måndag, april 25, 2016

Att äntligen få andas ut

Att sättet vi andas på är kopplat till vårt sinnestillstånd är gamla nyheter. Men det finns kunskap som har den mirakulösa egenskapen att alltid, oavsett hur gammal den blir, kännas ny och fräsch, och detta med andningen och sinnestillstånd är ett sådant exempel.

För fjorton år sedan lånade jag boken "Zens tre pelare" av Roshi Kapleau på Göteborgs Stadsbibliotek. Sedan dess har jag mediterat. Inte regelbundet. Genom åren har jag hittat på en massa bra och dåliga ursäkter för att inte meditera. Men jag har alltid kommit tillbaka. Ibland i långa perioder. Ibland i korta. För mig är meditation en livslång kärlek. Den metod jag är mest förtrogen med, är den form av Zen-meditation som kallas för Zazen. (Zens Sotoskola) Denna metod/väg lärde jag mig 2006 av Per Mases med flera på Stiftelsen Berget i Rättvik. En vacker kursgård där Zen får samexistera med Kristendom. På Berget ligger en Zendo (japansk meditationshall) bredvid ett katolskt kapell. På den tiden fanns på Berget en fascinerande mix av Zen och Kristendom men på senare tid har stället blivit allt mer katolskt.

Zazen, så som den lärdes ut på Berget, skiljer sig från andra meditationsformer jag prövat genom ett ovanligt stort fokus på hållningen och andningen. Jag var van vid lärare och instruktörer som sade att allt man behövde veta om hållning är att man bör sitta bekvämt och på ett sätt som gör att man inte somnar. Att sitta med rak rygg är bra av just den anledningen, men förövrigt behöver man inte bekymra sig.
Vad gäller andningen hade jag fått lära mig att aldrig försöka manipulera den, utan bara låta den ske av sig självt. Kroppen vet själv hur den skall andas. Det vet alla. Jag menar, hur vågar vi annars somna på kvällen? Så var man inställning till hållning och andning innan jag kom till Berget.

Men Zazen är annorlunda. Där lämnas ingenting åt slumpen. Där råder en extrem omsorg om detaljer som var främmande för mig. När jag kom hem läste jag en bok av Hans Hof, elev till Taisen Deshimaru och den man som tog Zazen till Sverige. Om Per Mases var petig med detaljerna så var han en slarver jämfört med Hans Hof. Jag läste några sidor, suckade och lade ifrån mig boken mitt i en sidlång anatomisk analys av den sneda bukmuskulaturen.

För några veckor sedan, när jag var och hälsade på min pappa, såg jag samma bok av Hans Hof i hans bokhylla. Jag plockade fram den och bläddrade lite i den. Nu såg jag den med helt nya ögon. Den är nu min ständiga följeslagare. Både före och efter mina meditationspass.

Hans Hof´s bok har hjälpt mig med ett problem jag haft sedan jag började meditera.
För att detta mitt problem och dess lösning skall bli begripligt, måste jag börja med en översiktlig beskrivning av "magandningens" anatomi och fysiologi.

Diafragman:
Låt oss först titta på diafragman, själva "motorn" i andningen. I sitt avspända tillstånd efter avslutad utandning ser diafragman ut som ett valv som är uppspänt över bukhålan.
Men låt oss börja där utandningen börjar - med lungorna fyllda av luft. I det läget är diafragman sammandragen och befinner sig i ett läge långt ner i bålen där den pressar samman bukhålan. När vi så börjar vår utandning slappnar diafragman av varvid den stiger uppåt mot bröstkorgen och pressar ut luften ur lungorna. Eftersom diafragman stiger uppåt kan man tro att det är ett arbete den gör men så är alltså inte fallet. Det är en passiv avslappning som orsakar den uppåtstigande rörelsen.

När luften pressats ut ur lungorna uppstår en paus. En paus som ofta blir mycket kort då kroppen reflexmässigt sätter igång en inandning då balansen mellan syre och koldioxid ändras. Vid inandningen dras diafragman samman. I sammandraget läge förkortas den och dras därmed nedåt varvid den trycker ihop bukhålan. Här skulle man kunna tro att den sjunkande rörelsen är en avslappning men så är det alltså inte.

Bukhåla:
De muskler som omger bukhålan, framför allt den raka bukmuskeln framtill, fungerar som en sorts motkraft till diafragma. Detta tyckte jag först verkade komplicerat men det är förståelsen av det här som har löst mitt problem. Så ha tålamod!

