söndag, februari 28, 2016

Det triviala är det sakrala

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av UFOn men redan som barn kände jag mig ofta som ett - på tillfälligt besök i den här världen. Men så känner jag inte idag. Tack och lov!
Dock kan UFO-känslan fortfarande komma över mig ibland. Jag har mina triggers. Det handlar om vissa typer av människor och miljöer. IKEA på en lönelördag är en av dem. Det var längesedan nu men bara minnet kan få mig att logga ut. Det är inte som att jag loggar ut aktivt, utan mer som att jag loggas ut automatiskt för att sedan bli ombedd att ange mitt användarnamn och lösenord. Men när jag sedan knappar in mina uppgifter dyker det i mitt inre upp en irriterande dialogruta som säger - Access Denied. 
När jag är utloggad fattar jag inte ett smack. Vad håller alla på med? Alltså, det är klart att jag förstår på ett intellektuellt plan. Jag är ju själv där på IKEA. Men jag kan inte förbinda mig med det eller med dom andra. Kan inte känna att det här är min tribe, och det är då den märkliga tanken kommer som säger att min tribe finns någon annan stans. Långt, långt bort från staden. Kanske i en liten bergsby i Anderna. Eller så är jag egentligen en Blåval som tillsammans med de mina lever och leker i indiska oceanens hisnande djup tills jag en vacker dag slits ut ur min hundrafemtio ton tunga kropp för att klämmas in i en pytteliten tvåbent varelse som med snigelfart rör sig längs en smal gång genom en gigantisk blå byggnad med enorma gula bokstäver på utsidan som på insidan är fylld till brädden med andra tvåbenta varelser och hundratusentals obegripliga saker av varierande färg, form och storlek. 
Det blir till en stor gåta. 
Det blir så obegriplig att tanken på att jag är en blåval eller en invånare i en bergsby i Anderna också ter sig osannolik. Jag kan omöjligt höra hemma på en planet där något så konstigt kan äga rum. Jag måste komma från en annan planet. Jag måste vara ett UFO på tillfälligt besök. 

Jag antar att det är detta som kallas alienation. Eller dissociation. Eller derealisation. Kanske handlar det inte ens om mig som individ. Kanske fångar jag upp en energi som genomsyrar hela vår västerändska konsumtionskultur. Ett främlingsskap som ligger där som en bordunton i hela den gigantiska blå byggnaden med stora gula bokstäver på utsidan. Kanske kan alla därinne höra den främmande tonen. Till och med mamman, som är så beundransvärt effektiv med sin lilla lista där hon skrivit ned numret på gången och hyllan där det platta, i brun wellpapp inslagna paketet som verkligen skulle passa i barnens sovrum, ligger och väntar på att konsumeras, gör allt för att engagera sig och förbinda sig med sitt syfte och sin omgivning, kan höra den. Den främmande borduntonen.

Tonen är inte direkt skrämmande. Visst kan den röra vid något kusligt ensamt och kallt. Något sterilt och livlöst. Men den vittnar om något mer. Något oerhört tilldragande. En sorts dödligt skönhet. En frihet. En stor och expansiv känsla av frid. Som att jag är oberörd av allt. Skyddad och trygg i en puppa av tjockt pansarglas
Trots att tonen är så komplex och lockande är det få som stannar upp och verkligen lyssnar. Känslan av att vara ett UFO på tillfälligt besök är faktiskt ganska oroande. Speciellt när man på riktigt har glömt var den egna triben håller hus. Är jag en blåval eller en invånare i en bergsby i Anderna? Eller är jag från en annan planet? Det är inte frågor man tar lätt på. Inget man bör fundera på när man är på IKEA en lönelördag. Många har sagt till mig att dylika grubblerier är dåliga för den psykiska hälsan. Nej, mycket bättre då att låta sig sugas upp i den febrila aktivitet som pågår i tankelivet tack vare de tre koppar kaffe man redan hunnit bälga i sig. Är måhända det där sängbordet billigare på Mio Möbler. Tråkigt att det bara finns i två färger här. Hinner vi svänga in till Mio och kolla eller vänta lite, vi kan ju titta på deras hemsida. Där står säkert lagersaldo också. På vår telefon surfar vi iväg till Mio Möbler men på vägen svänger vi in på facebook för att se om någon har gillat vårt senaste inlägg. När vi slutligen kommer fram till Mio möblers hemsida blir vi tillfrågade om vi vill ladda ned deras app. Vill vi det? Medan vi funderar på den frågan poppar det upp ett meddelande på messenger. Ska vi svara på det nu eller är det kanske dags för ännu en kaffe och kanske en semla. Ännu mer att tänka på och ta ställning till. Ännu mindre tid för att lyssna på den främmande tonen och undra var vår riktiga tribe håller hus. Det är ju ändå väldigt stimulernade att vara en tvåbent varelse här och nu. Irriterande och frustrerande ja, men definitivt stimulerande. Så mycket att hålla reda på. Så mycket att distrahera sig med.

