onsdag, december 07, 2016

Svart Lucia och postkolonial skam

Jag vill skriva om Åhléns val av Lucia utan att fokus ska hamna på min förmåga att jonglera med andra människors åsikter. Istället vill jag blottlägga vad som innerst inne rör sig i mig då jag ser bilden på den mörkhyade pojken som fått äran att posera som Lucia på Åhléns facebooksida. Dock kan jag inte bortse ifrån att mitt tänkande och kännande självklart sugs in det offentliga samtalets strömvirvlar.

När jag nu sitter här framför datorn i färd med att formulera något som känns sant blir min första tanke  - Björn, du måste ta ställning för eller emot näthatet. För eller emot rasismen. Den andra tanken säger att det är under min intellektuella värdighet. Jag behöver inte deklarera för någon att jag kan se det uppenbara. Jag förstår att Åhléns nu säger sig vara stolta över att deras luciabild väckt debatt och  fått stå för “alla barns rättigheter att vara och uttrycka sig precis som de vill - som lucia, stjärngosse eller pepparkaka oavsett kön, hårlängd, hudfärg eller bakgrund.”

Sedan tar nyfikenheten över. Människans psyke är oerhört komplext och djupt. Att tro att det som syns på ytan är hela sanningen är bekvämt men relativt ointressant. Så vad rör sig under ytan då vi tar ställning för eller emot det lämpliga i att en mörkhyad pojke poserar som Lucia? Den frågan är min utgångspunkt och intresserar mig mycket mer än frågor om ifall vi har rätt eller fel, är goda eller onda, politiskt korrekta eller inte.

Jag är i grunden optimistiskt lagd och tycker mig med ledning av historien se att människan i det stora perspektivet utvecklas mot allt djupare självkännedom. Att vi, som Åhléns kommunikationsavdelning slår fast, lär oss att se vad våra medmänniskor är bakom det uppenbara som kön, hårlängd, hudfärg eller bakgrund. Ett vaket medvetande som nyfiket tittar ut genom ögon som kan vara blåa, grå, gröna eller bruna.
Jag tycker att vi som stammar från de forna kolonialmakterna och är söner och döttrar till slavhandlare kan ge oss själva en rejäl klapp på axeln. Jag vet att många tycker att vi fortfarande, många generationer senare, bör skämmas ögonen ur oss, men hur länge skall vi ägna oss åt det? Har inte skammen för länge sedan gjort vad den skulle? Till slut lärde vi oss faktiskt, visserligen med kniven på strupen, tack vare slavarnas egen heroiska befrielsekamp, se det absurda i att behandla våra mörkhyade bröder och systrar som boskap. Det gick inte över en natt. Det var en olidligt långsam kognitiv och empatisk utvecklingprocess som var smärtsam inte bara för slavarna utan också för slavägarna.

Och nu då, var står vi i Sverige år 2016? Varför finns det så förhållandevis många vita, kränkta, lönnfeta, lågutbildade glesbygdsmän och kvinnor som säger sig äcklas av bilden på den mörkhyade luciapojken? Varför finns det så många vita, privilegierade, högutbildade, vältränade innerstadsmän och kvinnor som oreserverat och, som jag misstänker, oreflekterat jublar åt bilden av en svart pojklucia?
Varför finns det så få, som liksom jag, inte kan låta bli att se den skam som driver både hatare och hat-hatare att likt blodiglar bita sig fast i denna och liknande symbolfrågor på ett sätt som är pinsamt onyanserat. Bägge lägren slåss med självrättfärdigt patos och självrättfärdigheten, ja den kommer alltid som ett brev på posten då man famlar sig fram i världen med hjälp av grunda och gungiga verklighetskartor.

Vi kan sluta skämmas nu för vad slavhandlarna gjorde, för de visste inte bättre. Jag vet att det är svårt att förlåta. Jag vet att det är frestande att tro att människor handlar mot bättre vetande. Men tyvärr är det aldrig så. Vi gör alltid vårt bästa. Alltid. Jag vet att det är frestande att vara extra extra snäll när vi drivs av dåligt samvete. Och att det är svårt att släppa tanken på arvssynden. Men vi har ingen skuld i det som spelade ut sig under kolonialismen. Det är dags att vi tar in det nu. Djupt i våra hjärtan.

Det är också viktigt att se att vi har mycket kvar att lära oss. Absolut. Och det är oerhört uppmuntrande att ibland vända sig tillbaka till historien och se att vi faktiskt har lärt oss något. Och när vi gör det tror jag att vi äntligen kan sluta krampa kring den här sortens symbolfrågor och gå vidare. För ärligt talat, det här börjar bli väldigt, väldigt tjatigt. Vi har ju redan insett att hudfärg och kön inte är det primära när vi möter våra medmänniskor. Därför finns det ingen anledning att varken håna eller hylla bilden på en svart luciapojke. Han bara är. Jättesöt faktiskt.

lördag, december 03, 2016

Blodsdansen och mirakelblicken

De vet vem du är. De vet vad du går för. Du kan inte göra någonting som kan överraska dem. För de är dina släktingar. Ditt blod. Din tribe.
Vissa känner sig trygga i släktens varma famn. Andra får svårt att andas. Hur känns det för dig?
Blodsbandens makt är stor. Snön ligger vit på taken. Inte ens tomten är vaken. För alla vet ju vem tomten är. Det är det som känns så tryggt.
Är detta ett problem för dig? Eller för mig? Eller för människor vi känner?

I vissa nyandliga kretsar pratas det idag om att vara vaken. Lite på samma sätt som kristna pratar om att vara frälst. Men vad innebär det egentligen att vara vaken?

Såhär ser jag på saken. När man är vaken är man frälst, inte bara från sin egen historia, utan också från andras. När man är vaken vet man inte vilka ens släktingar är. Jo det är klart man vet att kusin vitamin jobbar som personlig tränare. Att hon älskar bergsklättring och californiska zinfandelviner. Att hon alltid börjar gäspa när morbror tråkmåns börjar prata fastighetspriser i innerstan. Men vem är hon egentligen? På riktigt? Det har man ingen om. På riktigt. Man är clueless.

För att gå vidare i det här behöver vi penetrera den springande punkten i detta. Vad innebär det att vara på riktigt? Är man inte på riktigt när man hjälper andra med deras träning, klättrar i berg, njuter goda viner eller gäspar när det pratas fastighetspriser?

Jag vågar mig på att svara nej. Allt det där, alla ens preferenser och aversioner, är ren och skär betingning. På sätt och vis ganska ospännande. Allt det där har sin förklaring. Orsak verkan. Basic input output. Som datorns BIOS. Och det är här själen kommer in. Ja, jag väljer att använda just det begreppet. Kanske ett något mossigt begrepp sprunget ur en dualistisk syn på människan som bestående av kropp och själ. Men jag gillar det för det hjälper mig att få syn på just det i kusin vitamin som inte är betingat.

Kusin vitamins själ är ett mysterium för mig därför att den är obetingad. Inte bara dess essens utan också varför den valt att färdas i just den kroppen. En kropp som gillar att klättra i berg. En kropp som gillar en viss sorts viner. Varför?
Det kan kännas konstigt att se människan på det här viset. Som en själ som färdas omkring på jorden i en kropp. Men för mig är det inte konstigt. För mig är det djupt intuitivt.
Konstigt blir det först om man, som många andligt orienterade människor gör, kopplar på en esoterisk karta och använder sig av den för att förklara bort miraklet. Något i stil med att vi alla, som själar, är på en resa genom tiden där vi genom många olika inkarnationer samlar på oss erfarenheter som skall få vår själ att mogna till fulländning. Det är i och för sig en vacker karta och jag lämnar det öppet huruvida den är riktig eller inte. Det är inte den springande punkten. För mig handlar det om miraklet. Ett mirakel kan per definition inte förklaras. Miraklet tar vid där våra kognitiva kartor tar slut.

Shit, hörni, kära släktingar och vänner. Här är vi.

HÄR ÄR VI

Kan ni fatta!? Här sitter vi och stoppar in saker i munnen och andas och låter luft strömma upp ur luftstrupen, luft som vi sedan med hjälp av stämband, tunga och läppar formar till ljud. Ljud som sedan får oss att nicka eller skratta eller gråta eller gäspa. De ljud som morbror tråkmåns producerar får kusin vitamin att gäspa. HOLY SHIT! Om inte det är ett mirakel så vet inte jag vad ett mirakel är.

Och det här handlar om en blick. Mirakelblicken. Jag skrev om den i ett inlägg för lite drygt ett år sedan http://bjornclausen.blogspot.se/2015/11/mirakelblicken.html
Den blicken är vad allt handlar om för mig. Den blicken är vår frälsning.

Frågan är nu om mirakelblicken kan hjälpa dig när du sitter på släktmiddagen och känner att du får svårt att andas. För att ALLT känns som betingning som spelar ut sig. Som att alla är små hjul i släktens urverk. Tick tack. Hur går det på jobbet? Tick tack. Vi har bokat en resa till Thailand i januari. Tick tack. Häromdagen gjorde vi ett långkok på fläskkarré och det var så gott. SÅ GOTT. Tick tack. Såg nu förresten när A sjöng B i Så Mycket Bättre? Tick tack. Det här vinet var verkligen gott. Tick tack. Tick fucking tack. Varför kan inte bara alla hålla käften och gå ut och titta på stjärnhimlen tillsammans?
Hjälper mirakelblicken i de lägena?
Allt du kan göra är att pröva. Kusin vitamin kanske börjar skruva på sig. Morbror tråkmåns kanske blänger tillbaka och undrar om han har fått vispgrädde i skägget. Jag vet inte. Jag tycker att du skall pröva.

fredag, december 02, 2016

Underhållningsångest

När dagen är slut och allt är tyst och lugnt, vad ska vi göra då? Hur skall vi förbereda oss för att träda in i drömmarnas land? Våra kära streamingtjänster, Netflix och gänget, har svaret:
Underhållningsångest!
Där serveras annat också, men framför allt dukas det upp massor av snyggt packeterad ångest som vi kan mata våra egon med. Eller våra smärtkroppar, som Eckhart Tolle skulle säga. Nej, det här är inte en gnäll-text som handlar om stora, stygga mediamonstret. Jag vill gå djupare än så. Jag vill gå till mig själv. Jag vill gå djupt. Jag vill penetrera det här så ärligt jag kan i mig själv.
För en tid sedan mumsade jag i mig en svensk tv-serie där alla, jo, ta mig fan, varenda karaktär, gick runt och dröp av ångest. Alla var rädda för alla. Alla misstänkte alla. Vänner misstänkte varandra. Syskon misstänkte varandra. Föräldrar misstänkte sina barn. Barn misstänkte sina föräldrar. Det var förfärligt. Några av karaktärerna talade norska och jag kom på mig själv med att säga. Dette här är en GRUSOM fortelling! Helt forferderlig!

Människor dog till höger och vänster. Blev de inte skjutna fick de cancer. Dog de inte så blev de sinnessjuka. Det hela var som en gestaltning av Edvard Munchs skriet. Och det pågick avsnitt efter avsnitt. Nyligen kom en andra säsong och i marknadsföringen hävdade man att NU ÄR HON TILLBAKA! (hjältinnan, hon som hade mest ångest av alla) Äntligen fortsätter eländet! Eländigare än någonsin. Inte med de orden men så kändes det i min mage. Jag sögs in. Ibland ruskade jag på mig och undrade vad i hela helvete jag höll på med. Jag menar, det händer ju att man drömmer mardrömmar. Det händer alla. Men varför vänta tills vi somnat om vi kan få vår mardröm redan innan vi knutit på oss nattmössan?

