söndag, januari 24, 2016

Afro curls och kulturell appropriering

I Vintergatans galax runt Solen på Tellus i Europa i Sverige i Stockholm på Södermalm i en tegelröd byggnad som inrymmer Södra Latins Gymnasieskola, finns en liten värld full av märkliga fenomen, en värld som är ganska olik Ullaredssverige, en värld där min dotter Amanda lallar omkring och leker och studerar och förundras över det stora mysteriet. Där inne springer hon och hennes vänner upp och ned för breda stentrappor och in och ut ur klassrum och hela tiden pilar deras tankar fram och tillbaka i en vild jakt på kunskap, kärlek, underhållning, drama och cred.

Reglerna och hierarkierna är ganska tydliga. Att vara en påläst och engagerad antirasist ger cred. Att vara en svart, påläst och engagerad antirasist ger dubbelcred. Att vara en svart, homosexuell, påläst och engagerad antirasist ger trippelcred. Att i tillägg till detta ha stenkoll på ett ämne som CA (Cultural Appropriation) ger trippelcred med grädde på toppen. Mr A, en av Amandas vänner, och medlem i den prestigefyllda hbtq-föreningen, har allt detta och en dag kom han fram till henne och sade:
"Vet du hur irriterande det är när vita människor som du kopierar och försöker höja er status med attribut som ni annars ser ned på när ni med er västerländska blick kopplar ihop dem med rasifierade kroppar." .... På detta följde en konstpaus där hans välformulerade budskap skulle få en chans att landa i Amandas naiva och okunniga huvud. "Jag fattar inte vad du snackar om, och ärligt talat bryr jag mig inte heller" svarade Amanda indignerat. "Min morfar var faktiskt färgad Jamaican och jag anser mig ha rätt att utforska den sidan av mitt arv utan att bli anklagad för en massa skit". "Det spelar ingen roll" svarade Mr A och knyckte på nacken. "Du ser vit ut och din omedvetenhet är bara så sorglig".

Som pappa till min vackra och intelligenta kvartsjamaicanska dotter, dyker jag nu ned i detta förbryllande fenomen på blodigt allvar. För att min beskyddarinstinkt väcks då någon försöker sätta sig på min dotter. Men också för att jag vill att hon ska kunna argumentera med Mr A istället för att, som många andra, avfärda honom som en lättkränkt dramaqueen. Utan att ha träffat Mr A känner jag att han har ett gott hjärta. Jag gillar hans engagemang och tänker på hur Amandas morfar i Göteborgs hamn, där han arbetade under 60- och 70-talet, fick känna hur hans rasifierade kropp förminskades då den betraktades av vita män som utan att blinka kallade tunga och skitiga jobb för negerjobb. När jag drar mig till minnes att jag själv tagit ordet negerjobb i min mun rodnar jag. Amandas morfar kände säkerligen samma engagemang som Mr A, men saknade en arena där han på ett konstruktivt sätt kunde kanalisera och formulera den vrede som närdes av att dagligen utsättas för rasistiska blickar, kommentarer och ibland regelrätta påhopp.
Mr A lever i en annan tid och han studerar på en Gymnasieskola där engagemanget för antirasism är glödhett. Jag ger Mr A mitt fulla stöd men vill samtidigt inte att han skall sätta sig på Amanda eller någon annan elev. Jag stöttar Mr A därför att det är så lätt att avfärda hans engagemang som hysteriskt och lättkränkt. Så kan det absolut låta för någon som inte går i hans skor. Men är vi inte alla lite hysteriska och utflippade på våra egna små vis? Hur det än är med det anser jag att alla fenomen, hur utflippade dom än kan tyckas vara, samtidigt bär på ett stort och vackert inre allvar.

CA är på blodigt allvar. Inte bara för Mr A. Det fanns en tid när den vite mannen ostraffat kunde mäta de svarta vildarna med blicken, klämma på deras muskler, bända upp deras käkar, kolla tandstatus, kedja ihop dem och föra bort dem till slavarbete där de exploaterades tills det var dags att piska livet ur dem. Den tiden är förbi och varken du eller jag ska behöva känna någon skuld för det som skett. Det var inte vi som piskade. Vi stod inte ens bredvid och tittade på. Men det här handlar inte om skuld. 