När diafragman dras samman och sjunker nedåt mot bukhålan relaxeras bukmusklerna och det ser ut som om magen blåses upp som en balong. Men det är såklart inte luft som blåser upp magen. Det är bukhålan som pressas samman vilket får magen att puta ut. MEN, hos de flesta sker inte denna utputning av magen vilket är orsaken till att de flesta håller sig till bröstandning. Den är dock grundare och hindrar oss från att sjunka ned i de sköna lägen som i hjärnan kan registreras som alfa och theta-tillstånd.
Anledningen till att de flesta bröstandas är att de är för spända i bukmuskulaturen. Det problemet har jag aldrig haft. Min bukhåla har vid inandning helt korrekt blåsts upp som en balong. Faktum är att inandningen för mig alltid varit långt skönare en utandningen. Inandningen går också precis som den skall av sig själv. Som jag skrev innan känner kroppen av när halterna av syre och koldioxid ändras och sätter själv igång inandningen.
Att inandningen känns skön har fått mig att tro att den är en sorts avslappning vilket den ju inte är om man tittar på diafragman. För att inandningen skall kunna ske måste diagfragman dras samman så att den kan dras nedåt mot buken varvid det uppstår ett undertryck i brösthålan som gör så att luften kan sugas in i lungorna.
Men faktum är att inandningen både är en sammandragning och en avslappning. Diafragman dras samman och bukmuskulaturen slappnar av. För att magen skall kunna puta ut då diafragman trycker ned bukhålan måste bukmusklerna slappna av. Och det är den avslappningen som känns skön.
Inandningen har alltid funkat bra för mig även om jag inte riktigt förstått hur den gått till rent anatomiskt.

Men nu kommer vi till det som varit min blockering. Utandningen. Den sker inte av sig själv på samma sätt som inandningen. Lät jag den komma av sig själv blev den snabb och kort och slutresultatet blev alltid att det kändes som att jag hade luft kvar som jag inte blev av med. Detta irriterade mig då jag alltid fått höra att utandningen skall vara som en stor skön avslappning där man släpper allt och låter allt rinna av och ut. Man låter all negativitet passera ut med andningsluften osv. Så har det aldrig riktigt känts för mig. Inte när jag fokuserat för mycket på andningen
Men nu, nu har poletten ramlat ner.
Detta är vad som hände:

Vi utandningen stiger diafragman uppåt mot bröstkorgen varvid lungorna pressas ihop och luften åker ut. Som jag nämnde ovan är diafragmas stigande rörelse en avslappning. Men varför har det då aldrig känts som en avslappning?
Jo, såhär är det: När utandningen börjar, och lungorna är fyllda med luft, är diafragman sammandragen och pressar ihop bukhålan. Bukmusklerna är då helt avslappnade. Men då diafragman slappnar av och stiger uppåt så återtar bukhålan sin form genom att bukmusklerna kontraheras .. och den känslan … den har jag aldrig fått ihop med att allting slappnar av vid utaningen. Och jag har på sätt och vis haft rätt hela tiden. Det stämmer inte att allting slappnar av vid utandningen. Långt ifrån. Diafragman slappnar av och många andra muskler, men inte bukmusklerna.

Nu när jag förstår hur utandningen går till förväntar jag mig inte en total avslappning. Jag förväntar mig istället att det skall strama till i buken. Framför allt framtill genom den raka bukmuskelns sammandragning. Och JUST DEN SAMMANDRAGNINGEN är central inom Zazen. Hans Hof kallar den för stödet. Vilket den också kallas av sångare. Det är samma kontraktion som de använder som stöd för rösten.

Låt oss nu titta på de muskler som slappnar av vid utandningen. Förutom diafragman är det framför allt musklerna i axlar och nacke som slappnar av . Det sägs inom Zazen att vi, när vi andas in, bär upp världen på våra axlar. Vårt ansvar, våra roller, våra problem m.m.
När vi sedan andas ut kan vi släppa ned allt detta. Allt som tyngt oss.

Men vart skall vi sätta ned det? Allt ansvar, alla roller, alla problem? På marken kanske?
Mitt problem var att jag aldrig visst hur mycket jag skulle andas ut. Det sägs att stressade människor andas ut alldeles för kort. Att för mycket luft stannar kvar. Att ansvar, roller och problem stannar kvar på våra axlar. Så var det för mig också. Och nu vet jag vad det berodde på. Jag visste inte var jag skulle ställa ned det. Det låter kanske löjligt men så var det.