Jag tänker att det kanske är själva språket som skapar denna alienation. Att den får näring av berättelser som den jag just skapade. Vem påstår att min smartphone är en distraktion? Tänk om den är min syfte. Tänk om det är själva syftet med mitt liv att skriva ned numret på gången och hyllan där det platta paketet ligger. Det kan ju faktiskt hända att jag i samma ögonblick som jag skrivit ned numren dör en plötsligt död. Att ett stort blodkärl i hjärnan brister och får mig att segna ihop på golvet för att aldrig mer titta ut genom just det här paret ögon.

För fjorton år sedan läste jag en bok om Zen. Jag minns inte titeln men den var skriven av Shunryu Suzuki. Rätt som det var kom jag till en mening där det stod att allting, verkigen allting, kan få oss att bli upplysta. Upplysningen kan komma när du tittar på ditt pekfinger och böjer det. Vad det innebar att bli upplyst hade jag ingen aning om. Eller vänta lite. Det var väl just det jag hade. En aning. Och denna aning fick följande bild att för alltid etsa sig fast i mitt minne. Jag tittar på mitt pekfinger och böjer det. Det är så enkelt. Så avskalat. Så jävla vackert. Kan du se det framför dig? Hur du böjer ditt pekfinger?

Jag vill stanna upp här. Bli stilla. Because this is profound. Really really REALLY profound. Ett pekfinger som böjer sig. Hur skall jag kunna säga något om det som steg upp i mitt inre när jag läste den meningen? Jag vet inte.
Jag kan bara försöka beskriva hur den meningen för alltid ändrade det sätt på vilket jag upplever världen omkring mig. Om jag inte så ofta drabbats av dessa overklighetskänslor, om jag inte så ofta hade känt mig alienerad, så hade jag förmodligen aldrig stannat upp när jag läste den meningen. På så sätt visade sig det dissociativa draget i min personlighet vara en välsignelse.
Att titta på sitt pekfinger när man böjer det är liksom det sista stället man letar efter upplysning. Eller frälsning eller lycka eller mening eller extas eller vad vi nu vill kalla det. Inte där. Inte i ett pekfinger. Inte i böjandet av sitt pekfinger.
Men då allt annat, också det stora och maffiga, så ofta tedde sig litet, meningslöst och främmande kunde jag lika gärna leta där. I det minsta. I det enklaste.
Och när jag visste att det stora kan finnas överallt, också i böjandet av ett pekfinger, ja då kan det vara djupt, djupt meningsfullt att skriva ned i vilken gång och på vilken hylla ett brunt platt paket finns. Då kan den akten vara själva syftet med mitt liv. Då kan själva syftet med mitt liv också vara att kolla hur många likes jag fått på mitt senaste inlägg på facebook. Att fundera över om jag skall äta en semla nu eller senare kan också vara syftet med mitt liv. Men syftet kan självklart också vara storslaget. Det kan vara det ideella projektet. Eller att säga till en gammal kär släkting att man älskar henne. Eller att se en solnedgång i söderhavet. Eller att fylla år eller bli befodrad på jobbet. Det handlar aldrig om att välja det ena framför det andra. Det är snare så att om livet öppnar upp sig i det lilla så kommer också det stora att öppna upp sig. Så ser jag på det.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1