir viktigt VAD jag säger och HUR jag springer. Jag måste springa långt och snabbt. Så att min kropp blir vältränad och stark. För att mota bort slappheten och håglösheten. För att spotta depressionen och fetman och självföraktet i ansiktet. Vik hädan! Jag är frisk och sund och stark och uthållig.
Och jag pratar för att bevisa att jag vet och förstår. Men mest för att övertyga andra om att dom har fel. Att dom borde skärpa sig och tänka till. För att rensa upp i flummet. Jag avskyr flum. Föraktar flummiga människor. Flum är mental fetma. Flum är barsnligt. Det är mental slapphet. Det är skamligt.

Och sådär håller det på. Hypnotiserad av vad och hur lever jag ett liv som blir alltmer komplicerat och svårt. Till och med kärleken blir komplicerad. Vuxen kärlek är komplicerad. Den är behäftad med så många villkor. Svårast av allt blir kärleken till Gud. Kärleken till det som är större än allt. Källan till allt. Vad är Gud? Hur är Gud?

Att finnas till är så stort och så enkelt. Inga hur och inga vad behövs. Det räcker med att finnas. Att finnas är ren frihet. Att finnas till är villkorslös kärlek.

Språket är en dröm. Det föds ur lusten att göra ljud med munnen. Sedan antar det alltmer magiska egenskaper. Drömmagi. Vi lever i en språkdröm. Du och jag. Vi tror på ljuden vi gör med våra munnar. Att tro på dessa ljud är att drömma språkets dröm.

Det som kan få oss att somna kan också få oss att vakna. Det finns riktningar i språket. Pilar som pekar djupare in i drömmen. Men tack och lov finns det också pilar som pekar på det vakna.

Alltså, det här med att prata. Det coola är ju inte vad folk säger. Vad dom säger är för det allra mesta jävligt tråkigt och förutsägbart. Men ATT dom säger saker. Det är ju hur coolt som helst. Det kommer ut ljud ur deras munnar och dom tror  verkligen att dessa ord betyder något. DET är coolt. På riktigt. Bla bladeri bla blaha blahi blaho. Med stort allvar gör dom dessa ljud och väntar ivrigt på vilka ljud vi skall svara med....
... och här gäller det att stanna upp för att få syn på magin ...
... rätt vad det är kommer det ljud ur våra munnar. Hur går det till? Men allvarligt? HUR GÅR DET TILL? Det är ju magi!
... blehå, blehu, pladderi, pladderi plu ... säger vi och vi gör det med samma oerhörda allvar. Djupt övertygade om att vårt svar bär på mål och mening. Alltså, ärligt. Se detta! Unna dig lyxen att på riktigt se detta! Det är helt jävla magiskt.

Det här är att vända om i drömmen. Byta fokus från VAD till ATT.
Det är den magiska nyckeln som kan få vår värld att stråla som den en gång gjorde. Som när vi var tre år och pratade för att det var så himla kul. Utan att tänka på ifall någon förstod. Utan mål eller mening.

Gör det idag. Se färger. Skit i vilka färger. Bara ATT det finns färger. Olika färger. Hur magiskt är inte det? ATT vi kan se färger. Vad behöver vi mer? Räcker inte det för att falla ned på knä och tacka livet för att det är. Levande. Lekande. Lockande. Lovely.

Om vi nu kan se färger alltså. Kanske är vi färgblinda. Men då kanske vi kan höra ljud. JA MEN FATTA hur jävla coolt det är ATT höra ljud. Olika ljud. Hur är det möjligt?
Skit i vilka ljud det är. Det är det som är hemligheten. Att stanna upp och inse ATT vi hör. Det är själva hörandet som är grejen. Inte vad vi hör. Det betyder ingengting. Jag menar allvar. VAD vi hör means nothing. NOTHING. Det är det som är hemligheten. Det är det som är att vakna. Fokus på VAD vi hör är drömmen. Fokus på ATT vi hör är den alltid lika magiska vakenheten.

torsdag, december 03, 2015

Medvetslösa tankar

Jag tänker på hur många gånger jag anmodats, uttalat eller outtalat, att berätta lite om mig själv. Om vem jag är, vad jag tycker om att göra och vad jag kan (bidra med om det är en jobbintervju)
Jaja, jag vet, den här typen av utbyte är en naturlig del av det sociala spelet. Men det är inte den delen jag vill belysa idag.
Man skulle kunna tro att det här berätta-lite-om-oss-själva-spelet är något vi ägnar oss åt när vi träffar människor vi inte känner. Att vi sedan, när vi blivit bekanta, kan slappna av och låta det vara. Men min erfarenhet är att detta är vad de flesta människor ägnar all vaken tid åt. 
Vi berättar lite om oss själva. Hela jävla tiden. 
Också när vi är för oss själva kör vi inre monologer om vilka vi är. "Jag tar inte skit", säger vi till oss själva, om och om igen. Att ingen är där och lyssnar verkar spela mindre roll. Och DET är fascinerande tycker jag. Och skrattretande. Men fullt begripligt. 