Ja, vad höll jag på med? Vad var det som ville matas? Ordet smärtkropp kom upp. Det är Tolles teori om mänskligt lidande. Det finns såklart många andra teorier. Med Jungs ord kanske det handlar om att vi vill lära känna vår skugga. Men nej, låt oss lämna andras teorier därhän. Jag vill veta vad som är sant för mig. Handlade det om att jag var uttråkad? Eller om att jag kände rädsla och oro och ville se att andra kan ha det mycket värre?
Jag tror inte att detta är något personligt. Jag tror att det är som med vädret. Det drar över oss. Ångestmolnen tornar upp sig på vår gemensamma himmel. Manusförfattare och filmindustrin gestaltar det åt oss. Så att det får en form. Så att det blir en berättelse vi kan begripa. Och i allt detta är det upp till mig att lyssna. Verkligen lyssna med hela mitt väsen. Med varje cell i min kropp. Vad är min djupaste längtan? För att kunna höra min djupaste längtan måste jag stänga av min dator och bli stilla. Tända en brasa och se lågorna slicka vedkubbarna. Känna värmen komma emot mig. Titta ut genom fönstret och se mörkret därute.

Plötsligt blir det alldeles stilla. Jag får följa andetaget. Hela vägen ut. Känna hur det landar i magen. I denna kropp finns en punkt som är alldeles stilla. Och ur den punkten väller den upp - längtan efter att fylla lungorna med luft. Längtan efter att se på mina nära och kära med varma ögon. Där är ni. Vi är här tillsammans. Och tillsammans kan vi se vilken dans som vecklar ut sig. En hand sträcker sig fram mot min älskades panna. Stryker undan en hårslinga. Du är det vackraste som finns. Alla jag någonsin rört vid. Ni är här i mig. Vi är här tillsammans. Låt oss se vilken dans vi vill dansa. Ska vi göra varm choklad? Ja, låt oss!
Så gulligt det kan bli. Ingen behöver skutas. Ingen behöver torteras. Inte nu.
Och inte nu.
Och inte nu.
Det sprakar om grankubben i brasan. Det här kan se gulligt ut. Men det är något med ordet gulligt som gör mig nyfiken. Det indikerar att livet egentligen är något annat. Att vi alla har demoner inom oss som vänder och vrider sig i väntan på blodbadet.

Nu skall jag predika. Jag måste få göra det. För det här är min hjärtefråga just nu. Det är sant att det inte finns några demoner. Det finns bara tankar. Tänk om jag blir bedragen. Tänk om någon försöker lura mig. Tänk om de andra bara kunde vara på ett annat sätt. Vara som jag vill. Göra som jag vill. Tänk om jag inte har någon kontroll. Tänk om allt går åt helvete. Jag måste vara på min vakt.

Och för att återgå till mardröms-ångest-serien, den otroligt populära, som nu är inne på sin andra säsong. Att ha tillit kan stå oss dyrt. Vem som helst kan skada oss. Närsomhelst. Vi MÅSTE vara på vår vakt. Hela tiden.
Det gestaltades också på ett bra sätt i serien. Ibland sänkte sig lugnet. Föräldern kramade sina barn. Äntligen fick de njuta av en lugn stund tillsammans. Men det varade inte mer än en halv minut. Rätt vad det var så knackade det på dörren. Ingen rast och ingen ro. Som exempel kan jag nämna en gång när hjältinnan skulle fälla ned markiserna. Plötsligt får man se sonens hundvalp ramla ned framför hennes ögon. Hängd. Död. Med en lapp om halsen. Ett hot. Det kan komma när som helst. Vi MÅSTE vara på vår vakt.

Och DET kära vänner, DET är en lögn. Vi måste inte vara på vår vakt. Inte nu.
Och inte nu.
Och inte nu.
För just nu sitter vi här. Och allt är ... det är som det är. Och i vårt huvud pilar tankarna fram och tillbaka. Tankarna är inga demoner. Tankarna har ingen verklig makt över oss. Det är vi som ger dem makt. Genom att tro på dem. Genom att glömma att de aldrig är något mer än tankar. För vi är här. I varje andetag. Vilandes. Omhändertagna. Oändligt omhuldade. Älskade bortom vett och sans.

Nu börjar en ny dag. Jag skall stänga ned datorn nu och göra kaffe och bre mackor. Och jag skall se på dem och minnas att vi är här tillsammans. Och att det är ett mirakel. Bara så. Det räcker. Sedan kan jag bara nyfiket se vilken dans som vecklar ut sig utifrån det. I tillit. För tillit är det enda vi har. Det enda som verkligen betyder något.

söndag, november 13, 2016

Mättnaden är inte slutet. Den är början.

Orden har nu dansat några varv till och gårdagens text om budskapsmättnadens välsignelse har bytt till en ny rosa kostym med tillhörande purpurfärgad, juvelbeströdd slips, och vinkar nu till mig från en ny plats i mysteriets hjärta.

Alla visa, djupsinnigt kärleksfulla budskap visar sig nu vara överflödigt överflödande lyx. Extremt överflödande som jordgubbar i champagne.
Vi behöver dem inte.
Så känns det fortfarande.

Men att vara mätt kan låta tråkigt. Ord är magi. Mätt låter som blä, jag åt för många köttbullar. Jag erkänner. Tråkigt ord. Gäsp. Rap. Ska sova nu. Godnatt.
Nej jäklar, nu ska vi leka. För att det är oemotståndligt roligt. Oemotståndligt berusande.
Jag tror utifrån egen erfarenhet att det bara finns ett sant tillstånd som vi människor kan existera i. Och det är ett tillstånd av mindblowing abundance. Att jag har ögon att se med. Att jag kan se färger! Jesus Christ! Rött, grönt, purpur och askgrått. Och mer och mer och mer. Färgnyanser utan ände! Varifrån kommer alla dessa färger? Varifrån kommer jordgubbssmaken? Hur kan det finnas så många smaker!? Vad har jag gjort för att förtjäna denna tripparnas tripp med alla dessa myriader av sinnesintryck. Känslan av våt, kall snö i stövlarna. Ljudet av pulkan som krossar ett universum av snöstjärnor när den susar ned genom vintergatan på planeten jordens jublande dans genom existensen.

Känslan av att något saknas är en ond dröm. Men, det går att vakna upp ur denna obegripligt märkliga bristdröm! Det är allas födslorätt att vakna. Att yrvaket slå upp sina ögon och drunkna i förundran.... att inte vilja göra något annat än fira  och gråta lyckotårar av ljuvaste tacksamhet ...
Sedär, en jordgubbe i champagne från budskapsbufféns dignande överflöd. Serverad med en slev fluffigt mjuk bourbonvaniljkräm. Men, och det är just detta som är poängen, det finns inga läckerheter från budskapsbuffén som kan skringra bristdrömmens dimmor. Ingenting från buffén kan väcka oss. Inte så länge vår hunger kommer från bristdrömmens illusoriskt gnagande låtsas-sår.

Att bli mätt är inte slutet på vår resa. Det är bara början. Början på ett omättligt behov av att fira. En rasande begär efter att förundras och lovsjunga. Att överflöda allt det överflöd som inte längre kan härbärgeras i ett hjärta som brister upp mer och mer för varje andetag. Hur kan det finnas så mycket luft att andas? Hur kan hjärtat slå? Hur kan någon förstå, att det inte finns något mer vi behöver få.
Att allt är givet.
Att vi är välsignat.

Sedär, cirkeln är sluten. Den här texten kunde inte sluta på något annat vis än den gjorde igår. Men idag slutar den med ett löfte om att mättnadens välsignelse inte är slutet utan början. Början på ett vaket liv i tacksägelse och förundran.

lördag, november 12, 2016

Budskaps-mättnadens välsignelse

Jag tror att vi är många som börjar få våra mått rågade med budskap. Det här ska du göra för att ... eller det här skall du låta bli att göra för att ...
Och denna vår budskapsmättnad är något fantastiskt. Jag vågar påstå att det är första gången i världshistorien som människor på allvar börjar lida av budskapsmättnad. Behöver jag exemplifiera? Jag tror inte det. Du som läser min blogg vet vad jag menar. Kanske har vi hört det lite för många gånger: 

Stanna upp. Släpp taget. Go with the flow. Säg ja till livet. Öppna dina sinnen för här och nu. Lyssna till din inre röst. Du är din egen guru. Du har redan all visdom inom dig. Våga lita till ditt eget hjärta. Vila i nuet. Lyssna till stillheten.
Självklart finns det en ocean av budskap som går i andra riktningen också. Sluta aldrig kämpa. Var stark och håll fast vid dina principer. Våga gå mot strömmen. Sätt ned foten och vägra acceptera orättvisor och förtryck. Fokusera på din vision av en bättre värld. Bejaka din nyfikenhet och släpp loss din törst efter ny kunskap. Sluta aldrig ifrågasätta och lita till din egen förmåga till kritiskt tänkande. Slå dig inte till ro med det näst bästa. Sikta mot stjärnorna, spänn din båge, harkla dig och sjung så högt du kan för att hjälpa till att maxa den mäktiga symfoni av röster som är mänsklighetens lovsång till livet. 

Det handlar inte om ifall dessa budskap är sanna eller fruktbara. Det handlar om mättnaden. Kan du känna den ibland?
I denna mättnad finns ett budskap ... Nej, jag skojar bara. Denna mättnad är kanske det enda som är fri från budskap. Fri från vägledning. Fri från det kliande behovet att formulera vad livet handlar om. För det handlar om en klåda. En gnagande hunger. Efter vadå?

Jag har haft förmånen att lära känna många människor, som liksom jag, har kunnat kalla sig själva för andliga sökare. Eller andliga finnare. Ju fler budskap vi matar oss med desto fler budskap vill vi dela med andra. Den mäktiga kören av sökande och finnande brusar allt högre. Arenorna är liksom tidigare fysiska men i allt högre grad virtuella. Vi samlas kring vår formuleringsklåda. Och kliar oss själva och varandra med nya och spännande formuleringar. 

Det sker i alla olika sammanhang bland alla sorters människor. Det sker på retreatgårdar med andliga lärare. Det sker bland vänner där vi matar varandra med pop-psykologins senaste rön. Det sker i samtalsterapi-rummen. Det sker på motivationsseminarierna. På våra egna kammare med podradio och youtube-klipp, självutvecklingslitteratur eller själv-avvecklingslitteratur. Det sker med psykedeliska droger på ny-shamanistiska cirklar. Det sker med allt mellan himmel och jord på alla tänkbara och otänkbara vis. 

Och mitt i allt detta kliande märker vi av mättnaden. Den välsignade budskapsmättnaden. 
Det är inbyggt i själva språket struktur att det är omöjligt att öppna munnen utan att förmedla någon sorts budskap. Eller att det som sägs kan tolkas som ett budskap. Må så vara. Jag säger det ändå. När du lägger märke till budskaps-mättnaden. Be happy. Den kan öppna dörren till något nytt. Och något oändligt gammalt. Något evigt. 
Denna mättnad är en välsignelse om vi låter den vara precis vad den är. En mättnad. Resten tar hand om sig självt. Budskapen kommer fortsätta flöda genom oss från alla håll och kanter. Och under tiden kan vi bara säga - jag är mätt. 
Smaka på det. Jag är mätt. 

Är det inte fantastiskt att få vara mätt. Är det inte det vi alltid längtat efter. Är det inte därför vi jagar. För att få bli mätta. Och nu är vi mätta. Många av oss. Det är värt att fira. 
Vi som är mätta. Vi delar den högsta lyckan. Kanske utan att ens veta om det. De föreställningar vi matats med om hur den högsta lyckan skall kännas inbegriper sällan ordet mätt. Men så är det. Mätt är rätt. Och det är lätt att bli mätt i denna kakafoni av budskap som sköljer över oss i denna tid. Det är en välsignad tid. Och du är en välsignad människa. Oändligt välsignad. 

måndag, oktober 24, 2016

En annorlunda terapisession

Ikväll är jag på humör för boktitlar. En titel skulle kunna vara - Tillitens flöde. Det är en titel som tänder mig och jag skall förklara varför.

Låt oss säga att du går i samtalsterapi.
- När han gör så, vad känner du då? frågar terapeuten.
- Jag vet inte riktigt, säger du. Jag blir nog besviken. Eller så blir jag arg.
- Bra, säger terapeuten. Du känner en av miljoner olika känslonyanser. Men har du tänkt på en sak?
Terapeuten blir tyst. Ser lite hemlighetsfull ut. Du undrar vad som skall komma. Blir nyfiken.
- Har du tänkt på det faktum att du faktiskt KAN känna känslor. Är inte det rätt coolt?

