torsdag, mars 24, 2016

IS, Armageddon och utopin om det goda Kalifatet

Jag satt i en bilkö på E4an i höjd med Järva krog när jag fick höra om attackerna på flygplatsen Zaventem och tunnelbanan i Bryssel. Först kände jag hur hjärtat sjönk i bröstet. Under mig öppnade sig en bottenlös sorg. Sedan kände jag nästan ingenting på ett tag. En välsignad bortträngningsmekanism gick in och tog den värsta udden av tankarna på offren och deras anhöriga. Katastrofvibbarna. Jag är inte stolt att säga det men efter en stund började min hjärna spotta ur sig tankar som  - nu dröjer det antagligen inte länge förrän Göran Greider och gänget ska snyta ur sig sitt vanliga crap om att vi i västvärlden får ligga som vi bäddat. Att det inte alls är som det ser ut. Att det i själva verket är vi som är förövarna och terroristerna som är offren. Att vi med vår tystnad och passivitet har sanktionerat USA´s vettlösa utrikespolitik som skapat dessa monster. Jag antar att det var min hjärnas försök att hitta en väg ur den terror som kryper allt närmare allas vår vardag. Att jag kanske kunde närma mig en lösning genom att i alla fall slå fast vilken typ av tankar som inte verkar fungera. Att Göran Greider kanske inte är den person som har den smartaste lösningen.

Sedan blev jag riktigt heligt förbannad och tänkte att nu får det vara slutgullat med terroristasen. Nu ska de rökas ut ur sina hålor som George W Busch sade efter 9/11. Att kalla dem för offer är lika vettigt som att börja gasta om att lejonet som biter halsen av antilopen är ett offer för sina egna instinkter. Det stämmer ju på sätt och vis men hej, en antilop har precis blivit lunch. Om vi inte passar oss så slutar det med att vi ser alla som offer för allt och alla hela jävla tiden och då står vi där med ett fullkomligt impotent ord. Då kan offer betyda vad som helst från hamburgare till diktator.

Efter en stund försökte jag rationalisera bort smärtan genom att tänka på hur bortskämda vi är här i Europa. Att den här typen av attacker är vardagsmat i många länder. Sålunda inget att uppröras över. Det funkade väl sådär en liten stund. Nu på eftermiddagen kände jag mig lite klarare i huvudet och började fundera över om det finns strateger inom IS som tänker långsiktigt och i så fall hur ... eller är alla testosteronstinna badass-krigare som lever i nuet, skär av ett huvud åt gången och tycker att Usama bin Laden var en pussy. Jag insåg snart att det ändå måste finnas briljanta strateger inom IS. Deras överhuvud, Kalifen Abu Bakr al-Baghdadi är ju en lärd man med en PhD i Islamstudier från Bagdads Universitet. Klart att det finns en inre krets inom IS som är kapabla att se många drag in i framtiden. När vår löpare slår ut deras torn kommer de flytta fram sin springare varpå vi går fram med en bonde vilket får dem att misstänka att vi planerar en framflyttning av vår drottning vilket ....  

Jag kände att jag som västeurope dras med i ett kollektivt drag som IS strateger garanterat har räknat med och tänker dra nytta av. Jag började först tänka i de inkörda hjulspår kring fredliga muslimer kontra jihadisttomtar. Att de lever i helt olika världar. Såklart! Men som på beställning kom den misstänksamma mottanken som säger att eftersom dessa väsenskilda muslimer ändå besöker samma Moskéer ligger det ju nära till hands att tycka att de fredliga muslimerna ändå har större möjlighet än vi att påverka de vilsna själar som vill bli IS-krigare. Att de på något sätt ändå är deras ansvar. Jag kände att jag ville se Sveriges Imamer förena sig och prestera mer än de trötta och lite sorgsna fördömanden som vi hittills fått hålla till godo med. Ett fördömande skall inte vara sorgset i det här fallet, sade jag till mig själv. Det skall vara ursinnigt. Rosenrasande. Jag ville höra att Imamernas råd ögona böj tänker installera spottstockar utanför alla Moskéer där alla IS-krigare, potentiella och faktiskta, samt deras familjer och vänner, skall förödmjukas av de fredliga muslimerna tills de blir snälla igen .... 
Den här tanken är såklart primitiv. Jag inser det. Men låt oss fundera ett tag på våra starkaste drivkrafter. Makt, sex, pengar. Ju mer desto bättre. Ganska primitiva grejer men våldsamt starka med betoning på våld. 

