fredag, januari 29, 2016

Bad Feminism

Igår skrev jag om feminism och fick ett tips på en bok med titeln Bad Feminism. Min vän, som är feminist, utlovade att bokens författare går till nyansernas försvar. Det fick mig konstigt nog att slappna av. Borde jag inte tvärtom reaga med oro? Det verkar vara normen. Att man söker sig till det enkla, det tydliga och det skarpt avgränsade. Min vän skrev vidare att hon förstått att "starka, tydliga och många gånger förenklade åsikter är vad sociala medier till viss del är byggda för att vara bra på, men att de inte alltid lämnar utrymme för så mycket annat." Så kan det nog vara men jag tänker ändå envisas med att använda fb på "fel sätt" för jag älskar nyanser, komplexitet och paradoxer. Inte för att jag är så överdrivet smart utan för att nyanser, komplexitet och paradoxer är vad jag ser när jag tittar ut i världen varje morgon. Hur kan man inte se det?

Jag antar att det handlar om bekämlighet och rädsla för kaos. Jag skriver ofta om Mysteriet här på min blogg, och vad det innebär rent konkret för mig, i min vardag, är att jag går omkring med en känsla av att det här är ogripbart. På riktigt. Omöjlig att omfatta med intellektet. Och med "det här" menar jag mig själv, dig, alla jag känner, samhället där ute, alla jag inte känner, jordens kretsande kring solen, vår plats i galaxen och galaxens plats i Univerum och det mysterium i vilket Universum har sin plats. Med andra ord, det som tar vid där Universum slutar... Det är för stort för mig. Jag har tvingats inse det och den insikten har fört med sig att jag har gett upp. Jag har gett upp min strävan efter att komma till en överskådlig, stabil och begriplig verklighetskarta som jag kan ha med mig vart jag än går. En karta som alltid visar vägen till det jag vill ha. Den kartan har jag aldrig haft och kommer aldrig att få. Verkligheten rör hela tiden på sig och bakom varje horisont öppnar sig nya och hittills okända världar och antalet horisonter är oräkneligt. Det gäller även inre horisonter. Det här är utan botten och vilar inte på någonting. 
Men jag har inte gett upp min nyfikenhet. Jag har inte gett upp glädjen i att koppla ihop ett antal punkter och se ett mönster framträda. Jag kan bara inte tro att mönstret är något mer än ett mönster.

Ett sådant mönster kan handla om varför människor faller för enkla svar på komplexa frågor. Det finns en viss humor i att försöka ge ett enkelt svar på varför människor söker sig till enkla svar ... Men jag tror det handlar om rädslan för att det inte finns någonting därute som man kan hålla sig till. För det vet vi. Dummare än så är vi inte. Men vi blundar. Vi vet inte ens om det finns något "där ute". Så stort och så närgånget är mysteriet. Och så skräckinjagande är det när vi gör motstånd mot det. Feminism, eller anti-rasism är två sådana saker som tror finns där ute som många gärna vill hålla sig till idag. För att dessa begrepp känns goda och sanna. Stabila och pålitliga. Trygga. När då någon kommer och säger, se upp, all feminism är inte god, så skapar detta oro. Tänk om det jag håller i är ont? Tanken på att det skulle kunna vara både gott och ont och allt däremellan är för stor och jobbig att handskas med.

Javisst, man kan skratta åt detta. Vi är ju intelligenta vuxna människor. Inga jävla barn. Men våra emotionella drivkrafter är ganska enkla. Vi vill känna trygghet. Tillhörighet. Rättfärdighet. osv. Det är inget att skratta åt. Säg att man nu har hittat det här med feminism. Och så har man hittat ett mönster. Kopplat ihop några punkter i oändligheten. Och så kommer det någon och säger att sådär förhåller det sig inte. Det är mycket mer komplext än så. Till exempel har man fått lära sig att sexövergreppen i Köln och Kungsträdgården kunde förklaras med en enda sak. Kön. Det var en bra karta därför att den gjorde det möjligt att vara en tydlig feminist och en tydlig anti-rasist samtidigt. Men om man måste kombinera två saker - kön och kultur - då snuddar man vid föreställningar som gör att det hela blir lite mindre tydligt. Föreställningar som gör att man kanske måste hitta nya punkter och rita upp nya mönster. Jobbigt. För att undvika detta jobbiga håller man hårt i sin karta. Söker sig till andra som håller sig hårt i samma karta och kastar ägg och tomater på de som säger att den här kartan kanske inte är verkligheten.

Sedär, ett enkelt svar, på den komplexa frågan om varför människor söker sig till enkla svar. Det har ingenting med verkligheten att göra men det är kul att leka med mönster.

torsdag, januari 28, 2016

Genusfail på Supersnippan

Krumelurer på en lapp som hänger på väggen i ett klassrum i Johannebergsskolan i Göteborg, färdas med ljusets hastighet mot ett par Bulbus occuli och när de penetrerat Corneas epitel fortsätter de sin virvlande dans genom galaxhopar av molekyler i form av hinnor och vätskor och linser, tills de träffar Retinan, porten till nästa mysterium, där de dör för att på andra sidan återuppstå som nervsignaler som blixtrar fram genom de båda synnerverna på väg till det universum som är hjärnan i detta mysterium som bär namnet Hannah, som är mamma och medlem i Facebookgruppen Supersnippan.

När krumelurerna slungas in i det Universum som utgör Hannas hjärna börjar krumelurerna solidifieras och vips är en ny stjärna född i form av ett koncept som sänder ut kryptiska signaler i den inre rymden, signaler som snart kopplas ihop med andra koncept för att bilda ett mönster som är så laddat att det blixtrar och sprakar inuti Hannahs hjärna och energin sprider sig ut i kroppen och får henne att sätta sig vid sin dator, hälla i sig två koppar kaffe och skriva ett argt mail till Johannebergsskolans rektor Anders Wallin där hon förklarar att krumelurerna gjort henne mycket uppröd. Den välmenande men naiva lärare som från början fäst krumelurerna på papper ville att dom skulle sända ut ett budskap om att det finns något som heter ordklasser och att en av dessa är substantiv och att ...
"Substantiv är namn på grejer, såsom solen, bil och tjejer"...

Då Hannas hjärna älskar att upptäcka nya mönster såg hon genast att krumelurerna på lappen också sände ut andra budskap. Sunkiga, sexistiska, könsstereotypa och patriarkala budskap. Tjejer är grejer på samma sätt som bilar som killar vill äga och stoltsera med och njuta av, och precis som bilar förväntas tjejer inte ha någon egen vilja. Tjejer och bilar ska troget och villigt vänta på att tas i bruk för att leverera njutning till sin ägare. Och precis som killen måste ha uppsikt över sin fina bil och låsa in den om natten måste killen ha koll på sin tjej så att ingen annan kille lägger beslag på henne. Så enkelt är det.

Hannah såg för sitt inre hur de små stjärnögda pojkarna i Johannebergsskolan i Göteborg, tack vare detta lilla budskap, och en lång rad andra sexistiska budskap som väntar på vägen mot tillblivelsen av en vuxen manlig identitet, kommer förvandlas, från små näpna gullpluttar till kalla, avstängda våldtäktsmän eller bara helt vanliga porrsurfande skitstövlar, som när dom tröttnat på allt krångel och alla krav där hemma i sovrummet, slutligen kommer inse att det är mycket enklare att köpa sex av en lettisk prostituerad tjej i en alldaglig lägenhet i förorten. En tjej som i killens ögon likt bilen saknar egen vilja. Ett substantiv, som likt bilen bara har ett enda syfte och ett enda behov, nämligen att tillfredställa sin ägare.

Det räckte inte med att skriva mailet till rektorn. Hannahs hjärna älskar symboler som likt solar får relaterade koncept, att likt planeter, börja kretsa i banor kring sig själva. Den lilla substantiv-versen hade nu blivit en sådan symbol kring vilken alla de kvinnoförtryckande strukturer Hannah kände till samlades. Den lilla versen på lappen på väggen i Johannebergsskolan i Göteborg hade nu blivit så laddad med innebörd att hela världen måste få veta. I alla fall de 61 340 personer som gillar Supersnippan på Facebook. I ett huj hade inlägget delats hundratals gånger och kommentartrådarna kokade av upprörda känslor, då intellektuella killar med skägg och akademisk examen gett sig in i debatten och utifrån ett von oben perspektiv börjat "mansplaina" för de i deras tycke lättkränkta och hysteriska tjejerna hur liten den här frågan egentligen var i ett större perspektiv... och fått mothugg av tillika intellektuella tjejer utan skägg men med akademisk examen som förklarade för de smygsexistiska skäggkillarna att liten tuva ofta stjälper stort lass. Att första världskriget började med ett enda litet skott på en gata i Sarajevo. Att en karriär som våldtäktsman kan börja med att den näpna gullplutten impregneras med sexistiska och kvinnoföraktande attityder som lyser igenom i allt från pappans sätt att titta på mamman då han kommer hem från en krogrunda med grabbarna, till den manlige lärarens lapp som med glimten i det kvinnoföraktande ögat förklarar vad ett substantiv är.

