måndag, februari 29, 2016

Jag vill leva jag vill dö på Jorden

Var vill jag leva? Var vill jag dö? Norden eller Jorden? Imorse såg jag inslaget på Youtube där Gina och Sarah sjöng den omgjorda nationalsången. Det var ett tilltag som fick åsikter och känslor av virvla runt därute i stugorna. Jag tror att jag kan förstå det. På mitt sätt. Från min horisont.
Nu har jag bott i Märsta i Stockholms län i snart fem år. Det första året undrade jag ofta när vi skulle åka hem. Hem till Göteborg. Det var en lustig känsla. Men inte bara lustig. Den var djup och vacker också. Jag längtade verkligen hem till Göteborg. Kände mig rotlös på något vis. När jag var nitton flyttade jag första gången till Stockholm. Då bodde jag här i tre år. Men då bodde mina föräldrar kvar i Göteborg vilket gjorde att jag varje sommar och jul kunde åka hem.
Hem.
Det är ett stort ord.
Ett djupt ord.
Ett vackert ord.

Sedan bodde jag ett år i Tyskland följt av ett år i Göteborg och fyra i Uppsala. Sedan var det dags för Göteborg igen. Femton år närmare bestämt. Femton år i den kommun där jag växt upp och gått i skolan. Lerum. Leendets Lerum där jag kände var och varannan person. Jag sög i mig skvallret och spred kanske ett och annat rykte. Det är viktigt att vi har en historia att berätta om allt och alla. Sann eller inte. Att det finns en historia är det viktigaste. "Dom som bor i det där huset är allt lite eljest. På vilket sätt? Jo, du förstår ... "
Ja, jag vet. Man skall inte ägna sig åt skvaller. Men det handlar om trygghet. Om att varje hus behöver ha en historia. Varje plats. Och det är nog just detta som gör hemma till hemma. Att varje plats är invävd i mina minnen. Här i Märsta svävar platserna fritt i tomma intet. Frikopplade från minnen. Frikopplade från rykten och historier. Frikopplade från mig. Och vem blir jag då? Blir jag luddig kanterna eller rent av genomskinlig?

Det är klart att fem år har skapat en och annan historia som går att koppla till vissa platser. Men jag har inte rotat mig. Långt därifrån. Kanske har jag acklimatiserat mig. En viktig del i allt det här med hemkänsla handlar om språk. I mitt fall handlar det om dialekt. De första åren här i Märsta blev jag så osannolikt glad när jag stötte på en annan Göteborgare på Apoteket. Det var komiskt. "Jag hör att du är från västkusten ..." brukade jag säga medan mitt ansikte höll på att spricka upp i ett jätteleende. Och den andre såg ut att bli lika glad. "Jovesst, man har ju änna bott höruppe nu i tjugofem år men ..." Men vadå? Det visste vi båda. Det spelar ingen roll hur många år vi har bott här. Vi kommer alltid vara Göteborgare i själ och hjärta. Vi kommer alltid känna den där värmen stiga upp inombords när vi får höra vår hemdialekt.

Jag tycker det är lite pinsamt att skriva om det här. Men det är pinsamt att skriva om sex också. Och kanske är det här med nationell och regional identitet lika njutningsfullt och livsbejakande som sex. Jag säger inte att jag blir kåt när jag hör någon prata med Göteborgsdialekt. Det säger jag inte. Bara att det blir varmt och härligt i kroppen.
Men det finns fler nyanser av pinsamhet i detta. En av dem är att vi förväntas vara, om inte världsmedborgare, så åtminstonde europeer. Vi förväntas resa och se världen och helst plugga och jobba utomlands några år. Sedan kan vi flytta hem. Då kan vi sitta där i vår trädgård på sommaren och berätta historier om våra äventyr i fjärran länder. Då har vi blivit världsvana.

Och det är just det här som är grejen. Vi måste för fan rycka upp oss med rötterna. Lämna puppan och flyga lite. Vilket vi också gör. Mer och mer. Vi häckar inte längre hemma i våra små byar hela livet. Allt fler lever med samma känsla som jag. Att dom inte vet ett smack om grannarna där dom bor. Det bli vuxen är att bli lite rotlös. Lite otrygg. Lite vilsen. Det hör liksom till. Att bli vuxen är också att förlora sin barnatro. Kanske hittar man tillbaka till en tro men då kommer den vara mer komplex. Samma sak är det nog med känslan av identitet. Vi kan vinna tillbaka vår känsla av trygghet men den kommer bli mer komplex. Den kommer inte hänga på den trygghet som kommer av att ha bott på samma plats hela livet och veta allt om alla. Den kommer vara mer vuxen. Mer komplex.

Kanske är det därför jag tycker det är lite pinsamt att berätta om min rotlöshet och hemlängtan. Herregud, jag har flyttat tvärs över SAMMA land. Jag bor fortfarande i Sverige och gnäller över att jag känner mig rotlös. Att jag känner mig som en främling. Det är ju helt fantastiskt skrattretande. Men jag hånar inte mig själv. Det vill jag inte göra. Jag skrattar med mig själv. Jag skrattar med alla dom som vill värna om det svenska. Jag vill inte håna dom. Jag vägrar. Jag bara skrattar.

Och när dessa svenskar blir upprörda över att man ändrat i Nationalsången så lyssnar jag. Då lyssnar jag på samma sätt som jag lyssnar till min egen lycka över att träffa en annan Göteborgare på Apoteket. Det är lika barnsligt. Och lika förbannat viktigt och härligt som sex och mammas köttbullar och allt annat som går att klamra sig fast vid. För vi människor är inte så himla stora och kaxiga som vi tror. Vi kan ju för fan känna oss som främlingar i vårt eget land. Herregud, jag är ett lysande exempel på det. Det fanns en tid då Sverige inte fanns. På den tiden hade jag varit Västgöte eller vad det nu kan ha hetat. Då hade jag de facto flyttat utomlands när jag flyttade till Märsta. Det fanns en tid då vi ville sjunga - jag vill leva jag vill dö i min lilla jävla håla som jag levt i hela mitt liv och där jag känner varenda jävel och där ingenting rubbar mina cirklar ... Det var den sången vi ville sjunga en gång i tiden. När detta att bli svensk tedde sig som en stor och skrämmande omställning. Vad hade vi gemensamt med dom där konstiga människorna i grannsocknen? Inte ett jäkla dugg.

Jag tror att vi är på väg att bli jordmedborgare. Det ser så ut. Men hörni, det är ju ingen brådska. Låt oss älska våra dialekter och våra hemkommuner och vårt land och vår flagga så länge det känns bra att göra det. Låt SDarna prata om svenskheten. Låt dem älska Sverige så länge det varar. Det kommer inte finnas för evigt. Låt SDarna oroa sig för vad som händer med vårt land. Alltså, det kan vi väl bjuda på? Vi som är så himla vuxna och mogna och världsvana?
Jag känner mig inte så kaxig. Jag erkänner det. Och jag ser det som att vi gör den här resan mot Jordmedborgarskap tillsammans. Som kollektiv. Vissa tycker det är spännande. Vissa kastar sig modigt ut i nya äventyr. Eller dumdristigt. Så är det alltid när man är på resa. Andra är mer eftertänksamma. Behöver mer tid. Men det är viktigt att komma ihåg att vi inte är ensamma. Att vi reser tillsammans och att vi kan hjälpa varandra på traven. Hålla varandra i handen.

Nationerna är på väg att lösas upp. Jag tror att dom kommer finnas kvar på samma sätt som Västergötland finns kvar. Men precis som vi inte längre sjunger att vi vill leva och dö i vår lilla by så kommer vi i framtiden inte heller sjunga att vi vill leva och dö i Sverige. Eller ens Norden. Vi vill resa. Herregud. Det är ju vad alla gör hela tiden. Vi vill vidga våra vyer. Allt färre människor på jorden lever och dör i samma land hela sitt liv. Det gäller också oss Svenskar.

När jag först hörde om Ginas och Sarahs "nationalsångskupp" kände jag mig bara trött. Suckade tungt och tänkte att det kommer öka polariseringen och göra alla nationalister ännu mer nationalistiska. Men nu inser jag att det är det som måste ske. Det måste få bli en kamp. Det måste inte gå fredligt till. Det är stora omställningar på gång. Kontinentalplattorna i människors nationella identiteter håller på att flyttas. Det är frestande att håna de räddhågsna. Låt oss motstå den frestelsen. Inte för att vi skall vara goda och kärleksfulla. Det är irrelevant. Låt oss vara förstående för att det känns bättre i magen och mjukare kring hjärtat.

söndag, februari 28, 2016

Det triviala är det sakrala

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av UFOn men redan som barn kände jag mig ofta som ett - på tillfälligt besök i den här världen. Men så känner jag inte idag. Tack och lov!
Dock kan UFO-känslan fortfarande komma över mig ibland. Jag har mina triggers. Det handlar om vissa typer av människor och miljöer. IKEA på en lönelördag är en av dem. Det var längesedan nu men bara minnet kan få mig att logga ut. Det är inte som att jag loggar ut aktivt, utan mer som att jag loggas ut automatiskt för att sedan bli ombedd att ange mitt användarnamn och lösenord. Men när jag sedan knappar in mina uppgifter dyker det i mitt inre upp en irriterande dialogruta som säger - Access Denied. 
När jag är utloggad fattar jag inte ett smack. Vad håller alla på med? Alltså, det är klart att jag förstår på ett intellektuellt plan. Jag är ju själv där på IKEA. Men jag kan inte förbinda mig med det eller med dom andra. Kan inte känna att det här är min tribe, och det är då den märkliga tanken kommer som säger att min tribe finns någon annan stans. Långt, långt bort från staden. Kanske i en liten bergsby i Anderna. Eller så är jag egentligen en Blåval som tillsammans med de mina lever och leker i indiska oceanens hisnande djup tills jag en vacker dag slits ut ur min hundrafemtio ton tunga kropp för att klämmas in i en pytteliten tvåbent varelse som med snigelfart rör sig längs en smal gång genom en gigantisk blå byggnad med enorma gula bokstäver på utsidan som på insidan är fylld till brädden med andra tvåbenta varelser och hundratusentals obegripliga saker av varierande färg, form och storlek. 
Det blir till en stor gåta. 
Det blir så obegriplig att tanken på att jag är en blåval eller en invånare i en bergsby i Anderna också ter sig osannolik. Jag kan omöjligt höra hemma på en planet där något så konstigt kan äga rum. Jag måste komma från en annan planet. Jag måste vara ett UFO på tillfälligt besök. 

Jag antar att det är detta som kallas alienation. Eller dissociation. Eller derealisation. Kanske handlar det inte ens om mig som individ. Kanske fångar jag upp en energi som genomsyrar hela vår västerändska konsumtionskultur. Ett främlingsskap som ligger där som en bordunton i hela den gigantiska blå byggnaden med stora gula bokstäver på utsidan. Kanske kan alla därinne höra den främmande tonen. Till och med mamman, som är så beundransvärt effektiv med sin lilla lista där hon skrivit ned numret på gången och hyllan där det platta, i brun wellpapp inslagna paketet som verkligen skulle passa i barnens sovrum, ligger och väntar på att konsumeras, gör allt för att engagera sig och förbinda sig med sitt syfte och sin omgivning, kan höra den. Den främmande borduntonen.

Tonen är inte direkt skrämmande. Visst kan den röra vid något kusligt ensamt och kallt. Något sterilt och livlöst. Men den vittnar om något mer. Något oerhört tilldragande. En sorts dödligt skönhet. En frihet. En stor och expansiv känsla av frid. Som att jag är oberörd av allt. Skyddad och trygg i en puppa av tjockt pansarglas
Trots att tonen är så komplex och lockande är det få som stannar upp och verkligen lyssnar. Känslan av att vara ett UFO på tillfälligt besök är faktiskt ganska oroande. Speciellt när man på riktigt har glömt var den egna triben håller hus. Är jag en blåval eller en invånare i en bergsby i Anderna? Eller är jag från en annan planet? Det är inte frågor man tar lätt på. Inget man bör fundera på när man är på IKEA en lönelördag. Många har sagt till mig att dylika grubblerier är dåliga för den psykiska hälsan. Nej, mycket bättre då att låta sig sugas upp i den febrila aktivitet som pågår i tankelivet tack vare de tre koppar kaffe man redan hunnit bälga i sig. Är måhända det där sängbordet billigare på Mio Möbler. Tråkigt att det bara finns i två färger här. Hinner vi svänga in till Mio och kolla eller vänta lite, vi kan ju titta på deras hemsida. Där står säkert lagersaldo också. På vår telefon surfar vi iväg till Mio Möbler men på vägen svänger vi in på facebook för att se om någon har gillat vårt senaste inlägg. När vi slutligen kommer fram till Mio möblers hemsida blir vi tillfrågade om vi vill ladda ned deras app. Vill vi det? Medan vi funderar på den frågan poppar det upp ett meddelande på messenger. Ska vi svara på det nu eller är det kanske dags för ännu en kaffe och kanske en semla. Ännu mer att tänka på och ta ställning till. Ännu mindre tid för att lyssna på den främmande tonen och undra var vår riktiga tribe håller hus. Det är ju ändå väldigt stimulernade att vara en tvåbent varelse här och nu. Irriterande och frustrerande ja, men definitivt stimulerande. Så mycket att hålla reda på. Så mycket att distrahera sig med.

