tisdag, februari 02, 2016

Gösta Gigolo och Äktheten

Jag minns perioder i mitt liv då jag inte ville vara glad. Då jag hellre ville vara djup och äkta. Då jag tänkte att glada människor måste vara grunda. Rädda för djup och äkthet. Att glädje måste vara ett symtom på dumhet och ytlighet.
Faktum är att jag var äkta i mitt svårmod. Det var något jag värnade om och skyddade. Jag avskydde glättig popmusik. Redan som barn hatade jag ABBA. Det gjorde mig speciell, vilket jag gillade, men det handlade först och främst om ett äkta hat som brann med klar låga. Det fanns mycket kärlek i det hatet men det visste jag inte då. Istället lyssnade jag på svår och smärtsamt vacker atonal tolvtonsmusik som Anton Weberns "Till minnet av en ängel". Till och med Beethoven var för hurtfrisk. Mozart skall vi inte tala om. Jag tyckte att människor som trallade och skrattade var imbecilla. Jodå, det finns svårmod i släkten. Jag har det i blodet.

På den tiden, då jag tyckte att Mozarts musik var för ytlig, trodde jag att alla människor innerst inne var som jag. Att deras innersta längtan inte handlade om lycka utan om äkthet.
Jamen självklart, lycka kan vara djup och äkta, men den kopplingen gjorde jag inte då vilket jag är tacksam för. Tack livet för att jag fick vara helhjärtad i mitt svårmod! För att jag fick njuta fullt ut av den tunga, våta filt som svepte in mitt liv i sitt fuktiga mörker! Jag kom hit för att få uppleva det. Också. Tillsammans med självömkan, skam, dödslängtan och annat mums. Jag kom inte hit för att transformera något av det. Ingenting behöver transformeras. Allt är redan välsignat av Äktheten.
Jag kom inte hit för att tröttna på svårmod. Jag kom hit för att älska det. Äktheten i det.

Det är äktheten som är grejen. Också i lyckan. Också i den poppigt glättiga ytligheten. Också den är indränkt i Äkthet. Och den kom jag hit för att älska.

Det tog ett tag att upptäcka detta. Det gjorde ont att skiljas från känslan av att vara speciell och ensam i en värld befolkad av klämkäcka fejkmänniskor. Men Äktheten lyser i allt. Inte ens jag kunde blunda för det. Också i det påklistrade leendet. Den grimas som är till för att dölja det i oss som är skört och naket. Det påklistrade är lika intimt förbundet med det sköra och nakna, som snäckans skal är förbundet med dess delikata innandöme.

Jag är lycklig idag. Jag har hittat ett nytt namn för Gud. Ett nytt namn för Kärleken. Ett nytt sätt att lovsjunga essensen i allt. Idag är det Äktheten som förenar oss med varandra och världen. Idag är det äktheten som sjunger genom mig att jag älskar Abba. Jag älskar, älskar, ÄLSKAR ABBA och allt som de för mig symboliserar. Å Gud, när jag ändå är igång. Ingmar Nordströms Saxparty favoriter. Kärlek, kärlek, kärlek. Jag älskar varje ton. Varje ord. Varje strof. Ett guldkorn bland många:
" ... Gösta Gigolo, Gösta Gigolo
stadshotellets John Travolta,
Knäna blir gelé, när Gösta gör entré
hjärtan börjar extravolta, ..."
Jag älskar varje ton och varje ord i vart och ett av de 18 Saxparty-albumen! Och jag älskar människor som ler påklistrade leenden för jag vet att deras inre är lika delikat och skört som snäckans. Jag behöver inte hålla dem i min famn och vagga dem. Jag kan bara le tillbaka. Lite lagom tillgjort. Jag kom hit för det också. Å vad jag älskar att le tillgjort.

Vad ska jag ta mig till med all denna kärlek!? Att också få älska det man hatar blir för mycket för ett stackars mänskligt hjärta. Det brister och brister och in genom sprickorna flödar ljuset från Äktheten. Tack.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1