fredag, januari 08, 2016

Inte den vi tror

Du är inte den jag tror att du är. Det vet jag. Du är alltid mer. Alltid rikare, djupare och vackrare. Alltid roligare, sexigare och farligare. Alltid barnsligare, ljusare och mer ångestriden. Alltid snällare, tryggare och mer upplyst. Alltid klokare, enklare och mer komplex. Och alltid, alltid, helt oemotståndlig.

I hjärtat vet jag att det är så. Och ändå kommer du i varje stund framstå som den jag tror att du är. Som mindre, som mer förutsägbar, som gråare och osexigare. Precis som jag själv i varje stund kommer framstå som den jag tror att jag är. Det är en del av betingningen. Av tingen ordning. Ibland är jag farmaceut. Då är det min roll att hjälpa dig med dina läkemedel. Kontrollera doser, indikationer, interaktioner, följsamhet och allt annat som ingår i min roll. Jag frågar dig om det fungerar bra med dina mediciner. Har du några biverkningar? Vet du hur länge du skall ta medicinen? Vet du ens varför du tar medicinen/medicinerna? Måste du äta medicin livet ut eller går det att trappa ut en eller flera av dem? Har du en bra dialog med din läkare? Om inte, vad kan du göra åt det? Byta vårdcentral?
I dessa stunder framstår du som en patient som äter mediciner. Som en piller-knaprare.

Att du framstår så får inte världen att slockna och tappa sin lyster. Det händer först när jag tror att du är en piller-knaprare. Eller att du är bilmekaniker. Eller advokat. Eller en berömd författare. Eller tiggare. Eller något av allt det där jag berättar för mig själv och andra när du kommer på tal. Då går ridån ner. Då blir världen grå och vuxen. Vuxen som i jag-minns-inte-när-jag-senast-skrattade-från-tårna. Vuxen som i den där kroniska rynkan mellan ögonbrynen. Vuxen som i å vad barn är härliga. Tänk att få vara som ett litet barn. (ja tänk att få vara det du alltid är, det du aldrig kan sluta vara)

Häromdagen skrev jag om tacksamhetslistor. Om det stora i att ingen måste går runt och vara tacksam. Att vi är oändligt fria. Att vi, om vi vill, får lov att förbanna vårt liv. Förbanna Gud. Förbanna världen. Det ändrar ingenting på det faktum att vi är oändligt älskade. Allt är omhändertaget och ingenting hänger på om vi skriver tacksamhetslistor eller inte. Jorden kommer fortsätta kretsa i sin bana runt solen och den kommer göra det med en precision som kan få vem som helst att tappa andan. 

Det finns dom som hävdar att man blir en lyckligare människa av att skriva tacksamhetslistor. Att det är en sorts andlig övning som leder till bättre mental och fysisk hälsa. Jag hävdar att tacksamhet är något mycket mer och samtidigt mycket enklare än så. It's not a means to an end. Det är skrivandet av listan som är grejen. Lika självklart som att andas ut. Man kan helt enkelt inte låta bli att tacka när hjärtat svämmar över av tack. Och om det inte gör det så betyder det ingenting. Om hjärtat känns svart och klibbigt och vi vill svära - ja då svär vi. Så enkelt är det. DET är något att känna tacksamhet över. Att livet är så välsignat enkelt. Att vi får lov att svära. Det är härligt att svära. Det kittlar skönt i magen när man får klumpa ihop en hel nations invånare, dra dom över en kam och kalla dom för idioter. Jävla idioter. Fy fan i helvete vilka jävla idiotjävlar! Kolla på barn när dom precis lärt sig svära. Vilken njutning. Vilken passion. 

Jag kan visst känna att det är oerhört välgörande att dra mig till minnes det jag har att vara tacksam över. Och en av de främsta sakerna på min tacksamhetslista är nog att du inte är den jag tror att du är. Att du alltid är mer. Alltid bär på överraskningar. Att vad jag än säger om dig så kan det inte röra vid det stora. Vid det vibrerande mysteriet som du är. Tack för att du finns!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1