Jag tänker att det kanske är själva språket som skapar denna alienation. Att den får näring av berättelser som den jag just skapade. Vem påstår att min smartphone är en distraktion? Tänk om den är min syfte. Tänk om det är själva syftet med mitt liv att skriva ned numret på gången och hyllan där det platta paketet ligger. Det kan ju faktiskt hända att jag i samma ögonblick som jag skrivit ned numren dör en plötsligt död. Att ett stort blodkärl i hjärnan brister och får mig att segna ihop på golvet för att aldrig mer titta ut genom just det här paret ögon.

För fjorton år sedan läste jag en bok om Zen. Jag minns inte titeln men den var skriven av Shunryu Suzuki. Rätt som det var kom jag till en mening där det stod att allting, verkigen allting, kan få oss att bli upplysta. Upplysningen kan komma när du tittar på ditt pekfinger och böjer det. Vad det innebar att bli upplyst hade jag ingen aning om. Eller vänta lite. Det var väl just det jag hade. En aning. Och denna aning fick följande bild att för alltid etsa sig fast i mitt minne. Jag tittar på mitt pekfinger och böjer det. Det är så enkelt. Så avskalat. Så jävla vackert. Kan du se det framför dig? Hur du böjer ditt pekfinger?

Jag vill stanna upp här. Bli stilla. Because this is profound. Really really REALLY profound. Ett pekfinger som böjer sig. Hur skall jag kunna säga något om det som steg upp i mitt inre när jag läste den meningen? Jag vet inte.
Jag kan bara försöka beskriva hur den meningen för alltid ändrade det sätt på vilket jag upplever världen omkring mig. Om jag inte så ofta drabbats av dessa overklighetskänslor, om jag inte så ofta hade känt mig alienerad, så hade jag förmodligen aldrig stannat upp när jag läste den meningen. På så sätt visade sig det dissociativa draget i min personlighet vara en välsignelse.
Att titta på sitt pekfinger när man böjer det är liksom det sista stället man letar efter upplysning. Eller frälsning eller lycka eller mening eller extas eller vad vi nu vill kalla det. Inte där. Inte i ett pekfinger. Inte i böjandet av sitt pekfinger.
Men då allt annat, också det stora och maffiga, så ofta tedde sig litet, meningslöst och främmande kunde jag lika gärna leta där. I det minsta. I det enklaste.
Och när jag visste att det stora kan finnas överallt, också i böjandet av ett pekfinger, ja då kan det vara djupt, djupt meningsfullt att skriva ned i vilken gång och på vilken hylla ett brunt platt paket finns. Då kan den akten vara själva syftet med mitt liv. Då kan själva syftet med mitt liv också vara att kolla hur många likes jag fått på mitt senaste inlägg på facebook. Att fundera över om jag skall äta en semla nu eller senare kan också vara syftet med mitt liv. Men syftet kan självklart också vara storslaget. Det kan vara det ideella projektet. Eller att säga till en gammal kär släkting att man älskar henne. Eller att se en solnedgång i söderhavet. Eller att fylla år eller bli befodrad på jobbet. Det handlar aldrig om att välja det ena framför det andra. Det är snare så att om livet öppnar upp sig i det lilla så kommer också det stora att öppna upp sig. Så ser jag på det.



tisdag, februari 23, 2016

Dagen då du minns

Jag vet hur du känner när du ser hur konvojen med svartblanka fordon glider in framför Rosenbad och Statsministern kliver ut eskorterad av sina livvakter. Jag vet vilka tankar som rör sig i ditt huvud när du ser honom försvinna in genom portarna. Hur du tänker dig att han om en liten stund slår sig ned vid sitt stora skrivbord för att skriva under ett beslut som kommer påverka dig och hela landets befolkning. Jag vet att du inte känner någon avund. "Stackars sate" tänker du för dig själv. Det kan inte vara lätt att ha den rollen.
Du tänker sannerligen inte på dig själv som underlägsen den stackars saten. Snarare kan du tycka lite synd om Statsministern. Precis som du tycker lite synd om alla människor som traktar efter olika maktpositioner. Du ser dem som slavar under makten som saknar den frihet och självständighet som du besitter. Din egen maktkåthet har du lyckats tränga undan. Det gjorde jag också länge för den stank och passade inte in i det andliga finrum jag inrett åt mig själv. Den sortens finrum där vi nickar och hummar gillande då vi hör strofer som den här:

"... Sannerligen, huvudet är magens herre. Men inte desto mindre är magen huvudets herre.
Ingenting kan tjäna om det inte tjänas av tjänandet. Inte heller kan något tjänas om det inte tjänar tjänandet.
Jag säger er, tjänaren är herrens herre. Herren är tjänarens tjänare. Låt inte tjänaren böja sitt huvud. Låt inte herren höja sitt högt. Utplåna den dödlige herrens stolthet. Utrota den skamsne tjänarens skam. ..."

Ja sannerligen, säger du, Statsministern är min tjänare. Hans svarta bil glänser och hans stora tjänsterum har öppen spis och mjuka mattor men, precis som Mikael Naimy säger i ovanstående text, så skall jag inte låta Statsministern höja sitt huvud högt. Jag skall istället utplåna hans stolthet för han är ingenting mer än min tjänare.
Du fortsätter med att slå fast att du aldrig någonsin kommer böja ditt huvud för du är i sanning Statsministerns herre.
Slutligen skall du utrota din skam fast det där sistnämnda vill du inte riktigt ställa upp på, för precis som du vägrat böja ditt huvud inför dödliga herrar, så har du vägrat erkänna tjänarens skam. Och det förstår jag. Du har begravt skammen så djupt i ditt inre att du nästan har tappat kontakten med den. Men den simmar omkring där nere i mörkret som ett slemmigt, stinkande odjur. Och när den då och då gör sig påmind blir du rastlös och stirrig. Desperat i dina försök att vädra bort stanken. Jag förstå dig. Jag vet att tjänarens skam stinker. Att känna sig som ett maktlöst litet kryp får en att vilja spy. Först blir en kallsvettig. Sedan stel av skräck. Troligen blir en skräckslagen över kraften i det egna raseriet. Sedan blir en spyfärdig och slutligen vill en bara trycka på off och försvinna.

Nej, mycket bättre då att flyga högt på den egna idévärldens himmel och suga på strofen som så tydligt visar att du är Statsministerns herre och att han är din tjänare. När du andas idévärldens klara luft känner du inga känslor av underlägsenhet eller maktlöshet. Jag vet för jag är också däruppe och flyger ibland. Däruppifrån ter sig alla makthierarkier så fullkomligt illusoriska. Jag vet det. Men här nere i köttet spelas maktspelet. Det kan varken du eller jag blunda för. Här pinkar vi så högt vi bara kan på varje lyktstolpe längs vår väg. Medvetet eller omedvetet.

Det började redan på skolgården. Redan där utkristalliserade det sig vilka som skulle bli morgondagens makthavare. Men både du och jag vägrade ingå i ledarens hov. Vi vägrade tjäna. Vi vägrade svansa och utföra små tjänster och skratta med resten av hovet när ledaren drog sina fåniga skämt. Vi vägrade låta oss imponeras när han skröt om sina patetiska bedrifter eller vänskap med de coola typerna i de övre klasserna. Vi var alldeles för stolta du och jag och alldeles för avundjuka för att kunna trivas i rollen som tjänare. Vi var i sanning maktkåta och desperata i vår längtan efter att bli frälsta från våra egna känslor av underlägsenhet och skam.

Och så där fortsatte det genom livet. Jag levde nog länge i den naiva tron att det skulle finnas mötesplatser i vuxenvärlden där andra lagar gällde. Där vi kunde se varandra så som vi i sanning är bakom våra roller. Där vi inte behövde gå omkring med glasögon som gör att vi ser alla vi möter som antingen under eller över oss i hackordningen. Men jag fann inga sådana platser. Istället fann jag att paradiset i själva verket är överallt men mer om det senare.

Jag vet att du tycker att hela spelet är illusoriskt. Att det i verkligheten inte finns någon hackordning. Att du blir lika irriterad på människor som underkastar sig korkade ledare som du blir på ledarna. För det kan jag också bli. "Men för i helvete, kan jag utbrista för mig själv, ser dom inte att kejsaren är naken?
Numera vill du varken leda eller följa. De gånger du haft ledarroller har du känt dig obekväm. Då har du, som alla ledare, blivit ifrågasatt och kritiserad och det har fått dig att må dåligt. De gånger du måste följa blir du galen på ledarens inkompetens och säker på att du själv skulle göra ett bättre jobb. Till slut blir du så trött på hela cirkusen att du bara vill dra dig undan världen. Göra som H.D. Thoreau och flytta till en liten stuga i skogen och ägna dig åt kontemplation, naturmystik och skrivande. Jag känner igen allt det där.

Problemet med stugan i skogen är ensamheten. Du säger att du älskar ensamheten, vilket du säkert gör, men inte i längden. För i längden går det inte att trycka ned känslorna av underlägsenhet och skam. Skogen är fri från andra människor men inte ditt huvud. Du inser efter ett tag att du har fått sällskap av varenda jobbig människa du någonsin haft oturen att stöta på. Att du bär med dig hela hackordningen i huvudet. Den där du fortfarande befinner dig långt ner i botten. Det är en bitch. Jag vet.

Så vart ska du ta vägen? Var finns frälsningen? Var finns paradiset?
Jag har ingen aning om hur jag ska säga det här för jag vet hur mycket du avskyr floskler. Jag vet att du är hell bent på att gå din egen väg och hitta dina egna svar. Och det kommer du göra. För en dag kommer du träffa den vita clownen. Som kommer blinka till dig. Pillemariskt. Och då kommer du minnas.
ALLT

Du kommer minnas hur du som barn lekte med kärlekens modellera. Hur kärlekens varma, följsamma och smidiga substans blev till aldrig förut skådade former i dina skickliga händer. Du kommer minnas att DET VAR DU som skapade maktlöshet och underlägsenhet. Att det var du som skapade makthierarkierna. Att det var du som skapade den förnekade skammens slemmiga stinkande monster. Att du var extra nöjd med det. Att du klappade förtjust i händerna när du var klar.
Men sedan lyckades du med något ännu mer otroligt. Ur kärlekens modellera lyckades du forma en tanke som var så frustande galen att dess like aldrig förut skådats på jorden. Tanken var:
Jag har GLÖMT var jag GÖMT kärleken!
Shit shit shit! Helvete helvete helvete! Jag har tappat bort den! Kärleken! Jag kan inte hitta den! Du var förtvivlad och spänningen var på topp. Det här var det stora dramat som du drömt om att skapa. Det största av alla dramer. Jakten på kärleken. Eoner av tid förlöpte då du var djupt involverad i sökandet efter den största av alla skatter.

