onsdag, februari 03, 2016

Andliga ledare

När jag var tio år gammal slutade min pappa vara präst. Han förklarade för mig att han och mamma nu skulle starta upp en skandinavisk filial till det tyska naturläkemedelsföretaget Wala Heilmittel, som är mest känt för den kosmetikserie som säljs under namnet Dr Hauschka.
Ena dagen var han alltså präst och andra dagen var han inte längre präst. Jag tyckte inte att det var ett dugg konstigt. Faktum är att jag blev lättad. Där vi bodde i Gråbo utanför Göteborg var papporna snickare, elektriker, grävmaskinsförare eller revisorer. Några få var lärare. Så att ha en pappa som var präst var ... jag vet inte ... lite pinsamt. Att dessutom, som min pappa, vara präst i en konstig kyrka som ingen hört talas om, gjorde det hela snudd på suspekt. Så jag blev lättad när han slutade. Nu kunde jag, när andra frågade vad min pappa jobbade med, svara att han var VD. Det kändes mycket bättre.

Det är klart att man inte slutar vara präst på samma sätt som man slutar vara tidningsbud. "Äh, jag tröttnade och började som truckförare istället." Det skall mycket till för att man skall sluta som präst. Min pappa slutade därför att han vägrade tacka ja till en tjänst i Berlin. Det är den korta och ganska ointressanta versionen av hans historia. Jag var tio år gammal. Min mamma hade redan startat upp filialen till Wala Heilmittel. Vad skulle hon göra i Berlin? Hon ville inte flytta. Jag ville inte flytta. Min pappa ville inte flytta. Så han sade nej. Problemet var dock att det inte var första gången han sade nej. Det var inte första gången han gick efter sitt eget huvud. Hans vägran att flytta till Berlin blev droppen.

Det går att mjölka den här lilla historien på många olika teman, men jag tänker koncentrera mig på ett. Det som skulle komma att bli min pappas livstema. Hur skall man förhålla sig till ledare i allmänhet och andliga ledare synnerhet?
Hela mitt liv har jag hört min pappa säga saker som "Jag har alltid gått min egen väg". "Jag har aldrig gått i någons ledband". Han låter stolt på rösten när han säger det. Stolt och arg. Taggig på något vis. Och besvärlig. Men äkta. Självklart har det präglat mig men jag gör också mina egna erfarenheter och drar mina egna slutsatser. För inte heller jag vill gå i någon annans ledband. Min pappas sanning behöver inte bli min sanning.

Alla måste vi på något sätt förhålla oss till andliga ledare. Ingen kommer undan. Jag vågar påstå att majoriteten av detta lands infödingar ignorerar andliga ledare. Klarar sig utmärkt bra utan dem. När livet blir för tungt och svårt kan man alltid gå till en doktor som skriver ut ett piller eller två. Så att man får sova om natten och slipper grubbla så mycket. Och pillren hjälper ju och farmaceuten på apoteket är riktigt trevlig och tar sig tid att prata. Fast kön växer. Det märkts att han bryr sig. Javisst bryr jag mig, men det är liksom inget speciellt med det. Det är bara mänskligt. Och det är just så många ser på livet. Att det handlar om att vara mänsklig. Att vi får hjälpa varandra att komma igenom det. Att vi får ta oss tid för varandra. Att vi får bry oss. Krångligare än så behöver det inte bli. Jag tror att det är så de allra flesta resonerar.

Men många söker sig ändå till det andliga. Var nu det andliga står att finna på en verklighetskarta som domineras av naturvetenskaplig reduktionism. En karta vars företrädare är vår tids prästerskap. Men vi låter oss inte skrämmas. Vi ger inte upp vår längtan efter Gud. Vi människor är trots allt oerhört intelligenta. Vår förmåga att upptäcka mönster är gränslös. Under upplysningstiden lyckades vi genomskåda och riva ned kyrkans maktstrukturer, vilket banade väg för det nya prästerskapet. Ett prästerskap som nu skrudade sig i labrockar. Som citerade vetenskapliga artiklar. Som likt alla prästerskap före dem är djupt övertygat om att deras arbete är en välsignelse för hela mänskligheten. En övertygelse de delar med majoriteten. Jag själv inkluderad. Vilket bevisas av att jag får lite dåligt samvete när jag skriver såhär. Borde jag inte skriva om alla fina framsteg vi har naturvetenskapen att tacka för. Tänk om någon misstänker mig för att vara en foliehatt. En person som, likt miljöpartisten Pernilla Hagberg som hängdes ut i Aftonbladet, tror på "chemtrails" - att flygplanens kondensstrimmor är ett bevis för att CIA försöker kontrollera vädret genom att släppa ut gifter i luften. En person som får intelligenta människor att ta sig för pannan och himla med ögonen. Faktum är att det saknas vetenskapliga belägg för att det finns något sådant som chemtrails (kondensstrimmor). Och den som försöker hävda något trots avsaknaden av vetenskapliga belägg, befinner sig lite i samma predikament, som den som på medeltiden försökte hävda något som stred mot Gud ord. Med den stora skillnaden att man slipper bli torterad eller stenad till döds. Man kommer undan med att bli uthängd som foliehatt i kvällspressen.