Är det någon mer än jag som någonsin känt att det förbjudna har en viss lockelse? Islamofobi är en sådan sak. Självklart ser vi varthän det kommer leda. Trubbel. Big time. Det brukar vara så med det förbjudna. Finns det något som är mer skrämmande och på samma gång mer lockande än att bryta ett tabu? Finns det något som är mer tabu (och mer lockande) för en hederlig, intellektuell medborgare än att bryta samman och ge fritt utlopp för förnekade och undertryckta rädslor för det främmande i allmänhet och för islam och muslimer i synnerhet? 
Knappast. 

Så vad kommer hända? Kommer Göran Greider få psykbryt och börja hetsa mot muslimer? Gud bevare oss för det men risken finns. Efter tillräckligt många attacker på civila i Europa kommer våra krav på de fredliga muslimerna att öka. Gör något! Lös det här med radikaliseringen. Den sker ju på er planhalva. Vi har inget med det att göra. (den analysen kommer när tillräckligt många icke-muslimer fått sätta livet till i terrorattacker och det börjar kännas tjatigt att prata om att förövarna är våra offer.). Till slut kommer vi kollektivt ropa att de fredliga muslimerna måste välja sida ... men det kära vänner ... kan bli vår undergång. För av två onda ting kommer de med största säkerhet välja den store Kalifen Abu Bakr Al-Baghdadis varma famn. Knappast vår kalla, krävande famn. Vi kommer med våra krav få dem att känna sig som offer. Det är i alla fall den bild som IS propagandamaskineri kommer arbeta för. Och det är en stark bild. Herregud, jag känner mig själv främmande för västeuropas sekularism, konsumism och urlakade humanism. Dessutom saknar vi en stark utopi. Vi lever i en kultur som till och med hånar själva begreppet utopi. Som kultur är vi traumatiserade av nittonhundratalets på samma gång härliga och förfärliga utopiska projekt. Tredje riket och kommunismen. Men IS stora kalifat är en urstark utopi. Kanske inte för mig men vore jag muslim så absolut. 

22/3-attackerna i Bryssel var kanske på en nivå en vedergällning för arresteringen av Salah Abdeslam, men på ett annat, mer långsiktigt plan, ett led i en strategi som sakta men säker ska få västeuropas befolkning och statsmakter att öka kraven på sina muslimska invånare, vilket i förlängningen kommer leda till att de allt mer känner sig som offer som behöver räddas. Och vem skall rädda dem om inte den store Kalifen. Tänk om det finns strateger inom IS som tänker så.

Tills någon presenterar en annan, mer övertygande teori om IS mer långsiktiga strategi tycker jag att detta är den bästa kartan vi i nuläget har att navigera efter. För även om IS själva inte tänkt i dessa banor så ser jag en logik i detta som är skrämmande. IS själva kanske är mer inne på det apokalyptiska där Armageddon enligt legenden ska äga rum i den syriska staden Dabiq som också är namnet på deras Onlinemagasin. De kanske inte ens ser en framtid för mänskligheten här på jorden. Bara rök och aska som ligger kvar medan de otrogna brinner i helvetet och de rätttrogna förlustar sig i paradiset. Det hela är paradoxalt då de samtidigt försöker sprida bilden av hur de bygger det goda Kalifatet på jorden. Men kanske lever de själva i ett inre kaos där de slits mellan Utopia och Armageddon. Hur som helst kan jag inte se annat än att vi, om vi inte är oerhört medvetna om vad som sker, till följd av IS attacker på civila i Europa, kommer öka kraven på fredliga muslimer och därigenom alienera dem ännu mer från vår kultur, bygga på deras offeridentitet och göra dem mer mottagliga för IS propaganda. Antingen det handlar om en ljus framtid i det jordiska Kalifatet eller i ett himmelskt paradis.