Men en vacker dag kommer ditt sökande att vara över. En vacker dag kommer du träffa den vita clownen och precis när era blickar möts kommer clownen blinka till och då kommer du minnas.
ALLT

Min älskade,
den vackra dagen är idag
och det är jag
som är den vita clownen.

lördag, februari 20, 2016

Semla på krita i Rinkeby

I torsdags fick jag ett sms som meddelade att jag behövdes på apoteket i Rinkeby följande dag. Jag blev glad och lite uppspelt och berättade för mina kollegor i Uppsala om mitt stundande äventyr. Det visade sig att en kollega hade jobbat där. Med skräckblandad förtjusning delade vi våra erfarenheter av hur det går till när Rinkebys kravmaskiner kommer in för att hämta ut receptmedicin. Först söker dom med blicken och frågar "Arabic?" Med andra ord, finns det någon vettig människa här som pratar arabiska. När dom slutligen tvingas acceptera att dom måste klara sig med sitt svenska ordförråd kommer nästa fras. "Frikort". Som ett statement. Ett enda magiskt ord som sammanfattar påståendet att jag har rättigheter i det här landet så fyll nu en stor jävla påse med gratis mediciner. När detta inledande statement är gjort måste man klargöra vissa saker, "du menar att du vill ha alla dina 17 mediciner?" "Ja!" "Ok, men flera mediciner är för tidiga att hämta ut inom högkostnadsskyddet. Vill du hämta ut dom ändå och betala?" "Ja! Alla mediciner! Frikort" Det finns en hård och befallande ton i kundens röst som kommer sig av att det är sista dagen på frikortets giltighetstid. Nu gäller det att hamstra så mycket man bara kan och nåde den farmaceut som tänker krångla  "Ja du har frikort, men det är bara två mediciner som du kan få på frikortet idag". "Vill alla mediciner. Frikort!" Med en suck försöker man igen. "Du får ta ut alla mediciner men då måste du betala för några av dem." "Ja!" "Ok, men det kommer kosta en hel del. Vi ska se här. Du kommer få betala 598 kronor om du hämtar ut alla." "Alla mediciner, Frikort". "Ok."
När man sedan, 35 minuter senare har registrerat, hämtat, fixat med priser, beställt sådant som är restnoterat, klistrat på alla etiketter och slagit in beloppet i kassan kommer klassikern. Ett förtörnat uttryck i kundens ansiktet då beloppet att betala syns på displayen följt av "Frikort." Ett ord som nu sammanfattar känslan av att ha blivit lurad och fråntagen sina rättigheter. "Men jag talade om för dig att det skulle kosta ... "
När dom sedan gått därifrån tomhänta men med bröstet fyllt av harm över det svenska välfärdssystemets obegripliga snålhet, sitter man kvar och tvingas pilla loss etiketter från askar och burkar i minst en kvart medan man tänker mörka tankar om förorten och dess invånare.

"Exakt det scenariot inträffar flera gånger varje dag på apoteket i Rinkeby", sade min kollega. "Jag vet" svarade jag med en märkligt exalterad känsla i bröstet som uppstår då man tillåter sig att frossa i fördomar. Våra kollegor som aldrig varit i Rinkeby lyssnade förundrat på vårt prat och tänkte nog i sitt stilla sinne att det lät lite överdrivet och snudd på rasistiskt. När vi ändå var i gasen passade vi också på att förfasa oss över hur stort svinnet är. Mjukgörande krämer som Miniderm kan inte stå framme då Somalier, som lider av torr hud, annars länsar hyllorna då de kommer in i stora klungor med sina barnvagnar och skrikiga ungar som springer runt och river ned saker från hyllorna och gör det omöjligt för oss att upptäcka några försök till snatteri. Likaså magmediciner som Omeprazol måste förvaras bakom disk då Somalier generellt lider av dålig mage och dålig ekonomi.

Det var med dessa glasögon jag i fredags parkerade bilen utanför Rinkeby Centrum. Men när jag kom in på torget och möttes av grupperna av somaliska män som antingen var på väg till eller från Moskén eller Nejos Café kom den - "The Glitch in the Matrix" - den där lilla förskjutningen som gör att verkligheten darrar till och står alldeles stilla som ett rådjur i skogsbrynet. Jag fick en glimt av det faktum att dessa grupper av män inte var på väg någonstans. Jag fick en glimt av evigheten och dess sätt att dagen till ära manifestera sig som Rinkeby Torg med alla dess besökare. Stunden var snart förbi men när jag gick in på apoteket hade jag en annan känsla i magen.

På lunchen bestämde jag mig för att lyxa till det med en Semla. Men var köper man en Semla i Rinkeby Centrum? Jag siktade in mig på kaféet som ligger utanför Lidl. När jag kom fram till disken fick jag syn på mina gräddiga små vänner. "En semla tack" sade jag, och mannen bakom disken ställde snart fram underverket upplagd på en elegant guldmönstrad assiett. Jag sökte med blicken efter kortläsaren men fann den inte. "Tyvärr" sade mannen med en vänlig och lätt beklagande min. Ok, tänkte jag. Lika bra det. Så himla sugen var jag ändå inte. Gå till en bankomat och komma tillbaka ville jag inte. "Hur mycket har du?" frågade han. Lite skrammel i myntfacket visste jag att jag hade, men knappast 25 kronor. Jag öppnade ändå facket för att se efter och hittade fem små ynkliga enkronor. "Du kan ge mig det du har och komma in med resten en annan dag", sade mannen och det vänliga och lätt förbindliga uttrycket i hans ansikte förbryllade mig. Men jag blev såklart glad och tackade ja till erbjudandet, även om det kan komma att dröja månader eller år innan jag kommer till Rinkeby för att jobba nästa gång. Nu lade jag märke till att alla bord var upptagna. Jag stod en liten stund och funderade på var jag skulle slå mig ned. Då kom mannen fram med en stol och såg till att jag fick slå mig ned vid ett litet bord där två somaliska män satt djupt försjunkna i ett samtal. Den ene med ett glas vatten framför sig och den andre med en slät kopp kaffe. Dom nickade vänligt till mig och fortsatte sedan sitt samtal.

När jag kom tillbaka till apoteket berättade jag för min kollega M att jag fått äta semla på krita. "Det är så det går till i Rinkeby" svarade M. Hon berättade att de ofta lägger ut pengar för att fattiga kunder skall kunna få sin medicin. Men det händer bara då kunden är ensam i apoteket. Finns det andra kunder där som hör om den fattiges belägenhet så erbjuder sig alla att hjälpa till. Det är så det går till i Rinkeby." "Är det sant?" var allt jag kunde komma på att säga. "Jaja" svarade M som om det vore en självklarhet. Man hjälps åt. Alla är mer eller mindre fattiga och alla vet hur det känns. Hon berättade vidare att hon ofta får små presenter av kunderna. För några dagar sedan hade en gammal gumma sagt att hon ville sticka ett par strumpor till M. Gumman hade frågat om M:s skostorlek och morgonen efter hade hon hängt på låset för att få överlämna strumporna. "Är det sant?" frågade jag igen. "Jaja" svarade kollegan. "Om mina kunder har varit på resa till hemlandet så har dom alltid med sig någon fin liten souvenir som jag får i present. Ibland kommer dom in bara för att hälsa och se till så att jag mår bra. Handlar gör dom sällan. Bara när dom absolut måste. Men hälsar gör dom ofta och gärna. Och ger bort små presenter." 

Det blev märkligt mjukt kring hjärtat och fuktigt i ögonen när detta började sjunka in. Jag tittade ut på torget och klungorna med somaliska män som pratade och gestikulerade. Här lever dom sina liv tänkte jag. Det här ÄR deras liv. Rinkeby är deras värld. En djup suck drog genom min kropp. Det mjuka kring hjärtat spred sig genom kroppen och med mina fuktiga ögon kunde jag se hur Rinkeby Torg badade i evighetens ljus. Jag insåg att dessa människor inte är på väg någonstans. Dom är inte på väg in i det svenska samhället. Dom är inte på väg ut på arbetsmarknaden. 

Dom är här. 
Nu. 
På torget i Rinkeby Centrum som är deras torg. 
I Rinkeby Moské som är deras Moské. 
På Nejo´s Café som är deras café.
På Kronans Apotek som är deras apotek.
På planeten jorden som är deras planet.

Alla bekymmersrynkor som uppstår när jag engagerar mig i integrationsdebatten slätades ut och var spårlöst försvunna. Den somaliska mamman framför mig log, det glittrade i hennes ögon och skimrade om hennes färgglada slöjor. Tanken "vet hon om att hon är förtryckt?" drog genom periferin av mitt medvetande. Vet hon om att hennes man borde ta ungarna ibland så att hon och hennes väninnor kan gå ner och sätta sig på Nejo´s café? Vet hon om att hon borde vara på väg in i det svenska samhället och det svenska normsystemet? Jag tror inte det. Och Gud välsigne henne för det. För hennes leende värmde mig ända in i hjärteroten. Javisst, hon är säkert ledsen ibland. Hon lider säkert när huden kliar och hon inte har råd att köpa Minidermkräm. Och kanske snattar hon och hennes väninnor en tub då och då. Gud välsigne henne för det känner jag. Jag skulle gärna ge henne en tub för fem kronor precis som jag fick en semla för fem kronor på Caféet utanför Lidl. Men nu strålar hon för att hon fått veta att mediciner till barn under 18 år är gratis sedan årskiftet. Hon är mer än nöjd med det beskedet. Hon är allt annat än en kravmaskin. Hon är vacker som en dag och hennes leende bländar mig trots att hon saknar flera tänder. Vi är inte på väg någonstans. Varken hon eller jag. Det är den här stunden som är vårt liv på jorden. 


onsdag, februari 17, 2016

Ein Volk, Ein Reich, Ein Führer

Har du längtat efter att gå upp i något större? Eller när du denna längtan just nu?
Vad menar jag med att gå upp i något större?

Preludium:
Visst är det fantastiskt att vara en individ med fri vilja och oändliga valmöjligheter. Men vi betalar ett högt pris för vår frihet. Vi betalar med beslutsångest, frustration och känslor av skuld och futtighet. Det där sista - futtigheten - tänker man sällan på. Men det är kanske en av de svåraste sakerna med att vara en individ med fri vilja. När man saknar valfrihet ter det sig så stort och lockande att få välja, men så fort man får möjligheten försvinner det stora. Då börjar man ifrågasätta vad som egentligen är grejen med valfrihet. Blir jag verkligen lyckligare av att kunna välja mellan 27 olika sorters frukostflingor, tusentals gratis streamade filmer, femtioelva olika semesterresmål eller 35 olika nyanser på klädseln till den nya bilen.
Självklart handlar valfriheten också om de större valen som gäller karriär, partner, bostad, livsstil och välgörande ändamål. Visst är det fantastiskt att kunna välja men hur vet vi om vi valt rätt. Tänk om ett annat yrke kan göra oss lyckligare. Eller en annan partner. Eller ett annat ideellt engagemang. Hur skall vi kunna veta? Jo, genom att byta. Och byter gör vi. Flyttar gör vi. Reser gör vi. Och rotlösa blir vi. Och vilsna, frustrerade och olyckliga.
För det blev ju inte någon större skillnad när vi bytte. Inte i längden.
Det jag hittills nämnt är inte det jobbigaste med valfriheten. Det värsta kan komma när vi förunnas en vilopaus från livets små och stora val. Kanske under en semester eller under omständigheter då det praktiska är omhändertaget och vi får tid för oss själva utan möjlighet att distrahera oss. Till exempel under en pilgrimsvandring eller en promenad med hunden en stjärnklar natt. Då kan de riktigt stora frågorna komma smygande. Vad gör jag här? Vem är jag egentligen? Finns Gud?
Då visar det sig att samma valfrihet som vi känner framför hyllan med frukostflingor, finns där när det gäller religion eller livsfilosofi. I alla fall i de flesta demokratiska länder. Men använder vi oss av den? Vill vi ens börja fundera på vad som är sant för oss?
Jag menar inte vad som är bekvämt. Eller vad som råkar finnas till hands. Eller vad som verkar vettigt eller fint. Utan sant och rätt hela vägen in i hjärteroten. Orkar vi ens? Är det inte mycket lättare att gå till gymet och träna tills huvudet är tomt på tankar och munnen full av blodsmak?
Det ironiska är att vi kämpat för den här stora och avgörande friheten. Religionsfriheten. Men när vi väl får den blir den bara för tung.
Och det är här någonstans ...
... som vi är redo ...
... att gå upp i något större.

Fuga:
De kommer en punkt för oss alla då vi är beredda att ge oss till något som är större och starkare. Något som kan förföra och trollbinda oss. Så att vi slipper pilla med livets alla små futtiga val. Och det är då, när vi känner det mäktiga suget från det där som är starkare än vi, som vi på allvar inser hur futtigt allt det andra egentligen var. Vad spelar det för roll om lilla jag kan få tillfredställa mina små behov. Vem bryr sig? Jag är til syvende och sist bara en litet däggdjur som irrar omkring på jorden under några ynka små år. Men jag kan, om jag får chansen, viga mitt liv till något större. Något som kommer leva vidare efter mig. Något som har en mening som vida överstiger mitt eget lilla liv. Något som har mening för andra, inte bara nu levande bröder och systrar utan många kommande generationer.

