tisdag, januari 05, 2016

Vem är ansvarig för att tyngdkraften håller sig på mattan?

Kan man lita på våra politiker? Mitt svar är att du tryggt kan lägga sitt liv i deras händer och jag är inte ironisk. För politiker är, precis som du och jag, himlakroppar som kretsar kring solen. Ja, varje politiker består, precis som vintergatan, kaffesumpen och glaset i fönsterrutan av ett universum fyllt av oräkneliga solar. Solar i form av atomkärnor som bygger molekyler, som bygger celler, som bygger organ, som bygger en kropp som fungerar med en precision som vida överstiger all fattningsförmåga. Vad är det som gör att elektronskalen aldrig tröttnar på leken och helt enkelt imploderar in i kärnan? Vad är det för kärlekskraft som gör att jonkanalerna i cellmembranen outtröttligt arbetar för att du skall kunna höja tekoppen till läpparna varje morgon? Vad är det som gör att tekoppen inte desintegrerar i din hand, förandlas till glittrande stjärnhopar medan den heta drycken skållar dig?
Mitt svar är att det är samma kraft som får våra politiker att harkla sig och kungöra vad det nu är dom kungör. Det är samma kärleksfulla, mirakulösa precision som får allting att lysa, blinka, snurra, dunka och bulta. Hjärtats slag, den högupplösta skärmen på din telefon, tanken som säger att du måste komma ihåg att ringa återbud till tandläkaren och alla de triljoner hjärnceller som samarbetar för att du skall lyckas känna igen din grannes ansikte. 

Jamen självklart skall vi skälla på våra politiker! Dessa empatistörda psykopatarslen. Visst fan ska vi göra allt för att avslöja deras lögner. Och en vacker dag ser vi att den vasst formulerade debattartikeln och våra brandtal vid frukostbordet är ett uttryck för samma mysterium som håller tyngdkraften konstant. Även om det ibland känns tyngre, som om vi bokstavligt talat går på knäna, så är Gravitationskonstanten alltid lika med (6.67384 ± 0,0007) × 10-11 N·m²/kg. Också på måndagar. Också när vi är nyförälskade. Hur är det möjligt? Vem är ansvarig för att tyngdkraften håller sig på mattan och inte freakar ut? 
Ja, vem slår ditt hjärta när du sitter där och tänker på allt du inte hunnit göra?

Tänk om vi varje morgon, det första vi gjorde, hälsade på mysteriet? Tänk om vi började varje morgon med att erkänna att vi inte begriper ett smack? Ja menar, ingen jävel har ett vettigt svar på den mest grundläggande frågan av alla frågor. Du vet säkert vilken fråga jag pratar om. Eller så har du glömt bort den. Den är liksom för basic. Alla andra frågor vilar på den. Att varje morgon konfronteras med frågornas fråga och inse att vi inte har den blekaste aning gör något med oss. Får oss att böja på nacken. 
Varför finns det någonting istället för ingenting? 
Just det. Varför finns det någonting överhuvudtaget. Det är nämligen långt, långt ifrån självklart. Men det har vi glömt bort. Det är ju självklart att det finns en massa grejer. Tycker vi. Men vad är det egentligen som är självklart med det? 
Vad är det som är självklart med att vi kan se färger? Vad är det som är självklart med att det finns andra människor som älskar oss? Som vill hålla oss sällskap. Om det nu finns det? Det är nämligen långt ifrån självklart. Märk mina ord och säg gärna emot om du kan. INGENTING är självklart. Allt är en gåva. 

Och det mest fantastiska av allt är att ingen måste gå runt och känna sig tacksam. Vi får lov att reta ihjäl oss på äppelkindade tacksamhetsprofeter med något maniskt i blicken. Sådana där pain-in-the-ass-människor som vill att vi skall skriva tacksamhetslistor. "Count your blessings my dear". "Hell no", får du svara då. "Däremot kan jag räkna upp allting som pisses me off och du, kära jävla tacksamhetsterrorist, är en av sakerna på min lista".

Sådär får vi hålla på. Vi får börja dagen med att svära över all jävla skit som står i tidningen. Sedan, när vi blivit sura i magen av alla dåliga nyheter och allt starkt kaffe får vi som grädde på moset förfasa oss över alla imbecilla medborgare som ringer in till Ring P1. 
Tänk att vi får hålla på så! Tänk att vi får sitta mitt i paradiset och skapa ett helvete för oss själva och vår omgivning. DET kära vänner är ett uttryck för mysteriets ovillkorliga kärlek. Vi är i varje stund oändligt älskade och oändligt fria. Vi behöver inte prestera en droppe tacksamhet. Någonsin. 

DET om något skulle vi, om vi vill, observera att det är helt frivilligt, känna lite tacksamhet för. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1