måndag, januari 18, 2016

Snön lyser vit på taken Endast tomten är vaken

Jag blev en gång tillfrågad av en god vän om jag ville bli upptagen som medlem i Ordenssällskapet Odd Fellows. Jag förstod att det var en ära att bli tillfrågad, men då jag försökte se mig själv som en av bröderna i detta sällskap, vars hela struktur och syfte kommer från Frimurarlogen, spann tankarna loss i huvudet. Det var liksom så långt ifrån min personliga identitet man kunde komma. Jag försökte förgäves se mig själv som en broder i en hierariskt uppbyggd manlig gemenskap där det kryllade av ämbeten, grader och ritualer. Skulle jag sitta där nedsjunken i en oxblodfärgad chesterfieldfåtölj, klädd i frack, röka cigarr och smutta på en konjak efter maten med välbeställda och prickfria medborgare? (för det var man tvungen att vara, en p-bot kunde för all del slinka igenom men där någonstans gick gränsen) Skulle jag innan middagen kunna stå upp och skåla för kungafamiljen? Skulle jag kunna prata om trevliga och underhållande ting och med lätthet navigera förbi allting som rörde religion och politik. För det var regeln. Endast i logesalen fick Kaplanen och Ceremonimästaren lägga ut texten om det andliga. Vid middagarna och i loungen talade man affärer, skvallrade och skrattade högljutt åt varandras dråpliga anektoder. Hur skulle detta kunna vara något för mig? Jag som älskade att prata om livsfrågor och politik. Jag som aldrig varit förtjust i mingel och småprat.

Då jag en tisdagkväll i augusti varit på besök i Odd Fellows lokaler och träffat Övermästaren, Skattmästaren och min vän och blivande fadder, fick jag några dagars betänketid. På fredagen hade jag nästan bestämt mig för att tacka nej. Att jag tvekade berodde på att där fanns någonting som jag ville ha, och det var kontakter. På den tiden drev jag och min fru en kammarmusikförening för klassisk musik. Men vi ville gärna utvidga vårt utbud och vår publik till att också omfatta jazz. Och i Odd Fellows fanns två bröder som startat upp och drivit den lokala Jazzklubben. Dom satt på alla kontakter jag behövde. För det är så Odd Fellow fungerar. Oavsett vilken typ av verksamhet du bedriver så finns det en broder som kan öppna dörrar som annars inte går att öppna. Man gör allt för en broder. Så är det bara och det är guld värt. Detta visste jag och då jag denna fredag, av en slump stötte på Ceremonimästaren då jag åt lunch med en god vän, fångade han in mig och fick mig att skriva på där och då. 

Ett år senare gick jag ur. En kväll när jag satt där i Logesalen och lyssnade till hur Skattmästaren omständligt och med ett ålderdomligt språk redogjorde för varenda krona som skänkts eller spenderats visst jag att att klockan var slagen. Det här var inte min tribe. Min vän blev oerhört besviken på mig och sade upp bekantskapen. Jag kan förstå honom. Att tillhöra ett brödraskap eller en grupp av något slag ger så mycket trygghet och värme. Det är något djupt mänskligt med dessa gemenskaper och jag tror att det finns inbyggt i våra gener att vi skall söka oss till dem. Vi har i alla tider tillhört stammar, klaner, nationer, samfund, loger, brödraskap, syjuntor, sekter, klubbar och kompisgäng. Det finns inpräntat i vårt DNA att gilla det. Men inte hos ensamvargarna. Och jag tror att det finns en ensamvarg i oss alla. Så vårt förhållande till grupper har nog alltid varit, och kommer nog alltid vara kluvet. Hur kunde annars Herman Hesses roman Stäppvargen bli så älskad och vida spridd och läst av idel nya generationer?

Ensamvargens psykologi har i perioder intresserat mig men inte längre. Jag känner mig inte som en ensamvarg. Men heller inte som en gruppmänniska. Jag känner mig nog mest som en människa tror jag. Plain and simple. I alla fall i mina ljusa stunder. För det är liksom enklare. Det finns en stor tribe som kallas mänskligheten där ingen behöver ägna sig åt att indefiniera eller utdefiniera varandra. In- och utdefinierandet är visserligen en kul lek men som vi alla innerst inne vet, leder den förr eller senare, om inte till blodspillan, så till mänskligt lidande. Därmed inte sagt att det är fel att känna släktskap baserat på språk, kultur, geografi och intressen. Det handlar mer om vilken identitet som får dominera. Är jag i första hand svensk eller i första hand människa? Det handlar mer om att komma ihåg att ställa sig den och liknande frågor. Kanske är jag i första hand själva varandet. I AM. Själva livet. 