Det som under trettiotalet befriade miljontals tyskar från det egna lilla livets futtiga beslutsångest var idén om Ein Volk, Ein Reich, Ein Führer. Mitt lilla liv kan aldrig bli storslaget och ärorikt på samma sätt som Das Volk. Vad är en liten individ jämfört med ett helt folk? Är vi inte alla som små celler i samhällskroppen? Är inte vår vilja ämnad att vara en del i en större vilja? Jag föreställer mig att det var så många nazister kände det. Det där med behovet av syndabockar är intressant och säkert en del i nazismen men det räcker inte för att sätta hjärtan i brand. Själv är jag en del i en större kropp som utgörs av min släkt. Min farfars far lever i mig genom sina gener och han blev nazist. Han blev det med en brinnande övertygelse efter att ha varit på ett av Vidkun Quislings möten. Likaså en av hans söner, min pappas farbror och min namne Björn, som steg i graderna och blev chef för Frontkjempekontoret som rekryterade soldater till östfronten. Min farfar bröt med sin far och arbetade för motståndsrörelsen. Visst känns det på något plan skönt att kunna berätta det men det intressanta är ändå att nazismen kunde ta sig ändå in i min släkt. Ända in i det som är mitt blod.

Och nu känns det så där storslaget igen när jag talar om blodet. Om hur vi alla hör ihop. Hur vi är en kropp. Hur min vilja och mina önskningar omöjligt kan vara lika viktiga som Folkets vilja och Führerns vilja. Och vilken befrielse det måste ha varit att kunna ge sig till detta stora, vackra och ärorika folk, detta mäktiga rike och sist men inte minst, till Führern.
Jag vill säga det igen. Judehatet och syndabocksmentaliteten hamnar hästan alltid i förgrunden när man pratar om nazismen men jag tror inte det var det centrala. Det centrala var att idén om Ein Volk, Ein Reich, Ein Führer, befriade individen från ansvaret och frustrationen som kommer med att vara just en individ med fri vilja, oändliga valmöjligheter och oändlig beslutsångest. Det var också det som var Nazismens övergripande slogan som trummades in i folket dag in och dag ut, ända till the bitter end.

Ja så kan det gå när det går åt helvete. Men det är också ett helvete att ständigt fråga sig - Har jag verkligen rätt jobb? Lever jag med rätt partner? Har jag rätt åsikter? Har jag gett mina pengar och min tid till rätt välgörande ändamål? Är jag en god människa? Vad är egentligen en god människa? Vad är moral? Är den absolut eller relativ? Om den är relativ och kulturellt betingad, betyder det då att jag ändå kan få göra det förbjudna? Vem säger egentligen vad som är tillåtet? Var finns egentligen den yttersta auktoriteten?

Och där, med den sista frågan, kommer den stora, stora ångesten som gör vår nacke mjuk. Som gör våra knän mjuka. Som gör oss redo att följa. Som gör oss redo att gå upp i något större.

Nu är det inte bara ideologier som Nazismen som kan utgöra detta "något större". Med detta sagt löper jag stor risk att förarga alla och envar eftersom ingen vill bli jämförd och förknippad med nazismen. Jag tar risken men börjar för säkerhets skull i en ände som känns ganska okontroversiell. Alkoholen. Den är för många människor detta "något större". Den lockar såklart för att det kan vara skönt att bli berusad men däri ligger inte magin. Man blir inte alkoholist för att man tycker om att bli berusad. Med den logiken skulle alla som gillar sex vara sexmissbrukare. Eller så skulle alla som gillar att spela om pengar vara spelmissbrukare. Det knepiga är såklart att det inte finns någon skarp gräns mellan missbruk och icke-missbruk. För de allra flesta är det ändå tydligt var de hör hemma. Man går till exempel inte på AA-möten om man inte är missbrukare för då känner man sig helt enkelt inte hemma. Men jag kan ändå tycka att gråzonen är spännande. Dock tänker jag inte ge mig in i några försök till definitioner här. Däremot vill jag plocka upp ett element i missbruksmentaliteten som jag själv kan relatera till. Och detta element handlar om behovet att gå upp i något större. Det är inte för inte som heroinmissbrukare beskriver sitt rus som att bli kysst av Gud. Det handlar om att något kommer in i mitt liv som är större och starkare än mig. Något som kan ta över rodret och bestämma. Göra mina val åt mig. Så att jag slipper frustrationen.
Detta något kan alltså vara en Führer men lika gärna en drog. Det kan i princip vara vilken besatthet som helst. Det kan vara vilket som helst av min intressen. Stort eller litet. Långvarigt eller kortvarigt.

Allt det här handlar egentligen om den speciella känslan som infinner sig när intresset TAR ÖVER mig. När jag blir besatt. Det som händer då är att min egen vilja försvinner. Mitt eget ansvar. Då säger jag att JAG MÅSTE skriva klart den här texten. Jag vet att jag borde äta frukost nu. Men om jag ändå skall hoppa över frukosten finns det en lång lista på saker som egentligen är viktigare. Men just nu existerar bara den här texten. Jag har inget annat val än att skriva klart den. Det är en väldigt klar och tydlig känsla. Det råder ingen tvekan här. Och DET älskar jag. Jag kan klart och tydligt känna att jag just nu saknar fri vilja. Jag saknar möjligheten att välja. Men det märkliga är att jag älskar den känslan. Jag vill att skrivandet skall ta över mig. Att alla andra behov för en liten stund får träda i bakgrunden. Man kan kalla det för att ha flow eller vara inspirerad. Men i grunden är det att vara besatt. Av något större och starkare. En process. Ett behov.

Jag skrev tidigare att det är futtigt att leva för att tillfreställa sina egna små behov. Men jag inser nu att det kan vara en befrielse att bli slav också under sina egna fysiska behov. Som behovet att alkohol, sex eller träning. Huvudsaken är att det är starkare än min vilja. När man kokar ned det handlar det om friheten från beslutsångest och ansvar. Längtan efter att NÅGOT i ens liv ska bli så starkt att det kan ta över och styra mig. Det får gärna vara en Guru eller en Führer eller ett arbete. Men det kan lika gärna vara sex, droger eller spel.

Postludium:
Nu har jag behov av att sätta punkt känner jag. Så vad har jag kommit fram till? Jo, att vi alla när en djup längtan efter att bli befriade från möjligheten att välja och ta ansvar. Att vi alla längtar efter att bli besatta.
Men samtidigt längtar vi efter frihet. Efter självbestämmande och möjligheten att ta ansvar. Vi är paradoxala till vår natur. Så är det bara. Och kanske handlar livet om att upptäcka alla våra inneboende paradoxer och lära oss leva med dem utan att tro att vi måste välja. Också det ett paradoxalt påstående. Men vi kan lära oss se att det är det paradoxala som är gnistan i allt. Verkligheten är genomsyrad av plus och minus. Ljust och mörkt. Högt och lågt. Rätt och fel. Gott och ont. Utan alla dessa motsatspar skulle verkligheten så som vi känner den kollapsa. Självklart är vi likadana som allting annat i verkligheten. Vi längtar efter frihet samtidigt som vi längtar efter befrias från den.
Är vi inte underbara vi människor så säg! Befria mig OCKSÅ från friheten. Vilken vacker bön!

söndag, februari 14, 2016

It is a tale told by an idiot ...

Dalai Lama och KG Hammar sitter på scenen och samtalar i ett fullsatt Scandinavium i Göteborg. Året är 2005 och jag och Clare är där tillsammans med sextusen andra som också vill höra His Holiness säga sådant som His Holiness förväntas säga. Och faktum är att han levererar samtidigt som KG Hammar imponerar. Det jag framför allt kommer ihåg från den här dagen är en bild som Dalai Lama målade upp:
Tänk dig att du vandrar i en öken. Solens brännande strålar är skoningslösa och du håller på att förgås av törst. Rätt som det är får du syn på en annan människa. "En människa" tänker du då samtidigt som allt i dig jublar av glädje. En annan männika! Jag är inte ensam och kanske vet den andra var det finns vatten och skugga.
I en sådan situation ser du först och främst en människa. Hennes religion, yrke eller sociala status är, om inte ointressant, så sekundärt. Inte heller hennes kön, ålder eller utseende spelar någon roll. Det är hennes rena människovarande som överglänser allting annat. 

När Dalai Lama berättar en sådan historia känns det genuint därför att vi alla hört anekdoter om hur han till exempel kan fastna i en konversation med en av hotellets städare då han är på väg till ett viktigt möte med någon dignitär. Det sägs att han på den punkten verkligen lever som han lär. Städaren intresserar honom lika mycket som landets president.

Och just här, i min reaktion på detta, uppstår något mycket spännande i mig. Det hänger ihop med det sätt på vilket jag uttryckte mig i början av denna text. Att His Holiness säger sådant som His Holiness förväntas säga. Det är något i den formuleringen som på ett subtilt sätt ifrågasätter det genuina i Dalai Lamas budskap. Och om budskapet trots allt skulle visa sig vara genuint så finns där ett litet frågetecken kring huruvida det verkligen är relevant för dig och mig att ta in essensen av den vackra bilden. För vad skall vi göra med den?
Jämföra oss med Dalai Lama och komma fram till att vi fortfarande låter oss förtrollas av en persons sociala status?
Konstatera att vi fortfarande dras till vackra, mäktiga, intelligenta, roliga och karismatiska människor?
Inse att vi fortfarande, omedvetet eller medvetet, väljer bort människor som saknar de yttre attribut vi förknippar med skönhet, makt, intelligens, humor och karisma? 

Jag vet att många helt enkelt låter sig inspireras. Det gjorde vi också den gången. Det är svårt att inte ta den alltid så glade och öppenhjärtige munken från Tibet till sitt hjärta. Inspirationen gjorde mig lätt och luftig och jag kunde länge sväva fram över de mänskliga relationernas träskmarker utan att riskera att gå ned mig. Men förr eller senare landar vi alla. Just nu går jag på marken och tycker mig se saker med ganska nyktra ögon. Jag noterar till exempel hur jag agerar då jag kommer till ett nytt apotek. (Jag arbetar som ambulerande farmaceut). 

Självklart skall jag hälsa och ta i hand då jag träffar chefen. Inget konstigt med det. Samma sak med mina farmaceutkollegor. Killen från arbetsförmedlingen som står i kassan och arbetstränar skall jag också hälsa på. Han kommer från ett fjärran land och jag måste fråga om för att uppfatta namnet. När jag väl fått det främmande namnet rätt tvivlar jag på att jag kommer minnas det mer än fem minuter. Men så tänker jag att jag antagligen inte behöver lägga det på minnet, vilket låter mig snudda vid ett stråk av dåligt samvete. När jag sedan passerar fikarummet ser jag den svarta tjejen från det inhyrda städbolaget. Hon förväntar sig inte att jag skall hälsa på henne. Möter min blick som hastigast och nickar för att visa att hon sett mig. Återgår sedan till sin städvagn. Om jag vaknat på rätt sida den dagen kan det dyka upp en tanke som säger att jag självklart skall hälsa på henne också. En tanke som säger att hon är lika viktig för helheten. En tanke som får mig att sträcka fram handen mot henne och säga: "Hej, jag heter Björn. Jag skall jobba här idag." Den svarta städtjejen som inte begriper ett ord svenska blir förlägen, men får efter några sekunder fram sin hand och mumlar något som jag antar är hennes namn. Men jag hör inte vad hon säger. Då tänker jag att jag ändå var en god människa som försökte. Skall jag kolla om hon pratar engelska? Skall jag säga "and your name was?". Skall jag sedan lägga det på minnet? Lägga henne på minnet?

Och här, i mötet mellan vardagsrealism och andlig idealism, uppstår återigen frågan om vad Dalai Lamas historia om den törstande i öknen, faktiskt kan ge mig, mer än mindervärdeskomplex och dåligt samvete. Efter en stunds självrannsakan kommer jag fram till att den faktiskt kan ge mig modet att ställa några tuffa frågor. Till mig själv och andra. Och ur svaren på dessa frågor kan något av verkligt värde vaskas fram. Det är min förhoppning. 

