söndag, februari 14, 2016

It is a tale told by an idiot ...

Dalai Lama och KG Hammar sitter på scenen och samtalar i ett fullsatt Scandinavium i Göteborg. Året är 2005 och jag och Clare är där tillsammans med sextusen andra som också vill höra His Holiness säga sådant som His Holiness förväntas säga. Och faktum är att han levererar samtidigt som KG Hammar imponerar. Det jag framför allt kommer ihåg från den här dagen är en bild som Dalai Lama målade upp:
Tänk dig att du vandrar i en öken. Solens brännande strålar är skoningslösa och du håller på att förgås av törst. Rätt som det är får du syn på en annan människa. "En människa" tänker du då samtidigt som allt i dig jublar av glädje. En annan männika! Jag är inte ensam och kanske vet den andra var det finns vatten och skugga.
I en sådan situation ser du först och främst en människa. Hennes religion, yrke eller sociala status är, om inte ointressant, så sekundärt. Inte heller hennes kön, ålder eller utseende spelar någon roll. Det är hennes rena människovarande som överglänser allting annat. 

När Dalai Lama berättar en sådan historia känns det genuint därför att vi alla hört anekdoter om hur han till exempel kan fastna i en konversation med en av hotellets städare då han är på väg till ett viktigt möte med någon dignitär. Det sägs att han på den punkten verkligen lever som han lär. Städaren intresserar honom lika mycket som landets president.

Och just här, i min reaktion på detta, uppstår något mycket spännande i mig. Det hänger ihop med det sätt på vilket jag uttryckte mig i början av denna text. Att His Holiness säger sådant som His Holiness förväntas säga. Det är något i den formuleringen som på ett subtilt sätt ifrågasätter det genuina i Dalai Lamas budskap. Och om budskapet trots allt skulle visa sig vara genuint så finns där ett litet frågetecken kring huruvida det verkligen är relevant för dig och mig att ta in essensen av den vackra bilden. För vad skall vi göra med den?
Jämföra oss med Dalai Lama och komma fram till att vi fortfarande låter oss förtrollas av en persons sociala status?
Konstatera att vi fortfarande dras till vackra, mäktiga, intelligenta, roliga och karismatiska människor?
Inse att vi fortfarande, omedvetet eller medvetet, väljer bort människor som saknar de yttre attribut vi förknippar med skönhet, makt, intelligens, humor och karisma? 

Jag vet att många helt enkelt låter sig inspireras. Det gjorde vi också den gången. Det är svårt att inte ta den alltid så glade och öppenhjärtige munken från Tibet till sitt hjärta. Inspirationen gjorde mig lätt och luftig och jag kunde länge sväva fram över de mänskliga relationernas träskmarker utan att riskera att gå ned mig. Men förr eller senare landar vi alla. Just nu går jag på marken och tycker mig se saker med ganska nyktra ögon. Jag noterar till exempel hur jag agerar då jag kommer till ett nytt apotek. (Jag arbetar som ambulerande farmaceut). 

Självklart skall jag hälsa och ta i hand då jag träffar chefen. Inget konstigt med det. Samma sak med mina farmaceutkollegor. Killen från arbetsförmedlingen som står i kassan och arbetstränar skall jag också hälsa på. Han kommer från ett fjärran land och jag måste fråga om för att uppfatta namnet. När jag väl fått det främmande namnet rätt tvivlar jag på att jag kommer minnas det mer än fem minuter. Men så tänker jag att jag antagligen inte behöver lägga det på minnet, vilket låter mig snudda vid ett stråk av dåligt samvete. När jag sedan passerar fikarummet ser jag den svarta tjejen från det inhyrda städbolaget. Hon förväntar sig inte att jag skall hälsa på henne. Möter min blick som hastigast och nickar för att visa att hon sett mig. Återgår sedan till sin städvagn. Om jag vaknat på rätt sida den dagen kan det dyka upp en tanke som säger att jag självklart skall hälsa på henne också. En tanke som säger att hon är lika viktig för helheten. En tanke som får mig att sträcka fram handen mot henne och säga: "Hej, jag heter Björn. Jag skall jobba här idag." Den svarta städtjejen som inte begriper ett ord svenska blir förlägen, men får efter några sekunder fram sin hand och mumlar något som jag antar är hennes namn. Men jag hör inte vad hon säger. Då tänker jag att jag ändå var en god människa som försökte. Skall jag kolla om hon pratar engelska? Skall jag säga "and your name was?". Skall jag sedan lägga det på minnet? Lägga henne på minnet?

