måndag, februari 29, 2016

Jag vill leva jag vill dö på Jorden

Var vill jag leva? Var vill jag dö? Norden eller Jorden? Imorse såg jag inslaget på Youtube där Gina och Sarah sjöng den omgjorda nationalsången. Det var ett tilltag som fick åsikter och känslor av virvla runt därute i stugorna. Jag tror att jag kan förstå det. På mitt sätt. Från min horisont.
Nu har jag bott i Märsta i Stockholms län i snart fem år. Det första året undrade jag ofta när vi skulle åka hem. Hem till Göteborg. Det var en lustig känsla. Men inte bara lustig. Den var djup och vacker också. Jag längtade verkligen hem till Göteborg. Kände mig rotlös på något vis. När jag var nitton flyttade jag första gången till Stockholm. Då bodde jag här i tre år. Men då bodde mina föräldrar kvar i Göteborg vilket gjorde att jag varje sommar och jul kunde åka hem.
Hem.
Det är ett stort ord.
Ett djupt ord.
Ett vackert ord.

Sedan bodde jag ett år i Tyskland följt av ett år i Göteborg och fyra i Uppsala. Sedan var det dags för Göteborg igen. Femton år närmare bestämt. Femton år i den kommun där jag växt upp och gått i skolan. Lerum. Leendets Lerum där jag kände var och varannan person. Jag sög i mig skvallret och spred kanske ett och annat rykte. Det är viktigt att vi har en historia att berätta om allt och alla. Sann eller inte. Att det finns en historia är det viktigaste. "Dom som bor i det där huset är allt lite eljest. På vilket sätt? Jo, du förstår ... "
Ja, jag vet. Man skall inte ägna sig åt skvaller. Men det handlar om trygghet. Om att varje hus behöver ha en historia. Varje plats. Och det är nog just detta som gör hemma till hemma. Att varje plats är invävd i mina minnen. Här i Märsta svävar platserna fritt i tomma intet. Frikopplade från minnen. Frikopplade från rykten och historier. Frikopplade från mig. Och vem blir jag då? Blir jag luddig kanterna eller rent av genomskinlig?

Det är klart att fem år har skapat en och annan historia som går att koppla till vissa platser. Men jag har inte rotat mig. Långt därifrån. Kanske har jag acklimatiserat mig. En viktig del i allt det här med hemkänsla handlar om språk. I mitt fall handlar det om dialekt. De första åren här i Märsta blev jag så osannolikt glad när jag stötte på en annan Göteborgare på Apoteket. Det var komiskt. "Jag hör att du är från västkusten ..." brukade jag säga medan mitt ansikte höll på att spricka upp i ett jätteleende. Och den andre såg ut att bli lika glad. "Jovesst, man har ju änna bott höruppe nu i tjugofem år men ..." Men vadå? Det visste vi båda. Det spelar ingen roll hur många år vi har bott här. Vi kommer alltid vara Göteborgare i själ och hjärta. Vi kommer alltid känna den där värmen stiga upp inombords när vi får höra vår hemdialekt.

Jag tycker det är lite pinsamt att skriva om det här. Men det är pinsamt att skriva om sex också. Och kanske är det här med nationell och regional identitet lika njutningsfullt och livsbejakande som sex. Jag säger inte att jag blir kåt när jag hör någon prata med Göteborgsdialekt. Det säger jag inte. Bara att det blir varmt och härligt i kroppen.
Men det finns fler nyanser av pinsamhet i detta. En av dem är att vi förväntas vara, om inte världsmedborgare, så åtminstonde europeer. Vi förväntas resa och se världen och helst plugga och jobba utomlands några år. Sedan kan vi flytta hem. Då kan vi sitta där i vår trädgård på sommaren och berätta historier om våra äventyr i fjärran länder. Då har vi blivit världsvana.

Och det är just det här som är grejen. Vi måste för fan rycka upp oss med rötterna. Lämna puppan och flyga lite. Vilket vi också gör. Mer och mer. Vi häckar inte längre hemma i våra små byar hela livet. Allt fler lever med samma känsla som jag. Att dom inte vet ett smack om grannarna där dom bor. Det bli vuxen är att bli lite rotlös. Lite otrygg. Lite vilsen. Det hör liksom till. Att bli vuxen är också att förlora sin barnatro. Kanske hittar man tillbaka till en tro men då kommer den vara mer komplex. Samma sak är det nog med känslan av identitet. Vi kan vinna tillbaka vår känsla av trygghet men den kommer bli mer komplex. Den kommer inte hänga på den trygghet som kommer av att ha bott på samma plats hela livet och veta allt om alla. Den kommer vara mer vuxen. Mer komplex.

