torsdag, december 17, 2015

Som en droppe på väg att falla ned i havet

Hjärtat frågar - går det här att lita på?
För innan det ger sig hän vill hjärtat veta. Är detta på riktigt? Är det verkligen någonting äkta och bestående?
Hjärtat vill inte känna sveket bränna som en järnpåle som körs rakt in i roten. Roten till allt som är vackert. Allt som betyder något. Allt som vill sjunga och dansa och älska.
Rädslan för sveket. Rädsan för att det bara är något tillfälligt. Något som kommer och går.
Hjärtats längtan efter att ge sig hän och älska är omåttlig. Den är OMÅTTLIG. Den är mäktigare än en jordbävning.
Jag pratar om ditt hjärta. Och mitt hjärta. Om alla våra små sköra hjärtan.

Å denna längtan! Å denna rädsla!
Jag var en av alla dom som vände mig till Gud. Till det översinnliga som finns bortom och ovan denna jämmerdal. Jag fann kärleken mellan människor vacker men noterade att den kommer och går. Och är den djup och äkta så kan döden när som helst rycka bort den man älskar. Mitt hjärta längtade efter att ge sig hän till något som var orubbligt. Så jag drogs hela tiden till sammanhang där man pratade om det eviga. Om det ovillkorliga. Å vad jag älskade de orden. Så fort mitt hjärta hörde att det fanns något sådant - något som aldrig sviker - något som aldrig kan ryckas bort - så började något spira. Då började hjärtat förbereda sig för det stora jubelropet. Harkla sig. Samla luft. Nu, snart. Nu äntligen får jag kanske ge mig hän sådär totalt. Sådär härligt galet lyckligt och vettlöst. Nu äntligen får jag kanske älska utan att hålla igen och ta hänsyn och vänta in och tänka på att inte vara för intensiv och klängig och beroende och osjälvständig. Jag drog djupa förväntansfulla andetag. Redo att jubla. Å, tänk att inte behöva tänka på integritet. Min egen och min älskades. Tänk att äntligen få bli den andra. Krypa in under hennes hud och vidare in i hennes hjärta och bara vara där för evigt omsluten i det varma och mjuka och aldrig sinande flödet av kärlek och gå upp i det och bli det. Jag var redo men det fanns ett kanske. Ett frågetecken som höll mig tillbaka.

Tänk om allt som finns är atomer och molekyler i oändligt många former. Tänk om det inte finns något imateriellt. Tänk om kärleken också bara är atomer och molekyler. Ett kemiskt fenomen som tillfälligt uppstår i hjärnan på däggdjur för att dom skall para sig eller ta hand om sin avkomma eller hålla ihop gruppen.

Tillfälligt var ordet som höll rädslan vid liv. Tänk om det var så hemskt. Att kärleken bara var något tillfälligt kemiskt fenomen som fyllde en biologisk funktion. Jag frös och jag rös. Och jag återgick till att förestäla mig att det finns en Gud. Och att jag var en odödlig själ. För jag ville älska på det där omänskligt besinningslösa sättet. Som jag gjort i det mänskliga men varje gång fått betala med en ohygglig smärta. Inte bara när jag blev sviken. Också när jag jag var den som svek. Att svika gör nästan lika ont.

Och så en dag för drygt elva år sedan hittade jag det där som var evigt och orubbligt. Det där som jag kunde älska tills jag gick sönder utan att det gjorde ont. Jag fann det en morgon på Hällungens kursgård (Solhälla) och det uppträdde då som stillheten i mitt eget hjärta. Det var de orden det kläddes i den gången.

Men under åren som följde fick jag upptäcka hur stor tvivlets makt faktiskt är. När kärleken är lagom stor. Liksom hanterbar och praktisk. Då är tvivlet också hanterbart och praktiskt. Men när längtan efter kärlek är besinningslös då är också tvivlet starkare. Då måste vi veta att det vi älskar håller. För vi kommer gå sönder. Det vet vi. Sådan är kärleken som trycker på där inne i hjärta. Den kommer spränga oss i tusen bitar. Den kommer utplåna oss. Som en droppe är vi då. Som en droppe på väg att falla ned i havet. Finns havet där och väntar på oss? Det är vår fråga. Och visst är det en bedårande fråga när man ser det så. Men inte när vi är droppen på riktigt. Droppen som faller.

Så jag ägnade mig åt att testa havet. Med mitt intellekt. Jag ställde tusen frågor om havet. Om det verkligen fanns där. Jag lyssnade på alla som pratade om havet. Präster och andliga lärare och andra förkunnare. Jo, jag hörde att dom pratade om havet. Havet jag var på väg att falla ned i. Men vilka ord använde dom? Jag började jämföra. Dom sade inte samma sak. Alla sade att deras ord pekade på havet. Men tänk om. Tänk om ... tänk om vadå? ... jo, tänk om det inte finns något hav.

Så tänkte jag. Innan jag föll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1