Du blir lite betänksam. Vad är det för en fråga?  Det känns inte som att det ingår i den här dansen som kallas samtalsterapi. Terapeuten skall väl vara intresserad av VILKA känslor jag känner. Inte ATT jag kan känna känslor. Du vet inte riktigt vad du skall svara.
- Jo, det är väl coolt, svarar du och undrar om det är en sorts kuggfråga.
- Det är ingen kuggfråga, säger terapeuten som om han kunde läsa dina tankar. Det är lika coolt som att du kan höra min röst.

Jo, men det är väl klart. Jag är inte hörselskadad, tänker du.
- Stanna upp en stund och lyssna till ljuden i det här rummet, säger terapeuten. Lägg märke till hur de bara kommer till dig. Du behöver inte göra någonting för att höra dem. De bara hörs. Allt som behövs för att du skall höra ljuden sker av sig självt. Du säger att du hör ljud. Men är det sant? Du gör ju ingenting. Ljuden bara hörs. Helt magiskt. Om du läser på i fysiologiboken kan du se hur många olika kemiska processer som pågår i kroppen från det att ljudvågen når trumhinnan tills hjärnans hörselcentrum registrerar ett ljud. Men du behöver inte bekymra dig om något av allt det där. Har du någonsin tänkt på det?
- Nej, svara du. Och nu känner du dig lite undrande. Lite nyfiket förvånad. För det här är verkligen ingenting som du brukar tänka på.
- Att höra ljud är något fantastiskt. Det är en gåva. Eller hur?
- Jo, det är det ju. Det är synd om de som är hörselskadade.
- Tänk inte på de som är hörselskadade nu. Tänk på det faktum att DU, helt utan ansträngning, får alla ljud serverade till dig på ett silverfat. Det är världens coolaste grej.

Nu börjar du undra vad det här har att göra med terapi. Det hela verkar lite småflummigt. Men inte alls ointressant. Ni sitter tysta ett tag innan terapeuten fortsätter.
- Grejen med känslor är att vi snöar in på vilka känslor vi känner och varför. Det kan vara intressant att studera känslor och deras orsaker men det kan också vara spännande att stanna upp och rikta uppmärksamheten mot själva KÄNNANDET av känslor. Det fungerar på samma sätt som hörseln. Det sker alldeles av sig självt. Du har ingen som helst kontroll över den ofantligt invecklade process som omfattar alltifrån hur hjärnan tolkar en annan människas beteende, börjar tänka tankar som frisätter en viss cocktail av hormoner och signalsubstanser som leder till vissa känslor som sedan registreras i hjärnans känslocentrum. Det hjälper inte om du är specialist i neurofysiologi, du har ändå ingen kontroll över de processer som leder fram till en viss känsla. Det hela sker alldeles av sig självt och du får känslan serverad på silverfat. Tadaa, här är den. Varsågod, säger hjärnan. Enjoy! Eller inte.
Det här är saker vi sällan ägnar någon uppmärksamhet. Vi tar det för givet att vi kan känna känslor och tänka tankar. Höra ljud och se färger. Känna smaker och känna saker med våra händer. Men det är inte självklart. Det är ett hiskeligt mirakel.

Det blir tyst i rummet. Det här är ingen vanlig terapisession. Den saken är klar.
- Jag förstår att det här är saker som fascinerar dig, säger du. Jag tycker också att det är rätt frascinerande när man tänker på det, men hur kan det hjälpa mig att må bättre?
- Jo, såhär ser jag det, säger terapeuten. Anledningarna till att vi mår dåligt är till synes många. Visst kan vi må lite bättre genom att bli medvetna om våra känslor och hur vi fungerar i samspel med andra människor. Men faktum kvarstår att vi ofta har tappat bort det viktigaste. Nämligen det faktum att livet är ett mirakel. Att det är en sjuhelsikes tripp att vara människa. När vi ser det kan vi känna förundran och tacksamhet. De två känslorna hör ihop. Vi intalar oss själva och andra att vi skall vara tacksamma för livet. För allt vi har. För att vi är relativt friska. Men det går ofta sådär. Eller hur? Att skriva tacksamhetslistor varje dag är en fin övning som kan ge vissa resultat. Men att gå till roten med vad det innebär att överhuvudtaget kunna höra, se, känna, och så vidare, är något oerhört kraftfullt. Då får oss att återfå kontakten med den känsla av förundran vi hade när vi var små barn. När livet var magiskt. När hela världen skimrade.

Du sitter tyst nu. Begrundar det terapeuten sagt. Känner dig lite vilse. Undrar fortfarande hur det kan hjälpa dig. Vad du kan göra med det.
- Jag har en serie guidade meditationer som du kan få prova om du vill. Då kan du i lugn och ro få pröva vad det innebär att komma djupare i den här sortens meditation. Det kommer inte få dina problem att försvinna som genom et trollslag. Men på sikt kommer du fyllas av mer tacksamhet och förundran och det kommer göra att dina problem tappar sin tyngd. Du kommer inte längre krampa kring dem. Du kommer inse att allting som pågår i dig är ett flöde av processer som sköter sig själva.
Gradvis kommer du lära dig att se att saker och ting faktiskt tar hand om sig själva. Det är inte du som behöver lösa dina problem. För hur gör du när du löser problem? Du tänker och känner en massa eller hur? Processar som det heter. Men ju mer du gör de här meditationera desto klarare blir det att det inte är du som gör dina tankar och dina känslor. Det vore ju förfärligt om du skulle behöva vara där inne i hjärnan och dirigera alla dessa komplicerade processer. Eller hur?
Du kan faktiskt luta dig tillbaka och säga, det löser sig. Och du kan göra det utan dåligt samvete. För ju mer du gör de här meditationerna desto klarare blir det att det faktiskt sker av sig självt. Du kommer inse att det faktiskt är omöjligt att påverka vad din hjärna processar fram. Allt du kan göra är att lita på att den kommer göra sitt bästa.
Visst kommer du tvivla i början. Känna att det nog är bäst ändå om jag går in och styr och ställer lite. Men ju mer du gör de här meditationerna desto klarare kommer det bli för dig att det är omöjligt. Kan du göra en tanke?

Ni sitter tysta. Du funderar. Kan jag göra en tanke? Reflexmässigt tänker du att javisst, jag tänker ju hela tiden. Klart jag kan tänka en tanke. Men så prövar du. Hur gör jag en tanke, undrar du. Nu skall göra en tanke. Vilka knappar skall jag trycka på? Hur gör jag för att forma den så att den blir som jag vill?
Du experimenterar ett tag. Inser att det är omöjligt. Tankarna bara poppar upp. Fix färdiga. Du går snabbare än blixten. Du har inte chans att gå in och styra och ställa.
- Shit, säger du högt. Jag har ingen kontroll över mitt tänkande. Terapeuten ler. Säger ingenting.

Du har massor med frågor nu. Huvudet är som en bikupa. Betyder det här att vi inte har någon fri vilja? Herregud, tänk om jag börjar tappa kontrollen över mitt eget liv. Sedan inser du att du just insett att du aldrig haft någon kontroll över någonting. Men herregud, så kan det väl ändå inte vara? Det är lite läskigt. Jag tror inte jag skall gå till den här terapeuten någon mer gång. Men du är ändå nyfiken.

- Jag förstår om det här väcker en hel del funderingar hos dig. Det brukar bli så, säger terapeuten. Du kan få köpa min bok om du vill. Här är den. Han visar upp den - Tillitens flöde. Han räcker den till dig.
Du läser på baksidan:
I den här boken kan du få lära dig att leva ett liv i total tillit. Det handlar inte om tro utan om en visshet som bygger på exakta iakttagelser av hur ditt eget sinne fungerar. När du blivit bekant med ditt eget sinne kommer livet mer och mer upplevas som ett ansträngningslöst flöde. En fascinerande dans. Ett äventyr som fyller dig med tacksamhet och förundran. En resa som är fylld av magi och förtrollande skönhet.

- Ok, säger du. Jag köper den. När kan jag komma nästa gång?

söndag, oktober 16, 2016

Höstmys och solresor och some deep shit

Vad ska vi hitta på idag? Några förslag? Vad sägs om att åka till Ikea och köpa mysiga lyktor och värmeljus och nya sköna filtar i färger som matchar soffan vi köpte i somras och äta köttbullar för 39 kr toppade med kanelbulle och kaffe för 10 kr för att sedan ... ja vad ska vi göra sedan? Något får vi hitta på för snart är det måndag igen och snart är det jul och snart är det sommar och round och round it goes men inte forever för snart kommer det ändå ta slut eller så tar det inte slut, vem vet, vi får hur som helst lov att hitta på något med den här tiden som vi har fått till skänks, för livet är ju ändå en gåva, kind of, det vill vi gärna tro, en möjlighet av något slag, en klump med lera som vi kan forma till något vackert, ett vitt ark på vilket vi kan måla våra drömmar, ett worddokument i vilket vi kan nedteckna vår historia, en möjlighet att utveckla, likt en blomma, vår fulla potential, vad nu den är, the sky is the limit, hopefully, eller närapå, eller är det bara en massa bull som folk tjänar pengar på genom att spela på våra känslor av otillräcklighet, whatever, i vilket fall bör vi också lära oss att stanna upp och vara tacksamma över det vi redan har, men inte för länge, vi får se upp med narcissismen, ibland får vi trampa ur vårt eget och vidga våra perspektiv, tänka på alla dem som inte har det så förspänt, de som har fått cancer, de som har kommit hit som flyktingar, eller som lever kvar i krig och elände, som blir förtryckta på grund av sin etnicitet, sin sexuella läggning, sina åsikter, ja det är många som inte har det så bra som vi, men vi får heller inte drabbas av förlamande skuldkänslor, vi måste jobba med det, det är mycket vi behöver jobba med, vi har mycket att ta itu med, men först ska vi unna oss, det är ett viktigt och vackert ord, att unna sig, det ska vi göra, unna oss något härligt, lite lyx, lite sol och värme i vintermörkret kanske, ja det ska vi göra när vi kommer hem från Ikea, sätta oss i vår soffa, svepa in oss i de nya filtarna, tända värmeljusen i de nya lyktorna, och beställa en solresa i januari, det är bäst att passa på nu, för man vet aldrig,
man vet aldrig ...
när klockan är slagen,
när allting rasar,
när den stora längtan bryter fram.
DEN STORA LÄNGTAN

Längtan efter det fullkomliga ögonblicket då ingen längtan finns.
Då ingenting saknas. Då ingenting mer behövs.
Ögonblicket då allt är fullbordat.

Men din största längtan är också din största fasa.
Tjuren Ferdinand är så gullig där han sitter under sin korkek och luktar på blommorna. Det är vad du intalar dig. But you are so wrong.
Gulligheten är bara en förklädnad. Faktum är att han skrämmer skiten ur dig. Nej Björn, nu är du allt ute och cyklar, tänker du och skrattar. Skrattar bäst som skrattar sist säger jag då med sträng uppsyn för idag är jag allvarsmannen. Idag är jag förkunnaren. Idag dundrar jag från predikstolen att du har all anledning att göra i byxan nästa gång du ser någon som är tillfreds med att sitta och lukta på blommorna. Eller någon som lyckligt kan sitta i timmar och betrakta hur höstlöven rör sig i vinden. Eller någon som eftertänksamt puffar på sin pipa utan en tanke på hur resten av dagen bör utnyttjas. Du är egentligen livrädd för Tjuren Ferdinand. Du skyddar dig från det han symboliserar genom att förminska och snuttifiera honom. Djupaste sett gestaltar han din djupaste längtan. Ögonblickets fullkomlighet. Vars uppfyllande är din egen död.

Det är vad du tror och på ett sätt stämmer det. Så länge du identifierar dig med din längtan efter en morgondag, efter ny chans, är du dödsdömd.
Men det är inte som du tror.