Och nu närmar vi oss den punkt då jag fick nys om den här historien. Men först fick Expressen tips om händelsen som kategoriserades som ett "genusfail", och först då denna artikel delats och dykt upp i mitt Facebook-flöde, fick jag reda på vad som hänt. Och nu sitter jag här och skriver om min reaktion som gått igenom olika stadier av identifikation, först med de skäggiga, mansplainande akademikerkillarna, sedan med de passionerade feministtjejerna och slutligen med mig själv så som jag ser på detta. Som ett stort mysterium. Som mysteriet som leker hide and seek med sig själv...

... men vad fan Björn, ta ställning nu då! Fega inte ur nu med ditt fluffiga crap om mysteriet som dansar ....

Jamen det är ju det jag gör. Jag tar ställning för Mysteriet. Jag tar ställning för Mirakelblicken som ser skönhet i allt från en hemlös kvinna som frusit ihjäl på trottoaren, till Hannah som är så levande och passionerad att det lyser om henne när hon strider mot patriarkala strukturer i det stora och det lilla. Jag tar ställning för det i oss, som likt Ricky i filmen American Beauty, ser Gud på de mest oväntade ställen. Såsom det uttrycks i en av mina favoritrepliker alla kategorier:

RICKY: Have you ever known anybody who died?
JANE: No. Have you?
RICKY: No, but I did see this homeless woman who froze to death once. Just laying there on the sidewalk. She looked really sad.
(They watch the FUNERAL CARS pass.)
RICKY: I got that homeless woman on video.
JANE: Why would you film that?
RICKY: Because it was amazing.
JANE: What was amazing about it?
RICKY: When you see something like that, it's like God is looking right at you, just for a second. And if you're careful, you can look right back.
JANE: And what do you see?
RICKY: Beauty.

Jag gillar inte att strida i onödan. Det skall jag villigt erkänna men alla som känner mig vet att jag kan ta strid då jag anser att det behövs. Men i det här fallet kan jag ärligt talat inte se något att strida om. Bara något att beundra. Jag kan bara andlöst betrakta paradoxen i den stora Skönheten.
Jag kan som dom skäggiga killarna på Supersnippan kyligt konstatera att det bara är ord. Krumelurer på ett papper. Att inget verkligt kan hotas. Att allt är som det skall vara.
Men jag kan också brinna med Hannah och alla hennes passionerade systrar som likt William Blake ser...
"... a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower, ..."

Jag vill strida med Hannah som ser att det stora gömmer sig i det lilla. Jag vill precis som du Hannah...
" ...hold Infinity in the palm of your hand 
And Eternity in an hour. ..."

Inget symtom på kvinnoförtryckande strukturer är för litet för att lyftas, samtidigt som ingen hjärna är tillräckligt stor för att ens börja greppa Mysteriet. Och skall jag ta ställning för något blir det för Mysteriet. Skönheten som får mina ögon att tåras och mitt hjärta att sjunga av tacksamhet.

måndag, januari 25, 2016

Hikikomori och meningslöshetens välsignade storslagenhet

"Hej alla modiga och vackra själar", sade en av ledarna! "Nu är det dags att visa världen att vi kan! Tillsammans äger vi makten att förändra! Tillsammans kan vi besegra känslan av hopplöshet. Låt oss återerövra hoppet och skapa den framtid vi drömmer om!

De församlade var hänförda och deras ögon lyste av kämpaglöd. Ledaren fyllde deras liv med mening och hopp, medan jag stod utanför cirkeln av jublande människor och tänkte "Gud vad blåsta dom är! Fattar dom inte att framtiden aldrig kommer. Att tiden är en dröm. När skall dom vakna upp?"

På den tiden vill jag inte leka den här leken. Jag vägrade låta mig trollbindas av Mayas illusoriska skådespel! Jag ville sanningen och inget annat.
Jag ansåg att känslan av hopplöshet är ett av de första stegen till sann insikt. Ett annat steg på vägen är känslan av meningslöshet. Det var så jag såg på det. Jag tänkte att den som aldrig fallit ned i en djup depression hade lång väg kvar. Lång, lång väg.

Man behöver bara smaka en enda droppe äkta meningslöshet för att veta att det i den känslan finns en oemotståndlig sötma. I opiumrökarens ansiktsdrag finns en djup frid. Samma sak med den vars blod är välsignat av Fru Sobril. Men denna frid kan också lysa över den vars ansikte benådats med ett enda ögonblick av sann meningslöshet. Ett ögonblick där meningslösheten lurat tankarnas försvar och letat sig ända in i hjärtat. Då vet man att sötman i det egna hjärtat är ljuvligare än någonting där ute i världen.
"Och sötman är du.
Och den är här.
Nu."

"Hoppet är det som står mellan dig och paradiset. Du måste förlora ditt hopp för att vakna upp till sanningen om vem du är. Den eviga källan till allt. Om Shanti." Jag förde samman mina handflator och visste att evigheten bodde i min blick.

Jag brukade stå mitt i Centralstationens stora hall i Göteborg och betrakta skuggspelet av människor som rörde sig kors och tvärs över det svala stengolvets upphöjda lugn. Jag var ensam i den stora hallen. Där fanns inte en själ. Det som såg ut som människor som rörde sig kors och tvärs var bara skuggor som kom från ingenstans och försvann i tomma intet. Allt spelades upp för mitt inre i ultrarapid. Stengolvets svala lugn fyllde mig med frid medan skuggorna armbågade sig förbi mig. Jag var den enda som var där. Skuggorna var inte där. De var på väg. På väg mot en illusorisk framtid som aldrig skulle komma. Det tog bara några ögonblick för dessa skuggor att röra sig mellan vaggan och graven. Blöja på, blöja av, hänga nappen i nappträdet, första kyssen, första fyllan, första jobbet, första barnet, första skilsmässan, första hjärtinfarkten, första thailandsresan, första porschen, thailandsresa nummer tjugotvå, hjärtinfarkt nummer tre och en grupp anhöriga som sitter på Fonus och väljer musik och blomsterarrangemang. Vackert så. Men verkligt? No f#¤*ng way!

Jag var besatt av att spola fram folkmassor i ultrarapid. Det fick mig att se rakt igenom illusionen. Ett tag jobbade jag på ett apotek som var beläget inuti en ICA Maxi butik. Ibland jobbade jag ensam de sista timmarna och då jag stängt apoteket kl 22 fick jag gå genom den tomma ICA Maxi butiken till personalutgången. Den folktomma affären var som en gigantisk katedral. Bara jag. Ensam i detta universum av blöjor, DVD-spelare, frysta ärtor och kalaspuffar. Vart hade alla människor tagit vägen? Hade dom någonsin varit här? Hade här någonsin funnits något mer än jag, medvetandets ljus, ensam i min egen dröm?
Det hela var så högtidligt att jag rös. Hade det fungerat med ett sakralt soundtrack? Tveksamt. Isåfall skulle det ha varit en gosskör. Ljusa röster högt från ovan som lovprisade meningslösheten.

Det finns saker som är svåra att kommunicera och så finns det saker som jag inbillar mig är omöjliga. Att meningslösheten kan vara vacker är kanske inte så far out. Jag inbillar mig att de flesta har känt på den i något läge med mycket rödvin och kvasidjup förundran över alltings förgänglighet. Men att meningslösheten kan te sig så storslagen att man tappar andan - det tror jag fortfarande är omöjligt att kommunicera. Det är en av de där sakerna som alla människor måste ta med sig i graven. Det är en av de saker vi från vaggan till graven försöker hålla ifrån oss med hjälp av vår idoga strävan. Denna enigmatiska strävan som får gemene mans liv att te sig som ett enda långt amfetaminrus. Handlar det om att vi vill att det skall resas en staty över oss?

Idag anser jag att meningslösheten är lika storslagen som det meningsfulla. Och måhända fanns det en mening med att jag igår råkade lyssna på ett radioprogram där man pratade om Hikikomori. Det var ett reportage som träffade mig rakt i hjärtat. Fenomenet i sig är nog så intressant men det stora var att jag blev påmind om något som trätt tillbaka i mitt medvetande. Den stora, gåtfulla och rysligt vackra meningslösheten. Den finns alltid här och bär upp allt det som ger våra liv mening. Den är som det svala stengolvet i Centralstationen i Göteborg. Den utstrålar en upphöjt lugn. Den är den vita filmdukens oskuldfullhet på vilken hela detta tokvackra drama spelar ut sig, komplett med blod och konfetti, rosa elefanter, hikikomoris och talande fladdermöss.

