måndag, februari 08, 2016

När jag är som mest förvirrad

Min dotter Amanda har kommit till en punkt i sitt nu artonåriga liv då hon varken vet vem hon är eller vad hon vill. Vi pratar ibland om det och jag minns hur jag själv i den åldern kämpade för att skapa mig en identitet. Hur jag försökte övertyga mig själv och andra om att jag visste vad jag ville. Det föreföll ganska enkelt i mitt fall då jag befann mig på en så enkelspårig bana. Allt handlade om fiolen. Allt jag var och allt jag ville kretsade på något vis kring detta vackra instrument som tagit mig med storm. Eller om den kvinna jag var kär i. Men varken kärleken till fiolen eller kvinnorna var så djup att den kunde få mig att glömma sanningen - som var att jag var clueless.

Jag minns en kväll då jag och M satt och åt middag på Star Hotell i Sollentuna. M såg sprickan i min självbild, sprickan i min värld, och gav mig mod att titta närmare på den. Jag minns hur jag fick svindel. Dels för att jag var förälskad i M, dels för att vi satt högt upp på en terass i hotellets stora atrium, men framför allt för att jag genom sprickan kunde se oändliga möjligheter. Plötsligt tycktes den framtid jag drömde om så trång och liten. Även om jag skulle lyckas bli en världsberömd solist som fick turnera över hela jordklotet skulle det vara så litet och trångt. Det var just ordet "trångt" som fångade min känsla. Men nu kunde jag plötsligt andas fritt. Jag insåg att jag inte behövde underkasta mig den stenhårda övningsdisciplinen. Att jag inte behövde kämpa mot rampfeber och strida med andra om stipendier, priser i tävlingar och platser i orkestrar. Jag kunde göra vad jag ville. M såg i min blick att hon träffat rätt och vi var oändligt lyckliga där vi satt på terassen i Star Hotell och åt. Jag minns känslan som om det var igår. Jag var nitton år.

Men det dröjde inte länge förrän det som öppnats den kvällen åter var stängt. Sprickan syntes inte längre och ingen talade om för mig att livet på jorden är ett fritt fall genom evigheten. Ingen sade att visdom handlar om att bli allt mindre säker på allt fler saker. Faktum är att visdom på den tiden var ett ganska perifert begrepp i mitt medvetande. Men det fanns där. Som ett frö. Som en hemlig längtan. Som en främmande parfym jag ibland kunde ana.
Men det som var bekant, det jag varje dag såg i min omgivning var människor som kämpade vidare med sina identitetsprojekt. Sina ettårs-, femårs- och tioårsplaner. Så jag kämpade på som alla andra. Den svindel jag en gång kände med M på terassen i Star Hotell försvann. Till allas förvåning lämnade jag efter några år min utstakade bana. Många sade att jag skulle komma att ångra mig. Att kasta bort en begåvning är i bästa fall dumt och i värsta fall djupt omoraliskt, snudd på straffbart. Man bör tänka på alla dom som inte välsignats med någon uppenbar begåvning. Alla dom som skulle ge vad som helst för att kunna bli riktigt bra på någonting.

Men jag höll på att kvävas och började leta efter en ny bana. Familjeföretaget blomstrade och jag hittade snart argument för att övertyga mig själv om att det var rätt väg för mig. Family Business blev den nya vägen. Den nya kostymen. Jag blev Clausen Junior. Den som en dag skall ta över rodret. Ockå den identiteten kändes på tok för trång men jag kämpade på i flera år då jag trodde att det var rätt. Men livet ville något annat. En rad olyckliga och oförutsedda omständigheter ledde till att jag en vacker dag fann mig själv arbeta på ett apotek. Det var totalt otippat och oönskat. Men ganska kul och intressant på ett oväntat sätt.
Aldrig i min vildaste fantasi hade jag vid arton års ålder kunnat föreställa mig att jag i framtiden skulle komma att arbeta på apotek. Jag kan inte minnas att jag ens besökt ett apotek då jag var arton. Mina föräldrar var hälsokostmänniskor och alternativmedicinare.

Och nu sitter hon här, min kära dotter, och undrar hur hennes liv skall spela ut sig. Vad som kommer bli hennes väg. "Pappa, jag vet inte längre vem jag är eller vad jag vill".
Jag hör mig själv säga kloka och peppande saker som. "Gör som jag gjorde, gå "all in" på din hetaste dröm. Lyssna på rösten som vet att allt är möjligt. Ignorera janterösten. Men plugga ändå i skolan för man vet aldrig när man kan komma att behöva dom där betygen och allmänbildning kan aldrig skada. Tvärtom. Det låter ganska vuxet och bra och jag ser att hon lyssnar men det är inte sådana saker jag egentligen vill säga. För hon lyssnar inte med hjärtat. Det gör hon bara när jag är ärlig.