Jag vet att de allra flesta idag talar om vikten av att intensifiera jakten på potentiella terrorister men jag vill ändå lyfta fram vikten av att vi tänker ett steg längre. Hur vill vi som inte är muslimer definiera oss själva i förhållande till muslimer om ett år, om fem år, om tio år? Vill vi att våra muslimska vänner har blivit mer som vi? Mer sekulariserade? Mer desillusionerade? Eller kanske mer kristna? Eller mer buddhistiska?
Om så är fallet tror jag det är av största vikt att tänka och känna ett varv till kring detta. Att som Fredrik sade, öppna våra hjärtan, inte bara för de ökande flyktingströmmarna, utan också för att det finns andra sätt att leva och känna inför Gud som är främmande för oss om vi inte själva lever med en djup kärlek till Gud i våra hjärtan.
Öppnar vi inte våra hjärtan på det viset tror jag att vi spelar IS i händerna.

Javisst handlar det om muslimers arrogans och övertygelse om att deras väg är den enda rätta. Men det handlar också om vår egen tro på det vi kallar det öppna, demokratiska samhället. Är vi verkligen framme vid våra drömmars mål? Europeisk politik kritiseras ofta för att sakna visioner och jag tror det stämmer. Att fler ska komma i arbete och att vi skall jobba för ett hållbarare samhälle är lika lockande som havregrynsgröt. Väldigt nyttigt och bra men jävlar vad osexigt. Vi får aldrig glömma att vi är både rationella och irrationella varelser. Den irrationella delen av oss lockas mycket mer av Armageddon. De som önskar utplåna det irrationella i sig själva och andra kommer få det tufft framöver. Det är allt jag kan säga om det. Det finns så mycket mer jag vill säga om det jag hittills tagit upp men stannar där. Försöker smälta det och återkommer förhoppningsvis med mognare och bättre informerade tankar. Om Gud vill och hälsan varar ... och IS bomber låter bli att smälla av där just jag befinner mig. Jo, så får vi nog vänja oss vid att tänka. 


söndag, mars 20, 2016

Vettigheten är en myt

Kärlek kan vara så mycket olika saker. Det kan vara att sluta kalla människor för idioter. För varje år som går blir mina krav lite mindre. Jag drömmer inte längre om att förvandlas till ett helgon. Från att ha varit en människa som var stolt över min kritiska blick har jag blivit en människa som inte är lika stolt över min kritiska blick. Från att ha njutit av att håna andra känner jag mig numera olustig då jag av gammal vana hånar.
Visst hade det varit fantastiskt att kunna säga att jag har blivit som ett hav av kärlek... eller nej förresten... det hade varit ganska flaky ... eller inte....
Det är ok det också. Man får klä sig i vita kläder och gå runt och beama och vara hög på himmelsk nektar. Javisst är det knäppt men jag njuter som sagt inte längre av att håna. Det är så förbannat svårt att vara människa ibland. Inte alltid. Men ofta. De välsignade bröder och systrar vars segel just nu fylls av en lagom varm bris kommer en vacker dag tvingas rida ut inre och yttre stormar som gör trasor av deras segel och kaffeved av deras skepp. Ja, det är obehagligt att tänka på och jag säger det bara för att det gör mitt hjärta lite mindre hårt. Vem vet vilka inre avgrunder som finns i den som går klädd i vitt och pratar om universell kärlek och kosmiskt medvetande für alle. Vi gör alla så gott vi kan för att blidka våra demoner.

Igår skrev jag en ganska vild och arg text om allt som är knasigt i Babylon. Människor som är besatta av prestationsångest, konsumtionhets, survival of the fittest, prestigemani och jämförelsehelvetet. Allt är strategier och jag har HELT ÄRLIGT ingen aning om vilka demoner inom var och en av oss som gör att vi tar till den ena eller andra strategin. Jag tänkte skriva, den ena knäppare än den andra, men något har brustit i mig. Jag blir helt matt när jag försöker uttala ordet knäpp. Eller idiot. Eller löjeväckande. Eller sjuk.
Jag vill ROPA ROPA ROPA att allt är mänskligt. Jag vill att ordet MÄNSKLIG blir så stort så stort så stort att det kan ta oss alla i sin varma famn. Också hånet. Också det hårda. Också det rädda och arga.

