söndag, december 13, 2015

Väckarklockor

Det här med negativa känslor alltså ... det är inte kul. Smaka på liten och maktlös. Eller ensam och bortglömd. Eller en cocktail av svartsjuk, sviken, svårmodig, svartsynt och svamlig. Smaka också på bitter, sur, pinsam, ångestriden och misslyckad.
Var det någon som nämnde något om all den där skiten när du signade upp för att bli människa? Att det ingår alltså? Att det är obligatoriskt? Stod det något finstilt om det i kontraktet?

Jag minns inte att jag fick någon information om det. Kanske är det nån jäkla naturlag. Att man måste ta det goda med det onda. Hälften positiva känslor. Hälften negativa. Är det så? Är det alltid fifty fifty?

Jo, det är en naturlag för alla som har köpt lögnen om att de är små separata individer. Små separata individer som går omkring med listor i huvudet på följande: 
saker som fattas och därför behöver skaffas
saker som inte är tillräckligt bra och därför måste förbättras
saker som är fel och hemska och därför måste utrotas alternativt lemlästas eller grävas ned
... och andra viktiga listor ...

De som köpt den här lögnen kan trösta sig med två saker. För det första är de väldigt normala. För det andra kan de själva kolla och se att det inte stämmer. I verkligheten finns det inga små separata individer. 

Hur frestande det än är att frossa lite i allt elände som uppstår när människor som styrs av brist, otillräcklighet och lusten att utrota, så tycker jag vi hoppar över det och går rakt på sanningen om vilka vi är. 

Men  först vill jag säga följande. Notera att livet är oändligt generöst! De som vill tro att de är små separata individer får göra det. De som älskar livskampen får kämpa bäst de vill och hur länge de vill. Det finns inga förbud mot att lida. Inte heller mot att åsamka andra människor lidande. Det är anmärkningsvärt och om man vill se det så: ännu ett bevis på att livet är oändligt generöst och tolerant. 

Men det här med Sanningen då. Det här med VÅR SANNA NATUR. Är det inte upp till var och en att finna fram till? 
Jo, absolut! Alla är fria att utforska detta hur mycket eller lite dom vill. Men alla vi som har genomskådat lögnen och upptäckt att vi är MEDVETANDETS LJUS, det som möjliggör alla upplevelser, vi är också fria att dela med oss av det vi upptäckt. 

Vår glädje över att ha genomskådat lögnen om att något fattas oss, att saker måste förbättras, att det finns fel som måste utrotas - den glädjen är okuvlig. Det går inte att tysta oss men det går bra att ignorera oss. Det är helt i sin ordning för vi har ingen agenda. Vi kan vänta. Vi vet att det kommer en dag i alla människors liv då det vänder. Då längtan efter frihet och sanning blir så stor att den väger över. Då livskampen börjar förlora sin lyster. Då hjälteglorian hamnar på sniskan. Då martyrrollen börjar kännas ofräsch. 

Det kommer en dag då varje negativ känsla blir en välsignelse. En väckarklocka. Jag känner mig maktlös. Något fattas mig. Jag behöver makt. Mer makt. Men hur är det möjligt om jag är medvetandets ljus? Känslan av maktlöshet kommer och går. Men jag är ju det som alltid är här. Det som möjliggör alla upplevelser utan att själv vara en upplevelse. Jag måste ha drömt och glömt. Och det var en vacker dröm. Det var det verkligen. Men det var ingenting mot medvetandets klara ljus. 

Att drömmen förefaller vacker beror på att Maya är vacker. Hennes förförelsekonster är oemotståndliga. När hon blinkar och säger
- Jamen kom igen nu då, var inte så tråkig och stelbent. Jag vet att du vet vad du är! Du är visdomen inkarnerad. Men vi kan väl leka en liten stund bara? Leka att du är en liten stackare som ingen lyssnar på. En liten stackare som behöver få känna sig lite mäktig. Det kan vi väl leka? 
Ok då. Men bara en liten stund.
Jag lovar. Bara en liten stund. Bara tjugo år. Vi leker tills du är nära att vinna ett världskrig, utrota alla judar och bli härskaren över det tredje riket. Men du behöver inte oroa dig. Du kommer vakna. Jag lovar. Ge dig hän nu! Enjoy!
Så säger hon alltid. Och hon har rätt. Förr eller senare vaknar vi alla. 

Och när klockan ringer, vilket den förhoppningsvis gör innan vi dragit vårt sista andetag, så är det alltid lika ljuvligt att vakna. Så oändligt välbekant och ändå nytt och friskt som porlande källvatten. 

Det kommer en dag då drömmen inte vara i tjugo år. Då den på sin höjd vara några timmar. Eller att det bara går några sekunder innan vi kommer ihåg. Ja just det, jag är ju inte en liten separat individ. Medvetandets ljus kan inte känna maktlöshet. Eller ensamhet. Eller någon av alla de andra negativa känslorna. Och varje gång blir hjärtat varmt av tacksamhet. Tänk att jag ännu en gång fick återuppstäcka sanningen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1