lördag, februari 20, 2016

Semla på krita i Rinkeby

I torsdags fick jag ett sms som meddelade att jag behövdes på apoteket i Rinkeby följande dag. Jag blev glad och lite uppspelt och berättade för mina kollegor i Uppsala om mitt stundande äventyr. Det visade sig att en kollega hade jobbat där. Med skräckblandad förtjusning delade vi våra erfarenheter av hur det går till när Rinkebys kravmaskiner kommer in för att hämta ut receptmedicin. Först söker dom med blicken och frågar "Arabic?" Med andra ord, finns det någon vettig människa här som pratar arabiska. När dom slutligen tvingas acceptera att dom måste klara sig med sitt svenska ordförråd kommer nästa fras. "Frikort". Som ett statement. Ett enda magiskt ord som sammanfattar påståendet att jag har rättigheter i det här landet så fyll nu en stor jävla påse med gratis mediciner. När detta inledande statement är gjort måste man klargöra vissa saker, "du menar att du vill ha alla dina 17 mediciner?" "Ja!" "Ok, men flera mediciner är för tidiga att hämta ut inom högkostnadsskyddet. Vill du hämta ut dom ändå och betala?" "Ja! Alla mediciner! Frikort" Det finns en hård och befallande ton i kundens röst som kommer sig av att det är sista dagen på frikortets giltighetstid. Nu gäller det att hamstra så mycket man bara kan och nåde den farmaceut som tänker krångla  "Ja du har frikort, men det är bara två mediciner som du kan få på frikortet idag". "Vill alla mediciner. Frikort!" Med en suck försöker man igen. "Du får ta ut alla mediciner men då måste du betala för några av dem." "Ja!" "Ok, men det kommer kosta en hel del. Vi ska se här. Du kommer få betala 598 kronor om du hämtar ut alla." "Alla mediciner, Frikort". "Ok."
När man sedan, 35 minuter senare har registrerat, hämtat, fixat med priser, beställt sådant som är restnoterat, klistrat på alla etiketter och slagit in beloppet i kassan kommer klassikern. Ett förtörnat uttryck i kundens ansiktet då beloppet att betala syns på displayen följt av "Frikort." Ett ord som nu sammanfattar känslan av att ha blivit lurad och fråntagen sina rättigheter. "Men jag talade om för dig att det skulle kosta ... "
När dom sedan gått därifrån tomhänta men med bröstet fyllt av harm över det svenska välfärdssystemets obegripliga snålhet, sitter man kvar och tvingas pilla loss etiketter från askar och burkar i minst en kvart medan man tänker mörka tankar om förorten och dess invånare.

"Exakt det scenariot inträffar flera gånger varje dag på apoteket i Rinkeby", sade min kollega. "Jag vet" svarade jag med en märkligt exalterad känsla i bröstet som uppstår då man tillåter sig att frossa i fördomar. Våra kollegor som aldrig varit i Rinkeby lyssnade förundrat på vårt prat och tänkte nog i sitt stilla sinne att det lät lite överdrivet och snudd på rasistiskt. När vi ändå var i gasen passade vi också på att förfasa oss över hur stort svinnet är. Mjukgörande krämer som Miniderm kan inte stå framme då Somalier, som lider av torr hud, annars länsar hyllorna då de kommer in i stora klungor med sina barnvagnar och skrikiga ungar som springer runt och river ned saker från hyllorna och gör det omöjligt för oss att upptäcka några försök till snatteri. Likaså magmediciner som Omeprazol måste förvaras bakom disk då Somalier generellt lider av dålig mage och dålig ekonomi.

Det var med dessa glasögon jag i fredags parkerade bilen utanför Rinkeby Centrum. Men när jag kom in på torget och möttes av grupperna av somaliska män som antingen var på väg till eller från Moskén eller Nejos Café kom den - "The Glitch in the Matrix" - den där lilla förskjutningen som gör att verkligheten darrar till och står alldeles stilla som ett rådjur i skogsbrynet. Jag fick en glimt av det faktum att dessa grupper av män inte var på väg någonstans. Jag fick en glimt av evigheten och dess sätt att dagen till ära manifestera sig som Rinkeby Torg med alla dess besökare. Stunden var snart förbi men när jag gick in på apoteket hade jag en annan känsla i magen.