Apropå Hikikomoris. Igår kväll köpte jag en Kindle-bok i ämnet som heter "Shutting out the Sun: How Japan created its own lost generation." Den fängslade mig så till den grad att jag läste halva natten och hela dagen tills jag började skriva denna text. Ett tag trodde jag att det var själva fenomenet som fängslade mig men det var framför allt något annat. Det är förvisso fascinerande att uppskattningsvis en miljon unga japanska män mellan 15 och 30 år låst in sig på sina pojkrum år ut och år in utan att vare sig arbeta eller studera. De kallas för Hikokomoris som betyder den som dragit sig undan. Mörkertalet är stort och den uppskattade prevalensen anges ligga mellan sjuhundratusen och 3,6 miljoner. De unga männens sociala isolering är ofta total och de lever på den mat deras mödrar ställer utanför dörren. Hur det har kunnat bli såhär är naturligtvis intressant att fundera över, och det finns en uppsjö teorier som kretsar kring japansk kultur och historia och många söker förklaringen i att fenomenet uppkom kort efter att Japans ekonomi kraschade 1989.

Men det som drabbade mig med full kraft var meningslöshetens välsignade storslagenhet. Hikikomoris påminde mig om den. De kallas för en förlorad generation. Men vilken generation har inte varit förlorad. Jag fattar att man menar att deras möjligheter till utbildning, familj och karriär går förlorade. Men deras möjligheter att smaka meningslöshetens sötma går inte förlorad. De har en unik chans att gå djupt in i sig själva och tränga genom lager på lager av existentiell smärta tills de når den rena källan i sitt eget hjärta. Det finns många zenpräster och munkar som menar att Hikikomoris skall ses som en tillgång för hela landet. Att de är japans moderna mystiker.

Många psykiatriker har försökt hitta en plats för Hikikomoris i DSM-5, manualen för psykiatriska diagnoser, men misslyckats. Visst kan de sägas ha en släng av depression, ångest och agorafobi men författaren till boken jag läser är en av många som kan intyga att dessa unga män inte är psykiskt sjuka. De är ofta intelligenta och klartänkta, känsliga och rika på djupa insikter om sig själva och världen.

Troligen handlar min fascination om en djup igenkänning. Det finns en Hikikomori i mig också men olika faktorer, inte minst kulturella, har gjort att jag aldrig isolerat mig på det viset. Det finns i min personlighet en stor längtan efter att uttrycka mig själv och kommunicera med andra. Men en sann Hikikomori uttrycker inte de djupa processer som gror i deras inre. De är isolerade på riktigt. De skriver inte. Bloggar inte. Gör inte musik. Målar inte.
Man kan fråga sig vad de gör. Enkäter visar att en mindre andel spelar dataspel. Några surfar på nätet. Andra läser. Men de allra flesta ägnar sig åt att ligga i sängen och stirra upp i taket. Eller så vankar de av och an i rummet. Dag ut och dag in. År ut och år in. De finns de som levt som Hikikomoris i mer än tjugo år. Landets politiker oroar sig för vad som skall hända när deras föräldrar dör.

Jag undrar vad som kan vara mer hoppfullt än att så många människor har vaknat upp ur den trans som får resten mänskligheten att springa runt runt i sina ekorrhjul. Aldrig här. Alltid på väg till en framtid som aldrig kommer. Alltid på flykt från känslan av meningslöshet. Alltid upptagna. Alltid i rörelse. Som djur i bur. Runt runt på ständig jakt efter sin egen svans.
Vad kan vara mer hoppfullt än att så många unga människor äntligen stannat upp?

Ja, jag vet. Jag skall tycka synd om dom. Stackars ungar. Jag skall tycka att det är ett stort fett misslyckande från Japanska myndigheters sida. Jag skall ta för givet att alla vill ha ett jobb där dom kan utvecklas genom att invecklas. Att alla vill ut och festa och ha sex och få vänner för livet och prova bungy jump och gå utanför sin komfortzon och in i sin obekväma zon och testa en massa konstiga droger så att dom inte behöver undra senare i livet hur det hade varit att testa en massa konstiga droger. Jag skall ta för givet att alla vill lära sig en massa saker om en massa saker. Att alla vill ha familj med osnutna ungar, livsfarliga pärlor på golvet, äckliga snorkråkor på bordet och oförklarliga oboyfläckar i taket. Att alla vill vara goa och glaa och kexchoklaa. Att alla skall låtsas fatta vad det här går ut på. Att alla skall blunda för mysteriet. Att ingen skall ha andra prioriteringar utan att alla på ålderns höst vill drömma om att kunna spela bingo på ett äldreboende som deras föräldrar fick göra när det ännu fanns äldreboenden för alla.

Men jag tycker inte att Hikikomoris skall vara något annat än Hikikomoris. Om dom en dag skall vara något annat så kommer dom den dagen att vara något annat. Men sannolikheten är större att dom dessförinnan har knäckt koden ... just det. Koden med stort K. Det är sådant som mystiker i alla åldrar fascineras av medan andra har fullt upp med att hämta och lämna på dagis. Behöver jag påpeka att det inte finns något bättre eller sämre här? Bara olika. Gud ske lov att vi får vara olika. Och Japans Hikikomoris visar vägen i ett av världens mest konforma samhällen. Dessa modiga och vackra själar. Bless 'Em All!

söndag, januari 24, 2016

Afro curls och kulturell appropriering

I Vintergatans galax runt Solen på Tellus i Europa i Sverige i Stockholm på Södermalm i en tegelröd byggnad som inrymmer Södra Latins Gymnasieskola, finns en liten värld full av märkliga fenomen, en värld som är ganska olik Ullaredssverige, en värld där min dotter Amanda lallar omkring och leker och studerar och förundras över det stora mysteriet. Där inne springer hon och hennes vänner upp och ned för breda stentrappor och in och ut ur klassrum och hela tiden pilar deras tankar fram och tillbaka i en vild jakt på kunskap, kärlek, underhållning, drama och cred.

Reglerna och hierarkierna är ganska tydliga. Att vara en påläst och engagerad antirasist ger cred. Att vara en svart, påläst och engagerad antirasist ger dubbelcred. Att vara en svart, homosexuell, påläst och engagerad antirasist ger trippelcred. Att i tillägg till detta ha stenkoll på ett ämne som CA (Cultural Appropriation) ger trippelcred med grädde på toppen. Mr A, en av Amandas vänner, och medlem i den prestigefyllda hbtq-föreningen, har allt detta och en dag kom han fram till henne och sade:
"Vet du hur irriterande det är när vita människor som du kopierar och försöker höja er status med attribut som ni annars ser ned på när ni med er västerländska blick kopplar ihop dem med rasifierade kroppar." .... På detta följde en konstpaus där hans välformulerade budskap skulle få en chans att landa i Amandas naiva och okunniga huvud. "Jag fattar inte vad du snackar om, och ärligt talat bryr jag mig inte heller" svarade Amanda indignerat. "Min morfar var faktiskt färgad Jamaican och jag anser mig ha rätt att utforska den sidan av mitt arv utan att bli anklagad för en massa skit". "Det spelar ingen roll" svarade Mr A och knyckte på nacken. "Du ser vit ut och din omedvetenhet är bara så sorglig".

Som pappa till min vackra och intelligenta kvartsjamaicanska dotter, dyker jag nu ned i detta förbryllande fenomen på blodigt allvar. För att min beskyddarinstinkt väcks då någon försöker sätta sig på min dotter. Men också för att jag vill att hon ska kunna argumentera med Mr A istället för att, som många andra, avfärda honom som en lättkränkt dramaqueen. Utan att ha träffat Mr A känner jag att han har ett gott hjärta. Jag gillar hans engagemang och tänker på hur Amandas morfar i Göteborgs hamn, där han arbetade under 60- och 70-talet, fick känna hur hans rasifierade kropp förminskades då den betraktades av vita män som utan att blinka kallade tunga och skitiga jobb för negerjobb. När jag drar mig till minnes att jag själv tagit ordet negerjobb i min mun rodnar jag. Amandas morfar kände säkerligen samma engagemang som Mr A, men saknade en arena där han på ett konstruktivt sätt kunde kanalisera och formulera den vrede som närdes av att dagligen utsättas för rasistiska blickar, kommentarer och ibland regelrätta påhopp.
Mr A lever i en annan tid och han studerar på en Gymnasieskola där engagemanget för antirasism är glödhett. Jag ger Mr A mitt fulla stöd men vill samtidigt inte att han skall sätta sig på Amanda eller någon annan elev. Jag stöttar Mr A därför att det är så lätt att avfärda hans engagemang som hysteriskt och lättkränkt. Så kan det absolut låta för någon som inte går i hans skor. Men är vi inte alla lite hysteriska och utflippade på våra egna små vis? Hur det än är med det anser jag att alla fenomen, hur utflippade dom än kan tyckas vara, samtidigt bär på ett stort och vackert inre allvar.

CA är på blodigt allvar. Inte bara för Mr A. Det fanns en tid när den vite mannen ostraffat kunde mäta de svarta vildarna med blicken, klämma på deras muskler, bända upp deras käkar, kolla tandstatus, kedja ihop dem och föra bort dem till slavarbete där de exploaterades tills det var dags att piska livet ur dem. Den tiden är förbi och varken du eller jag ska behöva känna någon skuld för det som skett. Det var inte vi som piskade. Vi stod inte ens bredvid och tittade på. Men det här handlar inte om skuld. 