Egentligen vill jag säga att den här jag-vet-inte-vem-jag-är-eller-vad-jag-vill-platsen är den bästa plats man kan vara på. Inte bara för att den är fri och öppen utan för att vi alla är tillsammans här. Det är bara här som vi verkligen kan mötas på riktigt. I vår litenhet och i vår förvirring. Det är här frihetens ljus lyser som starkast. Ljuset från evigheten. Det är här som tankemolnen är som minst och tiden som mest imaginär. Här vet vi inte ens om vi är på väg någonstans. Här flyter hemma och borta, nu och då, rakt igenom varandra som de skugglika koncept de i sanning är. När jag känner mig som mest borta är som jag mest hemma. När jag är som mest förvirrad är jag som klarast. När jag vet som minst vet jag som mest.

Det är mystikens till synes kryptiska vägvisare jag vill ge Amanda. Och sanningen är att hon redan smakat på detta. En gång när hon var liten berättade jag för henne "att Livet är en film som spelar upp sig alldeles av sig självt. Allt du gör är att sitta i en biofåtölj och dricka läsk och äta poppcorn". (Jag var väldigt inne på sådana grejer på den tiden och tänkte att det skall böjas i tid det som krokigt skall bli.) "I den här filmen som heter Livet får du syn på en karaktär som heter Amanda och efter ett tag vill du vara henne. Precis som när du tittar på andra filmer och vill vara hjälten. Och den här Livet-filmen är så bra att du tror att det som händer Amanda-karaktären händer på riktigt. Du tror på fullt allvar att när Amanda-karaktären råkar ut för hemska saker så råker du ut för hemska saker. För du tror att du och Amanda-karaktären är en och samma sak. Eller hur?"
Amanda nickade. Hon förstod precis. Hon var nio år den gången.
"I verkligheten händer det aldrig några hemska saker. Allt som händer är att du sitter och kollar film, dricker läsk och äter popcorn. Allt det andra är en film"
Amanda nickade igen. Hon förstod. Vi var båda exalterade.

I skolan försökte hon berätta för sina kompisar om detta fantastiska som hennes pappa hade avslöjat. Att livet är en film och att vi aldrig behöver vara rädda. Behöver jag säga att det inte gick så himla bra... Hon backade snart och allt eftersom åren gick föll det allt mer i glömska. Men för några dagar sedan när vi en kväll satt och pratade om identitet och roller berättade hon att hon kom ihåg film-grejen. Att hon gått i trean och att vi varit på väg till ett ställe där hon fick mata hästar när jag berättat. Och att hon fick gå balansgång på ett broräcke på vägen tillbaka utan att hålla mig i handen. Hon sade att film-grejen alltid funnits med henne någonstans i bakhuvudet.

Och plötsligt hamnade hela snurren med vem man är och vad man skall göra i ett annat ljus. Plötsligt fanns tilliten där. Det kommer spela ut sig. Precis som handlingen i varje bra film spelar ut sig. Och vi kommer gå in och ur identifikationen med olika rollkaraktärer. Karaktärer som vet vilka dom är och vad dom vill. Kanske kommer Amanda klamra sig fast vid en karaktär i femtio år. Det är omöjligt att förutspå. Det kan hända mig också. Det här Livet är nu en gång för alla en snuskigt bra film. Kanske kommer Amanda identifiera sig med en karaktär i filmen som vaknar upp (i filmen). Eller så kommer hon vakna upp på riktigt (ur filmen). Det spelar inte så stor roll. Det är inte vi som väljer hur länge vi vill drömma. Vi finns nämligen inte på det sättet....

...den här "jag-vet-inte-vem-jag-är-eller-vad-jag-vill-platsen" heter som den gör för att det är precis så det är ... här finns inte någon som ÄR någonting. Och hur skall här då kunna finnas någon som VILL någonting?
... jag vet ingenting för det finns ingen här som kan veta någonting ...

... det är ...
... om man vill ...
... själva definitionen av mindfuck ...

Om vi nu inte vill falla fritt (vilket vi ändå gör) så kan vi slå fast följande:

Jag vet inte vem jag är, men jag vet ... att JAG ÄR ...

Och att veta att JAG ÄR är gudomigt. Det är faktiskt mer än gudomligt.

I andra Mosebokens tredje kapitel, där det står om den brinnande busken, säger Gud något mycket anmärkningsvärt:
"Men, svarade Mose, om jag nu går till folket och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: 'Vilken Gud är det du talar om?' Vad ska jag svara då? "Den högste Guden", blev svaret. "Säg bara: JAG ÄR har sänt mig! Ja, tala om för dem att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta är mitt eviga namn och så ska alla generationer kalla mig."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1