torsdag, mars 24, 2016

IS, Armageddon och utopin om det goda Kalifatet

Jag satt i en bilkö på E4an i höjd med Järva krog när jag fick höra om attackerna på flygplatsen Zaventem och tunnelbanan i Bryssel. Först kände jag hur hjärtat sjönk i bröstet. Under mig öppnade sig en bottenlös sorg. Sedan kände jag nästan ingenting på ett tag. En välsignad bortträngningsmekanism gick in och tog den värsta udden av tankarna på offren och deras anhöriga. Katastrofvibbarna. Jag är inte stolt att säga det men efter en stund började min hjärna spotta ur sig tankar som  - nu dröjer det antagligen inte länge förrän Göran Greider och gänget ska snyta ur sig sitt vanliga crap om att vi i västvärlden får ligga som vi bäddat. Att det inte alls är som det ser ut. Att det i själva verket är vi som är förövarna och terroristerna som är offren. Att vi med vår tystnad och passivitet har sanktionerat USA´s vettlösa utrikespolitik som skapat dessa monster. Jag antar att det var min hjärnas försök att hitta en väg ur den terror som kryper allt närmare allas vår vardag. Att jag kanske kunde närma mig en lösning genom att i alla fall slå fast vilken typ av tankar som inte verkar fungera. Att Göran Greider kanske inte är den person som har den smartaste lösningen.

Sedan blev jag riktigt heligt förbannad och tänkte att nu får det vara slutgullat med terroristasen. Nu ska de rökas ut ur sina hålor som George W Busch sade efter 9/11. Att kalla dem för offer är lika vettigt som att börja gasta om att lejonet som biter halsen av antilopen är ett offer för sina egna instinkter. Det stämmer ju på sätt och vis men hej, en antilop har precis blivit lunch. Om vi inte passar oss så slutar det med att vi ser alla som offer för allt och alla hela jävla tiden och då står vi där med ett fullkomligt impotent ord. Då kan offer betyda vad som helst från hamburgare till diktator.

Efter en stund försökte jag rationalisera bort smärtan genom att tänka på hur bortskämda vi är här i Europa. Att den här typen av attacker är vardagsmat i många länder. Sålunda inget att uppröras över. Det funkade väl sådär en liten stund. Nu på eftermiddagen kände jag mig lite klarare i huvudet och började fundera över om det finns strateger inom IS som tänker långsiktigt och i så fall hur ... eller är alla testosteronstinna badass-krigare som lever i nuet, skär av ett huvud åt gången och tycker att Usama bin Laden var en pussy. Jag insåg snart att det ändå måste finnas briljanta strateger inom IS. Deras överhuvud, Kalifen Abu Bakr al-Baghdadi är ju en lärd man med en PhD i Islamstudier från Bagdads Universitet. Klart att det finns en inre krets inom IS som är kapabla att se många drag in i framtiden. När vår löpare slår ut deras torn kommer de flytta fram sin springare varpå vi går fram med en bonde vilket får dem att misstänka att vi planerar en framflyttning av vår drottning vilket ....  

Jag kände att jag som västeurope dras med i ett kollektivt drag som IS strateger garanterat har räknat med och tänker dra nytta av. Jag började först tänka i de inkörda hjulspår kring fredliga muslimer kontra jihadisttomtar. Att de lever i helt olika världar. Såklart! Men som på beställning kom den misstänksamma mottanken som säger att eftersom dessa väsenskilda muslimer ändå besöker samma Moskéer ligger det ju nära till hands att tycka att de fredliga muslimerna ändå har större möjlighet än vi att påverka de vilsna själar som vill bli IS-krigare. Att de på något sätt ändå är deras ansvar. Jag kände att jag ville se Sveriges Imamer förena sig och prestera mer än de trötta och lite sorgsna fördömanden som vi hittills fått hålla till godo med. Ett fördömande skall inte vara sorgset i det här fallet, sade jag till mig själv. Det skall vara ursinnigt. Rosenrasande. Jag ville höra att Imamernas råd ögona böj tänker installera spottstockar utanför alla Moskéer där alla IS-krigare, potentiella och faktiskta, samt deras familjer och vänner, skall förödmjukas av de fredliga muslimerna tills de blir snälla igen .... 
Den här tanken är såklart primitiv. Jag inser det. Men låt oss fundera ett tag på våra starkaste drivkrafter. Makt, sex, pengar. Ju mer desto bättre. Ganska primitiva grejer men våldsamt starka med betoning på våld. 

