lördag, mars 19, 2016

Är jag en maskerad volvoraggare?

För det mesta hör jag röster som pratar med varandra inuti mitt huvud. Nej, jag har inte pratat med någon psykiater. Det känns inte som att jag behöver det. Beror det på att jag saknar sjukdomsinsikt eller på att det är skillnad på att höra röster och HÖRA RÖSTER?
Hur skall jag kunna veta det? Överlag mår jag bra. Rösterna stör mig inte. De pratar med varandra på ett ljudlöst sätt. 
Eh, ok, that´s weird. 
Jo, jag inser det. 
Jag menar, hur kan man höra rösterna om de är inställda på ljudlöst läge?
Ja men det vet väl inte jag. Fråga en psykiater!

Jag antar att det är det här som kallas en inre dialog. Det sägs att alla har en sådan. Nästan hela tiden och att den fyller någon sorts fuktion. Ibland är det kanske föräldra-jaget som pratar med barnjaget. Nej, du skall inte köpa snus. Du slutade snusa för två år sedan och du vet varför. Du har diagnosen paroxysmalt förmaksflimmer och om du snusar så ökar risken för ett nytt flimmer. Det vill du inte. 
Jo, det vill jag. Det är coolt att ligga på hjärtintensiven med en massa sladdar kopplade till kroppen och läkare och sköterskor som ser bekymrade ut. Då får man känna sig viktig. Det var så länge sedan det hände något spännande. Jag vill att det ska HÄNDA något. Och så vill jag snusa. Vad är vitsen med att leva länge om man skall ha tråkigt hela tiden? 
Nu är du barnslig.
Nej det är jag inte. Jag menar allvar. Förnuftiga människor kan lika gärna lägga sig ned och dö på en gång. Det är säkrast så. 
Jag orkar inte kliva ned till din barnsliga nivå. Du får tycka vad du vill. Det blir i alla fall inget snus.

Sådär kan den inre dialogen mala på. Hör jag de här rösterna? Nej, oftast inte och när jag inte hör dem så ÄR jag rösterna. Då är rösterna själva livet. Allt som finns. Den inre dialogen som en klaustrofobisk hallucination som krymper ned livets rika mysterium till ett mentalt surr som gör sina offer till svårt alienerade och dissocierad bristmaskiner som är lätta att manipulera till att bli allt från mammondyrkande konsumtionshysteriker till arbetsnarkomaner, heroinister, hedonister, religiösa fanatiker, hängivna ateister, sexmissbrukare, narcissiter, suicidala zombies eller bara vanliga fårskalliga tråkmånsar. 

Och det är här meditationen kommer in. Som en blixt från klar himmel har den slagit ned i mitt och andras liv och gjort allting nytt. Att meditera kan vara som att få en hink kallt vatten hällt över sig. Med ett häftigt ryck vaknar man till och inser att man inte är rösterna. Man inser att man är något annat. Något onämnbart. Något mycket större. Något allt genomsyrande obegränsat och evigt. Något way way beyond allt man kan föreställa sig. Och det är då äventyret börjar. Att vakna upp ur den klaustrofobiska och sjukt repetitiva och förutsägbara tanketransen är början på det riktiga livet. 

Idag vill jag hedra konsten att meditera. Jag vill också ryta till alla dem som försöker kastrera meditationen och förminska den till en väldresserad knähund att mysa med till den kvalmiga lukten från doftljuset Kerala som man köpt på Indiska för 149 kronor. 
Jag vill ryta att meditation är en stor konst. Ett mäktigt vilddjur som gör allting nytt. Som gör livet till en levande revolution. 
Meditation är också en kärleksaffär som kommer kräva saker av oss som är allt annat än mysiga. Meditation är inte som doftljuset Kerala som vi kan tända någon gång ibland när andan faller på. Meditation är i sanning krävande. Jag vet att det låter hemskt för alla som blivit indoktrinerade med den kastrerade knänhundsmeditationens kvalmigt kravlösa dynga. Men jag säger det för att hedra allvaret och kraften i denna ädla konst. 