När jag verkligen dyker ned i det här ämnet så inser jag att också slavhandlarna och slavägarna var utan skuld i detta. De agerade bara ut sin betingning om oskuldsfulla barn. Deras sätt att se på svarta var inlärt. De var helt enkelt goda elever precis som deras lärare en gång var goda elever före dem.
Vi vill så gärna att det skall handla om enskilda individers moral och ansvar. Då blir det så mycket lättare att hantera. Det är så enkelt att rättfärdigt snörpa på munnen, peka finger och säga att den och den var dumma och dåliga människor. Men jag kommer allt mer till insikt om att det egentligen aldrig handlat om enskilda individers moral och ansvar. Det har snarare handlat om den kollektiva vita blicken. En blick som var inlärd och omedveten. En blick som reflexmässigt såg gratis arbetskraft men också problem. De svarta kunde rymma. De kunde lägga sig till med en uppstudsig attityd. De kunde ljuga, maska och stjäla. De kunde gadda ihop sig och ställa till med allsköns jävelskap om man inte höll dem kort. Jävligt kort. Det var vad den vita blicken såg. Blicken som användes för de svarta. En blick som skilde sig från den som användes för de vita. 

Men nu är ju slaveriet avskaffat. Nu är detta inte en issue längre. Jag håller med och samtidigt håller jag inte med. Det är säkert inte en issue för dig. Inte heller för mig. Men det har det aldrig varit. Det har aldrig varit personligt. Den vita blicken på den svarta människan är något rakt igenom opersonligt. Något som går djupare och står över individen och hennes ansvar och känsla för moral. Det är därför det är så svårt att komma åt det som kallas för strukturell rasism. Vi vill så innerligt gärna att det skall handla om oss. Om ifall vi är goda eller onda. "Men lyssna på mig, sluta kalla mig för rasist! Jag har vänner som är svarta. Jag gör ingen som helst skillnad på mina vita och mina svarta vänner". Rättfärdigheten brinner i vårt bröst. Jag vet precis hur det känns. Men vi kan släppa det dramat nu. Det här handlar för en gångs skull inte om dig eller mig eller vår rättfärdighet. Det handlar om den vita blicken.

Det är den vita blicken som tycker att curlat afrohår framstår som så jävla coolt på en vit person, medan det inte alls är lika coolt på en svart person. Och om det framstår som coolt på en svart person så är det för att hon är så exotisk. Så pikant. Den svarta människan blir som en krydda, som en glad färgklick som verkligen lyser upp och sätter lite piff på tillvaron. I värsta fall kan vår svarta vän bli till en spännande accessoar som vi stolt visar upp för våra vänner.
Men oftast ser blicken de svarta som främmande. Som "dom andra" som vi inte riktigt kan lita på. "Visst är dom gulliga på många vis men ärligt talat, dom är ju ändå bra konstiga", säger vi när vi varit på besök i ett afrikanskt land. "De tror att de kan bli botade från AIDS genom att ha sex med oskulder. De tror på allsköns vidskepligheter. De dödar albinos därför att de tror att deras kroppsdelar kan bringa rikedom och lycka. Och titta bara på hur barbariska deras inbördeskrig är. Kan man verkligen, jag menar VERKLIGEN, lita på svarta? Brottsstatistiken här i väst talar ju också sitt tydliga språk. Visst, dom är duktiga på vissa idrotter. Springer snabbt. Som geparder. Och dom kan få musiken att svänga. Dom har ju rytmen i blodet. Dom är så fysiska. Så primitiva. Se bara på deras dans".
Det är vad den vita blicken ser. Det primitiva.
Och det var samma blick som fick hundratals miljoner att hylla Miley Cyrus när hon twerkade, (skakade rumpa) som svarta människor gjort på scen hur många gånger som helst. Men inga hundratals miljoner vita har någonsin hyllat svarta då de twerkat på scenen. När svarta skakar på sina stora rumpor höjer vi knappt på ögonbrynen. Det är bara så svarta gör. För att dom är så djuriska och primitiva.

När jag började läsa om det här ämnet var min automatiska tanke att CA (kulturell appropriering) är ett annat namn på och en problematisering av något helt naturligt som skett i alla tider mellan alla länder - nämligen kulturellt utbyte. Korsbefruktning. Att det är så alla kulturer utvecklas och att Mr A och hans gelikar när allt kommer omkring ändå är en samling lättkränkta dramaqueens. Irriterat började jag fräsa, "Jaha, så det betyder att man inte längre kan äta sushi utan att göra sig skyldig till appropriering av japansk kultur." Dessutom värjde jag mig för en analys som nödvändigtvis måste dra fram slaveriet och allsköns elände som vita åsamkat svarta genom historien. Jag vill inte känna skuld för något jag aldrig gjort. Jag vill inte anklagas för att vara rasist och se ned på svarta när jag aldrig medvetet gjort det. Men som sagt. Detta handlar inte om vad jag medvetet gör. Det handlar inte om sushi. Det handlar inte heller om godhet. Varken om din eller min godhet. Det fanns många goda slavägare som behandlade sina slavar väl. Som gick i kyrkan varje söndag, bad sin aftonbön varje kväll och somnade gott med händerna på täcket. Det här handlar om vår omedvetna blick på svarta och andra marginaliserade grupper. 

Men blicken KAN komma upp i vårt medvetande och bli medveten. Och då, men först då - börjar det handla om dig och mig. Det är då förändringen kan börja och det sker i rasande fart bland ungdomarna på Amandas skola. Det är verkligen en revolution på gång. Jag lyfter på hatten för Mr A och hans engagemang för CA och strukturell rasism. Han tänker inte längre låta vita diktera vad han skall känna och uttrycka. Han vägrar lyssna när vi säger åt honom att Sverige är ett fantastiskt land där det inte längre finns någon rasism så därför borde han vara tacksam och sluta gnälla. Säger du det till honom ger han dig fingret. Och det kan vara sårande för oss vita då vi så länge tagit det som en självklarhet att bli betraktade som goda och fläckfria. De tyckte förresten slavägarna också. På riktigt.

Jag har också kommit att inse att det här inte är något vi behöver lägga pannan i djupa veck över. Det kommer ha sin naturliga gång. Andelen svarta ökar för varje dag, både i Sverige och i Europa i stort, och det handlar om unga människor som kommer skaffa sig utbildning. Unga människor som i längden kommer vägra att bli sedda och behandlade som andra klassens medborgare. De kommer inte finna sig i att städa våra toaletter år ut och år in. De kommer ta plats i samhället och vi kommer tvingas ändra vår syn på svarta människor. Det är lika säkert som att det inte blir vi som får styra den förändringsprocessen. Och detta kommer hota resterna av de kolonialherre-gener som ännu får oss att pösa på det där arroganta och självgoda sättet som vi själva är oförmögna att se. Vissa saker märker man inte av förrän de tas ifrån en. Och vårt självgoda flin är en sådan sak.

Detta är min framtidsspaning och jag hoppas det blir så. Vi har haft vår chans att styra världen och förr eller senare måste vi krypa till korset och erkänna att det inte gick sådär jättebra. För hela mänsklighetens skulle är det nog dags att den vite mannen träder tillbaka lite. Visst ska vi som är vita vara med och bygga morgondagens värld. Och vi kommer göra en strålande insats när vi bara böjer lite på nacken och accepterar att vi inte vet bäst i alla frågor. För det gör vi inte. Speciellt inte när det gäller hur vi skall behandla svarta som vi i århundraden har tryckt ned och kränkt. Jag tror det är dags för Mr A och hans gelikar att träda fram och berätta för oss var skåpet skall stå. Han kommer nämligen göra det antingen vi ber honom om det eller inte. Det har han redan bevisat.  

Tänk att så många mänskliga fenomen kan dölja sig i en liten hårlock på huvudet till en ung kvinna i en korridor i Södra Latin på Södermalm i Stockholm i Sverige i Europa på Tellus runt Solen i Vintergatan. Är det inte så att i varje liten hårlock gömmer sig hela Universum. Gömmer sig Gud. Gömmer sig Mysteriet. Det har liksom lindat in sig och lagt sig tillrätta där i väntan på att vi med öppen blick tittar rakt på det. Rakt på Mysteriet. 

fredag, januari 22, 2016

Noumenon

Alla vill så mycket hela tiden. Dom vill uppleva, dom vill äga, dom vill känna, dom vill smaka, dom vill prova, ja dom vill och dom vill och dom vill.
Vill vill vill.
- Och vad vill du Björn, sade dom vuxna och tittade ner på mig. Vad vill du bli när du blir stor? Vad vill du göra nu? Vill du inte leka med dom andra barnen? Vill du kanske ha en glass?
Sanningen att säga så visste jag aldrig riktigt vad jag skulle svara. Någon glass ville jag inte ha för en gång bet jag i en glass och fick brainfreeze vilket var skrämmande obehagligt. Så obehagligt att jag aldrig sade ett ord om det till någon.
Vad jag ville bli och vad jag ville göra kunde jag ju svara på men det kändes aldrig riktigt sant. Det var alltid lite vagt sådär, lite svårt att ta på.