Såhär är det: När vi släpper ned allt det tunga, som vi under inandningen lyft upp på våra axlar, lägger vi det på stödet, sammandragningen i den raka bukmuskeln. Den platsen, det som Hans Hof kallar stödet, är ett område runt och strax under naveln. Inom Zazen kallas det för Hara (som i Harakiri ...) Hara betyder egentligen mage på japanska men syftar i det här sammanhanget inte på magsäcken. Det är ett begrepp med många och storstilade betydelser. Man ser Hara som kroppens gravitationscentrum. Ibland kallas Hara för “the sea of Qi” (ett hav av livskraft)
I det här sammanhanget räcker det för mig att se Hara som ett stöd, en bas där jag kan landa vid slutet av utandningen. Detta har gjort att mina utandningar nu, efter 14 år, är minst lika sköna som inandningarna.

Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar, Björn och hans Zazenmeditation.

Utan boken Bli mer människa av Hans Hof hade detta aldrig skett. Hans Hof, salig i åminnelse, gick bort 2011 men hans bok lever kvar och den är för mig ett exempel på att vi människor mår bra av tuggmotstånd. Tack Hans Hof för att du med din bok tog min meditation till en helt ny nivå! Nu kan jag äntligen andas ut.

lördag, april 23, 2016

TONen

Det var aldrig självklart så att jag ville höra till, bli upptagen i en grupp, invald, validerad, certifierad och formellt eller informellt inkluderad. Nu pratar jag om skolan. Om låg-, mellan- och högstadiet. Det är lunchrast en vårdag i Lekstorpsskolan i Gråbo. En dag precis som denna, fast året är 1980. Jag är tio år och vi rör sig ut ur klassrummets sociala struktur för att omgruppera oss i nya strukturer och hierarkier.
När man ser en skolgård full av barn är det lätt att tro att alla innerst inne vill vara med någon eller några. Att ingen vill vara själv, sitta själv, gå själv eller stå själv.

Jag tror att vi redan som barn känner ambivalens inför tillhörighetens villkor. Jag tror inte jag var ensam om att nära en stark längtan efter att vara på mina egna villkor,
vara själv,
vara mig själv ...
och SAMTIDIGT längta efter att göra om mig och anpassa mig till gruppen.

Mot bakgrund av min dubbelhet, mitt konfliktfyllda, analyserande och problematiserande tankeliv, inser jag idag att min skoltid var en välsignad tid. Inte bara den där vårdagen 1980 utan hela skoltiden. Jag kände mig omtyckt för den jag var men också för den jag försökte bli och jag inser idag hur stort det var. Vilken nåd det var. Det var Urban, det var Mattias, Patrik, Peter, det var Martin, Henrik, Krister R och Krister T, det var Magnus H och Christian och flera till. De var mina vänner. De drog i mig. Kom Björnis, var med oss. Lek med oss. Sitt med oss. Gå med oss. Stå med oss.
Aldrig tvingades jag gå själv. Eller stå själv. Eller sitta själv. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på mina gamla klasskamrater. Minnet av deras varma, självklara kamratskap gör mitt hjärta mjukt. Ändå var mitt hjärta på den tiden ofta hårt. Ensamt och hårt.

Jag drog mig undan för att vara själv. För att gå själv. Stå själv och sitta själv. Sällan på skolgården men efter skolan. Jag smet iväg. Höll mig undan. Och då, i min ensamhet närde jag förunderliga fantasier om att vara oberoende, att vara överlägsen, att inte höra till.
Jag tror att mina livsteman vara på plats redan då jag var 12 år. Kanske tidigare än så.

Och kanske är temat något i stil med det här: på märkliga vägar har jag hamnat i värld full med galna varelser som visserligen liknar mig själv men som .... känns jävligt främmande helt enkelt. Som ett annat släkte. Idag vet jag att jag inte är ensam om den känslan. Vi är många som känner så. Långt fler än jag anade den där vårdagen på Lekstorpsskolan då jag var 10 år.
Vad sysslar dom med egentligen? Dom andra. Vi är många som undrar det och jag känner idag en djup gemenskap med alla dem som undrar och förundras. Jag förstår reglerna men jag förstår inte vitsen med dom. Känner mig inte motiverad att spela spelet. Glider bara lojt med i livets olika små och större strömvirvlar. Jo, ibland sprattlar jag ordentligt. När jag hamnar i riktigt jobbiga grejer. Men att spela spelet. Nej. Det går bara inte. Varför går det inte? Vad har jag emot spelet? Eller spelen. Det finns ju så många spelplaner. Lekstorpsskolans spelplan var bara en i en oändlig räcka av spelplaner.