Det fanns en tid då jag avskydde grupper av alla de slag. Människor i grupp irriterade mig så till den grad att jag kände mig mordisk. Ensam och mordisk. Rädd och mordisk. Ledsen och mordisk. Osedd, missanpassad, svartsjuk, missförstådd och mordisk. Varför skulle alla svansa efter den där idioten? Varför skrattade alla åt hans dåliga skämt? Varför lyssnade alla på hennes patetiska svammel?
Nej, de var idioter hela högen. Jag ville vara för mig själv. Gå min egen väg. Det gjorde fan ont att vara bland människor. Vart man än kom var det en massa skit på gång. Vem man än pratade med så fick man höra om en massa skit. Människan var ett sjukt djur. Så såg jag det. Hon var ett misstag. En olycka för Moder Jord och jag hatade människor.
... jag hatade människor ...
Det känns jättekonstigt att skriva det. Det är inget som står i mitt CV.
- Kan du berätta lite om dig själv Björn så att vi andra i gruppen får en bild av dig.
- Ok då, till att börja med så hatar jag grupper. För det andra hatar jag människor. För det tredje hatar jag mig själv och önskar att jag var någon annan. Är det något mer ni vill veta?
Tänk om jag en enda gång vågat säga det. Vågat vara ärligt och sagt som det var. Men det gjorde jag aldrig. Jag spelade med. Jag svansade också och som alla andra skrattade jag åt den uppblåsta fåntrattens dåliga skämt och lyssnade tålmodigt till människors patetiska svammel. Men oftast höll jag mig för mig själv. Gick min egen väg. Sträckte på mig och kände heder då jag sade att jag var en outsider. En ensamvarg.

Tänk om någon hade sagt till mig att det är normalt att vara lost. Att vi måste göra knasiga saker ibland. Eller ofta. Att alla bryter ihop hela tiden för att sedan ta sig samman. Tänk om någon sagt det med varm röst och fått mig att känna det. Ja Björn, vi är alla rädda ibland. Och modiga ibland. Precis som du. Vi är precis som du Björn. Vi är människor. Du. Jag. Samma.
Kanske sade någon det. Kanske fattade jag inte. Kanske lyssnade jag inte. Kanske var mitt hjärta alltför hårt. Kanske gjordet det för ont i mig.

Jag undrade var alla vettiga människor höll hus. Ibland hittade jag någon för att i nästa stund bli besviken. Jahapp, hon var också en idiot. Inte normal han heller.
Tänk vad många år jag ägnade åt att leta efter vettiga människor. Rena människor. Det fanns en religiös underton i det hela också. Syndfria människor. Helgon. Jag ville hänga med helgon. Var det så det var?
Men helgonen visade sig vara pedofiler. Eller så var dom bara vanliga psykopater som alla andra.
Det var verkligen förfärligt.

Jag suckar djupt nu. Och ler. Jag kan bara konstatera att jag inte hittade en enda vettig människa. Till slut hade jag själv gjort så många knäppa saker att inte ens jag kunde kallas för vettig. Vettigheten var en myt. Istället fann jag något verkligt. Jag fann det mänskliga. Det är fortfarande jobbigt för mig att vara i grupper. Jag tycker fortfarande att andra människor kan vara irriterande. Men jag älskar deras varande. Deras mänsklighet. Jag kan till och med älska mig själv då jag av gammal vana hånar någon. Eller älska och älska. Det låter så himla stort. Det är det inte. Det är bara mänskligt. Det handlar ju bara om du och jag. Om att vi är här tillsammans fullt upptagna med att hålla reda på vad som är upp och ner. Och när allting är jätteförvirrande och skrämmande så kan vi prata med varandra och då känns det lite bättre. DET är kärlek. Det är rätt enkelt. Och det är allt vi har. Så låt oss vara rädda om varandra.

lördag, mars 19, 2016

Är jag en maskerad volvoraggare?

För det mesta hör jag röster som pratar med varandra inuti mitt huvud. Nej, jag har inte pratat med någon psykiater. Det känns inte som att jag behöver det. Beror det på att jag saknar sjukdomsinsikt eller på att det är skillnad på att höra röster och HÖRA RÖSTER?
Hur skall jag kunna veta det? Överlag mår jag bra. Rösterna stör mig inte. De pratar med varandra på ett ljudlöst sätt. 
Eh, ok, that´s weird. 
Jo, jag inser det. 
Jag menar, hur kan man höra rösterna om de är inställda på ljudlöst läge?
Ja men det vet väl inte jag. Fråga en psykiater!