När jag verkligen dyker ned i det här ämnet så inser jag att också slavhandlarna och slavägarna var utan skuld i detta. De agerade bara ut sin betingning om oskuldsfulla barn. Deras sätt att se på svarta var inlärt. De var helt enkelt goda elever precis som deras lärare en gång var goda elever före dem.
Vi vill så gärna att det skall handla om enskilda individers moral och ansvar. Då blir det så mycket lättare att hantera. Det är så enkelt att rättfärdigt snörpa på munnen, peka finger och säga att den och den var dumma och dåliga människor. Men jag kommer allt mer till insikt om att det egentligen aldrig handlat om enskilda individers moral och ansvar. Det har snarare handlat om den kollektiva vita blicken. En blick som var inlärd och omedveten. En blick som reflexmässigt såg gratis arbetskraft men också problem. De svarta kunde rymma. De kunde lägga sig till med en uppstudsig attityd. De kunde ljuga, maska och stjäla. De kunde gadda ihop sig och ställa till med allsköns jävelskap om man inte höll dem kort. Jävligt kort. Det var vad den vita blicken såg. Blicken som användes för de svarta. En blick som skilde sig från den som användes för de vita. 

Men nu är ju slaveriet avskaffat. Nu är detta inte en issue längre. Jag håller med och samtidigt håller jag inte med. Det är säkert inte en issue för dig. Inte heller för mig. Men det har det aldrig varit. Det har aldrig varit personligt. Den vita blicken på den svarta människan är något rakt igenom opersonligt. Något som går djupare och står över individen och hennes ansvar och känsla för moral. Det är därför det är så svårt att komma åt det som kallas för strukturell rasism. Vi vill så innerligt gärna att det skall handla om oss. Om ifall vi är goda eller onda. "Men lyssna på mig, sluta kalla mig för rasist! Jag har vänner som är svarta. Jag gör ingen som helst skillnad på mina vita och mina svarta vänner". Rättfärdigheten brinner i vårt bröst. Jag vet precis hur det känns. Men vi kan släppa det dramat nu. Det här handlar för en gångs skull inte om dig eller mig eller vår rättfärdighet. Det handlar om den vita blicken.

Det är den vita blicken som tycker att curlat afrohår framstår som så jävla coolt på en vit person, medan det inte alls är lika coolt på en svart person. Och om det framstår som coolt på en svart person så är det för att hon är så exotisk. Så pikant. Den svarta människan blir som en krydda, som en glad färgklick som verkligen lyser upp och sätter lite piff på tillvaron. I värsta fall kan vår svarta vän bli till en spännande accessoar som vi stolt visar upp för våra vänner.
Men oftast ser blicken de svarta som främmande. Som "dom andra" som vi inte riktigt kan lita på. "Visst är dom gulliga på många vis men ärligt talat, dom är ju ändå bra konstiga", säger vi när vi varit på besök i ett afrikanskt land. "De tror att de kan bli botade från AIDS genom att ha sex med oskulder. De tror på allsköns vidskepligheter. De dödar albinos därför att de tror att deras kroppsdelar kan bringa rikedom och lycka. Och titta bara på hur barbariska deras inbördeskrig är. Kan man verkligen, jag menar VERKLIGEN, lita på svarta? Brottsstatistiken här i väst talar ju också sitt tydliga språk. Visst, dom är duktiga på vissa idrotter. Springer snabbt. Som geparder. Och dom kan få musiken att svänga. Dom har ju rytmen i blodet. Dom är så fysiska. Så primitiva. Se bara på deras dans".
Det är vad den vita blicken ser. Det primitiva.
Och det var samma blick som fick hundratals miljoner att hylla Miley Cyrus när hon twerkade, (skakade rumpa) som svarta människor gjort på scen hur många gånger som helst. Men inga hundratals miljoner vita har någonsin hyllat svarta då de twerkat på scenen. När svarta skakar på sina stora rumpor höjer vi knappt på ögonbrynen. Det är bara så svarta gör. För att dom är så djuriska och primitiva.