Det är något med impulsen att stanna upp och prata med den svarta städtjejen som intresserar mig och jag vill undersöka vad det handlar om. Men först vill jag vara ärlig med vad jag faktiskt ser. När jag bär mina betingade glasögon ser det ut som att hon står under mig i näringskedjan. Det handlar om att i ett första steg plocka bort filtret som gör allt lite luddigt och otydligt. Och att sedan, när jag ser klart, gå vidare och undersöka mina drivkrafter. Våga konstatera att det i den trevliga och vänliga känslococktail som får mig att stanna upp och prata finns ett stänk av fåfänga. Våga inse att det inte bara är jag som kan känna lukten av den sortens andlig fåfänga. Hon känner den också. Och om den får mig att känna mig lite rusigt rosa och His-Holiness-lik så får den henne att må illa. Det kan jag utgå ifrån mot bakgrund av mina egna möten med klapp-på-huvudet-snälla överordnade som tagit sig tid att höra hur jag upplever verkligheten utifrån mitt lilla perspektiv. Jag minns hur jag som barn mötte vuxna som log och gjorde sig till (utan att det fanns något att le åt) och ställde idiotiska frågor utan att verka det minsta intresserade av mina svar. Eller som tyckte att mina svar var bedårande. Eller som, värst av allt, skrattade åt mina svar. För att vi levde i så olika världar. De i de vuxnas och jag i barnets värld som från deras perspektiv tedde sig exotisk.

Jag vet att hon mår illa därför att jag själv som vuxen mött representanter från företagsledningar som verkligen uppskattar att få komma ut i verksamheten och prata med medarbetarna. Som uppskattar att få kliva ned på golvet (tro det eller ej) och se saker från medarbetarnas begränsade grodperspektiv. Som blir lite rusiga av upplevelsen då de påminns om den långa resa uppåt i hierarkin som nu ligger bakom dem. Representanter som finner medarbetarnas perspektiv exotiskt på samma sätt som de europeiska kolonisatörerna fann infödingarnas perspektiv exotiskt. Som känner sig klapp-på-huvudet-vänliga då de trots allt lyckas hitta samtalsämnen och gemensamma beröringspunkter med sina undersåtar. Som lämnar golvet med tummen upp och ett uppmuntrande kämpa-på-tillrop. "Ni gör ett viktigt jobb för företaget, det skall ni veta". Representanter som på allvar tror att den informationen får undersåtarna att sträcka på sig och känna stolthet. Eller som bara låtsas tro det medan de innerst inne vet att allt de lyckas med är att få undersåtarna att känna sig tillplattade.

"Du gör ett viktigt jobb med din mopp", hör jag mig själv tänka när jag stannar för att prata med den svarta städtjejen. Som om hon inte visste det. Som om hon inte förstod att det gör stor skillnad när golvet blir rent och fint. Också jag vill göra tummen upp och slänga ur mig ett kämpa-på-tillrop. Men jag gör det inte. För det skaver i mig.

Det som skaver i mig är inte hierarkierna. Jag förnekar inte att världen ändrar utseende varje gång vi tar ett kliv uppåt i näringskedjan. På varje steg finns det ett par nya glasögon som vi förväntas ta på oss. Jag tänker faktiskt inte säga att vi inte bör ta på oss dessa betingade glasögon. Varför inte?

Vad jag funnit, och vad jag tror att Dalai Lamas historia handlar om, är att det bakom varje par betingade glasögon finns ett naket människobarn. En själ som varken kan klättra upp eller ned på några sociala stegar. En själ som inte behöver något språk för att uttrycka sig. En själ vars strålglans förblir opåverkad av alla yttre attribut. En själ som uttrycker sig genom sitt rena varande. Jag vet att vi kan mötas så. Jag och städtjejen. Jaja, jag tänker bre på ordentligt nu. Det finns ingen som helst anledning att spara på krutet för det här är vad jag lever för. Klarheten i detta. Jag och städtjejen möts redan på den platsen. Vårt möte är redan fullkomligt. Jaja, jag brer på nu. Jag behöver inte nå fram till henne med några ord eller gester. Jag behöver inte ta hennes hand. Jag behöver inte ge henne tummen upp och säga att hon gör ett viktigt jobb. Vår kontakt är redan fullbordat ....
... och det ...
... är så stort ...
... att man smäller av när man inser det.

Platsen där vi redan är i kontakt är en helig plats i vårt hjärta. I vår mage. Där finns inga krav och absolut inget behov av att agera som Dalai Lama. Jag tror mig ana varför han blir försenad till ett möte med landets president för att han tycker det är så roligt att prata med hotellets städare. Det handlar inte om att han har några ideer om att städare och presidenter är lika mycket värda eller lika intressanta. Absolut inte. Jag tror det beror på att Dalai Lama är en extremt nyfiken och uttåtriktad person. Förmodligen är han också väldigt lättroad. Och kanske lite slarvig och disträ. Kanske tycker han också att presidenter är överspända och tråkiga att prata med för att dom är så stressade av allt ansvar och alla problem. Inte vet jag. Men jag anar att han vilar i tillit till den plats där varje möte är fullbordat. Att han ÄR den platsen. Och då behöver han inte prestera något. Bara låta nyfikenheten och uppmärksamheten leda honom.

Det är svårt att lita till det enklaste, som är att varje möte redan är fullbordat. Lita till att vi redan är i kontakt och se vad som kommer ur den vissheten. Det blir stilla i mig då. Jag kan också bli full i skratt. För herregud vilken teater samhället är. Vilken kreativ författare som skapat hela den här cirkusen med reinkarnerade Lamor från Tibet som sprider glädje dagarna i ända, presidenter som beordrar sina soldater att mörda i Guds namn, städtjejer som med nedslagen blick moppar sina golv medan farmaceuter grubblar över det riktiga i att sträcka fram handen och presentera sig, företagsledare som patroniserar sina anställda genom att lydigt praktisera vad de lärt sig på dyra ledarskapskurser, miljoners, miljarders vänliga människor som varje dag manifesterar kärleken på jorden med sitt självklara och okomplicerade sätt att visa omtanke, och sist men inte minst, alla de miljoners, miljarders människor som till och från anar att det är något lurt med det hela. Som håller på att vakna upp till insikten att det här är en magnifik megateater. Att alla vi möter är skådespelare och att skådespelarna inte är de rollkaraktärer de för tillfället spelar.

Och här någonstans, buren av den kollektiva vaken-energin, kan farmaceuten som kommer till ett nytt apotek få en glimt av sanningen och säga "hej, vad kul ... dig känner jag ju ... så du fick rollen som svart underbetald städtjej! Tänka sig. Själv fick jag den här knäppa rollen som andlighetsbloggande farmaceut som börjat inse att han inte har en susning om någonting. Lustigt att just du och jag skall träffas här. Jag har glömt vad det står i manuset att vi skall säga. Skulle vi hälsa på varandra? Nehej, så du minns inte heller. Nej, det spelar ju ingen roll. Vet du vad. Det är en kvart tills jag börjar jobba. Vad säger du, ska vi sätta oss ner i fikarummet och låtsas att vi inte känner varandra. Jag kan fråga dig hur länge du har varit i Sverige till exempel och du kan fråga mig om jag har några barn. Vad säger du om det?

"... Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury
Signifying nothing. ..."

Macbeth (Act 5, Scene 5)

tisdag, februari 09, 2016

Solipsismspöket

En dag sade B till mig. "Du vet väl att jag inte finns? Du vet väl att du är alldeles ensam?"
Först skrattade jag till och sade "försöker du skrämma mig med solipsismspöket?". Men den här speciella dagen, som inföll för ganska precis fyra år sedan, var inte som alla andra dagar. Jag kunde känna en svag doft av galenskap i luften. Den existentiella ångesten gick plötsligt från att vara ett svagt surr i bakgrunden, till att träda fram i hela sin härlighet och stirra mig rakt i ansiktet. Det dröjde alltså inte länge förrän jag frös till is när känslan av att vara alldeles ensam i universum började krypa in under min hud. När den gick från att vara en filosofisk möjlighet till att bli en insikt som fyllde mina blodbanor och sipprade in i mina inälvor. I mina mardrömmar hade jag upplevt denna skräckinjagande form av ensamhet. Den sorts ensamhet som går långt bortom känslan av att "det finns ingen därute som bryr sig om mig". I skräckensamheten handlar det inte om ifall någon där ute bryr sig om mig eller inte. Skräck-ensamheten handlar kort och gott om det faktum att det inte finns någon annan där ute.

De människor som föds fram som hallucinationer i en psykotisk hjärna har alltid fascinerat mig. Och att den sjuke sedan kan interagera med sina hallucinationer är ju än mer fascinerande. Om man säger till en hallucinerande person som upplever att rummet är fullt av människor: "du vet väl att det bara är du och jag härinne", så kommer det inte göra någon större skillnad för den sjuke. Hallucinationerna försvinner inte bara för att man vet att de är hallucinationer.
Den psykotiska människan kan i alla fall trösta sig med att det också finns riktiga människor därute. På riktigt riktiga människor. Men den som drabbas av den isande skräck-ensamheten kan inte trösta sig med någonting. Och det var precis det som hände mig när B frågade - Du vet väl att du är alldeles ensam?"
Då slog det mig, inte som en skrämmande möjlighet, utan som ett faktum att jag inte bara är spritt språngande galen, utan att alla människor som jag någonsin älskat och brytt mig om endast varit hallucinationer som jag skapat för att kunna hantera det fasansfulla.

Efter några timmar släppte skräcken och ersattes av en ny insikt. Eftersom det inte finns någon annan därute så betyder det att jag är den enda och högsta auktoriteten i alla frågor. Detta fick en stor tyngd att släppa från mitt bröst. Mitt eviga sökande efter en auktoritet som kunde förklara för mig vad som var meningen med livet, universum och allting tog slut. Det var ju jag som skapat det hela. Det var så det kändes. Egentligen fanns det ingenting. Varken därute eller här inne. Det var jag som i min kompletta galenskap skapat varenda fråga jag någonsin grubblat över. Och det fanns ingen annan än jag som kunde uppfinna svaren.
Men för att ha lite roligt uppfann jag personer som kunde ge mig svaren. En av mina hallucinationer gav jag namnet Eckhart Tolle. Honom lät jag svara på mina kluriga frågor om nuet och varandet. Men jag uppfann inte bara visa mästare. En vacker dag uppfann jag till exempel Hans Rosling och honom lät jag komma med smarta svar på frågan om den globala befolkningsökningen och hur Sverige skall hantera flyktingkrisen. Behöver jag säga att det var jag som skapade flyktingarna och den galopperande befolkningsökningen?
Efter ytterligare några timmar började det solipsistiska ruset klinga av och jag kunde återigen röra vid föreställningen om att det finns andra människor därute som finns oberoende av mig.

Idag ser jag på solipsism som en parfym. Den gör sig som bäst när den är diskret. Som något som kan anas. Solipsismen är för mig något som kan luckra upp verkligheten och göra den lite mer lekfull, sagolik och spjuveraktig. Solipsismen finns där i mitt blod och gör att livet blir lite mer som ett nyp i sidan. Plötsligt kan jag rycka till och ruska på mig. Oj, ja just det, det här är ju inte som vi tror att det är. Bara så.
Inget stort behov av att slå fast hur det egentligen är. Bara det där lilla nypet i sidan som påminner mig om att den rättfärdige inte är rättfärdig. Att den mäktige inte är mäktig. Att den svage inte är svag. Att Donald Trump inte är Donald Trump. Att regniga tisdagar inte är regniga tisdagar. Att ångest inte är ångest. Att systemfel inte är systemfel. Att jag inte är den jag tror jag är.
Och att vi alla, jag, rättfärdigheten, makten, svagheten, Donald Trump, regniga tisdagar, ångest och systemfel är dansande stjärnor som firar vår egen död och uppståndelse i tomhetens sprakande sköte.

Idag är solipsismen som en busig clown som hela tiden lurar bakom hörnet. Redo att hoppa fram och säga tittut. En clown vars närvaro kan anas. Ibland påtagligt. Oftast som något som finns där i bakgrunden. Men solipsismen gör också något med hjärtat. Var gång jag vill slå fast att dom andra, dom dumma och dåliga, bör hålla sig borta, känns det som att en spricka uppstår i mitt eget hjärta. För vi är samma hjärta. Vi är samma sång. Samma dödsdans. Samma kåthet. Samma vördnad. Samma vilja att leva, borsta tänderna och organisera i tvättstugan. Vi är samma önskan om att träffas över en fika någon dag, att äntlingen få dö, att få hitta hem, att skratta som vi inte skrattat sedan vi var fem år gamla. Vi är samma känsla av att leva ett tråkigt liv utan glamour, samma känsla av att vilja dra oss tillbaka och vara ensamma, samma känsla av att vilja hjälpa varandra, samma känsla av att vilja slita ut tarmarna ur varandras magar, samma känsla av att vilja få ordning på ekonomin och samma känsla av att vilja säga hej, ser du mig, jag är här, jag vill vara din vän, skall vi leka någon dag?