På lunchen bestämde jag mig för att lyxa till det med en Semla. Men var köper man en Semla i Rinkeby Centrum? Jag siktade in mig på kaféet som ligger utanför Lidl. När jag kom fram till disken fick jag syn på mina gräddiga små vänner. "En semla tack" sade jag, och mannen bakom disken ställde snart fram underverket upplagd på en elegant guldmönstrad assiett. Jag sökte med blicken efter kortläsaren men fann den inte. "Tyvärr" sade mannen med en vänlig och lätt beklagande min. Ok, tänkte jag. Lika bra det. Så himla sugen var jag ändå inte. Gå till en bankomat och komma tillbaka ville jag inte. "Hur mycket har du?" frågade han. Lite skrammel i myntfacket visste jag att jag hade, men knappast 25 kronor. Jag öppnade ändå facket för att se efter och hittade fem små ynkliga enkronor. "Du kan ge mig det du har och komma in med resten en annan dag", sade mannen och det vänliga och lätt förbindliga uttrycket i hans ansikte förbryllade mig. Men jag blev såklart glad och tackade ja till erbjudandet, även om det kan komma att dröja månader eller år innan jag kommer till Rinkeby för att jobba nästa gång. Nu lade jag märke till att alla bord var upptagna. Jag stod en liten stund och funderade på var jag skulle slå mig ned. Då kom mannen fram med en stol och såg till att jag fick slå mig ned vid ett litet bord där två somaliska män satt djupt försjunkna i ett samtal. Den ene med ett glas vatten framför sig och den andre med en slät kopp kaffe. Dom nickade vänligt till mig och fortsatte sedan sitt samtal.

När jag kom tillbaka till apoteket berättade jag för min kollega M att jag fått äta semla på krita. "Det är så det går till i Rinkeby" svarade M. Hon berättade att de ofta lägger ut pengar för att fattiga kunder skall kunna få sin medicin. Men det händer bara då kunden är ensam i apoteket. Finns det andra kunder där som hör om den fattiges belägenhet så erbjuder sig alla att hjälpa till. Det är så det går till i Rinkeby." "Är det sant?" var allt jag kunde komma på att säga. "Jaja" svarade M som om det vore en självklarhet. Man hjälps åt. Alla är mer eller mindre fattiga och alla vet hur det känns. Hon berättade vidare att hon ofta får små presenter av kunderna. För några dagar sedan hade en gammal gumma sagt att hon ville sticka ett par strumpor till M. Gumman hade frågat om M:s skostorlek och morgonen efter hade hon hängt på låset för att få överlämna strumporna. "Är det sant?" frågade jag igen. "Jaja" svarade kollegan. "Om mina kunder har varit på resa till hemlandet så har dom alltid med sig någon fin liten souvenir som jag får i present. Ibland kommer dom in bara för att hälsa och se till så att jag mår bra. Handlar gör dom sällan. Bara när dom absolut måste. Men hälsar gör dom ofta och gärna. Och ger bort små presenter." 

Det blev märkligt mjukt kring hjärtat och fuktigt i ögonen när detta började sjunka in. Jag tittade ut på torget och klungorna med somaliska män som pratade och gestikulerade. Här lever dom sina liv tänkte jag. Det här ÄR deras liv. Rinkeby är deras värld. En djup suck drog genom min kropp. Det mjuka kring hjärtat spred sig genom kroppen och med mina fuktiga ögon kunde jag se hur Rinkeby Torg badade i evighetens ljus. Jag insåg att dessa människor inte är på väg någonstans. Dom är inte på väg in i det svenska samhället. Dom är inte på väg ut på arbetsmarknaden. 

Dom är här. 
Nu. 
På torget i Rinkeby Centrum som är deras torg. 
I Rinkeby Moské som är deras Moské. 
På Nejo´s Café som är deras café.
På Kronans Apotek som är deras apotek.
På planeten jorden som är deras planet.

Alla bekymmersrynkor som uppstår när jag engagerar mig i integrationsdebatten slätades ut och var spårlöst försvunna. Den somaliska mamman framför mig log, det glittrade i hennes ögon och skimrade om hennes färgglada slöjor. Tanken "vet hon om att hon är förtryckt?" drog genom periferin av mitt medvetande. Vet hon om att hennes man borde ta ungarna ibland så att hon och hennes väninnor kan gå ner och sätta sig på Nejo´s café? Vet hon om att hon borde vara på väg in i det svenska samhället och det svenska normsystemet? Jag tror inte det. Och Gud välsigne henne för det. För hennes leende värmde mig ända in i hjärteroten. Javisst, hon är säkert ledsen ibland. Hon lider säkert när huden kliar och hon inte har råd att köpa Minidermkräm. Och kanske snattar hon och hennes väninnor en tub då och då. Gud välsigne henne för det känner jag. Jag skulle gärna ge henne en tub för fem kronor precis som jag fick en semla för fem kronor på Caféet utanför Lidl. Men nu strålar hon för att hon fått veta att mediciner till barn under 18 år är gratis sedan årskiftet. Hon är mer än nöjd med det beskedet. Hon är allt annat än en kravmaskin. Hon är vacker som en dag och hennes leende bländar mig trots att hon saknar flera tänder. Vi är inte på väg någonstans. Varken hon eller jag. Det är den här stunden som är vårt liv på jorden. 


2 kommentarer:

UA-3343870-1