Jag har hela mitt liv levt med en ton i mitt inre. En sällsam ton som ofta överröstats av livets brus. Av tankarnas brus. Av det brusande inferno, det rytande dån av tankar och memer och regler som ekat i mitt arma huvud. Vem är över mig och vem är under mig? Vad är rätt och vad är fel? Vad är vackert och vad är fult? Vad är inne och vad är ute. Vilka är inne och vilka är ute. Och så knäckfrågan. Den stora stora knäckfrågan:

Hur skall jag vara för att bli upptagen i himmelriket?

Jag kan tänka mig att någon fnyser lite åt den formuleringen. Fnys på bara säger jag. Det är det här det handlar om. Jag har betraktat det här spelet i fyrtiosex år. Intensivt har jag studerat det och spelat det och analyserat och vänt och vridit och lyft på varenda jävla sten och sett vartenda äckligt kryp som då krälat fram.. Ja, jag vet. Jag är inte ensam om det. Vi är många som gjort så och alla har vi kommit fram till olika svar. Men jag skiter i vad andra kommit fram till. Det är också en grej jag kommit fram till. Att det är dags för mig nu att skita i det. För egentligen handlar det varken om vad jag eller någon annan kommit fram till. Det handlar om tonen. Den sällsamma tonen som hörs i mitt inre. Bakom bruset. Det är den som skänker övertygelse. Jag skall återkomma till den. Men först vill jag prata om frågan. Den stora frågan.

Många förfasar sig över att unga människor är beredda att spränga sig själva och andra i bitar för att få en enkel biljett till himmelriket. Det är dags att sluta förfasa sig över det säger jag. Bättre då att se dessa unga människor som en spegel. Tacka dem för att de förtydligar vad mänskligheten alltid hållit på med. För att de lyfter fram galenskapen i det här spelet. Vi vill gärna tro att våra spel är mindre galna. Eller inte galna alls. Att våra spel är goda. Eller åtminstone hederliga. Acceptabla. Det kan vi glömma vi nu. Men först. Först behöver vi stanna upp och lyssna.
Lyssna till tonen.

Jag har studerat spelet i 46 år. Men lika länge har jag anat den sällsamma tonen bakom bruset. Inte alltid lyssnat till den. Men anat den.
Så vad är det den säger?
Åh, min älskade vän. Min dyrbaraste finaste skatt. Jag vill att du lyssnar nu. Stannar upp och lyssnar. Tonen säger att det är det här - inte det där - utan det här, som är himmelriket.
Bara så.

Och det ändrar allt.
Det ändrar allt genom att inte ändra någonting.
För ingenting behöver ändras.
Det går inte att förstå.
Jag vill att du förstår det. Det är allt du behöver förstå. Ever. Att det inte går att förstå. Det som tonen har att säga. För tonen talar inte med ord. För dina jordiska öron är tonens stämma som den sprödaste viskning, men för ditt hjärtas innersta är dess stämma som ett rytande, jublande dån av klarhet. Som et berg av visshet.
När du öppnar dig för tonen blir din blick klar. Din panna slät. Ditt hjärta mjukt. Din famn vidsträckt som hela världen.

Men när man är tio år och står på skolgården en vårdag och känner sig vilsen dras man med i den energi som anses vara frisk och full av liv. Strävan efter att bli upptagen och godkänd. Och den energin är gränslös och förtrollande och den sträcker sig långt, långt bortom familjen, de närmaste vännerna, gruppen på skolgården, på jobbet, föreningen, partiet, församlingen, laget, nationen, nationernas förbund, solsystemet galaxen och universum.
Kort sagt. Den sträcker sig utåt .
Lyssna min älskade, viskar tonen. Himmelriket är inte där ute. Din strävan när du var tio år. Dina oemotståndligt starka impulser att dra dig undan i ensamhet. De var klara och rena som källvatten.

Jag var något på spåret. Men där fanns ingen som kunde säga det till mig. Mycket beroende på att jag inte pratade med någon om min längtan efter att dra mig undan. Den kändes nämligen skamlig.