Är det någon mer än jag som någonsin känt att det förbjudna har en viss lockelse? Islamofobi är en sådan sak. Självklart ser vi varthän det kommer leda. Trubbel. Big time. Det brukar vara så med det förbjudna. Finns det något som är mer skrämmande och på samma gång mer lockande än att bryta ett tabu? Finns det något som är mer tabu (och mer lockande) för en hederlig, intellektuell medborgare än att bryta samman och ge fritt utlopp för förnekade och undertryckta rädslor för det främmande i allmänhet och för islam och muslimer i synnerhet? 
Knappast. 

Så vad kommer hända? Kommer Göran Greider få psykbryt och börja hetsa mot muslimer? Gud bevare oss för det men risken finns. Efter tillräckligt många attacker på civila i Europa kommer våra krav på de fredliga muslimerna att öka. Gör något! Lös det här med radikaliseringen. Den sker ju på er planhalva. Vi har inget med det att göra. (den analysen kommer när tillräckligt många icke-muslimer fått sätta livet till i terrorattacker och det börjar kännas tjatigt att prata om att förövarna är våra offer.). Till slut kommer vi kollektivt ropa att de fredliga muslimerna måste välja sida ... men det kära vänner ... kan bli vår undergång. För av två onda ting kommer de med största säkerhet välja den store Kalifen Abu Bakr Al-Baghdadis varma famn. Knappast vår kalla, krävande famn. Vi kommer med våra krav få dem att känna sig som offer. Det är i alla fall den bild som IS propagandamaskineri kommer arbeta för. Och det är en stark bild. Herregud, jag känner mig själv främmande för västeuropas sekularism, konsumism och urlakade humanism. Dessutom saknar vi en stark utopi. Vi lever i en kultur som till och med hånar själva begreppet utopi. Som kultur är vi traumatiserade av nittonhundratalets på samma gång härliga och förfärliga utopiska projekt. Tredje riket och kommunismen. Men IS stora kalifat är en urstark utopi. Kanske inte för mig men vore jag muslim så absolut. 

22/3-attackerna i Bryssel var kanske på en nivå en vedergällning för arresteringen av Salah Abdeslam, men på ett annat, mer långsiktigt plan, ett led i en strategi som sakta men säker ska få västeuropas befolkning och statsmakter att öka kraven på sina muslimska invånare, vilket i förlängningen kommer leda till att de allt mer känner sig som offer som behöver räddas. Och vem skall rädda dem om inte den store Kalifen. Tänk om det finns strateger inom IS som tänker så.

Tills någon presenterar en annan, mer övertygande teori om IS mer långsiktiga strategi tycker jag att detta är den bästa kartan vi i nuläget har att navigera efter. För även om IS själva inte tänkt i dessa banor så ser jag en logik i detta som är skrämmande. IS själva kanske är mer inne på det apokalyptiska där Armageddon enligt legenden ska äga rum i den syriska staden Dabiq som också är namnet på deras Onlinemagasin. De kanske inte ens ser en framtid för mänskligheten här på jorden. Bara rök och aska som ligger kvar medan de otrogna brinner i helvetet och de rätttrogna förlustar sig i paradiset. Det hela är paradoxalt då de samtidigt försöker sprida bilden av hur de bygger det goda Kalifatet på jorden. Men kanske lever de själva i ett inre kaos där de slits mellan Utopia och Armageddon. Hur som helst kan jag inte se annat än att vi, om vi inte är oerhört medvetna om vad som sker, till följd av IS attacker på civila i Europa, kommer öka kraven på fredliga muslimer och därigenom alienera dem ännu mer från vår kultur, bygga på deras offeridentitet och göra dem mer mottagliga för IS propaganda. Antingen det handlar om en ljus framtid i det jordiska Kalifatet eller i ett himmelskt paradis.

Jag vet att de allra flesta idag talar om vikten av att intensifiera jakten på potentiella terrorister men jag vill ändå lyfta fram vikten av att vi tänker ett steg längre. Hur vill vi som inte är muslimer definiera oss själva i förhållande till muslimer om ett år, om fem år, om tio år? Vill vi att våra muslimska vänner har blivit mer som vi? Mer sekulariserade? Mer desillusionerade? Eller kanske mer kristna? Eller mer buddhistiska?
Om så är fallet tror jag det är av största vikt att tänka och känna ett varv till kring detta. Att som Fredrik sade, öppna våra hjärtan, inte bara för de ökande flyktingströmmarna, utan också för att det finns andra sätt att leva och känna inför Gud som är främmande för oss om vi inte själva lever med en djup kärlek till Gud i våra hjärtan.
Öppnar vi inte våra hjärtan på det viset tror jag att vi spelar IS i händerna.

