måndag, januari 25, 2016

Hikikomori och meningslöshetens välsignade storslagenhet

"Hej alla modiga och vackra själar", sade en av ledarna! "Nu är det dags att visa världen att vi kan! Tillsammans äger vi makten att förändra! Tillsammans kan vi besegra känslan av hopplöshet. Låt oss återerövra hoppet och skapa den framtid vi drömmer om!

De församlade var hänförda och deras ögon lyste av kämpaglöd. Ledaren fyllde deras liv med mening och hopp, medan jag stod utanför cirkeln av jublande människor och tänkte "Gud vad blåsta dom är! Fattar dom inte att framtiden aldrig kommer. Att tiden är en dröm. När skall dom vakna upp?"

På den tiden vill jag inte leka den här leken. Jag vägrade låta mig trollbindas av Mayas illusoriska skådespel! Jag ville sanningen och inget annat.
Jag ansåg att känslan av hopplöshet är ett av de första stegen till sann insikt. Ett annat steg på vägen är känslan av meningslöshet. Det var så jag såg på det. Jag tänkte att den som aldrig fallit ned i en djup depression hade lång väg kvar. Lång, lång väg.

Man behöver bara smaka en enda droppe äkta meningslöshet för att veta att det i den känslan finns en oemotståndlig sötma. I opiumrökarens ansiktsdrag finns en djup frid. Samma sak med den vars blod är välsignat av Fru Sobril. Men denna frid kan också lysa över den vars ansikte benådats med ett enda ögonblick av sann meningslöshet. Ett ögonblick där meningslösheten lurat tankarnas försvar och letat sig ända in i hjärtat. Då vet man att sötman i det egna hjärtat är ljuvligare än någonting där ute i världen.
"Och sötman är du.
Och den är här.
Nu."

"Hoppet är det som står mellan dig och paradiset. Du måste förlora ditt hopp för att vakna upp till sanningen om vem du är. Den eviga källan till allt. Om Shanti." Jag förde samman mina handflator och visste att evigheten bodde i min blick.

Jag brukade stå mitt i Centralstationens stora hall i Göteborg och betrakta skuggspelet av människor som rörde sig kors och tvärs över det svala stengolvets upphöjda lugn. Jag var ensam i den stora hallen. Där fanns inte en själ. Det som såg ut som människor som rörde sig kors och tvärs var bara skuggor som kom från ingenstans och försvann i tomma intet. Allt spelades upp för mitt inre i ultrarapid. Stengolvets svala lugn fyllde mig med frid medan skuggorna armbågade sig förbi mig. Jag var den enda som var där. Skuggorna var inte där. De var på väg. På väg mot en illusorisk framtid som aldrig skulle komma. Det tog bara några ögonblick för dessa skuggor att röra sig mellan vaggan och graven. Blöja på, blöja av, hänga nappen i nappträdet, första kyssen, första fyllan, första jobbet, första barnet, första skilsmässan, första hjärtinfarkten, första thailandsresan, första porschen, thailandsresa nummer tjugotvå, hjärtinfarkt nummer tre och en grupp anhöriga som sitter på Fonus och väljer musik och blomsterarrangemang. Vackert så. Men verkligt? No f#¤*ng way!

Jag var besatt av att spola fram folkmassor i ultrarapid. Det fick mig att se rakt igenom illusionen. Ett tag jobbade jag på ett apotek som var beläget inuti en ICA Maxi butik. Ibland jobbade jag ensam de sista timmarna och då jag stängt apoteket kl 22 fick jag gå genom den tomma ICA Maxi butiken till personalutgången. Den folktomma affären var som en gigantisk katedral. Bara jag. Ensam i detta universum av blöjor, DVD-spelare, frysta ärtor och kalaspuffar. Vart hade alla människor tagit vägen? Hade dom någonsin varit här? Hade här någonsin funnits något mer än jag, medvetandets ljus, ensam i min egen dröm?
Det hela var så högtidligt att jag rös. Hade det fungerat med ett sakralt soundtrack? Tveksamt. Isåfall skulle det ha varit en gosskör. Ljusa röster högt från ovan som lovprisade meningslösheten.

Det finns saker som är svåra att kommunicera och så finns det saker som jag inbillar mig är omöjliga. Att meningslösheten kan vara vacker är kanske inte så far out. Jag inbillar mig att de flesta har känt på den i något läge med mycket rödvin och kvasidjup förundran över alltings förgänglighet. Men att meningslösheten kan te sig så storslagen att man tappar andan - det tror jag fortfarande är omöjligt att kommunicera. Det är en av de där sakerna som alla människor måste ta med sig i graven. Det är en av de saker vi från vaggan till graven försöker hålla ifrån oss med hjälp av vår idoga strävan. Denna enigmatiska strävan som får gemene mans liv att te sig som ett enda långt amfetaminrus. Handlar det om att vi vill att det skall resas en staty över oss?

Idag anser jag att meningslösheten är lika storslagen som det meningsfulla. Och måhända fanns det en mening med att jag igår råkade lyssna på ett radioprogram där man pratade om Hikikomori. Det var ett reportage som träffade mig rakt i hjärtat. Fenomenet i sig är nog så intressant men det stora var att jag blev påmind om något som trätt tillbaka i mitt medvetande. Den stora, gåtfulla och rysligt vackra meningslösheten. Den finns alltid här och bär upp allt det som ger våra liv mening. Den är som det svala stengolvet i Centralstationen i Göteborg. Den utstrålar en upphöjt lugn. Den är den vita filmdukens oskuldfullhet på vilken hela detta tokvackra drama spelar ut sig, komplett med blod och konfetti, rosa elefanter, hikikomoris och talande fladdermöss.