För en tid sedan läste jag följande i en artikel i Svd:
"...Evolutionärt handlar skam om att kunna passa in i grupper. Känslan hör därför intimt ihop med vår nyfikenhet på omvärlden och vårt behov av tillhörighet. För att vi snabbt ska bli accepterade har vi en medfödd känslighet för vad som gäller i nya sammanhang.
... Det som aktiveras här är vad Jojo Tuulikki Oinonen kallar sund skam. Den är situationsbunden, varar inte så länge och är till för att hjälpa oss socialt. Genom den sunda skammen sköter vi oss så att vi får vara med andra. Skammen blir en hjälpfunktion till glädjeämnen och intressen i våra liv ..."

Det här förstod jag redan då. Instinktivt. Det var därför jag skämdes över min längtan efter att dra mig undan i ensamhet. Ingen talade om den sällsamma tonen som kallade mig till sig. Tonen som sade - inte därute Björn, utan härinne. Här är jag. Här är himmelriket. Nu.

Det var säkert vist ordnat det hela. Jag har idag en känslighet för vad som gäller i nya sammanhang. Parat med en känsla av att jag lika gärna skulle kunna ge fan i det hela. Faktum är att jag ofta ger fan i det. Jag vet djupast inom mig att jag inte behöver höra till. Att jag inte behöver någon annans godkännande. Att jag inte ens behöver vara människa.
Det är djupa vatten. Och det är i de djupa vattnen jag bäst kan höra tonen. Den sällsamma tonen bakom bruset.

Det sägs att den som lider av skam lever med en känsla av att när som helst kunna bli avslöjad. Att de andra när som helst kan syna bluffen. Det skapar ångest hos den som lider av skam.
Jag säger såhär. Den förtjänade tillhörigheten är en bluff. Den som anar det är något stort på spåren.
Allt är redan givet. Himmelriket är redan här. Vi är redan hemma. Det andra är en spännande lek. Som bäst. Oftast är det bara en ond dröm.Vi kan aldrig sluta tillhöra hur mycket vi än försöker. Vi kan aldrig bli exkluderade. Hur mycket vi än gör bort oss. Men det ser vi inte förrän vi synar bluffen. Så länge vi tror på bluffen lider vi. Det hela är väldigt enkelt. Men också svårt så länge vi tror att vi kan hamna utanför. Så länge vi oroar oss för att vi kan göra fel. Det märkligaste av allt märkligt är att det inte går att göra fel. Det är stört omöjligt att misslyckas.

Det är vad tonen säger.
Och det går inte att förstå.
Jag vill att du förstår det. Det är allt du behöver förstå. Ever. Att det inte går att förstå. Det som tonen har att säga. För tonen talar inte med ord. För dina jordiska öron är tonens stämma som den sprödaste viskning, men för ditt hjärtas innersta är dess stämma som ett rytande, jublande dån av klarhet. Som et berg av visshet

onsdag, april 13, 2016

Att bära sitt bajs

Björn ligger på en madrass och andas snabbt och djupt. Det är ansträngande och det sticker i armarna och han känner sig yr, och Ananda, hans Guru, kommer fram och säger vänligt men bestämt,
- Go on Björn, deeper and faster, you are allright, don’t worry!

Det är en lördag förmiddag i november och ute skiner en blek höstsol medan femton personer ligger på varsin madrass i stora rummet på Barndals kursgård. Här praktiseras holotropisk andning och rätt vad det är ger någon ifrån sig ett ljud, är det skratt eller är det gråt, Björn vet inte, det låter konstigt och efter ett tag stönar någon högt och Björn blir allt mer yr och börjar känna sig illamående och när han tänker att av allt konstigt han varit med om tar nog det här priset, kommer brölet från andra sidan rummet, det låter inte som en människa, han vet inte vem det är, kanske är det Surya, och hans hjärta slår snabbare och snabbare och nu är Ananda alldeles bredvid honom och han hör honom säga:
- Go on, push it, go on! och Björn kämpar på med andningen och pulsen ökar ännu mer och det sticker i armar och ben och plötsligt känns det som att han rivs med i en flod av brusande liv och han fortsätter andas och efter ett tag kommer Ananda fram till honom igen och säger,
- Let it out Björn, hit the mattress, kill it!