Det är inte som du tror.
Här gör jag en konstpaus för nu har jag kommit till bullens mitt, den sockerknastrande och smördrypande kärnan. Jag tittar upp mot körläktaren där du står, jag inser att jag predikar för kören, jag vet att du redan vet det här, jag inser att alla redan vet det här, men jag kan inte låta bli. Jag bara måste få säga som det är.

Du är inte den du tror.
Så, nu var det sagt. Nu kan jag gå hem och dricka kaffe och äta rulltårta för nu har jag sagt allt som någonsin behöver sägas. I dessa sex ord finns din frälsning. I dessa sex ord finns evigt liv.

Du är inte din längtan efter en morgondag. Du är inte din längtan efter en ny chans. Du behöver inte tiden för du är det här ögonblicket som är utan början eller slut. Längtan och tid är blott fenomen som föds och dör i dig. Längtan och tid är som vågor som uppstår och försvinner i det hav som är du.
Det är vissheten om detta som ger dig evigt liv. Ingenting kan tas ifrån dig. Så har det alltid varit och så kommer det alltid förbli.
Det finns ingenting att oroa sig för. Ingenting har någonsin stått på spel. Du har aldrig någonsin stått på spel.

Nej, kaffet och rulltårtan får vänta lite till känner jag nu. Visst har jag sagt allt som behöver sägas. Faktum är att ingenting alls behöver sägas. Någonsin. Men fuck it, det är ju så smaskigt att säga saker. Profound and deep shit. Det är till och med bättre än rulltårta.

Du vill stå på spel. Du vill låtsas att saker, ljuvliga saker, kan tas ifrån dig. Din stolthet, ditt goda rykte, dina ägodelar, din trygghet, dina vänner, dina nära och kära, din framtid, ditt hopp, din lycka. Du vill inte ta något av detta för givet. Du vill inte känna dig säker. Du vill känna oro. Faktum är att du vill känna oro. Nej, det vill jag inte alls, säger du nu. Joho du, det vill du visst det, svarar jag. Jag vet att du vill oroa dig. För jag känner dig. Du är människa nämligen. Precis som jag. Jag vet att du älskar spänning. Du vill känna brist och otillräcklighet och utvecklingspotential och triumf och nederlag, längtan och saknad, lycka och hjärtskärande sorg och hopp och förtvivlan.

Och så vill du att något spelar roll. Att ingenting spelar roll är en förfärande tanke. Du älskar det förfärliga i den tanken på samma sätt som du älskar skräckfilmer. Så för att kunna sova på nätterna spelar du roller. Ja, du är alltid dig själv - det du inte tror att du är - men det mesta av tiden, från vaggan till graven, från sängen till sängen, går åt till rollspel. Du älskar rollspel. Din favoritroll är rollen där du tror att du är 100% autentisk. Nej, men det är väl ingen roll säger du. Jo, det är en fett bra roll och du kommer aldrig erkänna att det bara är en roll för om du gör du kommer du återigen skrämmande nära insikten att ingenting spelar roll.

Men nu skall jag kliva ner från predikstolen och gå hem och äta rulltårta. Gör jag inte det kommer jag falla för frestelsen att skapa nya stjärnbilder. Spela en ny omgång connecting the dots. Om jag drar en linje mellan de här stjärnorna så bildas det en vagn. En karlavagn. Och drar jag en linje mellan de där stjärnorna bildas det ett koncept som vi kan kalla för ingenting. Eller tomhet. Följer vi stjärnorna där borta i öster ser vi orden i Buddhas hjärtsutra - form är tomhet och tomhet är form. Det är en vacker stjärnbild. Drar vi linjen på ett annorlunda sätt bildas ord som får oss att tro att vi kan begripa den djupare innebörden i meningen - ingenting spelar roll. Förvisso är det så kan vi då säga med begrundande min och nicka - det som spelar alla roller är ingenting, det är tomheten. Våra roller är de former Buddha pratade om. Och dessa roller är ingenting. Samtidigt är detta ingenting alla våra roller, alla våra lyktor och värmeljus, våra soffor och filtar, våra köttbullar och kanelbullar, våra funderingar och drömmar, våra solresor och vår dödsångest. Vår hågkomst och vår glömska. Vårt predikande och vårt rulltårteätande.

Over and out.

torsdag, oktober 13, 2016

Tråden och väven

Du visar dig för mig som en tragisk historia. Å nej, no please säger jag och tänker att mitt liv ändå inte är så illa.
Som en framgångssaga. Wow säger jag med ett styng av avundsjuka i rösten och tänker att framgång går före fall.
Som ett gäspigt malande om trivialiteter och nonsens. Suck säger jag och tänker att att världen skulle bli roligare om alla sade upp sig från sina jobb och lät tärningen bestämma vart de skulle styra kosan härnäst.

Du visar dig som berättelser om änglar, utopier, vardagsrealism och kändisskvaller. Mhm och aha och nähä säger jag och tänker vad vi håller på vi människor. VAD VI HÅLLER PÅ.
Du visar dig som sjukdomar, träningstips och vitaminer. Säger du det, säger du det, säger jag och tänker att vägen från vaggan till graven kan vara lång eller kort eller mitt emellan.
Du visar dig som en tärning, som en mandala och som  ett krucifix. Sedär, sedär, säger jag och tänker it's time to roll the dice.

Din högsta önskan är att förtrolla mig. Försök du bara säger jag för att i nästa stund vara lost.
Du längtar efter att leda in mig i återvändsgränder. Nej den gubben går inte säger jag för att i nästa stund stå med pannan mot väggen.
Du vill se mig glida fram på röda mattan. Tack och tack så mycket säger jag för att i nästa stund sitta ensam och pimpla lådvin.
Du vill se mig snava  på villovägar. Nej jag tänker följa kartan och hålla mig till de breda vägarna säger jag för att i nästa sekund vara vilse i pannkakan.
Ditt förbannade as.

Du vill höra mig skrika förbannelser, viska böner och sjunga lovsånger. Du vill höra min spända, knastriga röst klaga på småsaker och du vill höra min klara, öppna stämma prisa livets skönhet. Du vill se min panna i djupa veck över risken att bostadsbubblan spricker. Du vill se min panna slät och mina ögon tårfyllda då jag försonas med mina nära och kära. Du vill se mig dubbelvikt av skratt då jag får en skymt av livets stora humor.
Du vill att jag skall se dig.
Men jag ser dig inte.

Saken är nog den att du inte vill att det skall vara enkelt för du älskar spänningen. Du triggas av risken att jag aldrig kommer knäcka koden. Att jag aldrig kommer genomskåda tiden. Att jag aldrig får syn på tråden.

Tråden.

Du är tråden som gömmer sig i väven.
Du är nuet som gömmer sig i tiden.

Du är här som gömmer sig i där.
Du är hemma som gömmer sig i borta.

Du är jag som gömmer sig i dig
Du är vi som gömmer sig i dem

Du är det fucking amazing stora som gömmer sig i det fucking amazing lilla.

Du älskar när jag förtrollas av väven.
Du är Maya
Du är Satan, du är det onda som gömmer sig i det goda, som gör det möjligt för Gud att vara go å gla, kexchlokla.

Du krånglar. Du ÄLSKAR att krångla med mig.
Varför låter du mig inte se tråden? Varför låter du mig inte se THE ONE. Varför låter du mig inte se dig?

Du gäckas.

Du låtsas vara liten och ful och fel och fumlig och feg. Du låtsas vara frustrerad och förfärad och förgjord och förförd.

Du är en gynnare, en frälsare, en kotte, ett höstlöv, gröt i skägget, torkat vete, våtservetter, tuschpennor, en dödskallemössa, kräklor, en skärmmössa, en varm hand att hålla i, en mjuk blick att möta och en välsignelse bortom evigheters evigheter

Du är jag.

söndag, oktober 02, 2016

Sockerkorn på Guds smöriga underläpp

Vi sitter i Guds kök och pratar medan eftermiddagssolen sakta sjunker ned bakom trädkronorna.
- Det ÄR verkligen svårt med relationer, säger jag och suckar. 
- Tell me about it! säger Gud ointresserat medan hon sitter och målar sina tånaglar. 
- Jag menar, relationer är det mest berikande, dränerande, frustrerande och extatiska som finns på hela jävla jorden och i himlarna och beyond. Relationer är trygghet, ångest, status, djup mening och ett utforskande och ett speglande i evighet amen och please, pretty please, dear God, ge mig det jävla receptet på den magiska oljan som får relationerna att fungera utan att det gnisslar och kärvar så förbannat att öronen blöder.
Gud tittar upp från sina tånaglar och ser på mig med ögon som glittrar och suger. 
- Please, säger jag, kan du inte ge mig något? Jag fattar att du roas av showen, men kom igen, tröttnar inte du också på vårt idiotiska krånglande? Kan du inte ge oss lite respit? 
Men Gud börjar skratta. Hennes skratt tar över henne helt och hållet och hon kiknar, ramlar ned från stolen och rullar runt på golvet. 
- What!? Säger jag efter en stund, vad är det som är så himla roligt? Vi lider ju, ser du inte det?
- Muahahaha, Gud brister ut i en ny skrattattack och börjar hosta där hon ligger på golvet. Hon harklar sig och försöker säga något men snart är hon igång igen och skrattar så saliven sprutar. 
Nu blir jag sur. På riktigt. 
- Jag får väl isolera mig då, säger jag. Skita i att ha relationer. Bli en folkilsken gubbe och skaffa en galen hund som håller besökare på behörigt avstånd. 
Gud tittar på mig och fortsätter glittra med ögonen. 
- Jag kan handla allt jag behöver på nätet. Strunta i att gå till doktorn och tandläkaren. Man kan köpa löständer på nätet också har jag läst. Man kan säkert hitta en sida där det står hur man drar ut sina tänder själv. Och dig, säger jag till Gud, dig har jag definitivt tröttnat på. Du är den mest empatistörda dåre jag någonsin stött på. Du kan ligga kvar där och skratta. Nu skiter jag i det här. Fattar du det? Jag reser mig upp och går med bestämda steg mot dörren.
När jag precis skall stänga dörren bakom mig hör jag Guds röst. 
- Vänta lite Björn, sätt dig ner och drick en kopp te med mig. Jag skall ge dig en grej. Ok?
Hon fyller på vattenkokaren under kranen, tar fram en påse med kardemummabullar ur frysen som hon värmer i mikron medan hon tar fram en påse med valnötste, två stora gula koppar och två tekulor. 
- Ok, säger hon när teet står och drar i kopparna. Vad är ditt problem? Ett leende leker i hennes mungipor och hon tittar på mig med öppen, vidjävlaöppen blick. Himlen öppnar sig i mitt hjärta. Jag vill försvinna in i hennes ljus. Jag stönar tyst inom mig. Min kropp blir lättare och lättare. 
- Haur du ett probläääeeeeeeeem, säger hon med tillgjord röst och skånska tungrotsärr medan hon nafsar lite på kardemummabullen som dryper av smör. Hennes läppar blir glansiga av smöret och min blick dras till några små sockerkorn som glittrar som diamanter på hennes underläpp. 
- Vill du slicka bort dem, frågor hon och putar med läpparna.
Jag byter ställning på stolen. Stramar upp mig och funderar på var mitt problem är. 
- Jo, det är så att jag har en vän och det känns inte riktigt bra med honom. Det finns en massa fnurror på tråden som vi behöver reda ut. 
- Å vad trevligt. En vän. Är han snygg? Hennes ögon glittrar okynnigt. 
- Eh, jo, han är en fin människa. Snygg, jag vet inte. Jo, det är han väl. 
- Men var är han? Jag ser honom inte. Gud fnittrar förtjust medan hon ser sig om i rummet. Hon går in i sovrummet och tittar. "Han är inte här heller" ropar hon. "Ahaa, han kanske gömmer sig på toaletten, utbrister hon triumferande när hon kommer tillbaka. Ska vi vänta på att han blir klar där inne?
Jag suckar uppgivet men kan inte hålla tillbaka ett litet, litet leende. 
- Jag dealar bara med saker som jag kan ta på, säger hon, lutar sig fram och lägger sin vackra hand på mitt lår. Jag gillar problem av kött och blod. Problem med varma muskler och känslig hud. Problem man kan sätta tänderna i. Hon låter sin tunga med en långsam rörelse slicka upp några av sockerkornen. 
- Resten sparar jag till dig, säger hon och hennes röst är nu lenare än smöret på hennes underläpp 
- Vänta nu, vad är det här, säger jag och försöker resa mig upp men mina benmuskler vill inte lyda mig. Min tunga vill forma fler ord. Jag vill fråga vad hon håller på med men tungan vill nu bara en sak. Den vill till sockerkornen på hennes underläpp. 
Hon reser sig plötsligt upp.
- Men var ÄR han, säger hon nu med sträng röst. Har han DÖTT där inne på toaletten!? Jag har inte tid med problem som inte är här. Om jag blir sugen på det någon gång kan jag läsa en jävla roman. Men jag har tröttnat på romaner. Som jag sade. Jag gillar allt jag kan ta på. Allt jag kan smeka. Allt jag kan leka med, suga och nafsa på. Bita i. FÖR HELVETE MÄNNISKA, ge mig något att bita i! Hon spänner blicken i mig. Har du något riktigt att komma med? Något verkligt?
- Ok, jo, jag fattar, eller ja, alltså, stammar jag fram, det kanske är så att det bara finns i mitt huvud, men det plågar mig. Tankar må vara overkliga men de är förbannat jobbiga ändå. De får det att knyta sig i magen på mig. Jag krampar runt dem fast de inte är verkliga. 
Hon mjuknar i kroppen. Låter den stora sidensjalen hon varit insvept i falla till marken och sätter sig gränsle över mig på köksstolen. 
- Här är jag, viskar hon i mitt öra. Jag finns på riktigt. Se mig, känn mig, hör mig, smaka mig, lukta mig. Det här är vår stund på jorden. Nu är hennes röst klar och melodisk. Hon håller mitt huvud mellan sina händer. Ser mig djupt i ögonen. Hon för upp pekfingret till munnen. Här, säger hon. Här är de. Sockerkornen. De är dina. På ett villkor. 
Jag sitter orörlig på stolen. Bultande orörlig förtrollning.
- Vad är villkoret, viskar jag.
- Att du följer med mig på en resa. Ta min hand. 
Jag tar hennes hand. Den är mjuk och varm men hennes grepp är förbluffande fast. 
Tillsammans ger vi oss av in i mitt inre universum. Neuronen glöder som galaxhopar där inne. Vi befinner oss i djupaste rymden. Oändligheten omger oss på alla håll och kanter. Hon viskar något obegripligt och plötsligt ser jag väven. Otaliga, spindelvävstunna trådar som hänger ihop i ett bedövande vackert mönster utan början eller slut. Där, viskar hon. Där är din tråd. Jag ser en blåskimrande tråd som glittrar i ljuset från stjärnorna. Och där, säger hon och pekar, där är din vän. Jag ser att hans tråd är förbunden med min och den glimmar i en svagt ljusgrön nyans. 
- Kan du visa mig fnurran, frågar hon. 
Jag tittar förundrat på mig och min vän där vi skimrar som spindelvävstunna trådar i stjärnljuset. 
- Jag ser ingen fnurra, säger jag. 
- Nej, och det är för att det inte finns någon, svarar hon och plötsligt är vi tillbaka i köket. Hennes nakna kropp i min famn. 
- Och där, säger hon och pekar på sin underläpp. Där är dina sockerkorn. 
Det blåser upp till storm. Det river och sliter i seglen. Sockerkornen blir till skummande vågtoppar höga som jävla skyskrapor och jag rider dem raka vägen in i hennes vrålande hjärta. Tiden imploderar och evigheten breder ut sig som ett hav av intighet som sjudande av lust tornar upp sig i en våg så hög att den slickar stjärnorna. Allt blir en drypande käft av lust som slukar galaxhopar som vore de sockerkorn på Guds smöriga underläpp. 