Och det är just det här med att vi är samma hjärta som är det sköraste och vackraste i hela kråksången. Som är den blommande sommaräng som väntar på andra sidan när vi håller på att frysa till is i solipsismhelvetet. Som är så svårt att tala om utan att det imploderar i något pekoralt. Som att säga att ensam är samma sak som en och samma. Men kanske är det så, att vi måste våga brinna i skammen över det pekorala för att se att vi aldrig lämnat den blommande sommarängen. Kanske måste vi släppa alla våra föreställningar om katharsis och fågel fenix för att inse att vi ibland måste drömma att det är en grå tisdag med nollgradigt pissregn och parkeringsböter då vi ligger på rygg på den blommande sommarängen, lojt vippande med ett grässtrå i munnen.

måndag, februari 08, 2016

När jag är som mest förvirrad

Min dotter Amanda har kommit till en punkt i sitt nu artonåriga liv då hon varken vet vem hon är eller vad hon vill. Vi pratar ibland om det och jag minns hur jag själv i den åldern kämpade för att skapa mig en identitet. Hur jag försökte övertyga mig själv och andra om att jag visste vad jag ville. Det föreföll ganska enkelt i mitt fall då jag befann mig på en så enkelspårig bana. Allt handlade om fiolen. Allt jag var och allt jag ville kretsade på något vis kring detta vackra instrument som tagit mig med storm. Eller om den kvinna jag var kär i. Men varken kärleken till fiolen eller kvinnorna var så djup att den kunde få mig att glömma sanningen - som var att jag var clueless.

Jag minns en kväll då jag och M satt och åt middag på Star Hotell i Sollentuna. M såg sprickan i min självbild, sprickan i min värld, och gav mig mod att titta närmare på den. Jag minns hur jag fick svindel. Dels för att jag var förälskad i M, dels för att vi satt högt upp på en terass i hotellets stora atrium, men framför allt för att jag genom sprickan kunde se oändliga möjligheter. Plötsligt tycktes den framtid jag drömde om så trång och liten. Även om jag skulle lyckas bli en världsberömd solist som fick turnera över hela jordklotet skulle det vara så litet och trångt. Det var just ordet "trångt" som fångade min känsla. Men nu kunde jag plötsligt andas fritt. Jag insåg att jag inte behövde underkasta mig den stenhårda övningsdisciplinen. Att jag inte behövde kämpa mot rampfeber och strida med andra om stipendier, priser i tävlingar och platser i orkestrar. Jag kunde göra vad jag ville. M såg i min blick att hon träffat rätt och vi var oändligt lyckliga där vi satt på terassen i Star Hotell och åt. Jag minns känslan som om det var igår. Jag var nitton år.

Men det dröjde inte länge förrän det som öppnats den kvällen åter var stängt. Sprickan syntes inte längre och ingen talade om för mig att livet på jorden är ett fritt fall genom evigheten. Ingen sade att visdom handlar om att bli allt mindre säker på allt fler saker. Faktum är att visdom på den tiden var ett ganska perifert begrepp i mitt medvetande. Men det fanns där. Som ett frö. Som en hemlig längtan. Som en främmande parfym jag ibland kunde ana.
Men det som var bekant, det jag varje dag såg i min omgivning var människor som kämpade vidare med sina identitetsprojekt. Sina ettårs-, femårs- och tioårsplaner. Så jag kämpade på som alla andra. Den svindel jag en gång kände med M på terassen i Star Hotell försvann. Till allas förvåning lämnade jag efter några år min utstakade bana. Många sade att jag skulle komma att ångra mig. Att kasta bort en begåvning är i bästa fall dumt och i värsta fall djupt omoraliskt, snudd på straffbart. Man bör tänka på alla dom som inte välsignats med någon uppenbar begåvning. Alla dom som skulle ge vad som helst för att kunna bli riktigt bra på någonting.

Men jag höll på att kvävas och började leta efter en ny bana. Familjeföretaget blomstrade och jag hittade snart argument för att övertyga mig själv om att det var rätt väg för mig. Family Business blev den nya vägen. Den nya kostymen. Jag blev Clausen Junior. Den som en dag skall ta över rodret. Ockå den identiteten kändes på tok för trång men jag kämpade på i flera år då jag trodde att det var rätt. Men livet ville något annat. En rad olyckliga och oförutsedda omständigheter ledde till att jag en vacker dag fann mig själv arbeta på ett apotek. Det var totalt otippat och oönskat. Men ganska kul och intressant på ett oväntat sätt.
Aldrig i min vildaste fantasi hade jag vid arton års ålder kunnat föreställa mig att jag i framtiden skulle komma att arbeta på apotek. Jag kan inte minnas att jag ens besökt ett apotek då jag var arton. Mina föräldrar var hälsokostmänniskor och alternativmedicinare.

Och nu sitter hon här, min kära dotter, och undrar hur hennes liv skall spela ut sig. Vad som kommer bli hennes väg. "Pappa, jag vet inte längre vem jag är eller vad jag vill".
Jag hör mig själv säga kloka och peppande saker som. "Gör som jag gjorde, gå "all in" på din hetaste dröm. Lyssna på rösten som vet att allt är möjligt. Ignorera janterösten. Men plugga ändå i skolan för man vet aldrig när man kan komma att behöva dom där betygen och allmänbildning kan aldrig skada. Tvärtom. Det låter ganska vuxet och bra och jag ser att hon lyssnar men det är inte sådana saker jag egentligen vill säga. För hon lyssnar inte med hjärtat. Det gör hon bara när jag är ärlig.

Egentligen vill jag säga att den här jag-vet-inte-vem-jag-är-eller-vad-jag-vill-platsen är den bästa plats man kan vara på. Inte bara för att den är fri och öppen utan för att vi alla är tillsammans här. Det är bara här som vi verkligen kan mötas på riktigt. I vår litenhet och i vår förvirring. Det är här frihetens ljus lyser som starkast. Ljuset från evigheten. Det är här som tankemolnen är som minst och tiden som mest imaginär. Här vet vi inte ens om vi är på väg någonstans. Här flyter hemma och borta, nu och då, rakt igenom varandra som de skugglika koncept de i sanning är. När jag känner mig som mest borta är som jag mest hemma. När jag är som mest förvirrad är jag som klarast. När jag vet som minst vet jag som mest.

Det är mystikens till synes kryptiska vägvisare jag vill ge Amanda. Och sanningen är att hon redan smakat på detta. En gång när hon var liten berättade jag för henne "att Livet är en film som spelar upp sig alldeles av sig självt. Allt du gör är att sitta i en biofåtölj och dricka läsk och äta poppcorn". (Jag var väldigt inne på sådana grejer på den tiden och tänkte att det skall böjas i tid det som krokigt skall bli.) "I den här filmen som heter Livet får du syn på en karaktär som heter Amanda och efter ett tag vill du vara henne. Precis som när du tittar på andra filmer och vill vara hjälten. Och den här Livet-filmen är så bra att du tror att det som händer Amanda-karaktären händer på riktigt. Du tror på fullt allvar att när Amanda-karaktären råkar ut för hemska saker så råker du ut för hemska saker. För du tror att du och Amanda-karaktären är en och samma sak. Eller hur?"
Amanda nickade. Hon förstod precis. Hon var nio år den gången.
"I verkligheten händer det aldrig några hemska saker. Allt som händer är att du sitter och kollar film, dricker läsk och äter popcorn. Allt det andra är en film"
Amanda nickade igen. Hon förstod. Vi var båda exalterade.

I skolan försökte hon berätta för sina kompisar om detta fantastiska som hennes pappa hade avslöjat. Att livet är en film och att vi aldrig behöver vara rädda. Behöver jag säga att det inte gick så himla bra... Hon backade snart och allt eftersom åren gick föll det allt mer i glömska. Men för några dagar sedan när vi en kväll satt och pratade om identitet och roller berättade hon att hon kom ihåg film-grejen. Att hon gått i trean och att vi varit på väg till ett ställe där hon fick mata hästar när jag berättat. Och att hon fick gå balansgång på ett broräcke på vägen tillbaka utan att hålla mig i handen. Hon sade att film-grejen alltid funnits med henne någonstans i bakhuvudet.

Och plötsligt hamnade hela snurren med vem man är och vad man skall göra i ett annat ljus. Plötsligt fanns tilliten där. Det kommer spela ut sig. Precis som handlingen i varje bra film spelar ut sig. Och vi kommer gå in och ur identifikationen med olika rollkaraktärer. Karaktärer som vet vilka dom är och vad dom vill. Kanske kommer Amanda klamra sig fast vid en karaktär i femtio år. Det är omöjligt att förutspå. Det kan hända mig också. Det här Livet är nu en gång för alla en snuskigt bra film. Kanske kommer Amanda identifiera sig med en karaktär i filmen som vaknar upp (i filmen). Eller så kommer hon vakna upp på riktigt (ur filmen). Det spelar inte så stor roll. Det är inte vi som väljer hur länge vi vill drömma. Vi finns nämligen inte på det sättet....

...den här "jag-vet-inte-vem-jag-är-eller-vad-jag-vill-platsen" heter som den gör för att det är precis så det är ... här finns inte någon som ÄR någonting. Och hur skall här då kunna finnas någon som VILL någonting?
... jag vet ingenting för det finns ingen här som kan veta någonting ...

... det är ...
... om man vill ...
... själva definitionen av mindfuck ...

Om vi nu inte vill falla fritt (vilket vi ändå gör) så kan vi slå fast följande:

Jag vet inte vem jag är, men jag vet ... att JAG ÄR ...

Och att veta att JAG ÄR är gudomigt. Det är faktiskt mer än gudomligt.

I andra Mosebokens tredje kapitel, där det står om den brinnande busken, säger Gud något mycket anmärkningsvärt:
"Men, svarade Mose, om jag nu går till folket och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: 'Vilken Gud är det du talar om?' Vad ska jag svara då? "Den högste Guden", blev svaret. "Säg bara: JAG ÄR har sänt mig! Ja, tala om för dem att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta är mitt eviga namn och så ska alla generationer kalla mig."

fredag, februari 05, 2016

Fikapauser och snömos

Nikolaj, VD för den svenska apotekskedjan Guldapoteket, äter lunch med Tryggve, styrelseordförande för HealthWealth, Guldapotekets ägare. Dom sitter på Frogneseteren och äter Valbiff.

Tryggve: Ok Nikolaj, det här är vad som gäller. Lönekostnaderna skall frysas till en miljard per år. Det är ett enhälligt beslut från styrelsen. Och det gäller i fem år. Jag är affärsman Nikolaj. Guldapoteket är ingen jävla välgörenhetsorganisation.

Nikolaj: Jag hör vad du säger broder, men du vet att farmaceutlönerna rusar i Sverige. Antalet nyexade farmaceuter kan inte möta pensionsavgångar och tappet till andra apotekskedjor. Det är ett tufft läge nu för alla kedjor. Ingen lyckas behålla sina farmaceuter.

Tryggve: Ditt jobb är inte att fundera över dom här frågorna. Ditt jobb är att hitta rätt folk som kan lösa det åt dig. Och åt HealthWealth. Vi vill ha vinst Nikolaj. Guldapoteket blöder. Du får fem år. Inte en dag till. Hur är den nya HR-chefen?

Nikolaj: Hon sade upp sig igår. (suckar och slår ned blicken)

Tryggve: (lutar sig framåt och spänner blicken i Nikolaj) Men för helvete Nikolaj, när du jobbade för mig i Norge kunde du alltid knyta bra folk till dig. Du håller väl inte på att tappa stinget?

Nikolaj: Hon ville ta in konsulter för att jobba med Employer Branding och Core Values. Men det skulle bli på tok för dyrt. Sextiomfem miljoner på tre år för att producera en massa, ja du vet, snömos.