By the way. Anledningen till att ensamvargens psykologi inte längre intresserar mig är att den drivs av samma mekanismer som sektens psykologi. Ensamvargen är som en "enmans-sekt". Faktiskt mindre sexigt. Mera gäspigt. 

Hur som helst. Som person är man mer eller mindre dragen till olika människor och sammanhang. 
Jag kan känna mig nyfiken på det mesta men är nog trots allt mindre dragen till sveriges filatelistförbund eller något politiskt parti. Däremot är jag mer dragen till människor som intresserar sig för nyandliga läror som företräds av till exempel Eckhart Tolle, Mooji eller Byron Katie (för att nämna några mer kända namn). Sammanhang där man talar om begrepp som vakenhet och närvaro. Där det handlar om att vakna upp från tankarnas hypnotiserande kraft och komma i kontakt med en djupare visdom, med det stora mysteriet, som alltid finns här bakom tankarnas stundom hysteriska brus. Det stora mysteriet som också genomsyrar varje tanke så som havet genomsyrar varje krusning på dess yta. I dessa sammanhang känner jag mig hemma, men jag vet att det också här kan spåra ur. Även om det i en absolut mening aldrig kan spåra ur. Det spårade ganska rejält för Oshos anhängare men också för de som följde Andrew Cohen och Adi Da för att nämna några exempel. 

Jag vågar påstå att Oshos, Andrew Cohens och Adi Da´s läror, så som de finns inspelade och nedtecknade, i sig själva är helt oproblematiska. De består bara av en rad bokstäver, ord, meningar och koncept och ger i bästa fall en viss struktur för tankarna att röra sig inom, och en viss riktning för det inre arbetet. Men om frukten av en lära skall bli god hänger huvudsakligen på varje enskild lärljunges psykologiska mognad, som i sin tur bestämmer hur läran kommer tolkas. Jag anser att det uppenbara i detta påstående åskådliggörs genom det rika spektrum av muslimska samfund som alla åberopar Koranen som sin källa. Det är inte så att Daesh (IS) läser en utgåva av Koranen som skiljer sig från den Koran som läses av alla de hundratals miljoner muslimer som varje dag förgyller världen med sin varma, kärleksfulla närvaro. Visst finns det delar i alla heliga skrifter som ter sig märkliga för den som inte kan ta hänsyn till att de skrivits i en helt annan kulturell kontext. Men majoriteten av alla religiösa människor kan faktiskt ta hänsyn till detta. Och anledning är att de besitter den psykologiska mognad som krävs för att göra en tolkning som är anpassad för vårt samhälle och vår tid. 

Jag vill, innan jag går vidare, bara tillägga, att majoriteten av bröderna i Odd Fellow är underbara människor som varje dag förgyller världen med sin närvaro. Det kan tyckas självklart men det är lätt att glömma bort. 

Att tala om vakenhet, närvaro och det stora mysteriet är lika oskyldigt som att predika Bibeln, Koranen eller ritualerna inom Odd Fellow. Men också här kan man, om man vill, tolka det hela på ett sätt som blir lite knasigt. Men återigen - ingenting kan spåra ur i en absolut mening. Ta till exempel detta med att vara vaken. Vad innebär det? Det kan tyckas självklart vid första anblicken. Alla kan se om någon kört fast i ett ältande av en gammal oförätt eller neurotisk oro inför något i framtiden som ännu inte inträffat. Då kan man säga att den personen sover eller är hypnotiserad av sina tankar. Då kan man också säga att den personen skulle må bra av att vakna upp ur sin tankedröm. Se att här och nu finns ingenting som är ett problem. Här och nu är det varmt och skönt. Här och nu börjar vinterhimlen utanför fönstret tona i gult vid horisonten och kylskåpet är fyllt av mat som kan tas fram när det börjar kurra i magen. DET är verkligheten. Det som är. Allt det andra är på sätt och vis en dröm. Så kan man säga och det är ytterst hjälpsamt för de allra flesta. 

