onsdag, januari 20, 2016

Vroom Vroom

Jag har verkligen ingen aning om vad allt det här handlar om. Jag vet inte vem jag är. Jag kan inte ens ana vem du är. Vad gör vi här? .... INTE EN SUSNING! Varför är vi här? .... Jag kan bara skratta ett bubblande skratt som svar på den frågan. Ett mustigt skratt som frustar fram - INGEN J*?%LA ANING.
Och jag älskar att det är så. 
Jag älskar älskar ÄLSKAR att känna så. 
Jag är tokkär i förvirringen. Tokkär i bristen på koll. För det är öppet. Det är kartlöst. Det finns inga stigar här. Inga uppkörda spår. I den här totalt tokvackra förvirringen har ingen stinkande snöskoter kört upp färdiga, jämna och raka spår som jag skall följa. Nej, fjällvidden ligger helt orörd framför mig. Täckt av ett gnistrande lager nysnö. 
Jag har ett svagt minne av att jag hört röster som mumlat om ... ja vad har dom mumlat om? Inte ens det minns jag. För här är det så stilla. Här hörs bara vindens viskningar när den blåser fram över snön och får de oräkneliga små snökristallerna att dansa i morgonsolens strålar. 
Är allting som det skall vara? För det är det väl? I ett svagt ögonblick önskar jag att vinden skall säga det. Att allt är som det skall. Jag vill att vinden skall säga något tröstande som får det att kännas sådär varmt och lugnt i magen. Men men vinden säger ingenting. Jag lyssnar. Efter en lång stund hör jag en viskning.... Björn, ingenting är som det skall vara ... och sedan hör jag ett fnitter, ett kittlande, sprittande fnitter som får det att kännas allt annat än lugnt i magen. För nu kan jag plocka orden som man plockar mogna jordgubbar. Jag förstår allt utan att förstå någonting. 
Vad är det som är som det skall vara? Det är ingenting såklart. Det är ingenting som är allt det här. Och allt det här är ingenting. 
Jag ser på snön. Just då virvlar snön upp i en liten lustig dansande piruett. Och sedan lägger det sig. Vad var det för insiktsdans jag just dansade? Ingen aning. Jag tar ett tag med stavarna och känner glidet under skidorna. Jag har ett magiskt glid idag. Det finns inget stopp här och nu hör jag vinden viska "that´s right, and there never was" Du har alltid varit på glid. Jag susar fram och känner hur det biter i kinderna. Livet. Det är livet som biter mig i kinderna. 
Och medan jag susar fram hör jag ett ettrigt ljud. Ett ylande, ettrigt ljud som kommer närmare och närmare. Det är snöskotern som kommer och den sjunger en sång. Jag vill leka med dig, sjunger den. Låt oss röja runt här uppe och sätta nytt hastighetsrekord. Och nu slår det slint i huvudet på mig. Jag spänner av mig skidorna och i ett huj har jag glömt allt om stillhet och frid och viskande vindar och dansande snökristaller. Nu vill jag bara köra fort. Jävligt fort. Jag sätter mig till rätta på den frustande besten och känner lite på motorn. Vrider upp gasen lite. Sådär som man gör när man bekantar sig med ett villigt fartmonster. Jag rodnar nu för det här ljudet är så kollossalt primalt banalt ... vroom, vroom, VROOOMMM ...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1