Tryggve: Det är helt rätt Nikolaj. Sätt några hungriga interna resurser på det istället. Säljchefen på syd, Henrik, det är en bra kille med en jävla massa driv. Låt någon av hans adepter jobba med värdefrågorna. Fan, jag gillar Henrik. Jag hade riktigt, riktigt roligt sist vi var ute i Stockholm. Minns du dom ryska tjejerna som Henrik fixade fram. Herrejesus! (både skrattar förtjust åt minnet)

Tryggve: Nu vet jag. Du får hitta en ung kvinnlig HR-chef som vi kan sätta i knät på Henrik. Jag litar på den mannen. Jag vill se mer av honom. Ok? Han är kall och vass som skarpslipat stål.

Nikolaj: Ok, jag skall snacka med Henrik. Han är en idéspruta också av Guds nåde. Hans senaste förslag var att plocka upp nyanlända Syrier med Apotekarexamen och göra ett internt program för dom där dom kan lära sig svenska och få svensk legitimation.

Tryggve: Strålande! Och som min VD i Care4You berättade för mig häromdagen. Hon har ökat andelen timanställda med tjugo procent senaste året. Extremt lönsamt.

Nikolaj: Men det finns nästan inga timanställda farmaceuter i Sverige. Vi har en lista med icke-anställningsbara stolpskott. Men ärligt talat. Det är inte en väg jag är intresserad av. Det kan skada oss i längden.

Tryggve: Vad pratar vi om? Fem år?

Nikolaj: Kanske tidigare. Jag vet inte.

Tryggve: Var lite kall nu broder! När vi går med vinst säljer vi till Lloyds. Ok?

Nikolaj: Ok.

Tryggve: Jag har nya jobb till dig inom HealthWealth. Vad sägs om att starta upp en kedja för hemtjänstverksamhet i Baltstaterna? Du kan fortsätta jobba i Sverige också om du vill. Vi kommer ju investera på grossistsidan också de närmaste åren. Vi hittar nåt roligt åt dig, lita på det! Jag litar på dig ser du.

Nikolaj: Tack!

Tryggve: Jag litar på att du kan frysa lönekostnaderna på fem år. Farmaceuterna får springa benen av sig på apoteken men det har dom bara gott av. Betald motion vet du. Haha. (båda skrattar)
Och kom ihåg, ta fram svarta listan och kontraktera stolpskotten på timmar. Utnyttja pensionärerna. Satsa hårt på att rekrytera nyexade. Jag vill att du sätter Henrik på det. Låt honom köra kampanjer på studenkårerna. Den mannen kan sälja sand i öknen. I love him! Och hitta en ny fräsch HR-tjej till honom! Och så vill jag träffa dom ryska tjejerna igen nästan gång jag hälsar på i Stockholm. Hälsa Henrik det från mig! (Skrattar, lutar sig fram över bordet och nyper Nikolaj i kinden)

Svenska farmaceuter lever varje dag med konsekvenserna av liknande beslut. Bemanningen minskar i takt med att lönerna ökar. Jag tycker det är en intressant utveckling. Den är långt ifrån unik för Apoteksbraschen. Jag är inte arg. Javisst, jag får också springa snabbare och snabbare men jag kan inte uppbåda den där ilskan. Inte nu. Jag kan bara se mönster och logik.
Tack vare fackföreningsrörelsens heroiska insatser under många decennier fick anställda i Sverige och västvärlden villkor som var så osannlikt bra att man baxnar när man tänker på det. Och de allra flesta tog dessa villkor för givna. Man kom till en punkt då det inte fanns något mer att kämpa för. Jo, man kan alltid få det bättre men när man nått en viss nivå avtar kampviljan. Så är det bara. Jag kan inte säga exakt när detta läge inföll. Någon gång på nittiotalet skulle jag tro. Det var då det vände. Fackets makt började sakta minska. Var det bra eller dåligt? Jag kan tyvärr inte svara på den frågan. Jag kan bara säga att det är logiskt. Allt går i cykler. Alla vågor har sin topp. Så fort fackets makt började dala såg arbetsgivarna sin chans att skruva åt tumskruvarna och därmed öka vinsterna. Varför skulle dom inte göra det? Det är det jag inte kan se. Jag kan inte se något elakt eller ont i det. Bara logik.

Arbetsgivarsidan är inte ond. Löntagarsidan är inte god. Dom dansar bara en dans med varandra. När den ena trycker på håller den andra emot. Inget konstigt med det. Det är faktiskt jävligt vackert.

När skall svenska löntagare få tillbaka sin kampvilja? Och för att föra det hela närmare min vardag. När skall vi farmaceuter börja kräva tillbaka våra fikapauser och vår kompetenstid? När skall vi återigen få ge våra kunder den tid som krävs för att vi skall kunna göra ett tillfredställande jobb?
Svaret är: när vi fått nog. Men uppenbarligen har vi inte fått nog ännu. På fem år har min grundlön ökat med fjorton tusen. Därtill har andra förmåner tillkommit. Till det kommer ob-tillägg då öppettiderna hela tiden utökas. Många har haft en liknande löneutveckling.
Självklart finns det ett pris. Det blir svårare att känna lojalitet när man hela tiden byter arbetsplats. Visst vill man att det skall gå bra för varje apotek. Men då bemanningen hela tiden minskar blir det ganska svårt att se hur det skall gå till. Vinsten kan öka men inte servicen till kunderna. Vårt engagemang som farmaceuter minskar hela tiden i takt med att vi måste expediera kunderna snabbare. Vi kan inte bygga relationer med varken kunder eller kollegor då vi hela tiden flyttar på oss. Då vi knappt känner varandra är det skit samma att vi inte hinner fika. Än mindre fika tillsammans. Vi blir kallare och rikare. När kommer den här utveckling att vända?
Jag vet inte. Men jag iakttar nyfiken vad som händer. Också inom andra branscher. Jag ser att alla arbetsgivare inte resonerar som Nikolaj och Tryggve. Många arbetsgivare betalar dyra pengar för snömos som skall få vår känsla av engagemang och lojalitet att öka. Vem gynnas av det? Jag skulle påstå att det gynnar dem som producerar snömos. Core values. Vi som jobbar som farmaceuter skrattar gott och rått åt sådant.

onsdag, februari 03, 2016

Andliga ledare

När jag var tio år gammal slutade min pappa vara präst. Han förklarade för mig att han och mamma nu skulle starta upp en skandinavisk filial till det tyska naturläkemedelsföretaget Wala Heilmittel, som är mest känt för den kosmetikserie som säljs under namnet Dr Hauschka.
Ena dagen var han alltså präst och andra dagen var han inte längre präst. Jag tyckte inte att det var ett dugg konstigt. Faktum är att jag blev lättad. Där vi bodde i Gråbo utanför Göteborg var papporna snickare, elektriker, grävmaskinsförare eller revisorer. Några få var lärare. Så att ha en pappa som var präst var ... jag vet inte ... lite pinsamt. Att dessutom, som min pappa, vara präst i en konstig kyrka som ingen hört talas om, gjorde det hela snudd på suspekt. Så jag blev lättad när han slutade. Nu kunde jag, när andra frågade vad min pappa jobbade med, svara att han var VD. Det kändes mycket bättre.

Det är klart att man inte slutar vara präst på samma sätt som man slutar vara tidningsbud. "Äh, jag tröttnade och började som truckförare istället." Det skall mycket till för att man skall sluta som präst. Min pappa slutade därför att han vägrade tacka ja till en tjänst i Berlin. Det är den korta och ganska ointressanta versionen av hans historia. Jag var tio år gammal. Min mamma hade redan startat upp filialen till Wala Heilmittel. Vad skulle hon göra i Berlin? Hon ville inte flytta. Jag ville inte flytta. Min pappa ville inte flytta. Så han sade nej. Problemet var dock att det inte var första gången han sade nej. Det var inte första gången han gick efter sitt eget huvud. Hans vägran att flytta till Berlin blev droppen.

Det går att mjölka den här lilla historien på många olika teman, men jag tänker koncentrera mig på ett. Det som skulle komma att bli min pappas livstema. Hur skall man förhålla sig till ledare i allmänhet och andliga ledare synnerhet?
Hela mitt liv har jag hört min pappa säga saker som "Jag har alltid gått min egen väg". "Jag har aldrig gått i någons ledband". Han låter stolt på rösten när han säger det. Stolt och arg. Taggig på något vis. Och besvärlig. Men äkta. Självklart har det präglat mig men jag gör också mina egna erfarenheter och drar mina egna slutsatser. För inte heller jag vill gå i någon annans ledband. Min pappas sanning behöver inte bli min sanning.

Alla måste vi på något sätt förhålla oss till andliga ledare. Ingen kommer undan. Jag vågar påstå att majoriteten av detta lands infödingar ignorerar andliga ledare. Klarar sig utmärkt bra utan dem. När livet blir för tungt och svårt kan man alltid gå till en doktor som skriver ut ett piller eller två. Så att man får sova om natten och slipper grubbla så mycket. Och pillren hjälper ju och farmaceuten på apoteket är riktigt trevlig och tar sig tid att prata. Fast kön växer. Det märkts att han bryr sig. Javisst bryr jag mig, men det är liksom inget speciellt med det. Det är bara mänskligt. Och det är just så många ser på livet. Att det handlar om att vara mänsklig. Att vi får hjälpa varandra att komma igenom det. Att vi får ta oss tid för varandra. Att vi får bry oss. Krångligare än så behöver det inte bli. Jag tror att det är så de allra flesta resonerar.

Men många söker sig ändå till det andliga. Var nu det andliga står att finna på en verklighetskarta som domineras av naturvetenskaplig reduktionism. En karta vars företrädare är vår tids prästerskap. Men vi låter oss inte skrämmas. Vi ger inte upp vår längtan efter Gud. Vi människor är trots allt oerhört intelligenta. Vår förmåga att upptäcka mönster är gränslös. Under upplysningstiden lyckades vi genomskåda och riva ned kyrkans maktstrukturer, vilket banade väg för det nya prästerskapet. Ett prästerskap som nu skrudade sig i labrockar. Som citerade vetenskapliga artiklar. Som likt alla prästerskap före dem är djupt övertygat om att deras arbete är en välsignelse för hela mänskligheten. En övertygelse de delar med majoriteten. Jag själv inkluderad. Vilket bevisas av att jag får lite dåligt samvete när jag skriver såhär. Borde jag inte skriva om alla fina framsteg vi har naturvetenskapen att tacka för. Tänk om någon misstänker mig för att vara en foliehatt. En person som, likt miljöpartisten Pernilla Hagberg som hängdes ut i Aftonbladet, tror på "chemtrails" - att flygplanens kondensstrimmor är ett bevis för att CIA försöker kontrollera vädret genom att släppa ut gifter i luften. En person som får intelligenta människor att ta sig för pannan och himla med ögonen. Faktum är att det saknas vetenskapliga belägg för att det finns något sådant som chemtrails (kondensstrimmor). Och den som försöker hävda något trots avsaknaden av vetenskapliga belägg, befinner sig lite i samma predikament, som den som på medeltiden försökte hävda något som stred mot Gud ord. Med den stora skillnaden att man slipper bli torterad eller stenad till döds. Man kommer undan med att bli uthängd som foliehatt i kvällspressen.

På något sätt är det ändå lättare att förhålla sig till värdsliga auktoriteter. Visst kan vi bli förgrymmade på korrupta politiker, inkompetenta chefer och empatilösa handläggare på försäkringskassan. Det är jobbigt men det går. För att det måste gå. För att vi sällan kan ignorera dessa auktoriteter. För att vi är beroende av dem för att kunna sätta mat på bordet.
Men våra andliga ledare är vi inte beroende av. Dom kan vi faktiskt ignorera. Så om vi då, som min pappa en gång gjorde, väljer att gegga ner oss med korrupta andliga ledare, ja då får vi liksom skylla oss själva. Det är så många ser på saken. Om vi inte skolkade från alla historielektioner i skolan kan vi ju omöjligt ha missat hur många grisiga präster det funnits genom historien som förstört livet för otaliga människor. Men det hjärtskärande i det hela är att alla som hamnat i klistret trott att just deras gemenskap och deras ledare skulle vara det lysande undantaget från regeln.