Jag antar att det är det här som kallas en inre dialog. Det sägs att alla har en sådan. Nästan hela tiden och att den fyller någon sorts fuktion. Ibland är det kanske föräldra-jaget som pratar med barnjaget. Nej, du skall inte köpa snus. Du slutade snusa för två år sedan och du vet varför. Du har diagnosen paroxysmalt förmaksflimmer och om du snusar så ökar risken för ett nytt flimmer. Det vill du inte. 
Jo, det vill jag. Det är coolt att ligga på hjärtintensiven med en massa sladdar kopplade till kroppen och läkare och sköterskor som ser bekymrade ut. Då får man känna sig viktig. Det var så länge sedan det hände något spännande. Jag vill att det ska HÄNDA något. Och så vill jag snusa. Vad är vitsen med att leva länge om man skall ha tråkigt hela tiden? 
Nu är du barnslig.
Nej det är jag inte. Jag menar allvar. Förnuftiga människor kan lika gärna lägga sig ned och dö på en gång. Det är säkrast så. 
Jag orkar inte kliva ned till din barnsliga nivå. Du får tycka vad du vill. Det blir i alla fall inget snus.

Sådär kan den inre dialogen mala på. Hör jag de här rösterna? Nej, oftast inte och när jag inte hör dem så ÄR jag rösterna. Då är rösterna själva livet. Allt som finns. Den inre dialogen som en klaustrofobisk hallucination som krymper ned livets rika mysterium till ett mentalt surr som gör sina offer till svårt alienerade och dissocierad bristmaskiner som är lätta att manipulera till att bli allt från mammondyrkande konsumtionshysteriker till arbetsnarkomaner, heroinister, hedonister, religiösa fanatiker, hängivna ateister, sexmissbrukare, narcissiter, suicidala zombies eller bara vanliga fårskalliga tråkmånsar. 

Och det är här meditationen kommer in. Som en blixt från klar himmel har den slagit ned i mitt och andras liv och gjort allting nytt. Att meditera kan vara som att få en hink kallt vatten hällt över sig. Med ett häftigt ryck vaknar man till och inser att man inte är rösterna. Man inser att man är något annat. Något onämnbart. Något mycket större. Något allt genomsyrande obegränsat och evigt. Något way way beyond allt man kan föreställa sig. Och det är då äventyret börjar. Att vakna upp ur den klaustrofobiska och sjukt repetitiva och förutsägbara tanketransen är början på det riktiga livet. 

Idag vill jag hedra konsten att meditera. Jag vill också ryta till alla dem som försöker kastrera meditationen och förminska den till en väldresserad knähund att mysa med till den kvalmiga lukten från doftljuset Kerala som man köpt på Indiska för 149 kronor. 
Jag vill ryta att meditation är en stor konst. Ett mäktigt vilddjur som gör allting nytt. Som gör livet till en levande revolution. 
Meditation är också en kärleksaffär som kommer kräva saker av oss som är allt annat än mysiga. Meditation är inte som doftljuset Kerala som vi kan tända någon gång ibland när andan faller på. Meditation är i sanning krävande. Jag vet att det låter hemskt för alla som blivit indoktrinerade med den kastrerade knänhundsmeditationens kvalmigt kravlösa dynga. Men jag säger det för att hedra allvaret och kraften i denna ädla konst. 

Meditation är extremt krävande i sin fullkomliga kravlöshet. Från det att vi hör larmet ringa på morgonen jagar vi runt med våra ansikten förvridna till oigenkännlighet tills vi ramlar omkull av utmattning efter en evighetslång dag i dårpippikravens ledband. Meditation är extremt krävande därför att den tvingar oss att se och ta konsekvenserna av att samhället därute inte är vad alla vill tro att det är. Något hyfsat civiliserat och kultiverat. En illusion som förr eller senare spricker då meditation kan få oss att se hur vi alla rusar omkring som vore vi höga på flugsvamp medan vi frenetiskt intalar oss själva och varandra att vårt bisarra beteende är helt normalt. God bless you om du inte vet vad jag talar om. Då lever du i trygg förvissning om att allt är som det skall och då kanske knähundsmeditation är din grej after all. Lite mysig avslappning så att du orkar springa ännu snabbare rakt i famnen på din första stroke. 
Nej, jag är inte det minsta kritisk till den postkapitalistiska, preapokalyptiska syfilisationens krampartade livsstilsförvirring. Jag ser den för vad den är. Den behöver inte kritiseras. Bara konstateras. 

