tisdag, februari 23, 2016

Dagen då du minns

Jag vet hur du känner när du ser hur konvojen med svartblanka fordon glider in framför Rosenbad och Statsministern kliver ut eskorterad av sina livvakter. Jag vet vilka tankar som rör sig i ditt huvud när du ser honom försvinna in genom portarna. Hur du tänker dig att han om en liten stund slår sig ned vid sitt stora skrivbord för att skriva under ett beslut som kommer påverka dig och hela landets befolkning. Jag vet att du inte känner någon avund. "Stackars sate" tänker du för dig själv. Det kan inte vara lätt att ha den rollen.
Du tänker sannerligen inte på dig själv som underlägsen den stackars saten. Snarare kan du tycka lite synd om Statsministern. Precis som du tycker lite synd om alla människor som traktar efter olika maktpositioner. Du ser dem som slavar under makten som saknar den frihet och självständighet som du besitter. Din egen maktkåthet har du lyckats tränga undan. Det gjorde jag också länge för den stank och passade inte in i det andliga finrum jag inrett åt mig själv. Den sortens finrum där vi nickar och hummar gillande då vi hör strofer som den här:

"... Sannerligen, huvudet är magens herre. Men inte desto mindre är magen huvudets herre.
Ingenting kan tjäna om det inte tjänas av tjänandet. Inte heller kan något tjänas om det inte tjänar tjänandet.
Jag säger er, tjänaren är herrens herre. Herren är tjänarens tjänare. Låt inte tjänaren böja sitt huvud. Låt inte herren höja sitt högt. Utplåna den dödlige herrens stolthet. Utrota den skamsne tjänarens skam. ..."

Ja sannerligen, säger du, Statsministern är min tjänare. Hans svarta bil glänser och hans stora tjänsterum har öppen spis och mjuka mattor men, precis som Mikael Naimy säger i ovanstående text, så skall jag inte låta Statsministern höja sitt huvud högt. Jag skall istället utplåna hans stolthet för han är ingenting mer än min tjänare.
Du fortsätter med att slå fast att du aldrig någonsin kommer böja ditt huvud för du är i sanning Statsministerns herre.
Slutligen skall du utrota din skam fast det där sistnämnda vill du inte riktigt ställa upp på, för precis som du vägrat böja ditt huvud inför dödliga herrar, så har du vägrat erkänna tjänarens skam. Och det förstår jag. Du har begravt skammen så djupt i ditt inre att du nästan har tappat kontakten med den. Men den simmar omkring där nere i mörkret som ett slemmigt, stinkande odjur. Och när den då och då gör sig påmind blir du rastlös och stirrig. Desperat i dina försök att vädra bort stanken. Jag förstå dig. Jag vet att tjänarens skam stinker. Att känna sig som ett maktlöst litet kryp får en att vilja spy. Först blir en kallsvettig. Sedan stel av skräck. Troligen blir en skräckslagen över kraften i det egna raseriet. Sedan blir en spyfärdig och slutligen vill en bara trycka på off och försvinna.

Nej, mycket bättre då att flyga högt på den egna idévärldens himmel och suga på strofen som så tydligt visar att du är Statsministerns herre och att han är din tjänare. När du andas idévärldens klara luft känner du inga känslor av underlägsenhet eller maktlöshet. Jag vet för jag är också däruppe och flyger ibland. Däruppifrån ter sig alla makthierarkier så fullkomligt illusoriska. Jag vet det. Men här nere i köttet spelas maktspelet. Det kan varken du eller jag blunda för. Här pinkar vi så högt vi bara kan på varje lyktstolpe längs vår väg. Medvetet eller omedvetet.

Det började redan på skolgården. Redan där utkristalliserade det sig vilka som skulle bli morgondagens makthavare. Men både du och jag vägrade ingå i ledarens hov. Vi vägrade tjäna. Vi vägrade svansa och utföra små tjänster och skratta med resten av hovet när ledaren drog sina fåniga skämt. Vi vägrade låta oss imponeras när han skröt om sina patetiska bedrifter eller vänskap med de coola typerna i de övre klasserna. Vi var alldeles för stolta du och jag och alldeles för avundjuka för att kunna trivas i rollen som tjänare. Vi var i sanning maktkåta och desperata i vår längtan efter att bli frälsta från våra egna känslor av underlägsenhet och skam.