Björn börjar slå med knutna nävar mot madrassen och blir förfärad och förförd av den kraft som slitit sig lös i honom och han hör vrål och gråt från flera håll i rummet och han stämmer in och han tar över och ställer sig på toppen av ett högt berg och vrålar ut över världen att det är gudomligt att få vara ett bankande och spottande raseri som skriker som djävulen själv och han vet, han bara vet, att det här är det skönaste han någonsin varit med om och han kan inte få nog, han fortsätter slå allt och alla sönder och samman och till slut går det upp för honom att han har förstört allt, han har verkligen slagit sönder allt och alla, och nu finns det inte någon kvar som kan hålla om honom och trösta honom och han börjar gråta som övergivet barn och då kommer Ananda fram till honom igen och säger
- You are so brave Björn, you are doing beautifully, och det får honom att gråta ännu häftigare och det tjocka lagret av is som fanns runt hans hjärta har nu slagits sönder och det smälter och rinner bort och han är öppen och naken som ett nyfött barn, och när det går det upp för honom att han också är en vuxen man, att han kan knyta sina skor själv, att han har körkort och är pappa till en dotter på sex år, framstår det som så absurt att det får honom att slå om och brista ut i skratt.

Och han frustar och flabbar och fnissar och tjuter tills han inser att han inte kan minnas när han senast kände en sådan störtflod av pur glädje. Det måste ha varit när han var fyra år gammal och tanken på att han levt i så många år utan att få skratta på riktigt är så tragisk att han börjar hulka igen och nu är gråten len och avslappnande som honung i varm mjölk och snart slår det om igen och han blir till fnissande såpbubblor i regnbågens alla färger och kemin i hans hjärna är troligen upfuckad bortom all räddning efter så mycket hyperventilering men det spelar ingen roll för det här är första gången på evigheter som han känner att han befinner sig mitt i livets sprakande och dansande nerv, mitt i livets brusande och skummande strömfåra.

Fram till idag höll han sig på behörigt avstånd från livets mitt. Han smög runt i utkanterna. Därinne i mitten, där det är fest dag och natt, busade de andra omkring och lekte tafatt och kittlade varandra, och brottades och hånglade och dansade och lekte tokroliga lekar och det hände ibland att någon fick syn på honom där han med bister min smög omkring bland allvarets skuggor. Då hände det att de ropade till honom
- Björn, kom och lek med oss!

Men han tittade bara allvarligt på dem med sina ledsna hundögon och sade:
- Men begriper ni inte att jag har viktigare saker för mig, jag kan inte stå på händer eller hjula eller kittlas eller brottas, jag måste gå här där det är lugnt och stilla och bära på mitt bajs och jag får inte bli störd och ingen får röra mig för då kan jag tappa det. Nästa vecka skall jag träffa min bajsanalytiker och då skall vi titta på varje enskild bajskorv under lupp. Vi skall tillsammans kategorisera bajskorvarna och se om vi kan upptäcka mönster som förklarar varför vissa är som små hårda kulor medan andra flutit ut till stora blaffor, varför vissa är grönaktiga och andra är gulbruna, varför vissa luktar stall medan andra luktar lik och det är jätteviktigt för det kan hjälpa mig att förstå vem jag verkligen är och vad som är meningen med mitt liv.

Men de där ytliga festprissarna som inte tog någonting på allvar lyssnade inte. Björns ord var alldeles för djupa för dem. De trodde att livet gick ut på att tramsa och flamsa och fattade verkligen ingenting. De kunde inte se hur meningslösa deras ytliga liv var.
Där gick han, dag ut och dag in, och bar på sitt bajs och han blev så himla ledsen när han tänkte på att de andra inte fattade allvaret. Förr eller senare, sade han till sig själv, måste de också våga sig ut bland allvarets skuggor. Förr eller senare kommer de tvingas ta itu med sitt bajs. Lukta på det. Smaka på det. Skärskåda det och inte ge upp förrän allt är analyserat och kategoriserat. Det är i det tunga och motbjudande som de riktiga skatterna finns dolda.

