fredag, januari 22, 2016

Noumenon

Alla vill så mycket hela tiden. Dom vill uppleva, dom vill äga, dom vill känna, dom vill smaka, dom vill prova, ja dom vill och dom vill och dom vill.
Vill vill vill.
- Och vad vill du Björn, sade dom vuxna och tittade ner på mig. Vad vill du bli när du blir stor? Vad vill du göra nu? Vill du inte leka med dom andra barnen? Vill du kanske ha en glass?
Sanningen att säga så visste jag aldrig riktigt vad jag skulle svara. Någon glass ville jag inte ha för en gång bet jag i en glass och fick brainfreeze vilket var skrämmande obehagligt. Så obehagligt att jag aldrig sade ett ord om det till någon.
Vad jag ville bli och vad jag ville göra kunde jag ju svara på men det kändes aldrig riktigt sant. Det var alltid lite vagt sådär, lite svårt att ta på.

Ett tag ville jag bli långtradarchaufför när jag blev stor. Men jag var inte säker. Jag var heller inte säker på att jag ville bli reklamtecknare, så när fiolspelet tog över mer och mer av min tid så glömde jag bort det och ville bli violinist, men det var jag ju heller inte säker på, även om jag försökte intala mig det.
Sanningen var den att jag ville någonting som jag inte hörde någon annan prata om. Därför hade jag heller inga ord för det. Inte ens för mig själv. Jag ville veta vad DET HÄR var.
DET HÄR.
Att vara här.
Vad ÄR det här för något? EGENTLIGEN.

Jag såg mig omkring i rummet. Gned tummarna mot pekfingrarna. Försökte få en känsla för något. Få tag i något. Tittade på min kropp. Här är jag liksom. Men hur är det här möjligt?
DET HÄR....

Sådär höll jag på för mig själv men jag träffade aldrig någon annan som gjorde det. Inte på det sättet.
Det är klart att alla var nyfikna på sitt sätt. Dom som var väldigt nyfikna blev forskare och trängde djupt djupt in i materien. Eller så blev dom astronomer och blickade långt långt ut i universum. Eller så försökte dom kartlägga det mänskliga psykets alla skrymslen och vrår. Eller så ville dom veta allt om de olika världsreligionerna. Och det skulle man ju kunna tro att jag också ville göra. Visst, jag tog ju reda på ett och annat. Men det var inte på det viset jag ville veta. Men det sade jag inte till någon för jag trodde som sagt inte att någon skulle förstå. Jag sökte inte information på det sättet. Jag upplevde inte att det handlade om att förstå samband. Inte heller handlade det om att jag ville veta min plats i världen eller mitt syfte. Jag ville bara veta vad DET HÄR var. Det som är här. Verkligheten. Nu. Inte där ute i rymden eller därinne i atomkärnorna utan HÄR.

Åren gick. Jag blev vuxen. Jag gjorde vuxna saker. Men allt jag ville det ville jag halvhjärtat. Allt jag gjorde det gjorde jag halvhjärtat. Jag kunde blixtra till och göra något till hundra procent. En kort period. Det sade redan mina lärare i skolan. Att jag var ojämn. Plötsligt blixtrar det till och du gör något häpnadsväckande bra, men nästa dag sitter du där längst bak i klassrummet igen och ser ointresserad ut. Så sade min svenskalärare i gymnasiet, och det låg något i det. Jag har aldrig lyckats uppbringa något bestående intresse för något i den här världen.

Vad menar jag då med "den här världen". Jag antar att jag menar världen som en samling fenomen. Världen som allt det jag kan ta in med hjälp av mina sinnen. Världen så som den kan representeras av tankarna. Den världen har lämnat mig ganska oberörd. (ja förutom vissa perioder då) Och det har väl varit ömsesidigt. Jag har lämnat världen i fred och världen har i sin tur lämnat mig i fred. Jag har inte rört upp så mycket damm. Björn är så lugn och lätt att ha att göra med. Så har man sagt om mig. Och det har varit ömsesidigt. Jag tycker världen har varit lätt att ha att göra med av den enkla anledningen att jag inte har velat ha så mycket av den.

Men så en vacker dag fick jag nys om att det finns något som kallas för mystik. Det blev en stor vändpunkt i mitt liv. Jag förstod att mystiker alltid varit sällsynta. Att dom oftast hållit sig för sig själva och när dom ibland delat med sig av sitt inre liv så blev det på ett språk som ter sig minst sagt mystiskt. Men bara för dom som inte är mystiker. För mystikern själv är det inte mystiskt. För mystikern är det snarare ett mysterium varför inte alla vill veta vad DET HÄR egentligen är. Det finns till och med vissa ord som bara används av mystiker. Ett sådant ord är Noumenon. Jag minns att jag jublade första gången jag stötte på det ordet. Det pekar nämligen rakt på det som jag alltid har velat veta.

Det finns olika definitioner av Noumenon men vanligen menar man det som inte är fenomen. På engelska blir det snyggare. Då kan man säga Noumenon as opposed to Phenomenon. Det som inte går att ta in med vare sig sinnen eller tankar. Noumenon pekar på världen som den i verkligheten är. Ofiltrerad av de mänskliga sinnesorganen och tänkandet. Den nakna verkligheten. Yes! Det var DET jag ville. Jag ville uppleva den råa, nakna och ofiltrerade verkligheten. Lite som under en psykedelisk tripp fast mitt i den nyktra vardagen. Mysteriet är inte att musiken går att äta eller att maten är musik. Mysteriet är att DET HÄR är.
Just så. Inget mer. Bara det. Det här ÄR.

Och jag har fått lära mig leva med att människor ser ut som fågelholkar när jag säger det. Eh, ... ok...
Javisst. Det är ok. Att andra inte vill veta vad DET HÄR är framstår fortfarande som ett mysterium men det är ok.

Det var mäktigt och omvälvande att stöta på begreppet mystik, men vad som var ännu större, det var att få möta andra mystiker. För ni finns överallt. Och ni vet vilka ni är. Och ni är fler än jag någonsin kunnat drömma om.

Och ni vet
att jag vet
att ni vet.

Mer än så behöver inte sägas. Men det är så vackert att mitt hjärta brister. Att jag inte är ensam. Och samtidigt ...
samtidigt ...
det stora mysteriet ...
som är ...
att det finns ...
bara ...
en ...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1