Apropå Hikikomoris. Igår kväll köpte jag en Kindle-bok i ämnet som heter "Shutting out the Sun: How Japan created its own lost generation." Den fängslade mig så till den grad att jag läste halva natten och hela dagen tills jag började skriva denna text. Ett tag trodde jag att det var själva fenomenet som fängslade mig men det var framför allt något annat. Det är förvisso fascinerande att uppskattningsvis en miljon unga japanska män mellan 15 och 30 år låst in sig på sina pojkrum år ut och år in utan att vare sig arbeta eller studera. De kallas för Hikokomoris som betyder den som dragit sig undan. Mörkertalet är stort och den uppskattade prevalensen anges ligga mellan sjuhundratusen och 3,6 miljoner. De unga männens sociala isolering är ofta total och de lever på den mat deras mödrar ställer utanför dörren. Hur det har kunnat bli såhär är naturligtvis intressant att fundera över, och det finns en uppsjö teorier som kretsar kring japansk kultur och historia och många söker förklaringen i att fenomenet uppkom kort efter att Japans ekonomi kraschade 1989.

Men det som drabbade mig med full kraft var meningslöshetens välsignade storslagenhet. Hikikomoris påminde mig om den. De kallas för en förlorad generation. Men vilken generation har inte varit förlorad. Jag fattar att man menar att deras möjligheter till utbildning, familj och karriär går förlorade. Men deras möjligheter att smaka meningslöshetens sötma går inte förlorad. De har en unik chans att gå djupt in i sig själva och tränga genom lager på lager av existentiell smärta tills de når den rena källan i sitt eget hjärta. Det finns många zenpräster och munkar som menar att Hikikomoris skall ses som en tillgång för hela landet. Att de är japans moderna mystiker.

Många psykiatriker har försökt hitta en plats för Hikikomoris i DSM-5, manualen för psykiatriska diagnoser, men misslyckats. Visst kan de sägas ha en släng av depression, ångest och agorafobi men författaren till boken jag läser är en av många som kan intyga att dessa unga män inte är psykiskt sjuka. De är ofta intelligenta och klartänkta, känsliga och rika på djupa insikter om sig själva och världen.

Troligen handlar min fascination om en djup igenkänning. Det finns en Hikikomori i mig också men olika faktorer, inte minst kulturella, har gjort att jag aldrig isolerat mig på det viset. Det finns i min personlighet en stor längtan efter att uttrycka mig själv och kommunicera med andra. Men en sann Hikikomori uttrycker inte de djupa processer som gror i deras inre. De är isolerade på riktigt. De skriver inte. Bloggar inte. Gör inte musik. Målar inte.
Man kan fråga sig vad de gör. Enkäter visar att en mindre andel spelar dataspel. Några surfar på nätet. Andra läser. Men de allra flesta ägnar sig åt att ligga i sängen och stirra upp i taket. Eller så vankar de av och an i rummet. Dag ut och dag in. År ut och år in. De finns de som levt som Hikikomoris i mer än tjugo år. Landets politiker oroar sig för vad som skall hända när deras föräldrar dör.

Jag undrar vad som kan vara mer hoppfullt än att så många människor har vaknat upp ur den trans som får resten mänskligheten att springa runt runt i sina ekorrhjul. Aldrig här. Alltid på väg till en framtid som aldrig kommer. Alltid på flykt från känslan av meningslöshet. Alltid upptagna. Alltid i rörelse. Som djur i bur. Runt runt på ständig jakt efter sin egen svans.
Vad kan vara mer hoppfullt än att så många unga människor äntligen stannat upp?

Ja, jag vet. Jag skall tycka synd om dom. Stackars ungar. Jag skall tycka att det är ett stort fett misslyckande från Japanska myndigheters sida. Jag skall ta för givet att alla vill ha ett jobb där dom kan utvecklas genom att invecklas. Att alla vill ut och festa och ha sex och få vänner för livet och prova bungy jump och gå utanför sin komfortzon och in i sin obekväma zon och testa en massa konstiga droger så att dom inte behöver undra senare i livet hur det hade varit att testa en massa konstiga droger. Jag skall ta för givet att alla vill lära sig en massa saker om en massa saker. Att alla vill ha familj med osnutna ungar, livsfarliga pärlor på golvet, äckliga snorkråkor på bordet och oförklarliga oboyfläckar i taket. Att alla vill vara goa och glaa och kexchoklaa. Att alla skall låtsas fatta vad det här går ut på. Att alla skall blunda för mysteriet. Att ingen skall ha andra prioriteringar utan att alla på ålderns höst vill drömma om att kunna spela bingo på ett äldreboende som deras föräldrar fick göra när det ännu fanns äldreboenden för alla.

Men jag tycker inte att Hikikomoris skall vara något annat än Hikikomoris. Om dom en dag skall vara något annat så kommer dom den dagen att vara något annat. Men sannolikheten är större att dom dessförinnan har knäckt koden ... just det. Koden med stort K. Det är sådant som mystiker i alla åldrar fascineras av medan andra har fullt upp med att hämta och lämna på dagis. Behöver jag påpeka att det inte finns något bättre eller sämre här? Bara olika. Gud ske lov att vi får vara olika. Och Japans Hikikomoris visar vägen i ett av världens mest konforma samhällen. Dessa modiga och vackra själar. Bless 'Em All!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1