onsdag, februari 17, 2016

Ein Volk, Ein Reich, Ein Führer

Har du längtat efter att gå upp i något större? Eller när du denna längtan just nu?
Vad menar jag med att gå upp i något större?

Preludium:
Visst är det fantastiskt att vara en individ med fri vilja och oändliga valmöjligheter. Men vi betalar ett högt pris för vår frihet. Vi betalar med beslutsångest, frustration och känslor av skuld och futtighet. Det där sista - futtigheten - tänker man sällan på. Men det är kanske en av de svåraste sakerna med att vara en individ med fri vilja. När man saknar valfrihet ter det sig så stort och lockande att få välja, men så fort man får möjligheten försvinner det stora. Då börjar man ifrågasätta vad som egentligen är grejen med valfrihet. Blir jag verkligen lyckligare av att kunna välja mellan 27 olika sorters frukostflingor, tusentals gratis streamade filmer, femtioelva olika semesterresmål eller 35 olika nyanser på klädseln till den nya bilen.
Självklart handlar valfriheten också om de större valen som gäller karriär, partner, bostad, livsstil och välgörande ändamål. Visst är det fantastiskt att kunna välja men hur vet vi om vi valt rätt. Tänk om ett annat yrke kan göra oss lyckligare. Eller en annan partner. Eller ett annat ideellt engagemang. Hur skall vi kunna veta? Jo, genom att byta. Och byter gör vi. Flyttar gör vi. Reser gör vi. Och rotlösa blir vi. Och vilsna, frustrerade och olyckliga.
För det blev ju inte någon större skillnad när vi bytte. Inte i längden.
Det jag hittills nämnt är inte det jobbigaste med valfriheten. Det värsta kan komma när vi förunnas en vilopaus från livets små och stora val. Kanske under en semester eller under omständigheter då det praktiska är omhändertaget och vi får tid för oss själva utan möjlighet att distrahera oss. Till exempel under en pilgrimsvandring eller en promenad med hunden en stjärnklar natt. Då kan de riktigt stora frågorna komma smygande. Vad gör jag här? Vem är jag egentligen? Finns Gud?
Då visar det sig att samma valfrihet som vi känner framför hyllan med frukostflingor, finns där när det gäller religion eller livsfilosofi. I alla fall i de flesta demokratiska länder. Men använder vi oss av den? Vill vi ens börja fundera på vad som är sant för oss?
Jag menar inte vad som är bekvämt. Eller vad som råkar finnas till hands. Eller vad som verkar vettigt eller fint. Utan sant och rätt hela vägen in i hjärteroten. Orkar vi ens? Är det inte mycket lättare att gå till gymet och träna tills huvudet är tomt på tankar och munnen full av blodsmak?
Det ironiska är att vi kämpat för den här stora och avgörande friheten. Religionsfriheten. Men när vi väl får den blir den bara för tung.
Och det är här någonstans ...
... som vi är redo ...
... att gå upp i något större.

Fuga:
De kommer en punkt för oss alla då vi är beredda att ge oss till något som är större och starkare. Något som kan förföra och trollbinda oss. Så att vi slipper pilla med livets alla små futtiga val. Och det är då, när vi känner det mäktiga suget från det där som är starkare än vi, som vi på allvar inser hur futtigt allt det andra egentligen var. Vad spelar det för roll om lilla jag kan få tillfredställa mina små behov. Vem bryr sig? Jag är til syvende och sist bara en litet däggdjur som irrar omkring på jorden under några ynka små år. Men jag kan, om jag får chansen, viga mitt liv till något större. Något som kommer leva vidare efter mig. Något som har en mening som vida överstiger mitt eget lilla liv. Något som har mening för andra, inte bara nu levande bröder och systrar utan många kommande generationer.

Det som under trettiotalet befriade miljontals tyskar från det egna lilla livets futtiga beslutsångest var idén om Ein Volk, Ein Reich, Ein Führer. Mitt lilla liv kan aldrig bli storslaget och ärorikt på samma sätt som Das Volk. Vad är en liten individ jämfört med ett helt folk? Är vi inte alla som små celler i samhällskroppen? Är inte vår vilja ämnad att vara en del i en större vilja? Jag föreställer mig att det var så många nazister kände det. Det där med behovet av syndabockar är intressant och säkert en del i nazismen men det räcker inte för att sätta hjärtan i brand. Själv är jag en del i en större kropp som utgörs av min släkt. Min farfars far lever i mig genom sina gener och han blev nazist. Han blev det med en brinnande övertygelse efter att ha varit på ett av Vidkun Quislings möten. Likaså en av hans söner, min pappas farbror och min namne Björn, som steg i graderna och blev chef för Frontkjempekontoret som rekryterade soldater till östfronten. Min farfar bröt med sin far och arbetade för motståndsrörelsen. Visst känns det på något plan skönt att kunna berätta det men det intressanta är ändå att nazismen kunde ta sig ändå in i min släkt. Ända in i det som är mitt blod.

Och nu känns det så där storslaget igen när jag talar om blodet. Om hur vi alla hör ihop. Hur vi är en kropp. Hur min vilja och mina önskningar omöjligt kan vara lika viktiga som Folkets vilja och Führerns vilja. Och vilken befrielse det måste ha varit att kunna ge sig till detta stora, vackra och ärorika folk, detta mäktiga rike och sist men inte minst, till Führern.
Jag vill säga det igen. Judehatet och syndabocksmentaliteten hamnar hästan alltid i förgrunden när man pratar om nazismen men jag tror inte det var det centrala. Det centrala var att idén om Ein Volk, Ein Reich, Ein Führer, befriade individen från ansvaret och frustrationen som kommer med att vara just en individ med fri vilja, oändliga valmöjligheter och oändlig beslutsångest. Det var också det som var Nazismens övergripande slogan som trummades in i folket dag in och dag ut, ända till the bitter end.