Nästa dag träffar jag min vän på ett fik och vi dricker kaffe medan han matar sin ettårige son med nappflaskan. Våra blickar är klara. Kan du räcka mig en servett frågar min vän när den lille krabaten kräkts upp vällingen. Jag räcker honom en servett och han torkar rent så gott det går. Det är egentligen ganska enkelt att vara människa. Vi pratar om väder och svampplockning när lukten av bajsblöja når våra näsor. Dags att byta blöja säger han. Ett enkelt konstaterande. Det är aldrig svårare än så. Gör det säger jag så köper två kladdkakor med vispgrädde till oss under tiden. Jag bjuder. Gärna säger han, ler och försvinner in på toaletten. 

lördag, september 17, 2016

Guppeliguppande ness-NESS

Våra övertygelser håller oss flytande på livets avgrundsdjupa ocean. Vi guppar omkring över den mörka avgrunden i ranka små jollar som är byggda av våra djupaste övertygelser och vår heligaste fåfänga.
Det är mörkt när vi tittar ned i djupet. Vad som finns där nere i avgrunden är höljt i dunkel och går inte att lysa upp med förnuftet. Det händer att det dyker upp en och annan galen människa som sjunkit en bit och kommit upp till ytan igen. Ibland tar vi mod till oss och frågar vad som fanns där nere? Har vi (o)tur kan den galna människan hitta ord som får oss att ana. Det tycker vi är spännande där vi sitter i våra jollar och guppar. 
Guppeligupp. "Hm, intressant."

Om den galna människan är ärlig säger hon som det är. Det som finns där nere i djupet är inte ett dugg jävla intressant. Det troliga är att det får ditt blod att koka och ditt hjärta att slitas upp som magen på en antilop under lejonets käftar. 
"Hm, intressant". Guppeligupp. 
"Som jag sade, FUCK intressant", säger den galna människan. "Kom hit ska jag guppeliguppa dig raka vägen in i evighetens rytande mörker." 
Men den guppeliguppande människan låter sig inte skrämmas så lätt. "Den stackarn är galen" konstaterar hon trött. "Glömt ta sina mediciner. Vi behöver verkligen en ny psykiatrireform i landet pösmyndigt kulturrelativiserande kräk-genusproblematiserande bajs-normkritiserande snurresprätt-querteoretiserande postkolonialt fåntratts-identitetspolitiserande blahablaha-träsk / sverige. 

Varför säger vi att djupdykaren är galen? 
Det är enkelt. För att tala klartext så finns det inte några människor som sitter i några jollar på ytan av livets rytande ocean. Det finns bara jollar. Vi - i betydelsen pösmyndigt nonsensbabblande normala idioter - ÄR våra övertygelser. Guppande övertygelsejollar. Torra och fyllda med luft. Det är det torra och luftfyllda som får oss att pruttande flyta fram över ytan. Ända tills vi börjar ta in vatten. Och här mina vänner, det är här det stora äventyret kan börja. NÄR VI FÖRSTA GÅNGEN TAR IN VATTEN. Livets vatten. Då mjuknar våra övertygelser. Blir blöta och geggiga. Kroknar och sjunker ihop. Löser upp sig och blandas med livets vatten. 

En människa med alla sina övertygelser intakta är definitivt torr bakom öronen. Hon är helt enkelt en torr människa. En guppande övertygelsejolle fylld med luft. Till synes stark och sund. Rör sig med lätthet genom låtsasvärldarna. En spröd liten konstruktion av knastertorra mentala strukturer. Sorgligt nog är hon ingenting mer än det. Där finns inget liv. Ingen juice. Ingen smak av havets evighetsdrypande sälta. Ögon som små torrlagda dammar. Ljusa, luftiga och lagom. Intet spår av källans mörka språng. Rösten liten, raspig och gäll. Intet spår av evighetens mörka dån. Gott så. 

Men rätt vad det är blir hon nedstänkt av livet. Något kroknar och sjunker ihop. Nu är hon illa ute. Mer vatten läcker in. Mer liv. Mer lust. Mer kaos. Fler övertygelser säckar ihop och snart forsar livets vatten in för att lystet leta upp allt som ännu är torrt och sprött. Bara för att dränka det. Förlösa det genom att förgöra det. Döpa det i lust. Välsigna det i blod. Offra det i fruktbar förundran. I förbluffad förnyelse. I förfärad förälskelse. I förädlad förfining och frustande frosseri. Och snart hörs ett rop - FY FAN VAD DET ÄR FANTASTISKT ATT FÅ FINNAS!
Nere ifrån djupet hörs det galna ropet. Det stiger upp till ytan som en Tsunami och skrämmer vettet ur alla guppeliguppande övertygelsejollar som nu spärrar upp sina torrlagda ögon samtidigt som de förfasar sig med sina raspigt gälla och grunda röster. 

Allt levande är galet. Förnuftiga människor existerar inte på riktigt. Livet är galet sexigt, extravagant och irrationellt. Livet är ett utbrott av lyx och djävulskt sakral underhållning i form av vettlös dyrkan av alltings fucking-amazingNESS. fucking-incredibleNESS och fucking-unbelievableNESS. 
Livet är en mörk mässa där allting nessar ner sig i sitt eget mest drypande nessness. Djupare och djupare i ness-nessighetens ness-ness forever AMEN...

... nejdå, livet är inte hysteriskt. Det är beyond hysteriskt. Beyond extatiskt. Beyond too-fucking-much-NESS. 

Förnuftiga människor är som zombies som med osexiga rörelser gräver sig fram genom torrhetens uppblåsta låtsasdröm. Hackigt och ryckigt. Hetsigt och klumpigt. Fult och futtigt. Förnuftiga människor är ingenting att bry sig om. 
Ja, jag vet. Det verkar jätteläskigt att förarga dessa armeer av förnuftiga zombies. Vi skrämmer upp varandra med filmer om zombies, normer och ramar. Men allt detta är som spökhistorier. Vi kan coola ned oss genom att påminna oss om fakta. Det som inte är galet är med största säkerhet dött. 

Är det viktigt att värna sina övertygelser? 
Såhär ser jag det. Det är viktigt att värna rätten att frossa i dem. Låt oss kavla upp ärmarna och sluka dem hela. Inte bara plocka lite lamt med köttet. Nej för fan, övertygelser ska slukas med päls, klor, hjärna, ögon, inälvor och ben. Vartenda ben ska sugas rent, endast de största ska spottas ut. Resten ska sväljas för att sedan skitas ut på den gigantiska komposthög som kallas kulturhistorien där de får ligga med maskarna i mörkret och en dag bli till en ny övertygelse. Kanske en stjärnögd liten ism av något slag. Samma skit i nya kläder alltså. Jag älskar övertygelser. Det är därför jag frossar i dem. Men att förvara dem i glasburkar med formalin. Nej tack! Får det vara ett litet glas kulturkonservatism till kaffet? Ja tack för fan! Den slinker ned den också. 

Vad händer när man behandlar övertygelser på detta i mångas ögon respektlösa sätt? Så länge man sparkar och kränger runt som jag gör just nu händer inte så mycket. Då blir det hela mest ett reaktivt brottande där allt som produceras är lite härligt doftande svett, några blåtiror och en och annan blodsdroppe. 
Men jag gillar att brottas och för övrigt kan jag just nu inte komma på något bättre sätt att gestalta den ikonoklastiskt anarkistiska process som föregår det stora äventyret då övertygelsejollen börjar ta in vatten varpå övertygelserna kroknar för att lösa upp sig i livets bottenlöst djupa mysterium. 