Meditation är extremt krävande i sin fullkomliga kravlöshet. Från det att vi hör larmet ringa på morgonen jagar vi runt med våra ansikten förvridna till oigenkännlighet tills vi ramlar omkull av utmattning efter en evighetslång dag i dårpippikravens ledband. Meditation är extremt krävande därför att den tvingar oss att se och ta konsekvenserna av att samhället därute inte är vad alla vill tro att det är. Något hyfsat civiliserat och kultiverat. En illusion som förr eller senare spricker då meditation kan få oss att se hur vi alla rusar omkring som vore vi höga på flugsvamp medan vi frenetiskt intalar oss själva och varandra att vårt bisarra beteende är helt normalt. God bless you om du inte vet vad jag talar om. Då lever du i trygg förvissning om att allt är som det skall och då kanske knähundsmeditation är din grej after all. Lite mysig avslappning så att du orkar springa ännu snabbare rakt i famnen på din första stroke. 
Nej, jag är inte det minsta kritisk till den postkapitalistiska, preapokalyptiska syfilisationens krampartade livsstilsförvirring. Jag ser den för vad den är. Den behöver inte kritiseras. Bara konstateras. 

Meditation kan lära oss att sitta på en parkbänk och vara fullkomligt lyckliga och tillfreds. Det är det enklaste som finns och paradoxalt nog det svåraste. Det är vad jag har märkt på sistone. Att logga ut från tanketransen upplevs nämnligen av många som extremt provocerande. Det vackra inre överflödet kommer attackeras av bristmentalitetens arméer av lågpannade Orcher. Mäktiga föräldrajags-stämmor kommer förkunna att vi ständigt måste höja kraven på oss själva och våra prestationer. Evolve or die. Den rådande civilisatoriska memen är behäftad med en vulgärdarwinistisk ton som nästlar sig in i våra hjärtan för att få oss att ifrågasätta och förneka meditationens välsignade frukter. Tjuren Ferdinand kan sitta under sin korkek för att han är en gullig disneyfigur men är man en hungrig Babylonmedborgare med släckta ögon så ligger man risigt till om man inte regelbundet vässar sin Linkedin-profil och girigt ger sig i kast med processandet av ständigt ökande mängder information som på allt kortare tid skall integreras i allt mer komplexa strukturer som förändras i en ständigt ökande takt. Vi förväntas tro att dessa utmaningar är bra för hjärnan medan vi ser hur allt fler drabbas av demenssjukdomar allt tidigare i livet och slutar sina dagar som hasande krumma grönsaker som föser sina rullatorer framför sig på väg in i den tätnande dimman. Vad gör vi inte för att hitta en väg ut ur stavgåendets omega3-knaprande, korsordslösande, hälsohetsande, sundhetsdyrkande dödsskräck. 
Men positiv stress är bra sägs det. Precis som kaffe och rödvin. Så att vi kan gasa och bromsa samtidigt på väg in i dimman. Sedan får vi inte glömma att den som vill ligga i framkant måste lära sig den sköna konsten att dosera metylfenidat och andra centralstimurande läkmedel på ett intelligent sätt. 

Sitta på en parkbänk kan vi göra någon annan gång. På en annan planet. I en annan galax. För när vi har semester skall vi springa i alperna. Just det. Inte åka linbana. Inte vandra. Utan springa. Det är vad vi skall göra. Upp och ned för bergssidorna så att vi grejar sub3 på maran. Evolve or die. Alla får inte föra sina gener vidare. Det är det sinistra budskap som trumpetas ut över invånarna i det vulgärkapitalistiska samhälle som vrider sig i de sista dödsryckningarna. Unga kvinnor utan thigh gap och unga män utan six pack ratas som avelsdjur. Glesbygdens arbetssökande volvoraggare som är för lata och feta för att ta sig till storstäderna ratas av alla potentiella mödrar med IQ på över 80 och får se fram emot att knarka ihjäl sig eller mista livet i slagsmål med andra ratade volvoraggare. Det är en hård värld därute och det gäller att vara på tå. VARJE DAG. Med andra ord. Parkbänkar är till för det pantsamlande hepatit C smittade, tuberkulosflåsande, urinstinkande drägget. Där kan de vila sina trötta ben medan de som vill föra sina gener vidare lyssnar till en kurs i kinesiska medan de med mäktiga stavtag får fart på rullskidorna under den noga planerade Vasaloppsträningen. 

Det krävs stamina av den som vill hedra meditationens frukter. Att vara trogen meditationens alltid nya och revolutionerande kraft är en uppgift som gör oss ödmjuka. Den som vågar kommer hela tiden utmanas av de som vill kastrera meditationen och få den att tjäna bristmentalitetens syften. Bästsäljande författare som den amerikanska tv-kanalen ABC´s nyhetsankare Dan Harris skriver böcker med titlar som  - "10% Happier: How I Tamed the Voice in My Head, Reduced Stress Without Losing My Edge..." Ingen revolution där inte. Bara meditation i vansinnets tjänst. Meditation är också stort i den amerikanska armén och har länge varit det. Ett tränat sinne blir en effektivare mördare i statsmaktens tjänst. Babylons vansinne blir inte mindre vansinnigt för att man döper om det till Edge.