Ett tag ville jag bli långtradarchaufför när jag blev stor. Men jag var inte säker. Jag var heller inte säker på att jag ville bli reklamtecknare, så när fiolspelet tog över mer och mer av min tid så glömde jag bort det och ville bli violinist, men det var jag ju heller inte säker på, även om jag försökte intala mig det.
Sanningen var den att jag ville någonting som jag inte hörde någon annan prata om. Därför hade jag heller inga ord för det. Inte ens för mig själv. Jag ville veta vad DET HÄR var.
DET HÄR.
Att vara här.
Vad ÄR det här för något? EGENTLIGEN.

Jag såg mig omkring i rummet. Gned tummarna mot pekfingrarna. Försökte få en känsla för något. Få tag i något. Tittade på min kropp. Här är jag liksom. Men hur är det här möjligt?
DET HÄR....

Sådär höll jag på för mig själv men jag träffade aldrig någon annan som gjorde det. Inte på det sättet.
Det är klart att alla var nyfikna på sitt sätt. Dom som var väldigt nyfikna blev forskare och trängde djupt djupt in i materien. Eller så blev dom astronomer och blickade långt långt ut i universum. Eller så försökte dom kartlägga det mänskliga psykets alla skrymslen och vrår. Eller så ville dom veta allt om de olika världsreligionerna. Och det skulle man ju kunna tro att jag också ville göra. Visst, jag tog ju reda på ett och annat. Men det var inte på det viset jag ville veta. Men det sade jag inte till någon för jag trodde som sagt inte att någon skulle förstå. Jag sökte inte information på det sättet. Jag upplevde inte att det handlade om att förstå samband. Inte heller handlade det om att jag ville veta min plats i världen eller mitt syfte. Jag ville bara veta vad DET HÄR var. Det som är här. Verkligheten. Nu. Inte där ute i rymden eller därinne i atomkärnorna utan HÄR.

Åren gick. Jag blev vuxen. Jag gjorde vuxna saker. Men allt jag ville det ville jag halvhjärtat. Allt jag gjorde det gjorde jag halvhjärtat. Jag kunde blixtra till och göra något till hundra procent. En kort period. Det sade redan mina lärare i skolan. Att jag var ojämn. Plötsligt blixtrar det till och du gör något häpnadsväckande bra, men nästa dag sitter du där längst bak i klassrummet igen och ser ointresserad ut. Så sade min svenskalärare i gymnasiet, och det låg något i det. Jag har aldrig lyckats uppbringa något bestående intresse för något i den här världen.

Vad menar jag då med "den här världen". Jag antar att jag menar världen som en samling fenomen. Världen som allt det jag kan ta in med hjälp av mina sinnen. Världen så som den kan representeras av tankarna. Den världen har lämnat mig ganska oberörd. (ja förutom vissa perioder då) Och det har väl varit ömsesidigt. Jag har lämnat världen i fred och världen har i sin tur lämnat mig i fred. Jag har inte rört upp så mycket damm. Björn är så lugn och lätt att ha att göra med. Så har man sagt om mig. Och det har varit ömsesidigt. Jag tycker världen har varit lätt att ha att göra med av den enkla anledningen att jag inte har velat ha så mycket av den.

Men så en vacker dag fick jag nys om att det finns något som kallas för mystik. Det blev en stor vändpunkt i mitt liv. Jag förstod att mystiker alltid varit sällsynta. Att dom oftast hållit sig för sig själva och när dom ibland delat med sig av sitt inre liv så blev det på ett språk som ter sig minst sagt mystiskt. Men bara för dom som inte är mystiker. För mystikern själv är det inte mystiskt. För mystikern är det snarare ett mysterium varför inte alla vill veta vad DET HÄR egentligen är. Det finns till och med vissa ord som bara används av mystiker. Ett sådant ord är Noumenon. Jag minns att jag jublade första gången jag stötte på det ordet. Det pekar nämligen rakt på det som jag alltid har velat veta.

Det finns olika definitioner av Noumenon men vanligen menar man det som inte är fenomen. På engelska blir det snyggare. Då kan man säga Noumenon as opposed to Phenomenon. Det som inte går att ta in med vare sig sinnen eller tankar. Noumenon pekar på världen som den i verkligheten är. Ofiltrerad av de mänskliga sinnesorganen och tänkandet. Den nakna verkligheten. Yes! Det var DET jag ville. Jag ville uppleva den råa, nakna och ofiltrerade verkligheten. Lite som under en psykedelisk tripp fast mitt i den nyktra vardagen. Mysteriet är inte att musiken går att äta eller att maten är musik. Mysteriet är att DET HÄR är.
Just så. Inget mer. Bara det. Det här ÄR.

Och jag har fått lära mig leva med att människor ser ut som fågelholkar när jag säger det. Eh, ... ok...
Javisst. Det är ok. Att andra inte vill veta vad DET HÄR är framstår fortfarande som ett mysterium men det är ok.

Det var mäktigt och omvälvande att stöta på begreppet mystik, men vad som var ännu större, det var att få möta andra mystiker. För ni finns överallt. Och ni vet vilka ni är. Och ni är fler än jag någonsin kunnat drömma om.

Och ni vet
att jag vet
att ni vet.

Mer än så behöver inte sägas. Men det är så vackert att mitt hjärta brister. Att jag inte är ensam. Och samtidigt ...
samtidigt ...
det stora mysteriet ...
som är ...
att det finns ...
bara ...
en ...

onsdag, januari 20, 2016

Vroom Vroom

Jag har verkligen ingen aning om vad allt det här handlar om. Jag vet inte vem jag är. Jag kan inte ens ana vem du är. Vad gör vi här? .... INTE EN SUSNING! Varför är vi här? .... Jag kan bara skratta ett bubblande skratt som svar på den frågan. Ett mustigt skratt som frustar fram - INGEN J*?%LA ANING.
Och jag älskar att det är så. 
Jag älskar älskar ÄLSKAR att känna så. 
Jag är tokkär i förvirringen. Tokkär i bristen på koll. För det är öppet. Det är kartlöst. Det finns inga stigar här. Inga uppkörda spår. I den här totalt tokvackra förvirringen har ingen stinkande snöskoter kört upp färdiga, jämna och raka spår som jag skall följa. Nej, fjällvidden ligger helt orörd framför mig. Täckt av ett gnistrande lager nysnö. 
Jag har ett svagt minne av att jag hört röster som mumlat om ... ja vad har dom mumlat om? Inte ens det minns jag. För här är det så stilla. Här hörs bara vindens viskningar när den blåser fram över snön och får de oräkneliga små snökristallerna att dansa i morgonsolens strålar. 
Är allting som det skall vara? För det är det väl? I ett svagt ögonblick önskar jag att vinden skall säga det. Att allt är som det skall. Jag vill att vinden skall säga något tröstande som får det att kännas sådär varmt och lugnt i magen. Men men vinden säger ingenting. Jag lyssnar. Efter en lång stund hör jag en viskning.... Björn, ingenting är som det skall vara ... och sedan hör jag ett fnitter, ett kittlande, sprittande fnitter som får det att kännas allt annat än lugnt i magen. För nu kan jag plocka orden som man plockar mogna jordgubbar. Jag förstår allt utan att förstå någonting. 
Vad är det som är som det skall vara? Det är ingenting såklart. Det är ingenting som är allt det här. Och allt det här är ingenting. 
Jag ser på snön. Just då virvlar snön upp i en liten lustig dansande piruett. Och sedan lägger det sig. Vad var det för insiktsdans jag just dansade? Ingen aning. Jag tar ett tag med stavarna och känner glidet under skidorna. Jag har ett magiskt glid idag. Det finns inget stopp här och nu hör jag vinden viska "that´s right, and there never was" Du har alltid varit på glid. Jag susar fram och känner hur det biter i kinderna. Livet. Det är livet som biter mig i kinderna. 
Och medan jag susar fram hör jag ett ettrigt ljud. Ett ylande, ettrigt ljud som kommer närmare och närmare. Det är snöskotern som kommer och den sjunger en sång. Jag vill leka med dig, sjunger den. Låt oss röja runt här uppe och sätta nytt hastighetsrekord. Och nu slår det slint i huvudet på mig. Jag spänner av mig skidorna och i ett huj har jag glömt allt om stillhet och frid och viskande vindar och dansande snökristaller. Nu vill jag bara köra fort. Jävligt fort. Jag sätter mig till rätta på den frustande besten och känner lite på motorn. Vrider upp gasen lite. Sådär som man gör när man bekantar sig med ett villigt fartmonster. Jag rodnar nu för det här ljudet är så kollossalt primalt banalt ... vroom, vroom, VROOOMMM ...

måndag, januari 18, 2016

Snön lyser vit på taken Endast tomten är vaken

Jag blev en gång tillfrågad av en god vän om jag ville bli upptagen som medlem i Ordenssällskapet Odd Fellows. Jag förstod att det var en ära att bli tillfrågad, men då jag försökte se mig själv som en av bröderna i detta sällskap, vars hela struktur och syfte kommer från Frimurarlogen, spann tankarna loss i huvudet. Det var liksom så långt ifrån min personliga identitet man kunde komma. Jag försökte förgäves se mig själv som en broder i en hierariskt uppbyggd manlig gemenskap där det kryllade av ämbeten, grader och ritualer. Skulle jag sitta där nedsjunken i en oxblodfärgad chesterfieldfåtölj, klädd i frack, röka cigarr och smutta på en konjak efter maten med välbeställda och prickfria medborgare? (för det var man tvungen att vara, en p-bot kunde för all del slinka igenom men där någonstans gick gränsen) Skulle jag innan middagen kunna stå upp och skåla för kungafamiljen? Skulle jag kunna prata om trevliga och underhållande ting och med lätthet navigera förbi allting som rörde religion och politik. För det var regeln. Endast i logesalen fick Kaplanen och Ceremonimästaren lägga ut texten om det andliga. Vid middagarna och i loungen talade man affärer, skvallrade och skrattade högljutt åt varandras dråpliga anektoder. Hur skulle detta kunna vara något för mig? Jag som älskade att prata om livsfrågor och politik. Jag som aldrig varit förtjust i mingel och småprat.