Javisst handlar det om muslimers arrogans och övertygelse om att deras väg är den enda rätta. Men det handlar också om vår egen tro på det vi kallar det öppna, demokratiska samhället. Är vi verkligen framme vid våra drömmars mål? Europeisk politik kritiseras ofta för att sakna visioner och jag tror det stämmer. Att fler ska komma i arbete och att vi skall jobba för ett hållbarare samhälle är lika lockande som havregrynsgröt. Väldigt nyttigt och bra men jävlar vad osexigt. Vi får aldrig glömma att vi är både rationella och irrationella varelser. Den irrationella delen av oss lockas mycket mer av Armageddon. De som önskar utplåna det irrationella i sig själva och andra kommer få det tufft framöver. Det är allt jag kan säga om det. Det finns så mycket mer jag vill säga om det jag hittills tagit upp men stannar där. Försöker smälta det och återkommer förhoppningsvis med mognare och bättre informerade tankar. Om Gud vill och hälsan varar ... och IS bomber låter bli att smälla av där just jag befinner mig. Jo, så får vi nog vänja oss vid att tänka. 


5 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Jerker! Jag tycker att detta först och främst handlar om de muslimer som redan bor i Europa och är medborgare. Hur många flyktingar vi skall ta emot är en annan diskussion. När det gäller de muslimer som redan bor här så finns det absolut sätt att ta reda på om de är fredliga. Vi kan prata med dem. Lära känna dem. Det här handlar om att IS vill få till det stora slaget mellan de rätttrogna och korsfararna i väst. Jag förstår att en del av din lösning är att inte ta emot fler flyktingar. Men det lär inte räcka långt. Att i det här läget stänga gränserna kan få oväntade effekter. Så har du några fler förslag? Hur skall vi bemöta de muslimer som redan bor här och är medborgare?

      Radera
  2. Personligen börjar jag bli dödstrött på den här typen av diskussioner. När ska folk börja våga se de krafter som är igång? Det handlar i grunden inte om IS, Islam eller terrorister. Det inser man först när man vågar rikta blicken bort från terrorhotet som något perifert, något som extremister, fanatiska grupperingar håller på med, till den primära terror som statsmakter bedriver bakom medias tystnad. 9/11 var inte ett attentat som begicks av de förstnämnda. Det kan inte bli mera uppenbart för den som vågar se det. Se även på det pågående drönarkriget, där barn sprängs i bitar dagligen utan att media säger ett ord, eftersom det är en statsmakt som bedriver terrorn.
    De statsmakter som äger media, använder media för att driva igenom sina syften. Media är ingen neutral instans som återger den faktiska verkligheten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ok Perra! Jag kan hålla med om att media inte är en neutral instans. Du får skriva ett längre blogginlägg om det du antyder här. Det skall jag nyfiket läsa! Jag har sett Zeitgeistfilmerna och känner till 9/11 teorierna.
      Jag känner mig också dödstrött på att diskutera detta. Ville nog bara dela med mig om de tankar som just då dök upp i mitt huvud. Inte konstigare än så. Om någon annan kunde vara intresserad av dessa tankar. Fine. Om inte. Fine.

      Radera
    2. Jag gick ju i däck efter att jag såg Zeitgeisfilmerna. Kommer så väl ihåg när det var, under mellandagarna 2008. Jag mådde SÅ DÅLIGT att jag skrev ett mail till Jan Guillou (som jag på den tiden uppfattade som en karlakarl orädd nog att reda upp allt detta). Jag tror du är en första som får veta det - nu tycker jag bara det är rätt roligt att se tillbaka på.

      Jag minns hur jag försökte klamra mig fast vid någon bortförklaring. Men det gick inte.
      Så jag gick helt enkelt med i Zeitgeiströrelsen. Men mest för att debattera på deras forum. Och det behövde jag göra i det läget. Det hjälpte mig. För jag insåg att rörelsen i sig var rätt så korrupt.
      Jag fick också hjälp av Andreas Sandmon under denna tid.
      Allt detta hindrar (ännu) inte att det som filmerna säger fortfarande är sant. Jag har gått igenom en barriär, genom en zon av rädsla, kommit ut på andra sidan. Har du någonsin gjort den trippen? För mig känns det som att du "compartmentalizerar" bort det, det blir en "konspiratorisk avdelning", något långsökt och orealistiskt.
      Vilket det naturligtvis också ÄR. Världen därute är en illusion. Men det är först när man kan sluta se det som ett långsökt hopp och istället inse att det är sant, som rädslan försvinner.

      Radera

UA-3343870-1