Meditation kan lära oss att sitta på en parkbänk och vara fullkomligt lyckliga och tillfreds. Det är det enklaste som finns och paradoxalt nog det svåraste. Det är vad jag har märkt på sistone. Att logga ut från tanketransen upplevs nämnligen av många som extremt provocerande. Det vackra inre överflödet kommer attackeras av bristmentalitetens arméer av lågpannade Orcher. Mäktiga föräldrajags-stämmor kommer förkunna att vi ständigt måste höja kraven på oss själva och våra prestationer. Evolve or die. Den rådande civilisatoriska memen är behäftad med en vulgärdarwinistisk ton som nästlar sig in i våra hjärtan för att få oss att ifrågasätta och förneka meditationens välsignade frukter. Tjuren Ferdinand kan sitta under sin korkek för att han är en gullig disneyfigur men är man en hungrig Babylonmedborgare med släckta ögon så ligger man risigt till om man inte regelbundet vässar sin Linkedin-profil och girigt ger sig i kast med processandet av ständigt ökande mängder information som på allt kortare tid skall integreras i allt mer komplexa strukturer som förändras i en ständigt ökande takt. Vi förväntas tro att dessa utmaningar är bra för hjärnan medan vi ser hur allt fler drabbas av demenssjukdomar allt tidigare i livet och slutar sina dagar som hasande krumma grönsaker som föser sina rullatorer framför sig på väg in i den tätnande dimman. Vad gör vi inte för att hitta en väg ut ur stavgåendets omega3-knaprande, korsordslösande, hälsohetsande, sundhetsdyrkande dödsskräck. 
Men positiv stress är bra sägs det. Precis som kaffe och rödvin. Så att vi kan gasa och bromsa samtidigt på väg in i dimman. Sedan får vi inte glömma att den som vill ligga i framkant måste lära sig den sköna konsten att dosera metylfenidat och andra centralstimurande läkmedel på ett intelligent sätt. 

Sitta på en parkbänk kan vi göra någon annan gång. På en annan planet. I en annan galax. För när vi har semester skall vi springa i alperna. Just det. Inte åka linbana. Inte vandra. Utan springa. Det är vad vi skall göra. Upp och ned för bergssidorna så att vi grejar sub3 på maran. Evolve or die. Alla får inte föra sina gener vidare. Det är det sinistra budskap som trumpetas ut över invånarna i det vulgärkapitalistiska samhälle som vrider sig i de sista dödsryckningarna. Unga kvinnor utan thigh gap och unga män utan six pack ratas som avelsdjur. Glesbygdens arbetssökande volvoraggare som är för lata och feta för att ta sig till storstäderna ratas av alla potentiella mödrar med IQ på över 80 och får se fram emot att knarka ihjäl sig eller mista livet i slagsmål med andra ratade volvoraggare. Det är en hård värld därute och det gäller att vara på tå. VARJE DAG. Med andra ord. Parkbänkar är till för det pantsamlande hepatit C smittade, tuberkulosflåsande, urinstinkande drägget. Där kan de vila sina trötta ben medan de som vill föra sina gener vidare lyssnar till en kurs i kinesiska medan de med mäktiga stavtag får fart på rullskidorna under den noga planerade Vasaloppsträningen. 

Det krävs stamina av den som vill hedra meditationens frukter. Att vara trogen meditationens alltid nya och revolutionerande kraft är en uppgift som gör oss ödmjuka. Den som vågar kommer hela tiden utmanas av de som vill kastrera meditationen och få den att tjäna bristmentalitetens syften. Bästsäljande författare som den amerikanska tv-kanalen ABC´s nyhetsankare Dan Harris skriver böcker med titlar som  - "10% Happier: How I Tamed the Voice in My Head, Reduced Stress Without Losing My Edge..." Ingen revolution där inte. Bara meditation i vansinnets tjänst. Meditation är också stort i den amerikanska armén och har länge varit det. Ett tränat sinne blir en effektivare mördare i statsmaktens tjänst. Babylons vansinne blir inte mindre vansinnigt för att man döper om det till Edge.

Åh vad det är härligt att förfasa sig! Att ställa ont mot gott. Sjukt mot friskt. Ärkeängeln Mikael mot Lucifer och Ahriman. Ernst Kirchsteiger mot allt det hårda och omysiga därute bortom de lekfullt arrangerade blomrabatterna och modigt utmanande trådgårdstomtarna. Just idag vill jag stå i predikstolen och låta mina prästgener måla fram vilket kusligt mörker som kommer sluka alla de som inte välkomnar meditationens frälsande kraft i sina liv. Jag vill prata om parkbänkssittandet som en manifestation av det klara ljusets överflöd i våra hjärtan. 