Men nu har Björn tappat sitt bajs, nu har han ingenting att komma med nästa vecka när han skall träffa sin bajsanalytiker. Nu är han lätt och fri och dansar runt i rummet med det andra för nu firar de. De firar livet med fri och improviserad dans i det stora rummet och när de dansat sig varma och svettiga sätter de sig i en ring på golvet och sjunker tillsammans in i stillheten. Efter en stund börjar de dela. När det är Björns tur tittar Ananda på honom och säger
- You did great Björn, you are so brave, och Björn möter hans blick och vill säga något. Han vill tacka sin guru för att han förlöst honom. Men det finns ju inga ord som kan uttrycka vad han känner nu och det vet Ananda så han förväntar sig inte av Björn att han skall säga något, de får lov att vara tysta och vila i varandras blick och då stiger tårarna upp i Björns ögon och det känns som att människorna i rummet är hans nya familj, hans riktiga familj, för de var med när han föddes på nytt. Men allt flödar nu och växlar och lever och plötsligt ser han det absurt vackra i situationen. Två vuxna människor som bara sitter och tittar på varandra hur länge som helst med fåniga leenden i ansiktet och ett nytt skratt bubblar upp och tänk att han verkligen får vara så här glad. Här är det ingen som bedömer honom eller har åsikter om hur han bör vara. Här är de som celler i samma kropp och när han skrattar så skrattar alla andra och allt är tillåtet och uppskattat och skammens skugga har äntligen vikt hädan och ljuset flödar in varje vinkel och vrå av hans väsen.


Dagarna går och de underbara upplevelserna avlöser varandra men ibland är det som att det gamla stinkande bajsallvaret gör sig påmint. En kväll står han i köket och gör karma yoga vilket är det andliga namnet på oavlönat arbete. Ikväll skall han diska och Surya som skall hjälpa honom, står i ett hörn av köket och hånglar med en tjej som jobbar på Barndal och nu har de skruvat upp volymen på stereon och nu börjar de klä av sig och nu dansar de som galningar i köket och där står han och diskar alldeles själv och när han är så gott som klar och irritationen kokar i honom kommer Surya fram och säger att han vill påminna honom om att livet inte är något annat än en “celebration”. Att diska eller bli diskad eller dansa disco är bara olika uttryck för samma celebration.

Surya tar Björns händer, ser honom djupt i ögonen, håller hans blick och frågar med kärleksfull röst hur det känns i honom nu, och Björn känner sig trygg med Surya och erkänner att han blev irriterad för att Surya inte hjälpte till, att det kändes jobbigt att behöva göra hela disken själv. Han erkänner också att han blev provocerad av deras sätt att demonstrera sin frigjordhet och Surya ler ett hemlighetsfullt leende och säger
- Ja men det är fantastiskt Björn. Universum ville visa dig precis de här tankarna. ”Surya borde hjälpa till”. ”Jag borde inte stå här ensam med disken”. ”Surya borde inte hångla med den där tjejen”. Alla tankar som innehåller ett borde eller ett borde inte, är förförande. Egot älskar sådana tankar. Faktum är att det består av sådana tankar. Egot är ett nej till det som är. Verkligheten är alltid som den är och struntar högaktningsfullt i hur egot tycker att den borde vara. Men tankar är ingenting Björn. Inte i sig själva. De är som skuggor och för en kort stund lät du dig förföras av det här skuggspelet. Och allt det här vet du redan. Jag pekar bara på den visdom som du redan bär inom dig. Men du är vaken nu Björn. Du är lika upplyst som Buddha själv och det har du alltid varit. Också när tankarna säger något annat. Att jag eller Ananda eller Buddha skulle ha något som du saknar är bara en tanke Björn! Suryas ögon strålar när han pratar. Kom ihåg! ”Tat Tvam Asi”. ”Your Are That”. DET är allt som finns. Den här diskborsten är lika mycket DET som Buddha är DET. Om du skall välja en Guru kan du lika gärna välja den här diskborsten, säger Surya och ingenting mer behöver sägas för Björn vet, att Surya vet, att Björn vet. ”This is It”. Det finns ingenting att sträva efter. Ingenting att uppnå. Ingenting att bevisa. Björn och Surya behöver inte spela några roller längre för Björn vet - att Surya vet - att Björn är Surya och Surya är Björn.


- Du var så tung och allvarlig när du kom i Onsdags, säger Surya när de en stund senare sitter i matsalen och dricker Roibos te. På bordet brinner levande ljus och ute är det mörkt.
- Du hade så mycket bagage med dig. Kan du ens minnas vad det var du släpade omkring på? frågar Surya.
- Nej, svarar Björn kort och koncist, och båda skrattar. Länge.
- Det är klart du inte minns Björn, för det var ingenting. Det fanns bara i drömmen men nu är du vaken.
- Jag vet, och i drömmen gick jag i terapi varje vecka och pratade om min mamma och min morfar och den ärvda skammen och min pappa och hur jag genom hela livet bar på känslan att det var något osynligt fel på mig som alla andra kunde känna av och att det var ett misstag att bli människa. Surya tittar på honom och Björn börjar skratta igen. De skrattar åt drömmen. Björns dröm, deras dröm, mänsklighetens dröm. Mayas dröm.