Och så där fortsatte det genom livet. Jag levde nog länge i den naiva tron att det skulle finnas mötesplatser i vuxenvärlden där andra lagar gällde. Där vi kunde se varandra så som vi i sanning är bakom våra roller. Där vi inte behövde gå omkring med glasögon som gör att vi ser alla vi möter som antingen under eller över oss i hackordningen. Men jag fann inga sådana platser. Istället fann jag att paradiset i själva verket är överallt men mer om det senare.

Jag vet att du tycker att hela spelet är illusoriskt. Att det i verkligheten inte finns någon hackordning. Att du blir lika irriterad på människor som underkastar sig korkade ledare som du blir på ledarna. För det kan jag också bli. "Men för i helvete, kan jag utbrista för mig själv, ser dom inte att kejsaren är naken?
Numera vill du varken leda eller följa. De gånger du haft ledarroller har du känt dig obekväm. Då har du, som alla ledare, blivit ifrågasatt och kritiserad och det har fått dig att må dåligt. De gånger du måste följa blir du galen på ledarens inkompetens och säker på att du själv skulle göra ett bättre jobb. Till slut blir du så trött på hela cirkusen att du bara vill dra dig undan världen. Göra som H.D. Thoreau och flytta till en liten stuga i skogen och ägna dig åt kontemplation, naturmystik och skrivande. Jag känner igen allt det där.

Problemet med stugan i skogen är ensamheten. Du säger att du älskar ensamheten, vilket du säkert gör, men inte i längden. För i längden går det inte att trycka ned känslorna av underlägsenhet och skam. Skogen är fri från andra människor men inte ditt huvud. Du inser efter ett tag att du har fått sällskap av varenda jobbig människa du någonsin haft oturen att stöta på. Att du bär med dig hela hackordningen i huvudet. Den där du fortfarande befinner dig långt ner i botten. Det är en bitch. Jag vet.

Så vart ska du ta vägen? Var finns frälsningen? Var finns paradiset?
Jag har ingen aning om hur jag ska säga det här för jag vet hur mycket du avskyr floskler. Jag vet att du är hell bent på att gå din egen väg och hitta dina egna svar. Och det kommer du göra. För en dag kommer du träffa den vita clownen. Som kommer blinka till dig. Pillemariskt. Och då kommer du minnas.
ALLT

Du kommer minnas hur du som barn lekte med kärlekens modellera. Hur kärlekens varma, följsamma och smidiga substans blev till aldrig förut skådade former i dina skickliga händer. Du kommer minnas att DET VAR DU som skapade maktlöshet och underlägsenhet. Att det var du som skapade makthierarkierna. Att det var du som skapade den förnekade skammens slemmiga stinkande monster. Att du var extra nöjd med det. Att du klappade förtjust i händerna när du var klar.
Men sedan lyckades du med något ännu mer otroligt. Ur kärlekens modellera lyckades du forma en tanke som var så frustande galen att dess like aldrig förut skådats på jorden. Tanken var:
Jag har GLÖMT var jag GÖMT kärleken!
Shit shit shit! Helvete helvete helvete! Jag har tappat bort den! Kärleken! Jag kan inte hitta den! Du var förtvivlad och spänningen var på topp. Det här var det stora dramat som du drömt om att skapa. Det största av alla dramer. Jakten på kärleken. Eoner av tid förlöpte då du var djupt involverad i sökandet efter den största av alla skatter.

Men en vacker dag kommer ditt sökande att vara över. En vacker dag kommer du träffa den vita clownen och precis när era blickar möts kommer clownen blinka till och då kommer du minnas.
ALLT

Min älskade,
den vackra dagen är idag
och det är jag
som är den vita clownen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1