Alla bör veta att parkbänkssittande är stigmatiserande om man inte heter Ulrich Tolle, döper om sig till Eckhart, skriver bästsäljande böcker och blir kompis med Oprah. Den som, liksom jag själv, valt att arbeta deltid blir konstant ifrågasatt av både yttre och inre röster. Främst inre. Varför vill jag inte bli chef? Är jag måhända en maskerad volvoraggare som kör Toyota Prius? Varför utmanar jag inte mig själv med nya stimulerande arbetsuppgifter? Dessa frågor har de senaste veckorna attackerat mig. Inifrån och utifrån. Det har varit en spännande resa.

Jag har funnit att jag vill vara en del av den revolution som med kärlek och respekt begraver bristmentalitetens strukturer. Den revolution som hedrar våra naturliga behov av samvaro, lek, arbete och dyrkan. De lustfyllda impulser som helt naturligt får oss resa oss från parkbänken då brödsmulorna är slut och kanadagässen mätta. Den revolution som får allt fler människor att skapa nya tribes i syfilisationens utkanter där en ny sorts "edge" föder fram nya former av arbete, lek, samvaro och dyrkan. Former som är transparenta då de är genomlysta av ett vaket medvetandet som minns sitt eget överflöd av kreativ leklust. Former som kommer ur närvarons lekfulla önskan att hedra sig själv i någon av sina oändligt många skepnader. 

Former som ännu inte funnit sitt språk i mig då språket ännu sitter fast i den framtidsberoende, tankeidentifierade bristmentalitetens strukturer. Men det nya språket kommer träda fram genom ett ständigt genomskådande och ömsande av bristmentalitetens torra skinn. Det dränerande mindset som får oss att känna att något hela tiden fattas oss. Som gör att så många kämpar med kroniska trötthetssymtom trots toxiska doser av koffein och socker. Den mentalitet som känns som minus på kontot trots att ladorna är fulla. Missmodigt fortsätter vi fylla hålet i vårt inre med nya upplevelser. Mot bättre vetande traskar vi runt i gamla utnötta spår. På jakt efter nya relationer. Ny kunskap. Nya insikter. Mer framtid. Framför allt mer framtid och ett ständigt uppskjutande av döden som är bristmentalitetens största fiende och fasa. En fasa som försvinner likt en skugga då medvetandets ljus lyser på den.

Det här ögonblicket är i sanning fullkomligt då det trots allt mitt orerande är ett perfekt uttryck för det inre överflöd som just nu tar den här formen ... och sedan nästa form ...
... och nästa ...
I sanning är ingen form bättre än den andra. Trots min predikan. Bara annorlunda. En volvoraggare här. En makthungrig karriärist där. En barfotadansande mysfrossande Ernst Kirschsteiger här. Ett parkbänksfyllo over there. Och bredvid henne ett parkbänkshelgon med sin påse fylld av brödbitar. På marken fullt med hungriga kanadagäss. En molntuss på himlen, en bitande kall nordanvind som trots allt bär med sig den omisskänliga doften av vår. Perfekta uttryck för det inre överflödet. Cirkeln sluten. Ingenting att dra ifrån eller lägga till. Den kreativa obalansen infinner sig spontant då ett oskuldsfullt sug efter drama uppstår där medvetandets ljus glömmer bort sig själv och förlorar sig i något av sina uttryck. För att sedan hitta hem igen ...
... och igen ...
... och igen ...
Bara för att det är så in i helsike härligt att leva. För hur knasigt det hela än kan förefalla så finns den där. Övertygelsen om att ALL IS WELL. 