När Björn åkte iväg på den här retreaten visste han inte att Surya fanns. Han åkte för att få träffa Ananda. Ett år tidigare hade han läst Anandas bok ”True Liberation”. Han hade gjort sig en bild av hur Ananda skulle vara och drömt om att få träffa honom. Om Surya visste han ingenting när han på onsdag kvällen klev in på Barndal. Det var fullt med människor i hallen. Han bestämde sig för att hälsa runt och presentera sig. När han kom till Surya tog han i hand och spelade upp en version av samma ritual som han gått igenom med de andra.
- Hej, mina avsikter är fredliga och jag är nyfiken på vem du är. Jag tycker att du verkar vara en trevlig person, precis som jag, och vi får prata mer senare för nu skall jag hälsa på de andra också.

Den här ritualen tar som mest en halv minut, men Surya tar tag i Björns framsträckta hand med båda sina händer. Hans ansikte är öppet och skyddslöst och han ser på Björn som om han ligger på sin dödsbädd och Björn är en förlorad son som kommit för att ta ett sista farväl och nu möts de på riktigt för första gången. Här i dödens väntrum är de avklädda sina roller och Surya ser på honom med en blick som skär igenom det förgängliga och ytliga. Han är ointresserad av Björns ålder, hans yrke, hans utbildning. För honom är det oviktigt om Björn är straight, bög eller transa, om han lever i ett kollektiv, eller som singel, eller i en relation. För honom spelar det ingen roll om han har ett barn, tio barn eller inga barn. Det är inte viktigt vilken musik han gillar eller vilket politiskt parti han sympatiserar med. Nej, ingenting av detta intresserar Surya.

Det som nu uppfyller honom är att han i detta möte är delaktig i något heligt. När han ser in i Björns ögon vet han inte om det är Björns ögon som tittar ut genom hans ögon eller om det är hans ögon som tittar ut genom Björns och Universum fnittrar förtjust och viskar att allt är en lek med speglar och att ingenting är vad det ser ut att vara och i ljuset av det kan han se igenom hela berättelsen om vem Björn tror sig vara. Björn heter inte Björn och är inte trettiofem år gammal. Man kan säga att han är evigheten och att hans namn är Gud men inte heller det är sant för ingen historia kan säga något om honom för hur storslagen den än är så kommer den begränsa honom och han är i sanning obegränsad och tiden har upphört där de står och för en utomstående ser det ut som att mer än tio minuter passerar medan Surya håller Björns hand mellan sina båda händer och hans blick vilar i Björns men sanningen är att deras möte är utan början eller slut.

onsdag, april 06, 2016

Att bli en missförstådd poet

När jag var 25 år drömde jag om att bli en missförstådd poet. Tänk att jag drömde om att bli just missförstådd. Att jag ville bli poet var egentligen beside the point. Grejen var att jag ville bli missförstådd. 
Det var en varm sommarkväll och jag körde nedför Sprängkullsgatan i Göteborg. Bilens sidorutor var nere och dofterna från varm sommarstad strömmade in. Bredvid mig satt min närmsta vän. Han pratade om framtiden. Hur han drömde om att hitta sin plats och skaffa sig inflytande. Han ville påverka. Han ville bli lycklig. Jag sade - min dröm är att bli en missförstådd poet. 
Berodde det på att jag hade låg självkänsla? Eller på att jag rätt och slätt hatade mig själv?
Man skulle kunna tro det. Vem vill bli missförstådd? Strävar vi inte alla efter att bli förstådda? 
Jag var stolt och stark utav bara helvete den kvällen. Och svindlande vacker. Jag älskade mig själv så mycket att att jag var självlysande. 
Jag såg en riktning. Ett jublande raseri steg upp från mitt innersta och fick mig att säga mäktiga ting denna ljuva sommarkväll. Min vän lyssnade uppmärksamt. Inkännande. Han kunde se det romantiska i min dröm. För god för den här världen. För känslig. För djup. Självglorifiering genom isolering. Sorgligt när alienationen får löpa amok. Vem vet vad han tänkte. Min käre vän. 
Min tillit till mig själv var vitglödgad den kvällen. Allting öppnade sig i övertygelsen om att jag inte behövde bli förstådd. Jag var fri. Minnet får mig att rysa av välbehag. 
Tänk att jag var så vacker när jag var 25 år. Vilken kraft 
UA-3343870-1