Då jag en tisdagkväll i augusti varit på besök i Odd Fellows lokaler och träffat Övermästaren, Skattmästaren och min vän och blivande fadder, fick jag några dagars betänketid. På fredagen hade jag nästan bestämt mig för att tacka nej. Att jag tvekade berodde på att där fanns någonting som jag ville ha, och det var kontakter. På den tiden drev jag och min fru en kammarmusikförening för klassisk musik. Men vi ville gärna utvidga vårt utbud och vår publik till att också omfatta jazz. Och i Odd Fellows fanns två bröder som startat upp och drivit den lokala Jazzklubben. Dom satt på alla kontakter jag behövde. För det är så Odd Fellow fungerar. Oavsett vilken typ av verksamhet du bedriver så finns det en broder som kan öppna dörrar som annars inte går att öppna. Man gör allt för en broder. Så är det bara och det är guld värt. Detta visste jag och då jag denna fredag, av en slump stötte på Ceremonimästaren då jag åt lunch med en god vän, fångade han in mig och fick mig att skriva på där och då. 

Ett år senare gick jag ur. En kväll när jag satt där i Logesalen och lyssnade till hur Skattmästaren omständligt och med ett ålderdomligt språk redogjorde för varenda krona som skänkts eller spenderats visst jag att att klockan var slagen. Det här var inte min tribe. Min vän blev oerhört besviken på mig och sade upp bekantskapen. Jag kan förstå honom. Att tillhöra ett brödraskap eller en grupp av något slag ger så mycket trygghet och värme. Det är något djupt mänskligt med dessa gemenskaper och jag tror att det finns inbyggt i våra gener att vi skall söka oss till dem. Vi har i alla tider tillhört stammar, klaner, nationer, samfund, loger, brödraskap, syjuntor, sekter, klubbar och kompisgäng. Det finns inpräntat i vårt DNA att gilla det. Men inte hos ensamvargarna. Och jag tror att det finns en ensamvarg i oss alla. Så vårt förhållande till grupper har nog alltid varit, och kommer nog alltid vara kluvet. Hur kunde annars Herman Hesses roman Stäppvargen bli så älskad och vida spridd och läst av idel nya generationer?

Ensamvargens psykologi har i perioder intresserat mig men inte längre. Jag känner mig inte som en ensamvarg. Men heller inte som en gruppmänniska. Jag känner mig nog mest som en människa tror jag. Plain and simple. I alla fall i mina ljusa stunder. För det är liksom enklare. Det finns en stor tribe som kallas mänskligheten där ingen behöver ägna sig åt att indefiniera eller utdefiniera varandra. In- och utdefinierandet är visserligen en kul lek men som vi alla innerst inne vet, leder den förr eller senare, om inte till blodspillan, så till mänskligt lidande. Därmed inte sagt att det är fel att känna släktskap baserat på språk, kultur, geografi och intressen. Det handlar mer om vilken identitet som får dominera. Är jag i första hand svensk eller i första hand människa? Det handlar mer om att komma ihåg att ställa sig den och liknande frågor. Kanske är jag i första hand själva varandet. I AM. Själva livet. 

By the way. Anledningen till att ensamvargens psykologi inte längre intresserar mig är att den drivs av samma mekanismer som sektens psykologi. Ensamvargen är som en "enmans-sekt". Faktiskt mindre sexigt. Mera gäspigt. 

Hur som helst. Som person är man mer eller mindre dragen till olika människor och sammanhang. 
Jag kan känna mig nyfiken på det mesta men är nog trots allt mindre dragen till sveriges filatelistförbund eller något politiskt parti. Däremot är jag mer dragen till människor som intresserar sig för nyandliga läror som företräds av till exempel Eckhart Tolle, Mooji eller Byron Katie (för att nämna några mer kända namn). Sammanhang där man talar om begrepp som vakenhet och närvaro. Där det handlar om att vakna upp från tankarnas hypnotiserande kraft och komma i kontakt med en djupare visdom, med det stora mysteriet, som alltid finns här bakom tankarnas stundom hysteriska brus. Det stora mysteriet som också genomsyrar varje tanke så som havet genomsyrar varje krusning på dess yta. I dessa sammanhang känner jag mig hemma, men jag vet att det också här kan spåra ur. Även om det i en absolut mening aldrig kan spåra ur. Det spårade ganska rejält för Oshos anhängare men också för de som följde Andrew Cohen och Adi Da för att nämna några exempel. 

Jag vågar påstå att Oshos, Andrew Cohens och Adi Da´s läror, så som de finns inspelade och nedtecknade, i sig själva är helt oproblematiska. De består bara av en rad bokstäver, ord, meningar och koncept och ger i bästa fall en viss struktur för tankarna att röra sig inom, och en viss riktning för det inre arbetet. Men om frukten av en lära skall bli god hänger huvudsakligen på varje enskild lärljunges psykologiska mognad, som i sin tur bestämmer hur läran kommer tolkas. Jag anser att det uppenbara i detta påstående åskådliggörs genom det rika spektrum av muslimska samfund som alla åberopar Koranen som sin källa. Det är inte så att Daesh (IS) läser en utgåva av Koranen som skiljer sig från den Koran som läses av alla de hundratals miljoner muslimer som varje dag förgyller världen med sin varma, kärleksfulla närvaro. Visst finns det delar i alla heliga skrifter som ter sig märkliga för den som inte kan ta hänsyn till att de skrivits i en helt annan kulturell kontext. Men majoriteten av alla religiösa människor kan faktiskt ta hänsyn till detta. Och anledning är att de besitter den psykologiska mognad som krävs för att göra en tolkning som är anpassad för vårt samhälle och vår tid. 

Jag vill, innan jag går vidare, bara tillägga, att majoriteten av bröderna i Odd Fellow är underbara människor som varje dag förgyller världen med sin närvaro. Det kan tyckas självklart men det är lätt att glömma bort. 

Att tala om vakenhet, närvaro och det stora mysteriet är lika oskyldigt som att predika Bibeln, Koranen eller ritualerna inom Odd Fellow. Men också här kan man, om man vill, tolka det hela på ett sätt som blir lite knasigt. Men återigen - ingenting kan spåra ur i en absolut mening. Ta till exempel detta med att vara vaken. Vad innebär det? Det kan tyckas självklart vid första anblicken. Alla kan se om någon kört fast i ett ältande av en gammal oförätt eller neurotisk oro inför något i framtiden som ännu inte inträffat. Då kan man säga att den personen sover eller är hypnotiserad av sina tankar. Då kan man också säga att den personen skulle må bra av att vakna upp ur sin tankedröm. Se att här och nu finns ingenting som är ett problem. Här och nu är det varmt och skönt. Här och nu börjar vinterhimlen utanför fönstret tona i gult vid horisonten och kylskåpet är fyllt av mat som kan tas fram när det börjar kurra i magen. DET är verkligheten. Det som är. Allt det andra är på sätt och vis en dröm. Så kan man säga och det är ytterst hjälpsamt för de allra flesta. 

Men sedan kan man gå vidare och prata om identitet. Man kan säga att det jag i sanning är - är jag- subjektet. Allt det andra, min kropp, mitt kön, min ålder, mitt namn, min sociala status, min utbildning och mitt yrke, är objekt. Ingenting av detta är jag. Det är saker jag kallar för mina. Mitt yrke. I meningen - jag är farmaceut - är farmaceut ett objekt. Inte ett subjekt. Inte den jag är. Lätt som en plätt att förstå. Jag har inte alltid varit farmaceut och kommer inte alltid vara det. Men jag har alltid varit jag. Och det kommer jag fortsätta med också om jag skolar om mig och blir begravningsentrepenör. (vilket jag faktiskt kan tänka mig att bli). 

Sådär pratar man i mina sammanhang, vilket såklart inte heller definierar mig. Men det är inte så klart som det kan låta. För väldigt snart, när man har börjat greppa det här med "min sanna identitet", så börjar man tänka på sig själv som uppvaknad. Och man börjar tänka på dom andra man umgås med när man träffas och pratar om detta som uppvaknade. Vi som är vakna. Mmm. Det är fint. En utvald skara. En klick. En elit. This is da shit - att vara vaken. Men vi som är vakna måste ju tyvärr förhålla oss till alla dom andra därute som inte är vakna. Som fortfarande sover och tror att dom är sin kropp, sin historia, sitt kön, sina roller osv. Stackars sovande människor. 

