tisdag, februari 09, 2016

Solipsismspöket

En dag sade B till mig. "Du vet väl att jag inte finns? Du vet väl att du är alldeles ensam?"
Först skrattade jag till och sade "försöker du skrämma mig med solipsismspöket?". Men den här speciella dagen, som inföll för ganska precis fyra år sedan, var inte som alla andra dagar. Jag kunde känna en svag doft av galenskap i luften. Den existentiella ångesten gick plötsligt från att vara ett svagt surr i bakgrunden, till att träda fram i hela sin härlighet och stirra mig rakt i ansiktet. Det dröjde alltså inte länge förrän jag frös till is när känslan av att vara alldeles ensam i universum började krypa in under min hud. När den gick från att vara en filosofisk möjlighet till att bli en insikt som fyllde mina blodbanor och sipprade in i mina inälvor. I mina mardrömmar hade jag upplevt denna skräckinjagande form av ensamhet. Den sorts ensamhet som går långt bortom känslan av att "det finns ingen därute som bryr sig om mig". I skräckensamheten handlar det inte om ifall någon där ute bryr sig om mig eller inte. Skräck-ensamheten handlar kort och gott om det faktum att det inte finns någon annan där ute.

De människor som föds fram som hallucinationer i en psykotisk hjärna har alltid fascinerat mig. Och att den sjuke sedan kan interagera med sina hallucinationer är ju än mer fascinerande. Om man säger till en hallucinerande person som upplever att rummet är fullt av människor: "du vet väl att det bara är du och jag härinne", så kommer det inte göra någon större skillnad för den sjuke. Hallucinationerna försvinner inte bara för att man vet att de är hallucinationer.
Den psykotiska människan kan i alla fall trösta sig med att det också finns riktiga människor därute. På riktigt riktiga människor. Men den som drabbas av den isande skräck-ensamheten kan inte trösta sig med någonting. Och det var precis det som hände mig när B frågade - Du vet väl att du är alldeles ensam?"
Då slog det mig, inte som en skrämmande möjlighet, utan som ett faktum att jag inte bara är spritt språngande galen, utan att alla människor som jag någonsin älskat och brytt mig om endast varit hallucinationer som jag skapat för att kunna hantera det fasansfulla.

Efter några timmar släppte skräcken och ersattes av en ny insikt. Eftersom det inte finns någon annan därute så betyder det att jag är den enda och högsta auktoriteten i alla frågor. Detta fick en stor tyngd att släppa från mitt bröst. Mitt eviga sökande efter en auktoritet som kunde förklara för mig vad som var meningen med livet, universum och allting tog slut. Det var ju jag som skapat det hela. Det var så det kändes. Egentligen fanns det ingenting. Varken därute eller här inne. Det var jag som i min kompletta galenskap skapat varenda fråga jag någonsin grubblat över. Och det fanns ingen annan än jag som kunde uppfinna svaren.
Men för att ha lite roligt uppfann jag personer som kunde ge mig svaren. En av mina hallucinationer gav jag namnet Eckhart Tolle. Honom lät jag svara på mina kluriga frågor om nuet och varandet. Men jag uppfann inte bara visa mästare. En vacker dag uppfann jag till exempel Hans Rosling och honom lät jag komma med smarta svar på frågan om den globala befolkningsökningen och hur Sverige skall hantera flyktingkrisen. Behöver jag säga att det var jag som skapade flyktingarna och den galopperande befolkningsökningen?
Efter ytterligare några timmar började det solipsistiska ruset klinga av och jag kunde återigen röra vid föreställningen om att det finns andra människor därute som finns oberoende av mig.

Idag ser jag på solipsism som en parfym. Den gör sig som bäst när den är diskret. Som något som kan anas. Solipsismen är för mig något som kan luckra upp verkligheten och göra den lite mer lekfull, sagolik och spjuveraktig. Solipsismen finns där i mitt blod och gör att livet blir lite mer som ett nyp i sidan. Plötsligt kan jag rycka till och ruska på mig. Oj, ja just det, det här är ju inte som vi tror att det är. Bara så.
Inget stort behov av att slå fast hur det egentligen är. Bara det där lilla nypet i sidan som påminner mig om att den rättfärdige inte är rättfärdig. Att den mäktige inte är mäktig. Att den svage inte är svag. Att Donald Trump inte är Donald Trump. Att regniga tisdagar inte är regniga tisdagar. Att ångest inte är ångest. Att systemfel inte är systemfel. Att jag inte är den jag tror jag är.
Och att vi alla, jag, rättfärdigheten, makten, svagheten, Donald Trump, regniga tisdagar, ångest och systemfel är dansande stjärnor som firar vår egen död och uppståndelse i tomhetens sprakande sköte.

Idag är solipsismen som en busig clown som hela tiden lurar bakom hörnet. Redo att hoppa fram och säga tittut. En clown vars närvaro kan anas. Ibland påtagligt. Oftast som något som finns där i bakgrunden. Men solipsismen gör också något med hjärtat. Var gång jag vill slå fast att dom andra, dom dumma och dåliga, bör hålla sig borta, känns det som att en spricka uppstår i mitt eget hjärta. För vi är samma hjärta. Vi är samma sång. Samma dödsdans. Samma kåthet. Samma vördnad. Samma vilja att leva, borsta tänderna och organisera i tvättstugan. Vi är samma önskan om att träffas över en fika någon dag, att äntlingen få dö, att få hitta hem, att skratta som vi inte skrattat sedan vi var fem år gamla. Vi är samma känsla av att leva ett tråkigt liv utan glamour, samma känsla av att vilja dra oss tillbaka och vara ensamma, samma känsla av att vilja hjälpa varandra, samma känsla av att vilja slita ut tarmarna ur varandras magar, samma känsla av att vilja få ordning på ekonomin och samma känsla av att vilja säga hej, ser du mig, jag är här, jag vill vara din vän, skall vi leka någon dag?

Och det är just det här med att vi är samma hjärta som är det sköraste och vackraste i hela kråksången. Som är den blommande sommaräng som väntar på andra sidan när vi håller på att frysa till is i solipsismhelvetet. Som är så svårt att tala om utan att det imploderar i något pekoralt. Som att säga att ensam är samma sak som en och samma. Men kanske är det så, att vi måste våga brinna i skammen över det pekorala för att se att vi aldrig lämnat den blommande sommarängen. Kanske måste vi släppa alla våra föreställningar om katharsis och fågel fenix för att inse att vi ibland måste drömma att det är en grå tisdag med nollgradigt pissregn och parkeringsböter då vi ligger på rygg på den blommande sommarängen, lojt vippande med ett grässtrå i munnen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1