onsdag, januari 13, 2016

Patriarkala strukturer som ett värdelöst koncept

Förövarna och offren utanför Hauptbahnhof i Köln. De är våra bröder och systrar. Med socker på. Det kan inte hjälpas. Jag måste få prata på detta blommiga vis nu till en början för såhär enkelt är det. Mänskligheten är en bamsestor superfamilj. Vi är inte släkt med fladdermössen. Inte med ugglorna och inte med de vandrande pinnarna. Men vi är släkt med varandra och därför är vi alla på sätt och vis syskon. Och när ens syskon har råkat ut för något jobbigt så pratar man med dom. Som det där som hände i Köln på nyårsafton. Då pratar man direkt med dom. Inte OM dom med andra som inte var där, utan direkt MED dom som var där. Frågar vad som egentligen hände. Man lyssnar på deras tankar och så säger man vad man själv tänker och känner. Jag tänker mig att jag ska ha det samtalet nu. Jag tänker börja med en av mina "bröder" som var där och blev tagen av polisen men vad ska jag säga?

Ska jag säga att europeiska män också sitter fast i patriarkala strukturer vilket får oss att tvångsmässigt objektifiera och avhumanisera kvinnor och deras kroppar? Ska jag säga att det finns alldeles för många infödda europeer som också blivit dömda för sexuellt ofredande på allmän plats? Ska jag säga att han på inget vis ska känna sig sämre än oss europeiska män? Jo, det där sista ska jag faktiskt säga. Det andra är jag inte så säker på. Men att han inte är sämre än mig är viktigt och dessutom sant. Han är nog ungefär som jag. Hyfsat bra på att leva i den kultur han växt upp i. Jag börjar alltså mjukt och fint. Men sedan då. Hur fortsätter jag?
Jo, jag skall nog säga att den där tjejen som han ofredade, hon är vår "syster" och hon blev jätteledsen och jag ska försöka förklara varför utan att dumförklara min lillebror, för då blir han galen och det förstår jag, för det blir jag också när folk dumförklarar mig. 

Det kommer inte bli något lätt samtal. Vi kommer prata om horor. Absolut. Och om religion. Jag kommer säga saker som han tycker låter helt skruvat och vice versa. Men vi behöver snacka. Det behöver vi om vi skall leva tillsammans i samma land. Och vi behöver hitta en våglängd och ett språk där vi kan mötas. Inte så att vi måste hitta konsensus. Verkligen inte. Men om avståndet mellan oss minskar lite grand så är det en framgång. Och jag inser att om jag skall lyckas närma mig honom får jag lägga ner allt snack om patriarkatet. Det är visserligen hans verklighet men han kan ännu inte ha någon distans till det och för övrigt är han inte van att röra sig med abstraktioner av det slaget. Var finns patriarkatet? Hur ser det ut? Vilka ingår? Kan jag ens själv svara på det utan att börja prata om strukturer? Vilket ju är värdelöst då han inte är van vid den sortens snicksnackande. Vadå patriarkala strukturer? Hur ser dom ut? Fan vad krångligt. Det skulle ju bli värsta långa föreläsningen. 

Kanske kommer han en dag tycka att den diskussionen är intressant men inte idag. Jag behöver ha tålamod med honom. Och han behöver ha tålamod med mig. För han kommer tycka att jag pratar i nattmössan. Att jag inbillar mig att jag är nåt jävla smartass, fast vem som helst kan se att jag inte har stenkoll. Han kommer försöka sätta mig på pottan och fråga varför psykisk ohälsa bland unga tjejer är så utbredd i Europa. För det har han fått höra. Varför är inte alla tjejer här lyckliga om dom nu är så fria och får så mycket respekt? Varför klär dom sig som horor om dom nu har så mycket självrespekt som jag säger att dom har? Varför käkar var och varannan tjej psykmediciner och begår självmord på löpande band om dom nu får ha så mycket sex med olika killar innan dom gifter sig? Vad är det som är så jävla bra med vår kvinnosyn? Han kommer ställa tuffa frågor. Det vet jag. Han är inget dumhuvud. 

Och inte heller kommer han låta mig slippa diskussionen om Gud. Inte nog med att tjejerna här inte är muslimer, dom är ju inte någonting alls. Jag kommer svara att här i Europa tror vi framför allt på oss själva. Här lär vi våra ungdomar att tro på sig själva (och bli duktigt narcissistiska på kuppen) 
Men dom verkar ju så sjukt osäkra kommer han då påpeka. Han har fått höra att unga tjejer svälter sig och blir sönderstressade av alla krav på att se bra ut. Och att samma sak gäller för unga killar. 

Mitt i vårt samtal kommer jag stanna upp. Bli stilla inom mig. Något klingar falskt i allt detta. Plötsligt kommer jag minnas vad det är. "Men du, käre broder", kommer jag då säga. Men inte med någon jävla pastorsröst. Inte med huvudet på sned. Jag kommer säga det rakt upp och ned för att det är så jag ser det. Egentligen finns det inga dom. Det finns bara vi. Det är du och jag och alla våra bröder och systrar. Dom här europeiska tjejerna du pratar om är våra systrar. Tjejen du ofredade är vår syster. Prata med henne! Fråga henne om hennes värld? Det är långt ifrån säkert att hon vill men om hon en dag vågar lita på dig igen kommer du bli fascinerad! Hon är jättesnäll och hon har ett hjärta av guld. Fråga henne allt du undrar. Om du verkligen vill veta så kommer hon berätta för dig. Jag lovar. 

Och jag kommer söka upp vår syster och säga samma sak till henne. Den här killen, som är din bror, har ett hjärta av guld. Hans kvinnosyn är medeltida men det är ju inte hans fel. Hans beteende är betingat precis som ditt. Prata med honom. Du kommer bli fascinerad. Han är smart. Han är rolig. 

Jag längtar efter fler sådana samtal. Samtal MED människor. Jag blir sjukt trött på allt som skrivs OM människor och galet glad när jag får ha samtal MED människor som har en annan verklighetskarta. Jag tror på det som den enda vägen till en bättre integration av alla nyanlända. Att samma lagar och regler måste gälla för alla medborgare är väl självklart. Förövarna i Köln och alla andra platser där liknande hänt skall straffas. Kanske skall dom också utvisas och vägras asyl då dom ännu inte blivit medborgare. Det är jag öppen för. För vi måste ha tålamod om det här skall kunna fungera. Vi måste börja prata med de invandrade bröder och systrar som redan finns i Sverige innan vi släpper in många fler. Det är enkelt tycker jag. Jag menar inte att samtalen blir enkla. Tvärtom. Men analysen. Den är för mig självklar. Och vägen vi måste gå, den ligger där färdig och utstakad. Vi måste snacka mer med varandra. Inte om varandra. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1