Kanske är det därför jag tycker det är lite pinsamt att berätta om min rotlöshet och hemlängtan. Herregud, jag har flyttat tvärs över SAMMA land. Jag bor fortfarande i Sverige och gnäller över att jag känner mig rotlös. Att jag känner mig som en främling. Det är ju helt fantastiskt skrattretande. Men jag hånar inte mig själv. Det vill jag inte göra. Jag skrattar med mig själv. Jag skrattar med alla dom som vill värna om det svenska. Jag vill inte håna dom. Jag vägrar. Jag bara skrattar.

Och när dessa svenskar blir upprörda över att man ändrat i Nationalsången så lyssnar jag. Då lyssnar jag på samma sätt som jag lyssnar till min egen lycka över att träffa en annan Göteborgare på Apoteket. Det är lika barnsligt. Och lika förbannat viktigt och härligt som sex och mammas köttbullar och allt annat som går att klamra sig fast vid. För vi människor är inte så himla stora och kaxiga som vi tror. Vi kan ju för fan känna oss som främlingar i vårt eget land. Herregud, jag är ett lysande exempel på det. Det fanns en tid då Sverige inte fanns. På den tiden hade jag varit Västgöte eller vad det nu kan ha hetat. Då hade jag de facto flyttat utomlands när jag flyttade till Märsta. Det fanns en tid då vi ville sjunga - jag vill leva jag vill dö i min lilla jävla håla som jag levt i hela mitt liv och där jag känner varenda jävel och där ingenting rubbar mina cirklar ... Det var den sången vi ville sjunga en gång i tiden. När detta att bli svensk tedde sig som en stor och skrämmande omställning. Vad hade vi gemensamt med dom där konstiga människorna i grannsocknen? Inte ett jäkla dugg.

Jag tror att vi är på väg att bli jordmedborgare. Det ser så ut. Men hörni, det är ju ingen brådska. Låt oss älska våra dialekter och våra hemkommuner och vårt land och vår flagga så länge det känns bra att göra det. Låt SDarna prata om svenskheten. Låt dem älska Sverige så länge det varar. Det kommer inte finnas för evigt. Låt SDarna oroa sig för vad som händer med vårt land. Alltså, det kan vi väl bjuda på? Vi som är så himla vuxna och mogna och världsvana?
Jag känner mig inte så kaxig. Jag erkänner det. Och jag ser det som att vi gör den här resan mot Jordmedborgarskap tillsammans. Som kollektiv. Vissa tycker det är spännande. Vissa kastar sig modigt ut i nya äventyr. Eller dumdristigt. Så är det alltid när man är på resa. Andra är mer eftertänksamma. Behöver mer tid. Men det är viktigt att komma ihåg att vi inte är ensamma. Att vi reser tillsammans och att vi kan hjälpa varandra på traven. Hålla varandra i handen.

Nationerna är på väg att lösas upp. Jag tror att dom kommer finnas kvar på samma sätt som Västergötland finns kvar. Men precis som vi inte längre sjunger att vi vill leva och dö i vår lilla by så kommer vi i framtiden inte heller sjunga att vi vill leva och dö i Sverige. Eller ens Norden. Vi vill resa. Herregud. Det är ju vad alla gör hela tiden. Vi vill vidga våra vyer. Allt färre människor på jorden lever och dör i samma land hela sitt liv. Det gäller också oss Svenskar.

När jag först hörde om Ginas och Sarahs "nationalsångskupp" kände jag mig bara trött. Suckade tungt och tänkte att det kommer öka polariseringen och göra alla nationalister ännu mer nationalistiska. Men nu inser jag att det är det som måste ske. Det måste få bli en kamp. Det måste inte gå fredligt till. Det är stora omställningar på gång. Kontinentalplattorna i människors nationella identiteter håller på att flyttas. Det är frestande att håna de räddhågsna. Låt oss motstå den frestelsen. Inte för att vi skall vara goda och kärleksfulla. Det är irrelevant. Låt oss vara förstående för att det känns bättre i magen och mjukare kring hjärtat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1