Men sedan kan man gå vidare och prata om identitet. Man kan säga att det jag i sanning är - är jag- subjektet. Allt det andra, min kropp, mitt kön, min ålder, mitt namn, min sociala status, min utbildning och mitt yrke, är objekt. Ingenting av detta är jag. Det är saker jag kallar för mina. Mitt yrke. I meningen - jag är farmaceut - är farmaceut ett objekt. Inte ett subjekt. Inte den jag är. Lätt som en plätt att förstå. Jag har inte alltid varit farmaceut och kommer inte alltid vara det. Men jag har alltid varit jag. Och det kommer jag fortsätta med också om jag skolar om mig och blir begravningsentrepenör. (vilket jag faktiskt kan tänka mig att bli). 

Sådär pratar man i mina sammanhang, vilket såklart inte heller definierar mig. Men det är inte så klart som det kan låta. För väldigt snart, när man har börjat greppa det här med "min sanna identitet", så börjar man tänka på sig själv som uppvaknad. Och man börjar tänka på dom andra man umgås med när man träffas och pratar om detta som uppvaknade. Vi som är vakna. Mmm. Det är fint. En utvald skara. En klick. En elit. This is da shit - att vara vaken. Men vi som är vakna måste ju tyvärr förhålla oss till alla dom andra därute som inte är vakna. Som fortfarande sover och tror att dom är sin kropp, sin historia, sitt kön, sina roller osv. Stackars sovande människor. 

Och så kommer det bästa av allt. Graderingarna. Nivåerna. Stadier av invigning. Precis som i Odd Fellows. Fast inte formaliserat. Mer som något man liksom funderar lite på och ibland pratar om med andra. Hur vaken är egentligen x? Hon verkar just nu vara väldigt identifierad med sin historia. Men y, han är verkligen vaken nu. Han bara strålar och skrattar och ser ut som ett litet barn. Men ingen är ju riktigt säker på vad det här betyder. Är det verkligen bra att stråla och skratta hela tiden? Eller är det kanske helt naturligt att ibland gå in i sin historia och rota runt bland sina identiteter och gå vilse bland sina roller. Det kanske ingår? Det finns dom som säger det. Det finns ju ingen dualism. Vilket också är en tes som lärs ut i dessa sammanhang. Ja kanske är det faktiskt huvudtesen. Att det inte finns några motsättningar. Att allt är som det skall vara. Men detta skapar såklart en stor osäkerhet. Någonting måste väl vara fel? Det skapar en känsla av att någon annan borde veta. Någonstans borde det finnas någon som har koll på det här. Så vi söker efter auktoriteter. Lyssnar till dem som låter som att de har koll på grejerna.

Och har vi tur hittar vi en vis och kärleksfull människa som kan hålla oss i handen en liten bit på vägen utan att göra oss till "en av de utvalda" som har fattat hur det egentligen är. Dessa människor är guld värda. Dessa människor kan visa oss att det inte är viktigt vem som är vaken eller inte. Kanske är det bara tomten som är vaken. Eller så är vi alla vakna på olika vis. Några är väldigt vakna för det här med sektens dynamik. Vakna för det här med vårt inneboende behov av att indefiniera och utdefiniera. In med dom som är vakna och ut med dom som sover. Det är så lätt gjort. Och det är en sådan gåva att det finns människor som kan se detta när vi andra sover och på ett kärleksfullt sätt påminna oss andra. Påminna oss om att allt är ett.

Det finns inga andra.

Det finns bara du och du är jag och alla andra. Du är upplevelsen av att vara en separat person och du är upplevelsen av att smälta samman i en varm och fluffig vi-identitet. Du är upplevelsen av att lösas upp i det stora lysande mörkret som är tommare än tomheten själv. Du är upplevelsen av att vakna och du är upplevelsen av att somna. Du är upplevelsen av att vara människa och den delar du med mig. Och med alla våra bröder och systrar. Både på den här planeten och på alla bebodda planeter i alla galaxer i hela vida multiversum. 

1 kommentar:

UA-3343870-1