Och så kommer det bästa av allt. Graderingarna. Nivåerna. Stadier av invigning. Precis som i Odd Fellows. Fast inte formaliserat. Mer som något man liksom funderar lite på och ibland pratar om med andra. Hur vaken är egentligen x? Hon verkar just nu vara väldigt identifierad med sin historia. Men y, han är verkligen vaken nu. Han bara strålar och skrattar och ser ut som ett litet barn. Men ingen är ju riktigt säker på vad det här betyder. Är det verkligen bra att stråla och skratta hela tiden? Eller är det kanske helt naturligt att ibland gå in i sin historia och rota runt bland sina identiteter och gå vilse bland sina roller. Det kanske ingår? Det finns dom som säger det. Det finns ju ingen dualism. Vilket också är en tes som lärs ut i dessa sammanhang. Ja kanske är det faktiskt huvudtesen. Att det inte finns några motsättningar. Att allt är som det skall vara. Men detta skapar såklart en stor osäkerhet. Någonting måste väl vara fel? Det skapar en känsla av att någon annan borde veta. Någonstans borde det finnas någon som har koll på det här. Så vi söker efter auktoriteter. Lyssnar till dem som låter som att de har koll på grejerna.

Och har vi tur hittar vi en vis och kärleksfull människa som kan hålla oss i handen en liten bit på vägen utan att göra oss till "en av de utvalda" som har fattat hur det egentligen är. Dessa människor är guld värda. Dessa människor kan visa oss att det inte är viktigt vem som är vaken eller inte. Kanske är det bara tomten som är vaken. Eller så är vi alla vakna på olika vis. Några är väldigt vakna för det här med sektens dynamik. Vakna för det här med vårt inneboende behov av att indefiniera och utdefiniera. In med dom som är vakna och ut med dom som sover. Det är så lätt gjort. Och det är en sådan gåva att det finns människor som kan se detta när vi andra sover och på ett kärleksfullt sätt påminna oss andra. Påminna oss om att allt är ett.

Det finns inga andra.

Det finns bara du och du är jag och alla andra. Du är upplevelsen av att vara en separat person och du är upplevelsen av att smälta samman i en varm och fluffig vi-identitet. Du är upplevelsen av att lösas upp i det stora lysande mörkret som är tommare än tomheten själv. Du är upplevelsen av att vakna och du är upplevelsen av att somna. Du är upplevelsen av att vara människa och den delar du med mig. Och med alla våra bröder och systrar. Både på den här planeten och på alla bebodda planeter i alla galaxer i hela vida multiversum. 

onsdag, januari 13, 2016

Patriarkala strukturer som ett värdelöst koncept

Förövarna och offren utanför Hauptbahnhof i Köln. De är våra bröder och systrar. Med socker på. Det kan inte hjälpas. Jag måste få prata på detta blommiga vis nu till en början för såhär enkelt är det. Mänskligheten är en bamsestor superfamilj. Vi är inte släkt med fladdermössen. Inte med ugglorna och inte med de vandrande pinnarna. Men vi är släkt med varandra och därför är vi alla på sätt och vis syskon. Och när ens syskon har råkat ut för något jobbigt så pratar man med dom. Som det där som hände i Köln på nyårsafton. Då pratar man direkt med dom. Inte OM dom med andra som inte var där, utan direkt MED dom som var där. Frågar vad som egentligen hände. Man lyssnar på deras tankar och så säger man vad man själv tänker och känner. Jag tänker mig att jag ska ha det samtalet nu. Jag tänker börja med en av mina "bröder" som var där och blev tagen av polisen men vad ska jag säga?

Ska jag säga att europeiska män också sitter fast i patriarkala strukturer vilket får oss att tvångsmässigt objektifiera och avhumanisera kvinnor och deras kroppar? Ska jag säga att det finns alldeles för många infödda europeer som också blivit dömda för sexuellt ofredande på allmän plats? Ska jag säga att han på inget vis ska känna sig sämre än oss europeiska män? Jo, det där sista ska jag faktiskt säga. Det andra är jag inte så säker på. Men att han inte är sämre än mig är viktigt och dessutom sant. Han är nog ungefär som jag. Hyfsat bra på att leva i den kultur han växt upp i. Jag börjar alltså mjukt och fint. Men sedan då. Hur fortsätter jag?
Jo, jag skall nog säga att den där tjejen som han ofredade, hon är vår "syster" och hon blev jätteledsen och jag ska försöka förklara varför utan att dumförklara min lillebror, för då blir han galen och det förstår jag, för det blir jag också när folk dumförklarar mig. 

Det kommer inte bli något lätt samtal. Vi kommer prata om horor. Absolut. Och om religion. Jag kommer säga saker som han tycker låter helt skruvat och vice versa. Men vi behöver snacka. Det behöver vi om vi skall leva tillsammans i samma land. Och vi behöver hitta en våglängd och ett språk där vi kan mötas. Inte så att vi måste hitta konsensus. Verkligen inte. Men om avståndet mellan oss minskar lite grand så är det en framgång. Och jag inser att om jag skall lyckas närma mig honom får jag lägga ner allt snack om patriarkatet. Det är visserligen hans verklighet men han kan ännu inte ha någon distans till det och för övrigt är han inte van att röra sig med abstraktioner av det slaget. Var finns patriarkatet? Hur ser det ut? Vilka ingår? Kan jag ens själv svara på det utan att börja prata om strukturer? Vilket ju är värdelöst då han inte är van vid den sortens snicksnackande. Vadå patriarkala strukturer? Hur ser dom ut? Fan vad krångligt. Det skulle ju bli värsta långa föreläsningen. 

Kanske kommer han en dag tycka att den diskussionen är intressant men inte idag. Jag behöver ha tålamod med honom. Och han behöver ha tålamod med mig. För han kommer tycka att jag pratar i nattmössan. Att jag inbillar mig att jag är nåt jävla smartass, fast vem som helst kan se att jag inte har stenkoll. Han kommer försöka sätta mig på pottan och fråga varför psykisk ohälsa bland unga tjejer är så utbredd i Europa. För det har han fått höra. Varför är inte alla tjejer här lyckliga om dom nu är så fria och får så mycket respekt? Varför klär dom sig som horor om dom nu har så mycket självrespekt som jag säger att dom har? Varför käkar var och varannan tjej psykmediciner och begår självmord på löpande band om dom nu får ha så mycket sex med olika killar innan dom gifter sig? Vad är det som är så jävla bra med vår kvinnosyn? Han kommer ställa tuffa frågor. Det vet jag. Han är inget dumhuvud. 

Och inte heller kommer han låta mig slippa diskussionen om Gud. Inte nog med att tjejerna här inte är muslimer, dom är ju inte någonting alls. Jag kommer svara att här i Europa tror vi framför allt på oss själva. Här lär vi våra ungdomar att tro på sig själva (och bli duktigt narcissistiska på kuppen) 
Men dom verkar ju så sjukt osäkra kommer han då påpeka. Han har fått höra att unga tjejer svälter sig och blir sönderstressade av alla krav på att se bra ut. Och att samma sak gäller för unga killar. 

Mitt i vårt samtal kommer jag stanna upp. Bli stilla inom mig. Något klingar falskt i allt detta. Plötsligt kommer jag minnas vad det är. "Men du, käre broder", kommer jag då säga. Men inte med någon jävla pastorsröst. Inte med huvudet på sned. Jag kommer säga det rakt upp och ned för att det är så jag ser det. Egentligen finns det inga dom. Det finns bara vi. Det är du och jag och alla våra bröder och systrar. Dom här europeiska tjejerna du pratar om är våra systrar. Tjejen du ofredade är vår syster. Prata med henne! Fråga henne om hennes värld? Det är långt ifrån säkert att hon vill men om hon en dag vågar lita på dig igen kommer du bli fascinerad! Hon är jättesnäll och hon har ett hjärta av guld. Fråga henne allt du undrar. Om du verkligen vill veta så kommer hon berätta för dig. Jag lovar. 

Och jag kommer söka upp vår syster och säga samma sak till henne. Den här killen, som är din bror, har ett hjärta av guld. Hans kvinnosyn är medeltida men det är ju inte hans fel. Hans beteende är betingat precis som ditt. Prata med honom. Du kommer bli fascinerad. Han är smart. Han är rolig. 