Och här, i mötet mellan vardagsrealism och andlig idealism, uppstår återigen frågan om vad Dalai Lamas historia om den törstande i öknen, faktiskt kan ge mig, mer än mindervärdeskomplex och dåligt samvete. Efter en stunds självrannsakan kommer jag fram till att den faktiskt kan ge mig modet att ställa några tuffa frågor. Till mig själv och andra. Och ur svaren på dessa frågor kan något av verkligt värde vaskas fram. Det är min förhoppning. 

Det är något med impulsen att stanna upp och prata med den svarta städtjejen som intresserar mig och jag vill undersöka vad det handlar om. Men först vill jag vara ärlig med vad jag faktiskt ser. När jag bär mina betingade glasögon ser det ut som att hon står under mig i näringskedjan. Det handlar om att i ett första steg plocka bort filtret som gör allt lite luddigt och otydligt. Och att sedan, när jag ser klart, gå vidare och undersöka mina drivkrafter. Våga konstatera att det i den trevliga och vänliga känslococktail som får mig att stanna upp och prata finns ett stänk av fåfänga. Våga inse att det inte bara är jag som kan känna lukten av den sortens andlig fåfänga. Hon känner den också. Och om den får mig att känna mig lite rusigt rosa och His-Holiness-lik så får den henne att må illa. Det kan jag utgå ifrån mot bakgrund av mina egna möten med klapp-på-huvudet-snälla överordnade som tagit sig tid att höra hur jag upplever verkligheten utifrån mitt lilla perspektiv. Jag minns hur jag som barn mötte vuxna som log och gjorde sig till (utan att det fanns något att le åt) och ställde idiotiska frågor utan att verka det minsta intresserade av mina svar. Eller som tyckte att mina svar var bedårande. Eller som, värst av allt, skrattade åt mina svar. För att vi levde i så olika världar. De i de vuxnas och jag i barnets värld som från deras perspektiv tedde sig exotisk.

Jag vet att hon mår illa därför att jag själv som vuxen mött representanter från företagsledningar som verkligen uppskattar att få komma ut i verksamheten och prata med medarbetarna. Som uppskattar att få kliva ned på golvet (tro det eller ej) och se saker från medarbetarnas begränsade grodperspektiv. Som blir lite rusiga av upplevelsen då de påminns om den långa resa uppåt i hierarkin som nu ligger bakom dem. Representanter som finner medarbetarnas perspektiv exotiskt på samma sätt som de europeiska kolonisatörerna fann infödingarnas perspektiv exotiskt. Som känner sig klapp-på-huvudet-vänliga då de trots allt lyckas hitta samtalsämnen och gemensamma beröringspunkter med sina undersåtar. Som lämnar golvet med tummen upp och ett uppmuntrande kämpa-på-tillrop. "Ni gör ett viktigt jobb för företaget, det skall ni veta". Representanter som på allvar tror att den informationen får undersåtarna att sträcka på sig och känna stolthet. Eller som bara låtsas tro det medan de innerst inne vet att allt de lyckas med är att få undersåtarna att känna sig tillplattade.

"Du gör ett viktigt jobb med din mopp", hör jag mig själv tänka när jag stannar för att prata med den svarta städtjejen. Som om hon inte visste det. Som om hon inte förstod att det gör stor skillnad när golvet blir rent och fint. Också jag vill göra tummen upp och slänga ur mig ett kämpa-på-tillrop. Men jag gör det inte. För det skaver i mig.

Det som skaver i mig är inte hierarkierna. Jag förnekar inte att världen ändrar utseende varje gång vi tar ett kliv uppåt i näringskedjan. På varje steg finns det ett par nya glasögon som vi förväntas ta på oss. Jag tänker faktiskt inte säga att vi inte bör ta på oss dessa betingade glasögon. Varför inte?