På något sätt är det ändå lättare att förhålla sig till värdsliga auktoriteter. Visst kan vi bli förgrymmade på korrupta politiker, inkompetenta chefer och empatilösa handläggare på försäkringskassan. Det är jobbigt men det går. För att det måste gå. För att vi sällan kan ignorera dessa auktoriteter. För att vi är beroende av dem för att kunna sätta mat på bordet.
Men våra andliga ledare är vi inte beroende av. Dom kan vi faktiskt ignorera. Så om vi då, som min pappa en gång gjorde, väljer att gegga ner oss med korrupta andliga ledare, ja då får vi liksom skylla oss själva. Det är så många ser på saken. Om vi inte skolkade från alla historielektioner i skolan kan vi ju omöjligt ha missat hur många grisiga präster det funnits genom historien som förstört livet för otaliga människor. Men det hjärtskärande i det hela är att alla som hamnat i klistret trott att just deras gemenskap och deras ledare skulle vara det lysande undantaget från regeln.

Vad är det då som gör andliga ledare så svåra att förhålla sig till? Först och främst handlar det väl om att vi aldrig är så sårbara och utsatta som när vi blottar vår längtan efter Gud. För det andra, vilket såklart är en följd av det första, är andligheten den arena där möjligheten att utöva oinskränkt makt är störst. Möjligen med undantag för familjen. Om våra världsliga ledare är godhjärtade och intelligenta, om de kan omge sig med kloka rådgivare som hjälper dem att fatta beslut som gynnar hela samhället, företaget eller institutionen, då vill vi följa dem. Men vad som får oss att följa en andlig ledare är inte rationellt på det sättet. Varför är det så? Jo, för det första behöver vi i en strikt mening inte några andliga ledare. Otaliga människor har levt hela sina liv - bra liv - utan att sätta sin fot i en kyrka. Kanske har de någon gång närvarat vid ett dop, ett bröllop eller en begravning. Men aldrig annars. Vi behöver inte kyrkan på det sättet. Än mindre behöver vi sekter eller nyandliga grupperingar.

Vi blir sårbara när vi blir medvetna om vår längtan efter Gud. När vi längtar efter att gå upp i något heligt, något större och djupare än den värld vi kan omfatta med vårt rationella tänkande. När vi kommer fram till att, som Jesus säger i Lukas 22:42:

"Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din."

Det är tungt att vilja ha en massa saker som vi inte kan få, och få en massa saker vi inte vill ha. Där har vi vårt mänskliga predikament i ett nötskal. Vi kan lätt dra slutsatsen att det är vår egen vilja som är skurken bakom allt. Och då vill vi inget hellre än att bli av med den. Dessutom vet vi ju så sällan vad vi vill ha. Om vi stannar upp och rannsakar våra hjärtan, vilket vi sällan gör, så upptäcker vi vår förvirring och vår djupa existentiella nöd.

Och det är där - precis i det utsatta läget - som vår längtan efter Gud kan bli så stark att vi kastar ut allt sunt förnuft för at få uppleva en stunds lättnad. För att få uppleva en stunds befrielse från oss själva och våra motstridiga viljesimpulser. För att få känna oss som små barn igen. Barn som tvingas lyda sin förälder. Barn som tvingas underkasta sig. Bokstavligt talat lägga pannan mot marken.

Ge upp....

... inför något större. Om det är inför en förälder i himlen eller en föräldragestalt på jorden är svårt att säga. Det är svårt att hålla isär de två begreppen. Jesus och Fadern är Ett och Påven är Jesu ställföreträdare på jorden. Det är svårt att se någon skarp gräns där. Gud kallas också för fader och en präst kallas Pater som betyder fader. Även om teologer och skriftlärda i alla religioner försöker klargöra var gränsen går mellan Gud och människan, så sprider sig hela tiden föreställningar om att Gud bor i varje människas hjärta. Att varje människa i sin essens är Gud eller ett uttryck av Gud.

Kanske är det följande bibelord som är det uttalade eller outtalade kontraktet i alla former av andlighet ...
....Ske inte min vilja, utan Din...
Det är magstarkt att våga sig på ett sådant antagande. Det vet jag. Jag darrar på manchetten men låter det stå kvar. Och vems vilja det är som skall ske, ja det är nu en gång för alla lite oklart. Först tycks det så klart och tydligt. Att det är Guds vilja och ingenting annat. Det är bara det att Guds vilja måste uttrycka sig på något sätt och hur skall den uttrycka sig om inte genom skapelsen. Oavsett om vi är monister eller kreationister så måste det väl vara genom skapelsen som Gud uttrycker sin vilja. Så resonerar vi och om vi är en del av skapelsen så måste Guds vilja uttrycka sig också genom oss.

