fredag, januari 29, 2016

Bad Feminism

Igår skrev jag om feminism och fick ett tips på en bok med titeln Bad Feminism. Min vän, som är feminist, utlovade att bokens författare går till nyansernas försvar. Det fick mig konstigt nog att slappna av. Borde jag inte tvärtom reaga med oro? Det verkar vara normen. Att man söker sig till det enkla, det tydliga och det skarpt avgränsade. Min vän skrev vidare att hon förstått att "starka, tydliga och många gånger förenklade åsikter är vad sociala medier till viss del är byggda för att vara bra på, men att de inte alltid lämnar utrymme för så mycket annat." Så kan det nog vara men jag tänker ändå envisas med att använda fb på "fel sätt" för jag älskar nyanser, komplexitet och paradoxer. Inte för att jag är så överdrivet smart utan för att nyanser, komplexitet och paradoxer är vad jag ser när jag tittar ut i världen varje morgon. Hur kan man inte se det?

Jag antar att det handlar om bekämlighet och rädsla för kaos. Jag skriver ofta om Mysteriet här på min blogg, och vad det innebär rent konkret för mig, i min vardag, är att jag går omkring med en känsla av att det här är ogripbart. På riktigt. Omöjlig att omfatta med intellektet. Och med "det här" menar jag mig själv, dig, alla jag känner, samhället där ute, alla jag inte känner, jordens kretsande kring solen, vår plats i galaxen och galaxens plats i Univerum och det mysterium i vilket Universum har sin plats. Med andra ord, det som tar vid där Universum slutar... Det är för stort för mig. Jag har tvingats inse det och den insikten har fört med sig att jag har gett upp. Jag har gett upp min strävan efter att komma till en överskådlig, stabil och begriplig verklighetskarta som jag kan ha med mig vart jag än går. En karta som alltid visar vägen till det jag vill ha. Den kartan har jag aldrig haft och kommer aldrig att få. Verkligheten rör hela tiden på sig och bakom varje horisont öppnar sig nya och hittills okända världar och antalet horisonter är oräkneligt. Det gäller även inre horisonter. Det här är utan botten och vilar inte på någonting. 
Men jag har inte gett upp min nyfikenhet. Jag har inte gett upp glädjen i att koppla ihop ett antal punkter och se ett mönster framträda. Jag kan bara inte tro att mönstret är något mer än ett mönster.

Ett sådant mönster kan handla om varför människor faller för enkla svar på komplexa frågor. Det finns en viss humor i att försöka ge ett enkelt svar på varför människor söker sig till enkla svar ... Men jag tror det handlar om rädslan för att det inte finns någonting därute som man kan hålla sig till. För det vet vi. Dummare än så är vi inte. Men vi blundar. Vi vet inte ens om det finns något "där ute". Så stort och så närgånget är mysteriet. Och så skräckinjagande är det när vi gör motstånd mot det. Feminism, eller anti-rasism är två sådana saker som tror finns där ute som många gärna vill hålla sig till idag. För att dessa begrepp känns goda och sanna. Stabila och pålitliga. Trygga. När då någon kommer och säger, se upp, all feminism är inte god, så skapar detta oro. Tänk om det jag håller i är ont? Tanken på att det skulle kunna vara både gott och ont och allt däremellan är för stor och jobbig att handskas med.

Javisst, man kan skratta åt detta. Vi är ju intelligenta vuxna människor. Inga jävla barn. Men våra emotionella drivkrafter är ganska enkla. Vi vill känna trygghet. Tillhörighet. Rättfärdighet. osv. Det är inget att skratta åt. Säg att man nu har hittat det här med feminism. Och så har man hittat ett mönster. Kopplat ihop några punkter i oändligheten. Och så kommer det någon och säger att sådär förhåller det sig inte. Det är mycket mer komplext än så. Till exempel har man fått lära sig att sexövergreppen i Köln och Kungsträdgården kunde förklaras med en enda sak. Kön. Det var en bra karta därför att den gjorde det möjligt att vara en tydlig feminist och en tydlig anti-rasist samtidigt. Men om man måste kombinera två saker - kön och kultur - då snuddar man vid föreställningar som gör att det hela blir lite mindre tydligt. Föreställningar som gör att man kanske måste hitta nya punkter och rita upp nya mönster. Jobbigt. För att undvika detta jobbiga håller man hårt i sin karta. Söker sig till andra som håller sig hårt i samma karta och kastar ägg och tomater på de som säger att den här kartan kanske inte är verkligheten.

Sedär, ett enkelt svar, på den komplexa frågan om varför människor söker sig till enkla svar. Det har ingenting med verkligheten att göra men det är kul att leka med mönster.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1