söndag, mars 20, 2016

Vettigheten är en myt

Kärlek kan vara så mycket olika saker. Det kan vara att sluta kalla människor för idioter. För varje år som går blir mina krav lite mindre. Jag drömmer inte längre om att förvandlas till ett helgon. Från att ha varit en människa som var stolt över min kritiska blick har jag blivit en människa som inte är lika stolt över min kritiska blick. Från att ha njutit av att håna andra känner jag mig numera olustig då jag av gammal vana hånar.
Visst hade det varit fantastiskt att kunna säga att jag har blivit som ett hav av kärlek... eller nej förresten... det hade varit ganska flaky ... eller inte....
Det är ok det också. Man får klä sig i vita kläder och gå runt och beama och vara hög på himmelsk nektar. Javisst är det knäppt men jag njuter som sagt inte längre av att håna. Det är så förbannat svårt att vara människa ibland. Inte alltid. Men ofta. De välsignade bröder och systrar vars segel just nu fylls av en lagom varm bris kommer en vacker dag tvingas rida ut inre och yttre stormar som gör trasor av deras segel och kaffeved av deras skepp. Ja, det är obehagligt att tänka på och jag säger det bara för att det gör mitt hjärta lite mindre hårt. Vem vet vilka inre avgrunder som finns i den som går klädd i vitt och pratar om universell kärlek och kosmiskt medvetande für alle. Vi gör alla så gott vi kan för att blidka våra demoner.

Igår skrev jag en ganska vild och arg text om allt som är knasigt i Babylon. Människor som är besatta av prestationsångest, konsumtionhets, survival of the fittest, prestigemani och jämförelsehelvetet. Allt är strategier och jag har HELT ÄRLIGT ingen aning om vilka demoner inom var och en av oss som gör att vi tar till den ena eller andra strategin. Jag tänkte skriva, den ena knäppare än den andra, men något har brustit i mig. Jag blir helt matt när jag försöker uttala ordet knäpp. Eller idiot. Eller löjeväckande. Eller sjuk.
Jag vill ROPA ROPA ROPA att allt är mänskligt. Jag vill att ordet MÄNSKLIG blir så stort så stort så stort att det kan ta oss alla i sin varma famn. Också hånet. Också det hårda. Också det rädda och arga.

Det fanns en tid då jag avskydde grupper av alla de slag. Människor i grupp irriterade mig så till den grad att jag kände mig mordisk. Ensam och mordisk. Rädd och mordisk. Ledsen och mordisk. Osedd, missanpassad, svartsjuk, missförstådd och mordisk. Varför skulle alla svansa efter den där idioten? Varför skrattade alla åt hans dåliga skämt? Varför lyssnade alla på hennes patetiska svammel?
Nej, de var idioter hela högen. Jag ville vara för mig själv. Gå min egen väg. Det gjorde fan ont att vara bland människor. Vart man än kom var det en massa skit på gång. Vem man än pratade med så fick man höra om en massa skit. Människan var ett sjukt djur. Så såg jag det. Hon var ett misstag. En olycka för Moder Jord och jag hatade människor.
... jag hatade människor ...
Det känns jättekonstigt att skriva det. Det är inget som står i mitt CV.
- Kan du berätta lite om dig själv Björn så att vi andra i gruppen får en bild av dig.
- Ok då, till att börja med så hatar jag grupper. För det andra hatar jag människor. För det tredje hatar jag mig själv och önskar att jag var någon annan. Är det något mer ni vill veta?
Tänk om jag en enda gång vågat säga det. Vågat vara ärligt och sagt som det var. Men det gjorde jag aldrig. Jag spelade med. Jag svansade också och som alla andra skrattade jag åt den uppblåsta fåntrattens dåliga skämt och lyssnade tålmodigt till människors patetiska svammel. Men oftast höll jag mig för mig själv. Gick min egen väg. Sträckte på mig och kände heder då jag sade att jag var en outsider. En ensamvarg.

Tänk om någon hade sagt till mig att det är normalt att vara lost. Att vi måste göra knasiga saker ibland. Eller ofta. Att alla bryter ihop hela tiden för att sedan ta sig samman. Tänk om någon sagt det med varm röst och fått mig att känna det. Ja Björn, vi är alla rädda ibland. Och modiga ibland. Precis som du. Vi är precis som du Björn. Vi är människor. Du. Jag. Samma.
Kanske sade någon det. Kanske fattade jag inte. Kanske lyssnade jag inte. Kanske var mitt hjärta alltför hårt. Kanske gjordet det för ont i mig.

Jag undrade var alla vettiga människor höll hus. Ibland hittade jag någon för att i nästa stund bli besviken. Jahapp, hon var också en idiot. Inte normal han heller.
Tänk vad många år jag ägnade åt att leta efter vettiga människor. Rena människor. Det fanns en religiös underton i det hela också. Syndfria människor. Helgon. Jag ville hänga med helgon. Var det så det var?
Men helgonen visade sig vara pedofiler. Eller så var dom bara vanliga psykopater som alla andra.
Det var verkligen förfärligt.

Jag suckar djupt nu. Och ler. Jag kan bara konstatera att jag inte hittade en enda vettig människa. Till slut hade jag själv gjort så många knäppa saker att inte ens jag kunde kallas för vettig. Vettigheten var en myt. Istället fann jag något verkligt. Jag fann det mänskliga. Det är fortfarande jobbigt för mig att vara i grupper. Jag tycker fortfarande att andra människor kan vara irriterande. Men jag älskar deras varande. Deras mänsklighet. Jag kan till och med älska mig själv då jag av gammal vana hånar någon. Eller älska och älska. Det låter så himla stort. Det är det inte. Det är bara mänskligt. Det handlar ju bara om du och jag. Om att vi är här tillsammans fullt upptagna med att hålla reda på vad som är upp och ner. Och när allting är jätteförvirrande och skrämmande så kan vi prata med varandra och då känns det lite bättre. DET är kärlek. Det är rätt enkelt. Och det är allt vi har. Så låt oss vara rädda om varandra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1