torsdag, december 03, 2015

Medvetslösa tankar

Jag tänker på hur många gånger jag anmodats, uttalat eller outtalat, att berätta lite om mig själv. Om vem jag är, vad jag tycker om att göra och vad jag kan (bidra med om det är en jobbintervju)
Jaja, jag vet, den här typen av utbyte är en naturlig del av det sociala spelet. Men det är inte den delen jag vill belysa idag.
Man skulle kunna tro att det här berätta-lite-om-oss-själva-spelet är något vi ägnar oss åt när vi träffar människor vi inte känner. Att vi sedan, när vi blivit bekanta, kan slappna av och låta det vara. Men min erfarenhet är att detta är vad de flesta människor ägnar all vaken tid åt. 
Vi berättar lite om oss själva. Hela jävla tiden. 
Också när vi är för oss själva kör vi inre monologer om vilka vi är. "Jag tar inte skit", säger vi till oss själva, om och om igen. Att ingen är där och lyssnar verkar spela mindre roll. Och DET är fascinerande tycker jag. Och skrattretande. Men fullt begripligt. 

Vad vi gör är att vi tränar på vår roll. Det kan tyckas viktigt att kunna sin roll men jag vågar påstå att det är allt annat än viktigt. Det är rörande och skrattretande. När man ser det för vad det är kan man inte ta det på allvar. Speciellt inte det pompösa. Det tragiska är inte lika tacksamt att driva med men minst lika komiskt på ett subtilt vis. 
Det enda som skiljer professionella skådespelare från resten av mänskligheten är att de med jämna mellanrum tvingas byta roll. Nu, säger regissören, får du inte längre vara den pompösa politikern som ljuger och sätter sig på andra. Nu skall du vara den lilla stackaren som känner sig maktlös och överkörd. 

Jamen det här är ingen teater. Det här är verkligheten, säger det stora flertalet om det som är utanför teatern. Den som känner sig maktlös och överkörd kan inte bara gå in i kommunhuset och säga till kommunalpampen, "Hörrudu, nu ska vi byta. Nu är det min tur att vara kommunalpamp." Nej, så enkelt är det inte. Visst kan i stort sett vem som helst bli kommunalpamp, men det tar lite tid. Några år minst. 

Faktum är att vi, medan vi ägnar all vår vakna tid åt att berätta-lite-om-oss-själva, missar det enda som betyder något på riktigt. Nämligen sanningen om oss själva. Det är där källan finns. Det friska vattnet som släcker vår törst. Men till källan kommer vi bara genom att vakna. Och vakna kan vi bara göra när allt vi tror att vi vet om själva får falla till marken. När berättelsen-om-oss-själva stannar upp. 

Grejen med rollen, eller drömkaraktären som jag tycker är ett bättre ord, är att den är rakt igenom betingad. Vi drömmer att vi medvetet skapar oss en identitet. Men så är det inte. Det är vad jag vågar påstå. Vi väljer inte våra roller. Vi kan inte välja hur våra drömkaraktärer ska utvecklas i drömmen. Drömkaraktärer är nämligen rakt igenom oskuldsfulla. Det är det som gör dom så rörande. Men också skrattretande och tragiska. 
Men dom är inte bara oskuldsfulla. Dom är också omedvetna. Alla drömkaraktärers adelsmärke är omdevetenheten. En drömkaraktär består av tankar och känslor. Och faktum är att det inte finns en enda medveten tanke. Jag vet, man brukar säga att det finns, men det är inte sant. Tankar saknar medvetande. Det är du som är medveten om tankarna. Inte tvärtom. 
Inte heller finns det några medvetna känslor. En känsla kan inte bli medveten om dig men du kan bli medveten om känslan. 

Det här är så enkelt och självklart att vi missar det. Tankar bara tänks. Känslor bara känns. Av sig själva. Det finns ingen tänkare som tänker fram tankar. Inte heller någon kännare som känner fram känslor. Dom bara kommer utan att någon behöver anstränga sig. Dom kommer helt spontant och utan att knacka på först och fråga om det är ok att dom kommer in i vårt medvetande. Dom bara kommer och klustrar ihop sig och skapar och spelar ut det vi kan kalla drömkaraktären. Eller rollen eller personen eller berättelsen-om-oss-själva. Olika namn för samma sak. 

Men vi kan se det här. Vi kan få frågan. Vem är DU som lyssnar till den där repetitiva berättelsen-om-dig-själv? Vem är du som är så oändligt tålmodig? Som bara lugnt och stilla finns där i bakgrunden och med kärleksfullt ointresse lyssnar till allt detta omedvetna malande. Vem är du?

Och då kan du se. Klart och tydligt. Men det är ju jag! 
Jag som är vaken. Som alltid har varit här. Det var som fan! Hur har jag kunnat missa mig själv?

Kära vän! Du har inte missat någonting. Du har bara sovit och drömt en konstig dröm. Nu är det hemma i dig själv igen. Nu ser du att allt är gott. Nu ser du att drömmen kom ur dig själv. Ur din egen fantasi. Det var aldrig någon fara på taket. Du ville bara skrämma dig själv lite. Gå vilse en liten stund. För att du kunde. Det är ju därför vi gör saker. Vi tror att det finns så många spännande drivkrafter bakom våra handlingar. Bakom våra drömmar. Men allt kokar ned till detta. Vi gör vad vi gör för att vi kan. Och vi kan allt för vi är den oändliga potentialen. Källan till allt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1