Vad vi gör är att vi tränar på vår roll. Det kan tyckas viktigt att kunna sin roll men jag vågar påstå att det är allt annat än viktigt. Det är rörande och skrattretande. När man ser det för vad det är kan man inte ta det på allvar. Speciellt inte det pompösa. Det tragiska är inte lika tacksamt att driva med men minst lika komiskt på ett subtilt vis. 
Det enda som skiljer professionella skådespelare från resten av mänskligheten är att de med jämna mellanrum tvingas byta roll. Nu, säger regissören, får du inte längre vara den pompösa politikern som ljuger och sätter sig på andra. Nu skall du vara den lilla stackaren som känner sig maktlös och överkörd. 

Jamen det här är ingen teater. Det här är verkligheten, säger det stora flertalet om det som är utanför teatern. Den som känner sig maktlös och överkörd kan inte bara gå in i kommunhuset och säga till kommunalpampen, "Hörrudu, nu ska vi byta. Nu är det min tur att vara kommunalpamp." Nej, så enkelt är det inte. Visst kan i stort sett vem som helst bli kommunalpamp, men det tar lite tid. Några år minst. 

Faktum är att vi, medan vi ägnar all vår vakna tid åt att berätta-lite-om-oss-själva, missar det enda som betyder något på riktigt. Nämligen sanningen om oss själva. Det är där källan finns. Det friska vattnet som släcker vår törst. Men till källan kommer vi bara genom att vakna. Och vakna kan vi bara göra när allt vi tror att vi vet om själva får falla till marken. När berättelsen-om-oss-själva stannar upp. 

Grejen med rollen, eller drömkaraktären som jag tycker är ett bättre ord, är att den är rakt igenom betingad. Vi drömmer att vi medvetet skapar oss en identitet. Men så är det inte. Det är vad jag vågar påstå. Vi väljer inte våra roller. Vi kan inte välja hur våra drömkaraktärer ska utvecklas i drömmen. Drömkaraktärer är nämligen rakt igenom oskuldsfulla. Det är det som gör dom så rörande. Men också skrattretande och tragiska. 
Men dom är inte bara oskuldsfulla. Dom är också omedvetna. Alla drömkaraktärers adelsmärke är omdevetenheten. En drömkaraktär består av tankar och känslor. Och faktum är att det inte finns en enda medveten tanke. Jag vet, man brukar säga att det finns, men det är inte sant. Tankar saknar medvetande. Det är du som är medveten om tankarna. Inte tvärtom. 
Inte heller finns det några medvetna känslor. En känsla kan inte bli medveten om dig men du kan bli medveten om känslan. 

Det här är så enkelt och självklart att vi missar det. Tankar bara tänks. Känslor bara känns. Av sig själva. Det finns ingen tänkare som tänker fram tankar. Inte heller någon kännare som känner fram känslor. Dom bara kommer utan att någon behöver anstränga sig. Dom kommer helt spontant och utan att knacka på först och fråga om det är ok att dom kommer in i vårt medvetande. Dom bara kommer och klustrar ihop sig och skapar och spelar ut det vi kan kalla drömkaraktären. Eller rollen eller personen eller berättelsen-om-oss-själva. Olika namn för samma sak. 

Men vi kan se det här. Vi kan få frågan. Vem är DU som lyssnar till den där repetitiva berättelsen-om-dig-själv? Vem är du som är så oändligt tålmodig? Som bara lugnt och stilla finns där i bakgrunden och med kärleksfullt ointresse lyssnar till allt detta omedvetna malande. Vem är du?

Och då kan du se. Klart och tydligt. Men det är ju jag! 
Jag som är vaken. Som alltid har varit här. Det var som fan! Hur har jag kunnat missa mig själv?

Kära vän! Du har inte missat någonting. Du har bara sovit och drömt en konstig dröm. Nu är det hemma i dig själv igen. Nu ser du att allt är gott. Nu ser du att drömmen kom ur dig själv. Ur din egen fantasi. Det var aldrig någon fara på taket. Du ville bara skrämma dig själv lite. Gå vilse en liten stund. För att du kunde. Det är ju därför vi gör saker. Vi tror att det finns så många spännande drivkrafter bakom våra handlingar. Bakom våra drömmar. Men allt kokar ned till detta. Vi gör vad vi gör för att vi kan. Och vi kan allt för vi är den oändliga potentialen. Källan till allt.

UA-3343870-1