torsdag, mars 03, 2016

Efter självförverkligandet

Hur skall jag göra för att förverkliga mina drömmar? Inte någon annans drömmar. Inte mina föräldrars eller samhällets utan mina. My precious. My precious dreams.
Det fanns en tid då den frågan gjorde mig stjärnögd. Jag gissar att man på långt håll kunde se hur mina ögon glittrade då jag funderade, planerade och agerade. Jag var uppfylld av min framtid. Min begåvning. Mina oändliga möjligheter. Ty riket var mitt och makten och härligheten i evighet. Amen. Ungefär så. Megalomaniskt och snudd på religiöst. Kulten av det individuella projektet. Kulten av mig.
Men något hände. Något som släckte mitt intresse för frågan. Det handlade inte om det desillusionerade, inom självförverkligande-paradigmet klassiska, jag-räckte-inte-till- och-gav-upp- och-blev-deprimerad-syndromet. Nej, något annat tog över som det som kan tända stjärnorna i min blick.
Men det var inte bara mitt eget individuella projekt som dog. Efter att ha läst Nätokraterna av Bard/Söderqvist börjar jag förstå att det är individen som håller på att dö för att på gott och ont ersättas av nätet. Nätverken. De stora, de små, de farliga och de med socker på. Alla förenade i den gigantiska organism som kallas för internet. Internet framställs i Nätokraterna som en hydra. Ett vidunder vars mörka sidor föder allt ifrån stora nätverk som Al Qaida och IS, till mindre knasbolliga nätverk som de Anders Behring Breivik blev ett symtom på eller bara kluster av ljusbruna tomtar som är allmänt sura och bittra och kan spegla varandra i detta. Men internet föder också de ljusa nätverken. Det föder allt ifrån goda krafter som vill samla in pengar och kläder till romer och flyktingar eller störta totalitära regimer eller värna om någon av alla de behjärtansvärda causes som nätet också kan sprida i aldrig tidigare skådad hastighet.
Nu pratar jag i termer av gott och ont och mörkt och ljust men det vi så småningom börjar inse är att Internet står över och inrymmer allt detta. Internet gör ingen skillnad på barnporr och Rumis poesi. Internet sväljer allt för att sedan spotta ut det som en evig Big Bang av dansande ettor och nollor. Internet är inte gott. Det är heller inte ont. Det bara är. Allt. Nästan.

I början trodde vi att internet kunde bli det som slutligen möjliggjorde det totala förverkligandet av våra individuella drömmar. Till exempel fick musiker svindel då projekt som My Space sjösattes. Tanken på att var och en potentiellt kunde nå en publik på hundratals miljoner var berusande. Men My Space visade sig bli som ett brusande hav av individuella projekt där alla med några få undantag drunknade i varandra.
Sammanfattningsvis kan man säga att internet är allt utom en arena för självförverkligande. Det är en arena för tillsammansförverkligande. Visst drivs vissa fortfarande av att lägga ut tonvis med selfies, men de enda som händer är att de blir en del i något irrelevant nätverk av ointressanta individer som också gillar att lägga ut tonvis med selfies.

Det som tar över efter det individuella projektet är nytt. Alltid nytt. Det är jungfrulig mark. Förverkligandet av var och ens individuella drömmar är inte längre jungfruligt. Det är faktiskt lite unket. De människor som inspirerar mig är de som brinner för service. Inte service i bemärkelsen kundservice eller service av bilar, även om det kan manifestera sig som det också. Nej, service som i att leva för att finnas där för varandra. Typ Moder Teresa. Inte som ett självuppoffrande egoprojekt som kommer ge benefits i himlen. Inte den grejen. Nej, service som i att du är jag. När du är hungrig är jag hungrig. När du behöver komma ut och gå en promenad behöver jag gå en promenad. När du behöver prata behöver jag prata. När min dröm blir vår dröm.
Det är individens död och gemenskapens födelse och den är alltid ny. Det fanns en tid i mänsklighetens historia då det individuella projektet ännu inte sett världens ljus. Då allt handlade om familjen och klanen. En för alla och alla för en. Det var en vacker tid, en oskuldens tid då varken separation eller egoism fanns på det sättet som idag. Det var säkert hårt och ofritt också. Sedan föddes individen och separationen och allt det där vackra och berusande och hemska som kom med det. Och nu håller individen på att dö.
Många säger att egoismen i samhället är värre än någonsin. I Nätokraterna kallas det för ett supernova fenomen. Individen och egoismen är en döende stjärna. Något nytt håller på att födas. Vi är inte på väg tillbaka även om många kommer försöka gå den vägen. Nej, vi är på väg mot något större. Något aldrig tidigare skådat. Något magnifikt. Vackert. Det känner jag på mig. Eller snarare. Det känner vi på oss. Det tänder stjärnorna i mina ögon. Våra ögon. Nya vackra stjärnor.
UA-3343870-1