Jag längtar efter fler sådana samtal. Samtal MED människor. Jag blir sjukt trött på allt som skrivs OM människor och galet glad när jag får ha samtal MED människor som har en annan verklighetskarta. Jag tror på det som den enda vägen till en bättre integration av alla nyanlända. Att samma lagar och regler måste gälla för alla medborgare är väl självklart. Förövarna i Köln och alla andra platser där liknande hänt skall straffas. Kanske skall dom också utvisas och vägras asyl då dom ännu inte blivit medborgare. Det är jag öppen för. För vi måste ha tålamod om det här skall kunna fungera. Vi måste börja prata med de invandrade bröder och systrar som redan finns i Sverige innan vi släpper in många fler. Det är enkelt tycker jag. Jag menar inte att samtalen blir enkla. Tvärtom. Men analysen. Den är för mig självklar. Och vägen vi måste gå, den ligger där färdig och utstakad. Vi måste snacka mer med varandra. Inte om varandra. 

fredag, januari 08, 2016

Inte den vi tror

Du är inte den jag tror att du är. Det vet jag. Du är alltid mer. Alltid rikare, djupare och vackrare. Alltid roligare, sexigare och farligare. Alltid barnsligare, ljusare och mer ångestriden. Alltid snällare, tryggare och mer upplyst. Alltid klokare, enklare och mer komplex. Och alltid, alltid, helt oemotståndlig.

I hjärtat vet jag att det är så. Och ändå kommer du i varje stund framstå som den jag tror att du är. Som mindre, som mer förutsägbar, som gråare och osexigare. Precis som jag själv i varje stund kommer framstå som den jag tror att jag är. Det är en del av betingningen. Av tingen ordning. Ibland är jag farmaceut. Då är det min roll att hjälpa dig med dina läkemedel. Kontrollera doser, indikationer, interaktioner, följsamhet och allt annat som ingår i min roll. Jag frågar dig om det fungerar bra med dina mediciner. Har du några biverkningar? Vet du hur länge du skall ta medicinen? Vet du ens varför du tar medicinen/medicinerna? Måste du äta medicin livet ut eller går det att trappa ut en eller flera av dem? Har du en bra dialog med din läkare? Om inte, vad kan du göra åt det? Byta vårdcentral?
I dessa stunder framstår du som en patient som äter mediciner. Som en piller-knaprare.

Att du framstår så får inte världen att slockna och tappa sin lyster. Det händer först när jag tror att du är en piller-knaprare. Eller att du är bilmekaniker. Eller advokat. Eller en berömd författare. Eller tiggare. Eller något av allt det där jag berättar för mig själv och andra när du kommer på tal. Då går ridån ner. Då blir världen grå och vuxen. Vuxen som i jag-minns-inte-när-jag-senast-skrattade-från-tårna. Vuxen som i den där kroniska rynkan mellan ögonbrynen. Vuxen som i å vad barn är härliga. Tänk att få vara som ett litet barn. (ja tänk att få vara det du alltid är, det du aldrig kan sluta vara)

Häromdagen skrev jag om tacksamhetslistor. Om det stora i att ingen måste går runt och vara tacksam. Att vi är oändligt fria. Att vi, om vi vill, får lov att förbanna vårt liv. Förbanna Gud. Förbanna världen. Det ändrar ingenting på det faktum att vi är oändligt älskade. Allt är omhändertaget och ingenting hänger på om vi skriver tacksamhetslistor eller inte. Jorden kommer fortsätta kretsa i sin bana runt solen och den kommer göra det med en precision som kan få vem som helst att tappa andan. 

Det finns dom som hävdar att man blir en lyckligare människa av att skriva tacksamhetslistor. Att det är en sorts andlig övning som leder till bättre mental och fysisk hälsa. Jag hävdar att tacksamhet är något mycket mer och samtidigt mycket enklare än så. It's not a means to an end. Det är skrivandet av listan som är grejen. Lika självklart som att andas ut. Man kan helt enkelt inte låta bli att tacka när hjärtat svämmar över av tack. Och om det inte gör det så betyder det ingenting. Om hjärtat känns svart och klibbigt och vi vill svära - ja då svär vi. Så enkelt är det. DET är något att känna tacksamhet över. Att livet är så välsignat enkelt. Att vi får lov att svära. Det är härligt att svära. Det kittlar skönt i magen när man får klumpa ihop en hel nations invånare, dra dom över en kam och kalla dom för idioter. Jävla idioter. Fy fan i helvete vilka jävla idiotjävlar! Kolla på barn när dom precis lärt sig svära. Vilken njutning. Vilken passion. 

Jag kan visst känna att det är oerhört välgörande att dra mig till minnes det jag har att vara tacksam över. Och en av de främsta sakerna på min tacksamhetslista är nog att du inte är den jag tror att du är. Att du alltid är mer. Alltid bär på överraskningar. Att vad jag än säger om dig så kan det inte röra vid det stora. Vid det vibrerande mysteriet som du är. Tack för att du finns!

tisdag, januari 05, 2016

Vem är ansvarig för att tyngdkraften håller sig på mattan?

Kan man lita på våra politiker? Mitt svar är att du tryggt kan lägga sitt liv i deras händer och jag är inte ironisk. För politiker är, precis som du och jag, himlakroppar som kretsar kring solen. Ja, varje politiker består, precis som vintergatan, kaffesumpen och glaset i fönsterrutan av ett universum fyllt av oräkneliga solar. Solar i form av atomkärnor som bygger molekyler, som bygger celler, som bygger organ, som bygger en kropp som fungerar med en precision som vida överstiger all fattningsförmåga. Vad är det som gör att elektronskalen aldrig tröttnar på leken och helt enkelt imploderar in i kärnan? Vad är det för kärlekskraft som gör att jonkanalerna i cellmembranen outtröttligt arbetar för att du skall kunna höja tekoppen till läpparna varje morgon? Vad är det som gör att tekoppen inte desintegrerar i din hand, förandlas till glittrande stjärnhopar medan den heta drycken skållar dig?
Mitt svar är att det är samma kraft som får våra politiker att harkla sig och kungöra vad det nu är dom kungör. Det är samma kärleksfulla, mirakulösa precision som får allting att lysa, blinka, snurra, dunka och bulta. Hjärtats slag, den högupplösta skärmen på din telefon, tanken som säger att du måste komma ihåg att ringa återbud till tandläkaren och alla de triljoner hjärnceller som samarbetar för att du skall lyckas känna igen din grannes ansikte. 

Jamen självklart skall vi skälla på våra politiker! Dessa empatistörda psykopatarslen. Visst fan ska vi göra allt för att avslöja deras lögner. Och en vacker dag ser vi att den vasst formulerade debattartikeln och våra brandtal vid frukostbordet är ett uttryck för samma mysterium som håller tyngdkraften konstant. Även om det ibland känns tyngre, som om vi bokstavligt talat går på knäna, så är Gravitationskonstanten alltid lika med (6.67384 ± 0,0007) × 10-11 N·m²/kg. Också på måndagar. Också när vi är nyförälskade. Hur är det möjligt? Vem är ansvarig för att tyngdkraften håller sig på mattan och inte freakar ut? 
Ja, vem slår ditt hjärta när du sitter där och tänker på allt du inte hunnit göra?

Tänk om vi varje morgon, det första vi gjorde, hälsade på mysteriet? Tänk om vi började varje morgon med att erkänna att vi inte begriper ett smack? Ja menar, ingen jävel har ett vettigt svar på den mest grundläggande frågan av alla frågor. Du vet säkert vilken fråga jag pratar om. Eller så har du glömt bort den. Den är liksom för basic. Alla andra frågor vilar på den. Att varje morgon konfronteras med frågornas fråga och inse att vi inte har den blekaste aning gör något med oss. Får oss att böja på nacken. 
Varför finns det någonting istället för ingenting? 
Just det. Varför finns det någonting överhuvudtaget. Det är nämligen långt, långt ifrån självklart. Men det har vi glömt bort. Det är ju självklart att det finns en massa grejer. Tycker vi. Men vad är det egentligen som är självklart med det? 
Vad är det som är självklart med att vi kan se färger? Vad är det som är självklart med att det finns andra människor som älskar oss? Som vill hålla oss sällskap. Om det nu finns det? Det är nämligen långt ifrån självklart. Märk mina ord och säg gärna emot om du kan. INGENTING är självklart. Allt är en gåva. 

Och det mest fantastiska av allt är att ingen måste gå runt och känna sig tacksam. Vi får lov att reta ihjäl oss på äppelkindade tacksamhetsprofeter med något maniskt i blicken. Sådana där pain-in-the-ass-människor som vill att vi skall skriva tacksamhetslistor. "Count your blessings my dear". "Hell no", får du svara då. "Däremot kan jag räkna upp allting som pisses me off och du, kära jävla tacksamhetsterrorist, är en av sakerna på min lista".

Sådär får vi hålla på. Vi får börja dagen med att svära över all jävla skit som står i tidningen. Sedan, när vi blivit sura i magen av alla dåliga nyheter och allt starkt kaffe får vi som grädde på moset förfasa oss över alla imbecilla medborgare som ringer in till Ring P1. 
Tänk att vi får hålla på så! Tänk att vi får sitta mitt i paradiset och skapa ett helvete för oss själva och vår omgivning. DET kära vänner är ett uttryck för mysteriets ovillkorliga kärlek. Vi är i varje stund oändligt älskade och oändligt fria. Vi behöver inte prestera en droppe tacksamhet. Någonsin. 

DET om något skulle vi, om vi vill, observera att det är helt frivilligt, känna lite tacksamhet för. 
UA-3343870-1