När jag började läsa om det här ämnet var min automatiska tanke att CA (kulturell appropriering) är ett annat namn på och en problematisering av något helt naturligt som skett i alla tider mellan alla länder - nämligen kulturellt utbyte. Korsbefruktning. Att det är så alla kulturer utvecklas och att Mr A och hans gelikar när allt kommer omkring ändå är en samling lättkränkta dramaqueens. Irriterat började jag fräsa, "Jaha, så det betyder att man inte längre kan äta sushi utan att göra sig skyldig till appropriering av japansk kultur." Dessutom värjde jag mig för en analys som nödvändigtvis måste dra fram slaveriet och allsköns elände som vita åsamkat svarta genom historien. Jag vill inte känna skuld för något jag aldrig gjort. Jag vill inte anklagas för att vara rasist och se ned på svarta när jag aldrig medvetet gjort det. Men som sagt. Detta handlar inte om vad jag medvetet gör. Det handlar inte om sushi. Det handlar inte heller om godhet. Varken om din eller min godhet. Det fanns många goda slavägare som behandlade sina slavar väl. Som gick i kyrkan varje söndag, bad sin aftonbön varje kväll och somnade gott med händerna på täcket. Det här handlar om vår omedvetna blick på svarta och andra marginaliserade grupper. 

Men blicken KAN komma upp i vårt medvetande och bli medveten. Och då, men först då - börjar det handla om dig och mig. Det är då förändringen kan börja och det sker i rasande fart bland ungdomarna på Amandas skola. Det är verkligen en revolution på gång. Jag lyfter på hatten för Mr A och hans engagemang för CA och strukturell rasism. Han tänker inte längre låta vita diktera vad han skall känna och uttrycka. Han vägrar lyssna när vi säger åt honom att Sverige är ett fantastiskt land där det inte längre finns någon rasism så därför borde han vara tacksam och sluta gnälla. Säger du det till honom ger han dig fingret. Och det kan vara sårande för oss vita då vi så länge tagit det som en självklarhet att bli betraktade som goda och fläckfria. De tyckte förresten slavägarna också. På riktigt.

Jag har också kommit att inse att det här inte är något vi behöver lägga pannan i djupa veck över. Det kommer ha sin naturliga gång. Andelen svarta ökar för varje dag, både i Sverige och i Europa i stort, och det handlar om unga människor som kommer skaffa sig utbildning. Unga människor som i längden kommer vägra att bli sedda och behandlade som andra klassens medborgare. De kommer inte finna sig i att städa våra toaletter år ut och år in. De kommer ta plats i samhället och vi kommer tvingas ändra vår syn på svarta människor. Det är lika säkert som att det inte blir vi som får styra den förändringsprocessen. Och detta kommer hota resterna av de kolonialherre-gener som ännu får oss att pösa på det där arroganta och självgoda sättet som vi själva är oförmögna att se. Vissa saker märker man inte av förrän de tas ifrån en. Och vårt självgoda flin är en sådan sak.

Detta är min framtidsspaning och jag hoppas det blir så. Vi har haft vår chans att styra världen och förr eller senare måste vi krypa till korset och erkänna att det inte gick sådär jättebra. För hela mänsklighetens skulle är det nog dags att den vite mannen träder tillbaka lite. Visst ska vi som är vita vara med och bygga morgondagens värld. Och vi kommer göra en strålande insats när vi bara böjer lite på nacken och accepterar att vi inte vet bäst i alla frågor. För det gör vi inte. Speciellt inte när det gäller hur vi skall behandla svarta som vi i århundraden har tryckt ned och kränkt. Jag tror det är dags för Mr A och hans gelikar att träda fram och berätta för oss var skåpet skall stå. Han kommer nämligen göra det antingen vi ber honom om det eller inte. Det har han redan bevisat.  

Tänk att så många mänskliga fenomen kan dölja sig i en liten hårlock på huvudet till en ung kvinna i en korridor i Södra Latin på Södermalm i Stockholm i Sverige i Europa på Tellus runt Solen i Vintergatan. Är det inte så att i varje liten hårlock gömmer sig hela Universum. Gömmer sig Gud. Gömmer sig Mysteriet. Det har liksom lindat in sig och lagt sig tillrätta där i väntan på att vi med öppen blick tittar rakt på det. Rakt på Mysteriet. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1