Vad blir kvar när jollen löst upp sig? Livet såklart!
Ja krångligare än så är det inte. Och det märkliga är att livet ofta väljer att återigen uppstå som en person. Som en samling övertygelser. Denna gång mindre rigida. Mer saftiga. Tänk att det finns något som heter saftiga övertygelser. Ja det gör det faktiskt. Övertygelser som kan torna upp sig som jättelika vågor på havet. Som en del av havet. Som en del i det stora skeendet. Organiskt. Levande. Ena ögonblicket där. I nästa ögonblick förvunnet. 
Och ändå, ändå finns där något personligt. En doft av något unikt. En doft av somebody. Ett somebody-NESS. En själ kanske. Något som funnits där hela tiden. Också när övertygelsejollen guppeliguppade runt på ytan. Ett guppeliguppande ness-ness. 

måndag, september 05, 2016

Ernst Kirchsteiger är ironins baneman

Att äga den musikaliska förfining som krävs för att avkoda Alban Bergs atonala tolvtonsspråk i "Dem Andenken eines Engels" när mitt högmod. Men jag kan också kliva ned och njuta valda bitar av den populärkultur som omger mig. Året är 1996. Jag är 27 år gammal. På TV visas Nile City. 
"Jag är ledsen, säger Pelle (Robert Gustafsson) och börjar gråta som ett barn i studion där han intervjuas av Glenn Killing (Henrik Schyffert).
"Det har hänt en olycka. Markus andas inte", säger Pelle, en rödhårig pojke i pagefrisyr och berättar att han skulle bada sin älskade hamster Markus. Han hade schamponerat honom och ställt honom på badkarskanten när hans mamma ropade från köket. Då tog Pelle med sig Markus, gick ut i köket och där råkade han tappa Markus i mixern. Sedan kom han åt mixerknappen och mixern startade. 
När han kommit så långt i sin historia bryter Pelle ihop totalt och kan knappt prata men lyckas hulka fram att "Det kom blod ur Markus." 
Pelles (Robert Gustafssons) oförställda, förtvivlade gråt är hjärtskärande och får mitt skratt och bubbla som den bruna, stinkande sörjan i en kloakledning. Det är gift i skrattet för jag anar vad som komma skall. Pelle är inte ledsen på riktigt. Han ville egentligen döda Markus. Han när en obetvinglig och förnekad lust att tortera och döda alla små söta djur. 

Så är det med det ljusa och det goda tänker jag och känner mig vuxen. Jag sträcker malligt på mig där jag sitter i soffan och fingrar lite på den guldmedalj i värdenihilism jag nålat fast på min tröja. Den oinitierade skulle felaktigt kunna tolka sketchen som att godheten är en tunn fernissa som hjälpligt lyckas dölja människans sanna natur. Som är ond och primitiv. Men vår sanna natur är varken ond eller primitiv. Vi har ingen sann natur. Varken ljus eller mörker existerar. Varken gott eller ont. Allt det där hör hemma i sagans värld. Gud är död. Moralismen är död. Idealismen är död. Med Berlinmurens fall några år tidigare föll den sista stora utopin. En sant upplyst människa kan inte göra annat än hånle åt alltings kalla tomhet. Och njuta lite vemodigt åt Alban Bergs "Dem Andenken eines Engels". För också det melodiska och harmoniska har dött. Kvar finns bara ... ja, vad finns kvar. Björns hånleende högmod. Ett hånleende han delade med en hel generation. Den ironiska generationen. Generation x. 
Nåja. Visst fanns där godhet och ljus också på nittiotalet. Visst såg vi regnbågar då också. Visst kunde vi säga att regnbågen var vacker. Det kunde vi absolut. Men inte utan ett stänk av ironi. I alla fall inte jag. 

För en tid sedan hörde jag en av min dotters kusiner berätta att det blivit populärt i hennes skola att bära t-shirts med tryck av Ernst Kirchsteiger. Denne, i den ironiska generationens ögon, vidrigt helylle-präktiga, barfota-mysiga, känslokladdande pedofil-ulv i fårakläder. 
Jag minns hur jag, liksom de flesta män i den ironiska generationen, med förfärad fascination hatade Ernst när han första gången dök upp i TV-rutan i Sommartorpet. 
"På riktigt?" frågade jag min dotters kusin. Hon försäkrade att han blivit populär på riktigt. Att det inte handlade om ironi. I alla fall inte på ett sätt som jag förstod. Min hjärna jobbade febrilt med att försöka räkna ut vad det här handlade om. Kunde det vara så enkelt som att varje generation måste provocera sina föräldrar? Att gilla någon som mamma och pappa hatar är ett enkelt och bra recept.

Med tiden har jag börjat ana att det handlar om en djupare kulturell strömning. Det började när jag såg Henrik Schyfferts show "The 90's - Ett försvarstal" där han gör upp med det ironiska gift han var med om att sprida under 90-talet. Bland annat som Glenn Killing i Nile City. När jag för några år sedan såg tv-serien Derek föll en annan pusselbit på plats. Om Henrik Schyffert bidrog till att injicera ironins cyniska gift i den svenska folksjälen, gjorde Ricky Gervais samma sak i Storbritannien bland annat genom att skapa och spela rollen som David Brent i tv-serien The Office. 
Med skapandet av Derek har Gervais gjort något mycket vackert. Något på riktigt rakt igenom vackert och gott. Serien utspelar sig på ett ålderdomshem och karaktären Derek är en förståndshandikappad man med ett ovanligt gott hjärta som arbetar där med bidrag från kommunen. Han älskar människor och djur och hans godhet smälter ned allt som är hårt och kallt i mig. Som många andra kände jag först att gestaltningen av Derek är rolig och snudd på problematisk därför att den ligger på gränsen till lyteskomik men efter några avsnitt smälter också dessa förbehåll bort. Kvar finns bara ren och pur godhet. 
Såhär säger Gervais själv om karaktären Derek:

"I mean that if Derek was real, I would love him as a person. He gets to me. I could well up thinking about how sweet he is. He's us before we get burdened by what other people think of us. He doesn't have to second guess what the right thing is: he does it intuitively. He has no burden of duty other than asking: "What can I do that will make this person feel better?"
- So it's not a traditional sitcom then…
- I've left behind the veil of irony. This is more sincere, more straight down the line. The characters are exactly what you think they are, which makes it more dramatic because it's a show about kindness. ..."

Notera att han säger att han lämnat ironins slöjor bakom sig. Omedelbara och oförställda känslouttryck är skrämmande för människor som räddhågset skyddar sina svultna och frusna hjärtan. Jag vet vad jag pratar om. Det var därför Pelles oförställda förtvivlan i sketchen med hamstern var så befriande för mig då jag var 27 år. Pelle var inte ledsen på riktigt. Ingenting var på riktigt. Ingenting betydde något. Jag behövde alltså inte svara an på någonting. Med andra ord - ironin befriade mig från allt ansvar. Det var vad jag hoppades. Att slippa svara an och möta livet och andra människor på riktigt. För det är läskigt. Läskigt som fan.

Igår var jag ledig och ägnade dagen åt att höra Ernst Kirchsteiger läsa sin egen bok "Lyckan i det lilla". Av någon märklig anledning har jag sparat mina ironiska glasögon och kan ibland ta dem på mig, bara för att komma ihåg hur det kändes. Men jag kan när som helst ta dem av mig. Under lyssnandet kunde jag liksom växla. På och av med de ironiska glasögonen. Sättet på vilket Ernst uttrycker sig är oförställt. Genom hela boken står han där, barfota och sin sköna bomullsskjorta och blottar sin strupe. Jag kunde när som helst ha sänkt ned mina ironiska tänder i hans kött och sugit hans blod. Men jag gjorde det inte. Varför? Det är den stora frågan. Jag vill tro att jag liksom hela min generation, företrädd av bland andra Henrik Schyffert och Ricky Gervais, håller på att törsta ihjäl. Jag vill tro att jag har återupptäckt den godhetens och ljusets nektar ur vilken regnbågsfärgade enhörning glatt skuttar fram för att bli pussade på nosen. Och jag är FUCKING seriös när jag skriver det här. Det är en förbannat jävla vacker planet vi lever på och människovarandet DRYPER av magi. På riktigt. Våra hjärtan skapades för att brista. Om och om igen. Så är det i sanning. Hånleenden skapades för att falla till marken som vissna löv. Cynismens iskyla skapades för att kunna smälta bort så att vi återigen kan få fira vårens återkomst. Våren är här nu i det kulturella kretsloppet. Nu är tiden mogen för präster som Ernst Kirchsteiger att träda fram och predika ljusets återkomst. Ja, han ville bli präst när han var ung. Tack gode Gud för att han inte blev präst. Tack Gode Gud för att han får komma till de breda folklagren genom tv-rutan och förkunna att mörkret och ondskan också får vara med - som en liten nypa muskot i köttfärssåsen... Men bara som en nypa. 
Såhär lyder bokens slutrader:

"Jag tänker att man inte ska försöka överdramatisera livet utan se det mer som en rolig grej. Försöka tänka att man ska vara rätt nöjd med att man fick en möjlighet att skutta runt på den här jordskorpan ett tag. Vi måste förvalta det liv vi är satta att leva och då och då vara lite tacksamma att vi får göra det vi gör. Rycka på axlarna och smila lite mer. Det lilla betyder ofta det stora.
Jag tror att man blir en bättre människa med åren. Jag gör mitt livs resa nu och den kommer inte att pågå för alltid. Men nu tänker jag fortsätta att dansa, skratta och älska.
Ta hand om dig!
Var rädda om varandra!
Ta någon i handen och visa försiktigt vägen till den ljusa sidan."

På riktigt gott folk. Ernst har talat och vad finns att tillägga? 
Tack Ernst. Jag för upp handen mot munnen och känner i mina mungipor. Stryker där. Undersöker noggrant om där finns rester av ett hånleende. Nej, det är rent nu. Jag är naken och redo att börja leva mitt liv utan att gömma mig bakom ironins slöjor. Redo att klättra ned från högmodets kalla och ensamma berg. Redo att med Ernst ord "dansa, skratta och älska". 

lördag, juli 23, 2016

En frälsare är född - och hans namn är Sat Shree

Vi har alla en herde inom oss. Eller en kung. Vi kan alla ta emot budskap från änglar. Vi kan alla se stjärnor och tyda dem. Om cocktailen av signalsubstanser i hjärnan är den rätta. Om bara hjärtat är mukt och vidöppet.

Nu har det hänt.
Igen.
Ryktet går i de nyandliga kretsarna. Satsangfolkets djungeltelegraf är i gång. En frälsare är född och han kommer snart till Sverige. Sat Shree heter han och ryktet förtäljer att han knäckt koden. Hans hängivna lärljungar vittnar om att han kan visa oss  vägen HEM. Om vi bara tar oss tid och lyssnar till hans lära. Nu är det han som har nyckeln till "The Gateless Gate". "Kom och sitt vid hans fötter" säger de ivrigt. Låt ditt hjärta dricka nektar från hans mun.

Det som händer i mig när jag nås av detta budskap förvånar mig. Förbryllar mig. Får mina ögon att tåras och mitt hjärta att mjukna. Jag noterar att jag - trots den (snudd på) raljerande tonen i början av denna text - är beyond att ifrågasätta människans sökande efter Gud i form av en Guru. Jag är själv benådad med en Guru. Han är en man som - en gång för alla - väckt den bottenlösa tilliten i mitt hjärta. I djupaste mening inte genom något han gjort eller sagt. Bara genom att finnas. Hans var där när evigheten en gång nuddade vid mitt hjärta på ett sätt som gjorde att jag för alltid - paradoxalt nog - kommer prata om mitt liv som före och efter november 2004. För mig räcker det att han var där när det hände. Det som - när det har hänt - visar sig aldrig ha hänt ... eftersom det då visar sig att ingenting någonsin har hänt. I alla fall inte som vi föreställer oss det.

Jag hör av mig till honom ibland. Ganska sällan faktiskt. Men det räcker att veta att han finns där - och samtidigt HÄR i mitt hjärta. Jag ser hans ansikte framför mig just nu. Hör hans röst inom mig. Minns hans kroppsspråk. Det får mig att smälta på ett sätt som - såvitt jag vet - är fritt från homoerotiska undertoner. Det är bara en genomljuvlig igenkänningsmättad hemkomstmagi. Det sistnämnda är extremt svårt att förklara för den som inte upplevt den sortens kärlek. Hur skall jag kunna förklara något jag själv inte begriper. Men allt måste heller inte förklaras. Alla måste tack och lov inte förstå. What a RELIEF när den insikten landar.

Det som fascinerar mig är att jag för närvarande inte känner mig nyfiken på denne nye frälsare. Att det känns så handlar nog bara om mig själv och säger ingenting om varken Sat Shree eller någon annan. Kanske kommer någon eller några landa i den bottenlösa tilliten när de möter honom. Faktum är att jag håller det för mycket troligt.

