onsdag, december 09, 2015

Från VAD till ATT

Mina små skor klapprar mot det blanka stengolvet. Hela jag är ett enda stort springande. Utan mål. Utan mening. Men bräddfull av lust. Jag är fyra år.

Jag sitter i sandlådan och pratar. Ingen begriper vad jag säger. Jag är tre år. Jag bryr mig inte om ifall någon förstår. Mitt prat är fritt. Fritt från mål och mening. Orden hoppar ut ur min mun som ystra kalvar. Fulla av lek och lust. Vad spelar det för roll om det som kommer ut betyder något? Jag har inte ens tänkt tanken att någon annan skall förstå vad jag säger. Att prata är ju så sagolikt roligt att det räcker och blir över.

Jag springer för att springa och pratar för att prata och jag är lycklig. Överlycklig är jag. Lyckan flödar hela tiden över och ur den kommer mer spring och mer prat. Alldeles av sig självt. Det är alldeles ofattbart detta med att finnas till. Att vara är ren och skär magi!

Tänk så mycket som uppstår ur detta varande! Långt senare blir jag upptagen av hur och vad. Också huret och vadet uppstår ur lyckan över att finnas till.

Hur är jag? Vad är jag? Hur springer jag? Vad säger jag?
Och ur lyckan kommer en störtflod av skruvade adjektiv. När jag är femton säger jag till mig själv att jag är speciell. Ur en kletig sörja av hybris och självförakt uppstår idén att jag är bättre än dom andra. Och nu är jag stor och nu förstår folk plötsligt vad jag säger. Dom gillar det inte men dom förstår. Och för att kunna skriva omtyckt på den mentala listan över VAD jag är så slipar jag några år senare av arrogansens vassaste kanter och antyder att jag är osäker och inte tillräckligt bra och då ... då både förstår och gillar dom vad jag säger.

Och bäst av allt. Nu får mitt pratande och springande ett mål och en mening att släpa omkring på. Det blir viktigt VAD jag säger och HUR jag springer. Jag måste springa långt och snabbt. Så att min kropp blir vältränad och stark. För att mota bort slappheten och håglösheten. För att spotta depressionen och fetman och självföraktet i ansiktet. Vik hädan! Jag är frisk och sund och stark och uthållig.
Och jag pratar för att bevisa att jag vet och förstår. Men mest för att övertyga andra om att dom har fel. Att dom borde skärpa sig och tänka till. För att rensa upp i flummet. Jag avskyr flum. Föraktar flummiga människor. Flum är mental fetma. Flum är barsnligt. Det är mental slapphet. Det är skamligt.

Och sådär håller det på. Hypnotiserad av vad och hur lever jag ett liv som blir alltmer komplicerat och svårt. Till och med kärleken blir komplicerad. Vuxen kärlek är komplicerad. Den är behäftad med så många villkor. Svårast av allt blir kärleken till Gud. Kärleken till det som är större än allt. Källan till allt. Vad är Gud? Hur är Gud?

Att finnas till är så stort och så enkelt. Inga hur och inga vad behövs. Det räcker med att finnas. Att finnas är ren frihet. Att finnas till är villkorslös kärlek.

Språket är en dröm. Det föds ur lusten att göra ljud med munnen. Sedan antar det alltmer magiska egenskaper. Drömmagi. Vi lever i en språkdröm. Du och jag. Vi tror på ljuden vi gör med våra munnar. Att tro på dessa ljud är att drömma språkets dröm.

Det som kan få oss att somna kan också få oss att vakna. Det finns riktningar i språket. Pilar som pekar djupare in i drömmen. Men tack och lov finns det också pilar som pekar på det vakna.

Alltså, det här med att prata. Det coola är ju inte vad folk säger. Vad dom säger är för det allra mesta jävligt tråkigt och förutsägbart. Men ATT dom säger saker. Det är ju hur coolt som helst. Det kommer ut ljud ur deras munnar och dom tror  verkligen att dessa ord betyder något. DET är coolt. På riktigt. Bla bladeri bla blaha blahi blaho. Med stort allvar gör dom dessa ljud och väntar ivrigt på vilka ljud vi skall svara med....
... och här gäller det att stanna upp för att få syn på magin ...
... rätt vad det är kommer det ljud ur våra munnar. Hur går det till? Men allvarligt? HUR GÅR DET TILL? Det är ju magi!
... blehå, blehu, pladderi, pladderi plu ... säger vi och vi gör det med samma oerhörda allvar. Djupt övertygade om att vårt svar bär på mål och mening. Alltså, ärligt. Se detta! Unna dig lyxen att på riktigt se detta! Det är helt jävla magiskt.

Det här är att vända om i drömmen. Byta fokus från VAD till ATT.
Det är den magiska nyckeln som kan få vår värld att stråla som den en gång gjorde. Som när vi var tre år och pratade för att det var så himla kul. Utan att tänka på ifall någon förstod. Utan mål eller mening.

Gör det idag. Se färger. Skit i vilka färger. Bara ATT det finns färger. Olika färger. Hur magiskt är inte det? ATT vi kan se färger. Vad behöver vi mer? Räcker inte det för att falla ned på knä och tacka livet för att det är. Levande. Lekande. Lockande. Lovely.

Om vi nu kan se färger alltså. Kanske är vi färgblinda. Men då kanske vi kan höra ljud. JA MEN FATTA hur jävla coolt det är ATT höra ljud. Olika ljud. Hur är det möjligt?
Skit i vilka ljud det är. Det är det som är hemligheten. Att stanna upp och inse ATT vi hör. Det är själva hörandet som är grejen. Inte vad vi hör. Det betyder ingengting. Jag menar allvar. VAD vi hör means nothing. NOTHING. Det är det som är hemligheten. Det är det som är att vakna. Fokus på VAD vi hör är drömmen. Fokus på ATT vi hör är den alltid lika magiska vakenheten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1