Och det är här någonstans som teologin och de abstrakta funderingarna kan landa i något som blir väldigt konkret och handfast i var och ens liv. "Jag vill inte flytta till Berlin" sade min pappa till Påven eller Erzoberlenkern som han kallades i hans kyrka. Då tänkte Påven såhär. Den här mannens personliga vilja måste kuvas. Han måste lära sig lyda. Måste underkasta sig. För Guds skull. Det är hans lilla futtiga personliga vilja som vill bo kvar i Sverige med sin fru och sin son. För att det är tryggt och bekvämt.

I nyandligheten talar man om den personliga viljan som egot. Det var min pappas ego som ville bo kvar i Sverige. Också inom nyandligheten finns det många grupperingar där man behandlar människors egon som skit. Det finns ett modernt uttryck för det. Ego-bashing. Och man gör det för var och ens bästa. Ditt ego måste krossas innan Gud i dig kan lysa igenom. Din personliga vilja måste kuvas innan du kan bli ett redskap för Guds vilja.

Har man en gång fått syn på hur detta tema uttrycks på olika sätt inom alla sorters andlighet så kan man aldrig mer blunda för det. Den personliga viljan eller egot förminskas, förlöjligas och demoniseras till förmån för Guds vilja, den Universella Intelligensen eller vad man väljer att kalla det.

Såhär lång har texten urartat till att bli en litania med en massa usch och oj och fy så hemskt jobbigt det kan bli när människan börjar längta efter Gud.
Frågan man kan ställa sig är varför vi inte kan vända oss direkt till Gud. Varför behöver vi en mellanhand i form av en Påve eller präst eller ledare?

Jag tror det handlar om känslan av sammanhang. Att vi är sociala varelser. Att vi vill kunna dela vår andlighet med andra. Att vi alla längtar efter ett språk som gör att andra förstår vad vi menar när vi pratar om livet, universum och allting. För det är något djupt mänskligt att vilja prata om de stora frågorna. Och de stora svaren. Det är inte så för alla, men för det flesta av oss. Jag tror att också dom som väljer att inte tillhöra en andlig gruppering behöver andliga grupperingar som de kan definiera sig gentemot. Spegla sig i. På det sättet har internet öppnat portarna för en flodvåg av andligt sökande och andlig strävan. Numera kan vi ta del av andliga läror och lärare utan att behöva lämna vår trygga vrå. Utan att behöva stå ut med andras påträngande parfym och närgångna rotande i våra personliga liv.

Men många av oss vill också träffas i det fysiska och för att möjliggöra denna gemenskap behöver vi inte bara ett gemensamt språk utan också en gemensam karta. Stor eller liten. Översiktlig eller detaljerad. Det spelar inte så stor roll. Men en karta måste vi dela. Sökandet efter Gud är en resa. En resa i vårt inre Universum. Och precis som ett skepp behöver en kapten, behöver en grupp människor på jakt efter Gud i sina hjärtan en ledare. I alla fall någon som säger att "den här kartan har vi att navigera efter. De här människorna har gjort resan före oss. Det är deras erfarenheter vi tar del av och försöker lära av. Och framför allt, det är det här språket vi talar här". En ledare som kan säga till en medlem i gruppen att "om du vill tala ett annat språk, eller navigera efter en annan karta, så får du gärna göra det, men inte här. Var snäll och respektera det. Om vi inte kan enas om ett språk och en karta så blir det för rörigt. För många missförstånd. För mycket jobb med att hela tiden översätta vad andra säger till det jag själv upplever.". Sådana ledare behöver vi människor när vi tillsammans söker efter Gud. När vi delar våra erfarenheter av Gud.

Jag tror att det språk och den karta vi behöver kan vara mycket enkelt. Öppet och transparent. Inbjudande och lättfattligt. Jag tror att ledarens roll måste vara exakt definierad och avgränsad. Och jag tror att den automatiskt blir det när deltagarna i gruppen ser den tematik med makt, underkastelse och kränkningar som så lätt spelar ut sig när mekanismerna är omedvetna. Jag ser att det redan finns sådana ledare och det fyller mig med optimism. Det befriar mig från den pessimism som av naturliga skäl kommit att prägla min pappas syn på andliga grupper och ledare.

Det här är en pågående upptäcktsresa för mig. Jag lär mig hela tiden nya saker och får nya insikter. Men jag ville berätta för dig och för mig själv var resan startade. I en djup misstro mot andliga auktoriteter.
Jag ville skriva den lilla klagovisan för att den är viktig. För att det hela inte är så farligt som det verkar. Det kan bli lite stökigt när det är omedvetet. När mekanismerna och strukturerna verkar i det fördolda. Men så fort man lyser på dem ser man att det är ganska logiskt. Att något i oss vill leka sådana lekar. Lekar som handlar om dominans och underkastelse. Några leker dem i sovrummet. Andra leker dem i andliga grupper. Och ytterligare några leker dem i den andliga gruppens gemensamma sovrum.

Och det är detta som är så svårt att se. Att det bara är en lek med roller. Och att rollerna är olika uttryck för samma lekfullhet. Att följare behöver ledare, och att ledare behöver följare. Konstigare är det inte. Men roligt är det när det genomskådas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1