Det finns de som säger att man kan behöva olika nycklar på sin väg HEM. Att det finns flera olika dörrar som måste öppnas. Flera "Gateless Gates". För den som säger så är det så. Uppenbarligen. Tills det inte är så längre.
Om man jämför vägen HEM med vägen till mästerskap inom till exempel trolleri eller fiolspel kan man absolut behöva olika mästare på olika nivåer. Då kan det vara så att jag nu befinner mig på en nivå där tillit är det viktigaste. Tills det inte är det längre. Who can tell? Kanske Sat Shree?

För mig spelar det just nu mindre roll vad en andlig lärare har att säga. Hur mycket hans blick än påminner mig om det HEM jag aldrig lämnat och hur ymnigt hans röst än dryper av evighet . Allt jag vill göra är att lyssna till min älskade när hon viskar till mig - vem är du Björn? Jag vill vila i hennes blick och tillsammans med henne lyssna in i det bottenlösa hjärta som är pulsen i det bultande och gnistrande multiversum som är vår kärlek. TIllsammans med henne vill jag falla rakt in i det ordlösa vetande som aldrig inte varit här.

Tillbaka till tilliten. Vad är tillit? Det kan handla om Sat Shree. Vår nye frälsare. Vad skall vi tänka och tro om honom?
I tilliten ser det ut såhär. Om det är Sat Shree som är vår väg så kommer det bli så oavsett hur mycket vi stretar emot. Därför spelar det ingen roll vad jag tänker om honom. Ska jag anmäla mig till träffen i Linköping i början av september?
Det kommer visa sig. Jag behöver inte veta det.

Men hur skall man kunna leva utan att veta? Måste man inte planera? Hur kan man våga lita på att det blir som det skall bli utan att tänka ut vad som blir bäst?
Vi kommer till en punkt när vi inser att frågan inte är om vi skall planera eller inte planera. Inte heller handlar det om att våga eller inte våga. Det handlar bara om en sak: Att se att det som skall hända kommer att hända. No matter what. Tilliten föds när det oundvikliga första gången nuddar vid vårt hjärta.
Så var det när jag mötte min älskade. Då var det som att det oundvikliga tog min hand för att aldrig mer släppa taget. 
Det fina är att tillit smittar. Kanske har Sat Shree en blick som är vidöppen för det bråddjup som är den bottenlösa tilliten. En blick som påminner om min älskades blick. En blick som får mig att bara vilja falla och falla och falla.
Om så är fallet kan det räcka med att möta Sat Shrees blick en enda gång för att minnas. Minnas att samma tillit finns också i vårt eget hjärta.
Då är det klart.
Då är vi hemma.
Då spelar det ingen roll vad han säger.
Då kan vi köpa hans bok och läsa den tills den faller sönder och kolla på hans youtubeklipp arton miljoner gånger utan att det tillför annat än ljuva påminnelser om det vi redan vet.
Det är så det fungerar. Det är min erfarenhet.

Sammanfattningsvis. Det finns inget äventyr här på jorden som är större än utforskandet av den bottenlösa tilliten. Nya horisonter av evigheten kan öppna sig i vår älskades famn men de kan också öppna sig när vi sitter vid Sat Shrees fötter i Linköping i början av september. Det kommer bli som det måste bli. Allt är oundvikligt.
Men bara allt.

För de allra flesta går livet ut på att låtsas något annat. Tills vi tröttnar på det. För det är som Robert Burns säger i "To a Mouse" - The best-laid palns of mice and men often go awry.

torsdag, juli 21, 2016

Låt oss vara för mycket

Kvällsluften är rå och tränger in genom tältduken. Jag har därför satt mig i bilen för att skriva. Mellan trädstammarna ser jag hur himlen nu är orangerosa efter att ha blivit kysst av havet där borta vid horisonten. Nu dånar stillheten här inne i bilen.

Något besynnerligt övermannar mig och jag sträcker inte längre ut mig i tiden. Borta är den välbekanta och självklara känslan av att ha det förflutna bakom mig och framtiden framför mig. Istället strömmar förflutet och framtid in mot mig och jag blir till en virvel. En mörk virvel av tid som söker sig inåt och nedåt i existensens svarta hjärta. Världen och tiden är inte längre något jag förhåller mig till. Ingenting kommer längre till mig. Allt strömmar istället ut ur mig.

Först som rök. Som en drömdimma breder det ut sig. Världen och tiden. Språket och lusten. Begäret och den djupa, förtärande längtan som är den älskande människans adelsmärke. Det hela börjar ta form. Få skarpa konturer. Här är det nu äntligen. Tidens och separationens välsigande paradis. Tiden är född och längtan får äntligen skrika ut sin hunger och sin törst.

I evigheters evigheter har evigheten drömt om att få bli tid. I sin fullbordan och sin frid har enheten drömt om att få bli separation.
Och nu är alla drömmar uppfyllda.

Äntligen kokar blodet. Äntligen hugger det i tarmarna. Äntligen får människan vara människa.

Havets råa fukt tränger in i bilen nu. Jag tar på mig en varm tröja som jag hittar i baksätet. Det är enkelt. Det är vackert att frysa och fullkomligt ljuvligt att få finna en varm tröja.

Men det är inte allt igenom enkelt att vara människa. Frälsningen prackas på oss från alla håll och kanter. Vi kan få ditt blod att svalna. Dina tarmar att domna att snällt kura ihop sig för att somna. Vi kan överlämna dig till den sista vilan. När du är redo.
Nej tack. I evigheters evigheter har jag varit frälst. Nu vill jag vara människa. Nu vill jag få längta tills jag är redo att krypa ur skinnet och älska besinningslöst tills jag ser stjärnor.

Nu fryser nästippen. Sovsäckens värme lockar. Men jag måste först få säga detta. Det är förunderligt att vara människa. Det sägs att många inom den så kallade andligheten fått alltihopa om bakfoten. Att vi i vår enfald tror att vi är mänskliga varelser som söker andliga upplevelser, när vi i själva verket är andliga varelser som söker mänskliga upplevelser. Javisst är det en klyscha men den är vacker och klingar sant i mitt hjärta.
Men lika sant och viktigt är det att komma ihåg varifrån vi kommer. Vi behöver inte grubbla över vad som händer efter döden. Efter döden kommer det att bli som före födelsen. Och vi har alla varit före födelsen. Vi har det i oss. Vi kan ana det i oss själva och i varandra. Om vi stannar upp en sekund och lyssnar. En svag klang. Nästan ohörbar. Men den finns där. Liksom doften av evighet. Så subtil att den bara smeker förbi. Den går inte att fånga. Men varför skall vi sörja det? Låt oss istället gripa tag i den vi älskar allra mest. Ge oss hän med hull och hår. För vi är bara här några få år. I väntan på att klockan slår. Och döden framför oss står.

Så låt oss rimma också.
Låt oss rimma lite för mycket.
Låt oss vara lite för mycket.
Eller varför inte mycket för mycket?
Jo för fan!
Låt oss vara MYCKET för mycket. Upplevelsen av att vara människa ÄR för mycket. För alla. Det är för vackert. För intensivt. För överväldigande smärtsamt, sorgligt, tragiskt, komiskt, märkligt, förunderligt förbryllande mystiskt.
Upplevelsen av att vara människa golvar oss alla förr eller senare. Och då kommer vi minnas. Så enkelt är det. Och så svårt. Och så stort.

måndag, maj 16, 2016

Bättre än dra-åt-helvete-pengar

Det sägs att vi alla, förr eller senare, måste lära sig att böja på nacken. Att det är fint och viktigt för att det gör oss ödmjuka. Det sägs att det ödmjuka är vackert och att högmod är fult.
Jag vet inte. 

Det finns ytterst få saker jag numera är säker på. Men att det är guld värt att kunna stå kvar i känslan av att inte veta, DET är jag säker på för det är enda sättet att hålla sig öppen för verkligheten. Och eftersom verkligheten är levande och i ständig rörelse, så behöver det som var sant igår inte vara sant idag. Det som är sant inom politiken behöver inte vara sant inom andligheten. Inte heller behöver det som är sant i Sverige vara sant i Norge eller Azerbaijan. Världen är i sanning förunderlig och gäckar alla våra försök till fastslående och begripande. Den gör sin grej och tycks fullkomligt oberörd av våra idoga försök att slå fast den och förgripa oss på den 

Med detta sagt vill jag nyfiket undersöka detta med ödmjukhet och böjda nackar. 

Det har funnits flera tillfällen i livet då jag önskat att jag haft det som brukar kallas för dra-åt-helvete-pengar. Jag kan ge ett exempel. För några år sedan lyckades försäljningschefen på min dåvarande apotekskedja, införa en ny rutin. I alla receptkanaler skulle det bullas upp med kampanj-varor, som till exempel handkrämer, där man kunde köpa tre till priset av två. Det hela skyltades upp med priset, passa på, köp tre för priset av två - samt följande text - Om vi glömmer informera dig om detta erbjudande bjuder vi dig på en ansiktscreme från x. Konceptet hade den aningslöse försäljningschefen hämtat från kedjor i andra branscher. Man kan ibland se liknande skyltar på Dressman och McDonalds. Konceptet hade visat sig vara populärt hos en förfärande stor andel av kunderna som, när man tilltalar girigheten i dem på detta simpla vis, ägnar hela mötet åt att ivrigt hoppas att expediten ska glömma att informera om erbjudandet. Och självklart var det också populärt hos många försäljningschefer då det satte fart på personalen och pressade upp försäljningssiffrorna. 

Motståndet hos farmaceuterna blev massivt. Eftersom jag hade en ambulerande tjänst berördes jag inte så mycket. Det var ett fåtal av apoteken som tillämpade konceptet fullt ut. Majoriteten av apotekscheferna gjorde det halvhjärtat och såg genom fingrarna på om farmaceuterna plockade bort skylten. Några chefer ifrågasatte öppet föräljningschefens beslut genom att anföra argument som handlade om trovärdighet och respekt för personalen. En före detta chef som jag känner påpekade att dylika metoder signalerar till kunderna att ledningen brister i respekt för sin personal. När det, som i det här fallet, handlar om farmaceuter, som med sin gedigna utbildning har en rollbeskrivning, utformad av arbetsgivaren, som inte med ett ord nämner uppgiften att öka försäljningen av kampanjvaror, blir respektlösheten uppenbar. Min vän fick sluta som chef liksom alla som ifrågasatte försäljningschefen. Många anställda gick över till andra kedjor. På grund av farmaceutbristen är det inte svårt att hitta nytt jobb. Konceptet togs bort då det började gå upp för ledningen att personalen flydde företaget. De första som lämnade var de med mest kompetens och yrkesstolthet. Det visade sig att det som kortsiktigt ledde till ökad försäljning, på längre sikt ledde till braindrain. 

Jag minns en vecka i adventstid för några år sedan då jag jobbade på ett apotek där man helhjärtat körde en kampanj för saffran med skylten - Om vi glömmer informera dig om vårt erbjudande på Saffran (2 paket för 59 kronor) bjuder vi dig på ett paket. Jag böjde på nacken. Till den gamle mannen med trasig hörapparat skrek jag:

- HAR DU SETT ATT VI HAR ETT FINFINT ERBJUDANDE PÅ SAFFRAN!? 
- VA!? Skrek han tillbaka
- SAFFRAN, du kan få köpa två paket för 59 kronor. (Nu hade jag kopplat på min megafonröst och de övriga kunderna kunde roat följa vårt smått bisarra meningsutbyte)
- Jag bakar inte. Min fru dog i somras och så har jag diabetes, 
- Jag beklagar sorgen, men du har kanske barn eller barnbarn som tycker om att baka?
- Nej, vi fick aldrig några barn. 
- Jag förstår. Men du kanske har någon granne som tycker om att baka?
(Gud ska veta att jag gick in för detta med hull och hår)
- Jag bor i en stuga i skogen och har inga grannar. 