Vad jag funnit, och vad jag tror att Dalai Lamas historia handlar om, är att det bakom varje par betingade glasögon finns ett naket människobarn. En själ som varken kan klättra upp eller ned på några sociala stegar. En själ som inte behöver något språk för att uttrycka sig. En själ vars strålglans förblir opåverkad av alla yttre attribut. En själ som uttrycker sig genom sitt rena varande. Jag vet att vi kan mötas så. Jag och städtjejen. Jaja, jag tänker bre på ordentligt nu. Det finns ingen som helst anledning att spara på krutet för det här är vad jag lever för. Klarheten i detta. Jag och städtjejen möts redan på den platsen. Vårt möte är redan fullkomligt. Jaja, jag brer på nu. Jag behöver inte nå fram till henne med några ord eller gester. Jag behöver inte ta hennes hand. Jag behöver inte ge henne tummen upp och säga att hon gör ett viktigt jobb. Vår kontakt är redan fullbordat ....
... och det ...
... är så stort ...
... att man smäller av när man inser det.

Platsen där vi redan är i kontakt är en helig plats i vårt hjärta. I vår mage. Där finns inga krav och absolut inget behov av att agera som Dalai Lama. Jag tror mig ana varför han blir försenad till ett möte med landets president för att han tycker det är så roligt att prata med hotellets städare. Det handlar inte om att han har några ideer om att städare och presidenter är lika mycket värda eller lika intressanta. Absolut inte. Jag tror det beror på att Dalai Lama är en extremt nyfiken och uttåtriktad person. Förmodligen är han också väldigt lättroad. Och kanske lite slarvig och disträ. Kanske tycker han också att presidenter är överspända och tråkiga att prata med för att dom är så stressade av allt ansvar och alla problem. Inte vet jag. Men jag anar att han vilar i tillit till den plats där varje möte är fullbordat. Att han ÄR den platsen. Och då behöver han inte prestera något. Bara låta nyfikenheten och uppmärksamheten leda honom.

Det är svårt att lita till det enklaste, som är att varje möte redan är fullbordat. Lita till att vi redan är i kontakt och se vad som kommer ur den vissheten. Det blir stilla i mig då. Jag kan också bli full i skratt. För herregud vilken teater samhället är. Vilken kreativ författare som skapat hela den här cirkusen med reinkarnerade Lamor från Tibet som sprider glädje dagarna i ända, presidenter som beordrar sina soldater att mörda i Guds namn, städtjejer som med nedslagen blick moppar sina golv medan farmaceuter grubblar över det riktiga i att sträcka fram handen och presentera sig, företagsledare som patroniserar sina anställda genom att lydigt praktisera vad de lärt sig på dyra ledarskapskurser, miljoners, miljarders vänliga människor som varje dag manifesterar kärleken på jorden med sitt självklara och okomplicerade sätt att visa omtanke, och sist men inte minst, alla de miljoners, miljarders människor som till och från anar att det är något lurt med det hela. Som håller på att vakna upp till insikten att det här är en magnifik megateater. Att alla vi möter är skådespelare och att skådespelarna inte är de rollkaraktärer de för tillfället spelar.

Och här någonstans, buren av den kollektiva vaken-energin, kan farmaceuten som kommer till ett nytt apotek få en glimt av sanningen och säga "hej, vad kul ... dig känner jag ju ... så du fick rollen som svart underbetald städtjej! Tänka sig. Själv fick jag den här knäppa rollen som andlighetsbloggande farmaceut som börjat inse att han inte har en susning om någonting. Lustigt att just du och jag skall träffas här. Jag har glömt vad det står i manuset att vi skall säga. Skulle vi hälsa på varandra? Nehej, så du minns inte heller. Nej, det spelar ju ingen roll. Vet du vad. Det är en kvart tills jag börjar jobba. Vad säger du, ska vi sätta oss ner i fikarummet och låtsas att vi inte känner varandra. Jag kan fråga dig hur länge du har varit i Sverige till exempel och du kan fråga mig om jag har några barn. Vad säger du om det?

"... Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury
Signifying nothing. ..."

Macbeth (Act 5, Scene 5)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1