Åh vad det är härligt att förfasa sig! Att ställa ont mot gott. Sjukt mot friskt. Ärkeängeln Mikael mot Lucifer och Ahriman. Ernst Kirchsteiger mot allt det hårda och omysiga därute bortom de lekfullt arrangerade blomrabatterna och modigt utmanande trådgårdstomtarna. Just idag vill jag stå i predikstolen och låta mina prästgener måla fram vilket kusligt mörker som kommer sluka alla de som inte välkomnar meditationens frälsande kraft i sina liv. Jag vill prata om parkbänkssittandet som en manifestation av det klara ljusets överflöd i våra hjärtan. 

Alla bör veta att parkbänkssittande är stigmatiserande om man inte heter Ulrich Tolle, döper om sig till Eckhart, skriver bästsäljande böcker och blir kompis med Oprah. Den som, liksom jag själv, valt att arbeta deltid blir konstant ifrågasatt av både yttre och inre röster. Främst inre. Varför vill jag inte bli chef? Är jag måhända en maskerad volvoraggare som kör Toyota Prius? Varför utmanar jag inte mig själv med nya stimulerande arbetsuppgifter? Dessa frågor har de senaste veckorna attackerat mig. Inifrån och utifrån. Det har varit en spännande resa.

Jag har funnit att jag vill vara en del av den revolution som med kärlek och respekt begraver bristmentalitetens strukturer. Den revolution som hedrar våra naturliga behov av samvaro, lek, arbete och dyrkan. De lustfyllda impulser som helt naturligt får oss resa oss från parkbänken då brödsmulorna är slut och kanadagässen mätta. Den revolution som får allt fler människor att skapa nya tribes i syfilisationens utkanter där en ny sorts "edge" föder fram nya former av arbete, lek, samvaro och dyrkan. Former som är transparenta då de är genomlysta av ett vaket medvetandet som minns sitt eget överflöd av kreativ leklust. Former som kommer ur närvarons lekfulla önskan att hedra sig själv i någon av sina oändligt många skepnader. 

Former som ännu inte funnit sitt språk i mig då språket ännu sitter fast i den framtidsberoende, tankeidentifierade bristmentalitetens strukturer. Men det nya språket kommer träda fram genom ett ständigt genomskådande och ömsande av bristmentalitetens torra skinn. Det dränerande mindset som får oss att känna att något hela tiden fattas oss. Som gör att så många kämpar med kroniska trötthetssymtom trots toxiska doser av koffein och socker. Den mentalitet som känns som minus på kontot trots att ladorna är fulla. Missmodigt fortsätter vi fylla hålet i vårt inre med nya upplevelser. Mot bättre vetande traskar vi runt i gamla utnötta spår. På jakt efter nya relationer. Ny kunskap. Nya insikter. Mer framtid. Framför allt mer framtid och ett ständigt uppskjutande av döden som är bristmentalitetens största fiende och fasa. En fasa som försvinner likt en skugga då medvetandets ljus lyser på den.

Det här ögonblicket är i sanning fullkomligt då det trots allt mitt orerande är ett perfekt uttryck för det inre överflöd som just nu tar den här formen ... och sedan nästa form ...
... och nästa ...
I sanning är ingen form bättre än den andra. Trots min predikan. Bara annorlunda. En volvoraggare här. En makthungrig karriärist där. En barfotadansande mysfrossande Ernst Kirschsteiger här. Ett parkbänksfyllo over there. Och bredvid henne ett parkbänkshelgon med sin påse fylld av brödbitar. På marken fullt med hungriga kanadagäss. En molntuss på himlen, en bitande kall nordanvind som trots allt bär med sig den omisskänliga doften av vår. Perfekta uttryck för det inre överflödet. Cirkeln sluten. Ingenting att dra ifrån eller lägga till. Den kreativa obalansen infinner sig spontant då ett oskuldsfullt sug efter drama uppstår där medvetandets ljus glömmer bort sig själv och förlorar sig i något av sina uttryck. För att sedan hitta hem igen ...
... och igen ...
... och igen ...
Bara för att det är så in i helsike härligt att leva. För hur knasigt det hela än kan förefalla så finns den där. Övertygelsen om att ALL IS WELL. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1