Vad är det då som gör andliga ledare så svåra att förhålla sig till? Först och främst handlar det väl om att vi aldrig är så sårbara och utsatta som när vi blottar vår längtan efter Gud. För det andra, vilket såklart är en följd av det första, är andligheten den arena där möjligheten att utöva oinskränkt makt är störst. Möjligen med undantag för familjen. Om våra världsliga ledare är godhjärtade och intelligenta, om de kan omge sig med kloka rådgivare som hjälper dem att fatta beslut som gynnar hela samhället, företaget eller institutionen, då vill vi följa dem. Men vad som får oss att följa en andlig ledare är inte rationellt på det sättet. Varför är det så? Jo, för det första behöver vi i en strikt mening inte några andliga ledare. Otaliga människor har levt hela sina liv - bra liv - utan att sätta sin fot i en kyrka. Kanske har de någon gång närvarat vid ett dop, ett bröllop eller en begravning. Men aldrig annars. Vi behöver inte kyrkan på det sättet. Än mindre behöver vi sekter eller nyandliga grupperingar.

Vi blir sårbara när vi blir medvetna om vår längtan efter Gud. När vi längtar efter att gå upp i något heligt, något större och djupare än den värld vi kan omfatta med vårt rationella tänkande. När vi kommer fram till att, som Jesus säger i Lukas 22:42:

"Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din."

Det är tungt att vilja ha en massa saker som vi inte kan få, och få en massa saker vi inte vill ha. Där har vi vårt mänskliga predikament i ett nötskal. Vi kan lätt dra slutsatsen att det är vår egen vilja som är skurken bakom allt. Och då vill vi inget hellre än att bli av med den. Dessutom vet vi ju så sällan vad vi vill ha. Om vi stannar upp och rannsakar våra hjärtan, vilket vi sällan gör, så upptäcker vi vår förvirring och vår djupa existentiella nöd.

Och det är där - precis i det utsatta läget - som vår längtan efter Gud kan bli så stark att vi kastar ut allt sunt förnuft för at få uppleva en stunds lättnad. För att få uppleva en stunds befrielse från oss själva och våra motstridiga viljesimpulser. För att få känna oss som små barn igen. Barn som tvingas lyda sin förälder. Barn som tvingas underkasta sig. Bokstavligt talat lägga pannan mot marken.

Ge upp....

... inför något större. Om det är inför en förälder i himlen eller en föräldragestalt på jorden är svårt att säga. Det är svårt att hålla isär de två begreppen. Jesus och Fadern är Ett och Påven är Jesu ställföreträdare på jorden. Det är svårt att se någon skarp gräns där. Gud kallas också för fader och en präst kallas Pater som betyder fader. Även om teologer och skriftlärda i alla religioner försöker klargöra var gränsen går mellan Gud och människan, så sprider sig hela tiden föreställningar om att Gud bor i varje människas hjärta. Att varje människa i sin essens är Gud eller ett uttryck av Gud.

Kanske är det följande bibelord som är det uttalade eller outtalade kontraktet i alla former av andlighet ...
....Ske inte min vilja, utan Din...
Det är magstarkt att våga sig på ett sådant antagande. Det vet jag. Jag darrar på manchetten men låter det stå kvar. Och vems vilja det är som skall ske, ja det är nu en gång för alla lite oklart. Först tycks det så klart och tydligt. Att det är Guds vilja och ingenting annat. Det är bara det att Guds vilja måste uttrycka sig på något sätt och hur skall den uttrycka sig om inte genom skapelsen. Oavsett om vi är monister eller kreationister så måste det väl vara genom skapelsen som Gud uttrycker sin vilja. Så resonerar vi och om vi är en del av skapelsen så måste Guds vilja uttrycka sig också genom oss.

Och det är här någonstans som teologin och de abstrakta funderingarna kan landa i något som blir väldigt konkret och handfast i var och ens liv. "Jag vill inte flytta till Berlin" sade min pappa till Påven eller Erzoberlenkern som han kallades i hans kyrka. Då tänkte Påven såhär. Den här mannens personliga vilja måste kuvas. Han måste lära sig lyda. Måste underkasta sig. För Guds skull. Det är hans lilla futtiga personliga vilja som vill bo kvar i Sverige med sin fru och sin son. För att det är tryggt och bekvämt.

I nyandligheten talar man om den personliga viljan som egot. Det var min pappas ego som ville bo kvar i Sverige. Också inom nyandligheten finns det många grupperingar där man behandlar människors egon som skit. Det finns ett modernt uttryck för det. Ego-bashing. Och man gör det för var och ens bästa. Ditt ego måste krossas innan Gud i dig kan lysa igenom. Din personliga vilja måste kuvas innan du kan bli ett redskap för Guds vilja.

Har man en gång fått syn på hur detta tema uttrycks på olika sätt inom alla sorters andlighet så kan man aldrig mer blunda för det. Den personliga viljan eller egot förminskas, förlöjligas och demoniseras till förmån för Guds vilja, den Universella Intelligensen eller vad man väljer att kalla det.

Såhär lång har texten urartat till att bli en litania med en massa usch och oj och fy så hemskt jobbigt det kan bli när människan börjar längta efter Gud.
Frågan man kan ställa sig är varför vi inte kan vända oss direkt till Gud. Varför behöver vi en mellanhand i form av en Påve eller präst eller ledare?

Jag tror det handlar om känslan av sammanhang. Att vi är sociala varelser. Att vi vill kunna dela vår andlighet med andra. Att vi alla längtar efter ett språk som gör att andra förstår vad vi menar när vi pratar om livet, universum och allting. För det är något djupt mänskligt att vilja prata om de stora frågorna. Och de stora svaren. Det är inte så för alla, men för det flesta av oss. Jag tror att också dom som väljer att inte tillhöra en andlig gruppering behöver andliga grupperingar som de kan definiera sig gentemot. Spegla sig i. På det sättet har internet öppnat portarna för en flodvåg av andligt sökande och andlig strävan. Numera kan vi ta del av andliga läror och lärare utan att behöva lämna vår trygga vrå. Utan att behöva stå ut med andras påträngande parfym och närgångna rotande i våra personliga liv.

Men många av oss vill också träffas i det fysiska och för att möjliggöra denna gemenskap behöver vi inte bara ett gemensamt språk utan också en gemensam karta. Stor eller liten. Översiktlig eller detaljerad. Det spelar inte så stor roll. Men en karta måste vi dela. Sökandet efter Gud är en resa. En resa i vårt inre Universum. Och precis som ett skepp behöver en kapten, behöver en grupp människor på jakt efter Gud i sina hjärtan en ledare. I alla fall någon som säger att "den här kartan har vi att navigera efter. De här människorna har gjort resan före oss. Det är deras erfarenheter vi tar del av och försöker lära av. Och framför allt, det är det här språket vi talar här". En ledare som kan säga till en medlem i gruppen att "om du vill tala ett annat språk, eller navigera efter en annan karta, så får du gärna göra det, men inte här. Var snäll och respektera det. Om vi inte kan enas om ett språk och en karta så blir det för rörigt. För många missförstånd. För mycket jobb med att hela tiden översätta vad andra säger till det jag själv upplever.". Sådana ledare behöver vi människor när vi tillsammans söker efter Gud. När vi delar våra erfarenheter av Gud.

Jag tror att det språk och den karta vi behöver kan vara mycket enkelt. Öppet och transparent. Inbjudande och lättfattligt. Jag tror att ledarens roll måste vara exakt definierad och avgränsad. Och jag tror att den automatiskt blir det när deltagarna i gruppen ser den tematik med makt, underkastelse och kränkningar som så lätt spelar ut sig när mekanismerna är omedvetna. Jag ser att det redan finns sådana ledare och det fyller mig med optimism. Det befriar mig från den pessimism som av naturliga skäl kommit att prägla min pappas syn på andliga grupper och ledare.

Det här är en pågående upptäcktsresa för mig. Jag lär mig hela tiden nya saker och får nya insikter. Men jag ville berätta för dig och för mig själv var resan startade. I en djup misstro mot andliga auktoriteter.
Jag ville skriva den lilla klagovisan för att den är viktig. För att det hela inte är så farligt som det verkar. Det kan bli lite stökigt när det är omedvetet. När mekanismerna och strukturerna verkar i det fördolda. Men så fort man lyser på dem ser man att det är ganska logiskt. Att något i oss vill leka sådana lekar. Lekar som handlar om dominans och underkastelse. Några leker dem i sovrummet. Andra leker dem i andliga grupper. Och ytterligare några leker dem i den andliga gruppens gemensamma sovrum.

Och det är detta som är så svårt att se. Att det bara är en lek med roller. Och att rollerna är olika uttryck för samma lekfullhet. Att följare behöver ledare, och att ledare behöver följare. Konstigare är det inte. Men roligt är det när det genomskådas.

tisdag, februari 02, 2016

Gösta Gigolo och Äktheten

Jag minns perioder i mitt liv då jag inte ville vara glad. Då jag hellre ville vara djup och äkta. Då jag tänkte att glada människor måste vara grunda. Rädda för djup och äkthet. Att glädje måste vara ett symtom på dumhet och ytlighet.
Faktum är att jag var äkta i mitt svårmod. Det var något jag värnade om och skyddade. Jag avskydde glättig popmusik. Redan som barn hatade jag ABBA. Det gjorde mig speciell, vilket jag gillade, men det handlade först och främst om ett äkta hat som brann med klar låga. Det fanns mycket kärlek i det hatet men det visste jag inte då. Istället lyssnade jag på svår och smärtsamt vacker atonal tolvtonsmusik som Anton Weberns "Till minnet av en ängel". Till och med Beethoven var för hurtfrisk. Mozart skall vi inte tala om. Jag tyckte att människor som trallade och skrattade var imbecilla. Jodå, det finns svårmod i släkten. Jag har det i blodet.

På den tiden, då jag tyckte att Mozarts musik var för ytlig, trodde jag att alla människor innerst inne var som jag. Att deras innersta längtan inte handlade om lycka utan om äkthet.
Jamen självklart, lycka kan vara djup och äkta, men den kopplingen gjorde jag inte då vilket jag är tacksam för. Tack livet för att jag fick vara helhjärtad i mitt svårmod! För att jag fick njuta fullt ut av den tunga, våta filt som svepte in mitt liv i sitt fuktiga mörker! Jag kom hit för att få uppleva det. Också. Tillsammans med självömkan, skam, dödslängtan och annat mums. Jag kom inte hit för att transformera något av det. Ingenting behöver transformeras. Allt är redan välsignat av Äktheten.
Jag kom inte hit för att tröttna på svårmod. Jag kom hit för att älska det. Äktheten i det.

Det är äktheten som är grejen. Också i lyckan. Också i den poppigt glättiga ytligheten. Också den är indränkt i Äkthet. Och den kom jag hit för att älska.

Det tog ett tag att upptäcka detta. Det gjorde ont att skiljas från känslan av att vara speciell och ensam i en värld befolkad av klämkäcka fejkmänniskor. Men Äktheten lyser i allt. Inte ens jag kunde blunda för det. Också i det påklistrade leendet. Den grimas som är till för att dölja det i oss som är skört och naket. Det påklistrade är lika intimt förbundet med det sköra och nakna, som snäckans skal är förbundet med dess delikata innandöme.

Jag är lycklig idag. Jag har hittat ett nytt namn för Gud. Ett nytt namn för Kärleken. Ett nytt sätt att lovsjunga essensen i allt. Idag är det Äktheten som förenar oss med varandra och världen. Idag är det äktheten som sjunger genom mig att jag älskar Abba. Jag älskar, älskar, ÄLSKAR ABBA och allt som de för mig symboliserar. Å Gud, när jag ändå är igång. Ingmar Nordströms Saxparty favoriter. Kärlek, kärlek, kärlek. Jag älskar varje ton. Varje ord. Varje strof. Ett guldkorn bland många:
" ... Gösta Gigolo, Gösta Gigolo
stadshotellets John Travolta,
Knäna blir gelé, när Gösta gör entré
hjärtan börjar extravolta, ..."
Jag älskar varje ton och varje ord i vart och ett av de 18 Saxparty-albumen! Och jag älskar människor som ler påklistrade leenden för jag vet att deras inre är lika delikat och skört som snäckans. Jag behöver inte hålla dem i min famn och vagga dem. Jag kan bara le tillbaka. Lite lagom tillgjort. Jag kom hit för det också. Å vad jag älskar att le tillgjort.

Vad ska jag ta mig till med all denna kärlek!? Att också få älska det man hatar blir för mycket för ett stackars mänskligt hjärta. Det brister och brister och in genom sprickorna flödar ljuset från Äktheten. Tack.
UA-3343870-1