torsdag, mars 03, 2016

Efter självförverkligandet

Hur skall jag göra för att förverkliga mina drömmar? Inte någon annans drömmar. Inte mina föräldrars eller samhällets utan mina. My precious. My precious dreams.
Det fanns en tid då den frågan gjorde mig stjärnögd. Jag gissar att man på långt håll kunde se hur mina ögon glittrade då jag funderade, planerade och agerade. Jag var uppfylld av min framtid. Min begåvning. Mina oändliga möjligheter. Ty riket var mitt och makten och härligheten i evighet. Amen. Ungefär så. Megalomaniskt och snudd på religiöst. Kulten av det individuella projektet. Kulten av mig.
Men något hände. Något som släckte mitt intresse för frågan. Det handlade inte om det desillusionerade, inom självförverkligande-paradigmet klassiska, jag-räckte-inte-till- och-gav-upp- och-blev-deprimerad-syndromet. Nej, något annat tog över som det som kan tända stjärnorna i min blick.
Men det var inte bara mitt eget individuella projekt som dog. Efter att ha läst Nätokraterna av Bard/Söderqvist börjar jag förstå att det är individen som håller på att dö för att på gott och ont ersättas av nätet. Nätverken. De stora, de små, de farliga och de med socker på. Alla förenade i den gigantiska organism som kallas för internet. Internet framställs i Nätokraterna som en hydra. Ett vidunder vars mörka sidor föder allt ifrån stora nätverk som Al Qaida och IS, till mindre knasbolliga nätverk som de Anders Behring Breivik blev ett symtom på eller bara kluster av ljusbruna tomtar som är allmänt sura och bittra och kan spegla varandra i detta. Men internet föder också de ljusa nätverken. Det föder allt ifrån goda krafter som vill samla in pengar och kläder till romer och flyktingar eller störta totalitära regimer eller värna om någon av alla de behjärtansvärda causes som nätet också kan sprida i aldrig tidigare skådad hastighet.
Nu pratar jag i termer av gott och ont och mörkt och ljust men det vi så småningom börjar inse är att Internet står över och inrymmer allt detta. Internet gör ingen skillnad på barnporr och Rumis poesi. Internet sväljer allt för att sedan spotta ut det som en evig Big Bang av dansande ettor och nollor. Internet är inte gott. Det är heller inte ont. Det bara är. Allt. Nästan.

I början trodde vi att internet kunde bli det som slutligen möjliggjorde det totala förverkligandet av våra individuella drömmar. Till exempel fick musiker svindel då projekt som My Space sjösattes. Tanken på att var och en potentiellt kunde nå en publik på hundratals miljoner var berusande. Men My Space visade sig bli som ett brusande hav av individuella projekt där alla med några få undantag drunknade i varandra.
Sammanfattningsvis kan man säga att internet är allt utom en arena för självförverkligande. Det är en arena för tillsammansförverkligande. Visst drivs vissa fortfarande av att lägga ut tonvis med selfies, men de enda som händer är att de blir en del i något irrelevant nätverk av ointressanta individer som också gillar att lägga ut tonvis med selfies.

Det som tar över efter det individuella projektet är nytt. Alltid nytt. Det är jungfrulig mark. Förverkligandet av var och ens individuella drömmar är inte längre jungfruligt. Det är faktiskt lite unket. De människor som inspirerar mig är de som brinner för service. Inte service i bemärkelsen kundservice eller service av bilar, även om det kan manifestera sig som det också. Nej, service som i att leva för att finnas där för varandra. Typ Moder Teresa. Inte som ett självuppoffrande egoprojekt som kommer ge benefits i himlen. Inte den grejen. Nej, service som i att du är jag. När du är hungrig är jag hungrig. När du behöver komma ut och gå en promenad behöver jag gå en promenad. När du behöver prata behöver jag prata. När min dröm blir vår dröm.
Det är individens död och gemenskapens födelse och den är alltid ny. Det fanns en tid i mänsklighetens historia då det individuella projektet ännu inte sett världens ljus. Då allt handlade om familjen och klanen. En för alla och alla för en. Det var en vacker tid, en oskuldens tid då varken separation eller egoism fanns på det sättet som idag. Det var säkert hårt och ofritt också. Sedan föddes individen och separationen och allt det där vackra och berusande och hemska som kom med det. Och nu håller individen på att dö.
Många säger att egoismen i samhället är värre än någonsin. I Nätokraterna kallas det för ett supernova fenomen. Individen och egoismen är en döende stjärna. Något nytt håller på att födas. Vi är inte på väg tillbaka även om många kommer försöka gå den vägen. Nej, vi är på väg mot något större. Något aldrig tidigare skådat. Något magnifikt. Vackert. Det känner jag på mig. Eller snarare. Det känner vi på oss. Det tänder stjärnorna i mina ögon. Våra ögon. Nya vackra stjärnor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1