Ja jävlar vad jag böjde på nacken den veckan. Det gjorde faktiskt ont. Inte i nacken men i själen. Både det jag utsatte mig själv för, men också det jag utsatte den gamle mannen för, smärtade. Om han hade behövt saffran hade han väl för helvete ha kunnat fråga om det själv. Men så får man absolut inte tänka. Då tänker man fel. Försäljning handlar nämligen inte om att pracka på. Det är bara okunniga människor som tror att försäljning handlar om att pracka på. Kom ihåg att nästa gång du känner att säljaren försöker pracka på dig sin vara så känner du fel. Då bör du skämmas för då har du missförstått säljaren. Kom ihåg det! Försäljning handlar om omsorg och merförsäljning kallas internt för *omsorgsförsäljning*. Tänk om den gamle mannen glömt att han behövde saffran. Då skulle han ju bli jätteglad om jag påminde honom. Eller hur? I vinstmaximeringens och girighetens upp och nedvända verklighetsbeskrivning hade jag i själva verket ägnat mig åt äldreomsorg. Och det vet ju alla att vi behöver mer och bättre äldreomsorg i Sverige.

Jag tröstade mig med att jag förhoppningsvis aldrig mer skulle behöva sätta min fot på det här apoteket. Jag har valt att ambulera just för att undvika att fastna på sådana här apotek. Här rådde en atmosfär av disciplin och effektivitet som gav mig kalla kårar. I mitt stilla sinne tänkte jag att effektiva organisationer av alla de slag möjliggörs av denna vår förunderliga förmåga att böja på nacken. Hur effektivt skulle Auschwitz, Treblinka och Majdanek ha fungerat om personalen hela tiden hade krånglat och ifrågasatt ledningens beslut? 

Jovisst kan man jämföra försäljningskampanjer med systematisk etnisk utrensning. I det här existerar inga gradskillnader. Jag säger det helt utan ironi. Jämförelsen är inte ett dugg långsökt. Det handlar om vår förmåga att böja på nacken och foga oss i saker vi inte tycker om. Saker som får vår kropp att spjärna emot. Det spelar ingen roll vad det är vi inte tycker om eller vem det är som håller i taktpinnen. Skit samma om det är Hitler, tant Agda i tvättstugan, försäljningschefen, handläggaren på försäkringskassan, läraren i skolan, klassens bråkstake, vårt eget barn, vår partner, en förälder, den dominerande och agendasättande personen i vänkretsen, eller vår högt ärade och repsekterade andliga lärare. 

Varför böjer vi då på nacken trots att det får alla våra varningslampor att blinka? Alla böjer inte på nacken. Vissa går in till chefen och säger stolt:
- Om du verkligen - PÅ RIKTIGT - tycker att det är viktigt att apoteket säljer tretusen påsar med saffran på två veckor får du göra det själv. Jag tänker inte förnedra mig på det här viset. 
- Lugn och fin nu. Jag förstår om det tar emot i början. Men kom ihåg att det inte handlar om att pracka på. Vi visar omsorg om våra kunder genom att påminna dem. Glöm inte att det är kunderna som betalar din lön. Om du inte visar dem omsorg går de till en annan kedja och då får du ingen lön. 
- Vet du hur trött jag är på att alla i det här företaget låter som papegojor! Ni kan dra åt helvete hela bunten och ta med er kartongen med saffranspåsar. Jag säger upp mig!

Alla vill vi säkert uppträda så rakryggat. Men få gör det. Det handlar nämligen inte bara om att vara rak i ryggen. Det handlar också om hur mycket pengar man har och hur mycket försörjningsansvar.

Vi som böjer på nacken gör det ofta för att vi saknar dra-åt-helvete-pengar. Många gör det för att de har familj och barn och lån på villa och bil. Ibland också på båt och sommarstuga och annat som kan sätta guldkant på tillvaron för oss själva och våra nära och kära. 

Visst kan vi säga upp oss och söka jobb i en annan kedja eller i en annan bransch, men förr eller senare hamnar vi i samma situation igen. När man är fast i det mindsetet brukar gräset vara lika brunt på andra sidan. Vi kan också välja att göra som försäljningschefen gjort, och klättra på karriärstegen i hopp om att vi då ska slippa böja på nacken. Den drömmen dör ganska snart när vi en dag sitter där med det tunga ansvaret och pressen från styrelsen på att öka försäljningen. Vi går nu, tillsammans med VDn och den övriga ledningsgruppen, i styrelsens ledband och den sekund vi slutar piska apotekscheferna och deras personal till att sälja mer saffran så hamnar vi i kylan. 

Det tycks som att maktens källa finns hos styrelsen. Närmare bestämt hos styrelsens ordförande. Kanske slipper vi böja på nacken om vi kliver i den rollen? Det är lätt att se att också detta är en illusion. De som har makten över styrelsen är aktieägarna. Inte småspararna utan de med stora finansiella tillgångar. Det är dessa individer som styr spelet och får alla andra att gno på som små flitiga myror i ett desperat försök att pleasa dem som står över dem i näringskedjan. 

Men makten ligger inte heller hos de stora, tunga investerarna. Dessa individer är nämligen Girighetens slavar. De är besatta av sin hunger efter makt och pengar. Främst makt. Och de kan aldrig få nog. För vem har makt över livet och döden? Vem styr tankar och känslor? 

Den frågan blir hängande i luften medan vi försöker överrösta varandra med hurtfriska tillrop om att vi alla kan ta kontrollen över våra liv. Ingen behöver längre må dåligt. Om du trots allt känner dig missnöjd så får du faktiskt skylla dig själv. Då bör du gå i KBT och ändra dina tankemönster. Om det inte hjälper får du fortsätta jobba med dina negativa tankemönster tills du blir glad. Du är vuxen nu. Det är du och ingen annan som har ansvaret för din lycka. You just ran out of excuses! So go out there and make your dreams come true! 
Och för Gud skull. Sluta gnälla! Om du mår dåligt av att tvingas pracka på gamla lomhörda änkemän saffranspåsar så har du två val. Antingen slutar du tänka i termer av pracka-på och börjar tänka i termer av omsorg, eller så omskolar du dig och gör något annat. Valet är ditt... 
... men inte bara valet, också riket är ditt ...
... och makten ... 
... och härligheten ...
... i evighet. Amen. 

Och här går mina tankar osökt till de gamla kyrkofäderna. Dessa gamla stofiler som satt fast i sina patriarkala strukturer. Vad tusan visste de om livet? En hel massa tror jag. Kanske var deras visdom av det mer tidlösa slaget. Kanske handlade deras insikter om människans eviga utmaningar och teman. De visste ingenting om vare sig genusteori eller kvantfysik, men de visste minst lika mycket som vi om hur det är att vara människa en kort stund på jorden. 
Visst har mycket förändrats sedan de vandrade på jorden men det mesta är sig ändå likt. Vi kan fortfarande falla offer för starka känslor och tillstånd som vrede, lust, svartsjuka, avund, girighet, lättja och sist men inte minst - högmod. 

I Dantes "Den gudomliga komedin" skildras Skärseldsberget där de som gjort sig skyldiga till de sju dödssynderna straffas. På bergets första terass möter man följande samling med sorgliga själar:

"Nu ses en skara mot oss vandra som bär på blytunga bördor. Likt slavar vandra de böjda och bär på stenblock som är större än de själva. De lider svårt under sina hemska bördor och går med sina huvuden sänkta mot marken. Bördorna tvingar dem att vandra på detta sätt tills högmodet ger vika för ödmjukheten. Högmod var deras synd på jorden. Låt oss kröka våra ryggar liksom de och se vilka de äro"
Christian Lancai, ur "Den mänskliga tragedin"

Är det verkligen så att vi alla, förr eller senare, måste lära oss böja på nacken? Om inte i detta livet så i nästa?
Ja, vad visste väl Dante Alighieri om livet efter detta där han vandrade omkring i Italien på 1300-talet? Antagligen inte mer än du och jag. Men han hade gjort sig en och annan tanke om vad det här går ut på. Det hade han uppenbarligen gjort. För hemska bördor kan drabba oss alla. Beror det på att vi gjort oss skyldiga till högmod? Det tror jag inte. Jag ser inte att det handlar om skuld. 
Handlar det inte om att vi människor, innan vi prövats av livet, helt naturligt och oskuldsfullt känner oss högmodiga? Höga på livet och modiga, därför att vi ännu inte sett så mycket av livets och dödens skoningslöshet. Livet efter detta kan väl också få symbolisera livet efter att döden gjort sig påmind i våra liv. Livet efter att döden lagt sin kalla hand på vår axel och vi för första gången fått stirra in i de tomma ögonhålorna
Det är lätt att vara hög och modig innan ansvaret börjar hopas på våra axlar. Det kommer en tid för oss alla när vi varken vill eller kan springa vår väg så fort det dyker upp något vi inte har lust med. 

Ibland kan en massa dra-åt-helvete-pengar ge oss en frist och hjälpa oss att slippa böja på nacken. Men det är en tidsfrist som löper ut för oss alla. Oavsett finansiella muskler. 
För en tid sedan delade jag en sak som cirkulerade på fb. Det sades vara Steve Jobs sista ord. Jag delade okritiskt då det var väldigt vackert och handlade om vad som verkligen är viktigt i livet. Då jag blev klar över att det inte alls var hans sista ord tog jag bort citatet från min wall. Det han i verkligheten lär ha sagt på sin dödsbädd strax innan han drog sitt sista andetag var så mycket mäktigare än alla vackra ord i världen, och jag har länge velat skriva ned det för att minnas det och dela med mig till de som inte känner till det. Det får bli nu, som en avrundning på denna text om högmod och ödmjukhet. 

Jag känner inte till speciellt mycket om Steve Jobs mer än det vanliga, samt att han älskade meditation och böcker som Yoganandas "En yogis dagbok". I alla fall lär han, precis innan han dog, ha sett var och en av sina familjemedlemmar i ögonen och sagt - Oh wow, Oh wow, Oh wow. 

Jag anar var de orden kom från. Det handlar om ett brinnande klart och rent ljus som ibland kan bryta igenom de dimmor av tankar och känslor som tycks lägra sig över verkligheten. Plötsligt blir allting så enkelt och uppenbart. Frågor om makt och pengar, högmod och ödmjukhet känns plötsligt irrelevanta. Det förflutna och framtiden förlorar sin trollkraft. Livet är så mycket mer direkt än så.
Ja, DIREKT är ordet. 

Det är DET HÄR! 

Jag vet att Steve Jobs precis som jag var förtjust i Zenbuddhism. Zenmästarna har en grej med det direkta som bryter genom allt det snömos som hela tiden väller upp ur vårt tänkande. 
- Vad är Zen, kan zenmästaren fråga. Sedan lyssnar han på alla de intelligenta och ointelligenta svar som kommer. Bryr sig inte om ett enda svar. Istället slår han sin stav i golvet med stor kraft. 
*Bham!* 
Det här är Zen, säger han sedan. Det här:
*Bham!*

Jag avslutar där. Med att i mitt stilla sinne tänka att det här med dra-åt-helvete-pengar nog är ganska oviktigt. Om man böjer på nacken eller inte är heller inte hela världen. Det finns makter som inga dra-åt-helvete-pengar i världen kan köpa en fri ifrån. Cancer är en sådan makt och den fick Steve Jobs möta. Inför den makten tvingades något i honom böja på nacken. Men hans tidlösa essens förblev opåverkad. Den direkta upplevelsen av DET HÄR. Åsynen av sina nära och kära. Helt fri från sentimentalitet. I det DIREKTA finns allt här och nu. Det förflutna och framtiden som en helhet. Vad kan man då säga mer än "Oh wow" ?

Jag var inte där. Kanske kan någon tycka att det är opassande att använda sig av en annan människas mest intima och högtidliga ögonblick för att gestalta något om livets storhet. Men jag blev så tagen av den bild som kom upp i mitt inre. En döende man som ser på sina anhöriga och säger "Oh wow" tre gånger för att sedan gå över i evigheten. 

Ingen kan veta någonting om vad som rörde sig inom Steve Jobs under de sekunderna. Jag skrev att jag anar vad det handlade om. Det står jag för. Vi kan aldrig veta någonting om vad det här egentligen går ut på. Men vi kan ana. 
UA-3343870-1