Ja så kan det gå när det går åt helvete. Men det är också ett helvete att ständigt fråga sig - Har jag verkligen rätt jobb? Lever jag med rätt partner? Har jag rätt åsikter? Har jag gett mina pengar och min tid till rätt välgörande ändamål? Är jag en god människa? Vad är egentligen en god människa? Vad är moral? Är den absolut eller relativ? Om den är relativ och kulturellt betingad, betyder det då att jag ändå kan få göra det förbjudna? Vem säger egentligen vad som är tillåtet? Var finns egentligen den yttersta auktoriteten?

Och där, med den sista frågan, kommer den stora, stora ångesten som gör vår nacke mjuk. Som gör våra knän mjuka. Som gör oss redo att följa. Som gör oss redo att gå upp i något större.

Nu är det inte bara ideologier som Nazismen som kan utgöra detta "något större". Med detta sagt löper jag stor risk att förarga alla och envar eftersom ingen vill bli jämförd och förknippad med nazismen. Jag tar risken men börjar för säkerhets skull i en ände som känns ganska okontroversiell. Alkoholen. Den är för många människor detta "något större". Den lockar såklart för att det kan vara skönt att bli berusad men däri ligger inte magin. Man blir inte alkoholist för att man tycker om att bli berusad. Med den logiken skulle alla som gillar sex vara sexmissbrukare. Eller så skulle alla som gillar att spela om pengar vara spelmissbrukare. Det knepiga är såklart att det inte finns någon skarp gräns mellan missbruk och icke-missbruk. För de allra flesta är det ändå tydligt var de hör hemma. Man går till exempel inte på AA-möten om man inte är missbrukare för då känner man sig helt enkelt inte hemma. Men jag kan ändå tycka att gråzonen är spännande. Dock tänker jag inte ge mig in i några försök till definitioner här. Däremot vill jag plocka upp ett element i missbruksmentaliteten som jag själv kan relatera till. Och detta element handlar om behovet att gå upp i något större. Det är inte för inte som heroinmissbrukare beskriver sitt rus som att bli kysst av Gud. Det handlar om att något kommer in i mitt liv som är större och starkare än mig. Något som kan ta över rodret och bestämma. Göra mina val åt mig. Så att jag slipper frustrationen.
Detta något kan alltså vara en Führer men lika gärna en drog. Det kan i princip vara vilken besatthet som helst. Det kan vara vilket som helst av min intressen. Stort eller litet. Långvarigt eller kortvarigt.

Allt det här handlar egentligen om den speciella känslan som infinner sig när intresset TAR ÖVER mig. När jag blir besatt. Det som händer då är att min egen vilja försvinner. Mitt eget ansvar. Då säger jag att JAG MÅSTE skriva klart den här texten. Jag vet att jag borde äta frukost nu. Men om jag ändå skall hoppa över frukosten finns det en lång lista på saker som egentligen är viktigare. Men just nu existerar bara den här texten. Jag har inget annat val än att skriva klart den. Det är en väldigt klar och tydlig känsla. Det råder ingen tvekan här. Och DET älskar jag. Jag kan klart och tydligt känna att jag just nu saknar fri vilja. Jag saknar möjligheten att välja. Men det märkliga är att jag älskar den känslan. Jag vill att skrivandet skall ta över mig. Att alla andra behov för en liten stund får träda i bakgrunden. Man kan kalla det för att ha flow eller vara inspirerad. Men i grunden är det att vara besatt. Av något större och starkare. En process. Ett behov.

Jag skrev tidigare att det är futtigt att leva för att tillfreställa sina egna små behov. Men jag inser nu att det kan vara en befrielse att bli slav också under sina egna fysiska behov. Som behovet att alkohol, sex eller träning. Huvudsaken är att det är starkare än min vilja. När man kokar ned det handlar det om friheten från beslutsångest och ansvar. Längtan efter att NÅGOT i ens liv ska bli så starkt att det kan ta över och styra mig. Det får gärna vara en Guru eller en Führer eller ett arbete. Men det kan lika gärna vara sex, droger eller spel.

Postludium:
Nu har jag behov av att sätta punkt känner jag. Så vad har jag kommit fram till? Jo, att vi alla när en djup längtan efter att bli befriade från möjligheten att välja och ta ansvar. Att vi alla längtar efter att bli besatta.
Men samtidigt längtar vi efter frihet. Efter självbestämmande och möjligheten att ta ansvar. Vi är paradoxala till vår natur. Så är det bara. Och kanske handlar livet om att upptäcka alla våra inneboende paradoxer och lära oss leva med dem utan att tro att vi måste välja. Också det ett paradoxalt påstående. Men vi kan lära oss se att det är det paradoxala som är gnistan i allt. Verkligheten är genomsyrad av plus och minus. Ljust och mörkt. Högt och lågt. Rätt och fel. Gott och ont. Utan alla dessa motsatspar skulle verkligheten så som vi känner den kollapsa. Självklart är vi likadana som allting annat i verkligheten. Vi längtar efter frihet samtidigt som vi längtar efter befrias från den.
Är vi inte underbara vi människor så säg! Befria mig OCKSÅ från friheten. Vilken vacker bön!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1