onsdag, april 13, 2016

Att bära sitt bajs

Björn ligger på en madrass och andas snabbt och djupt. Det är ansträngande och det sticker i armarna och han känner sig yr, och Ananda, hans Guru, kommer fram och säger vänligt men bestämt,
- Go on Björn, deeper and faster, you are allright, don’t worry!

Det är en lördag förmiddag i november och ute skiner en blek höstsol medan femton personer ligger på varsin madrass i stora rummet på Barndals kursgård. Här praktiseras holotropisk andning och rätt vad det är ger någon ifrån sig ett ljud, är det skratt eller är det gråt, Björn vet inte, det låter konstigt och efter ett tag stönar någon högt och Björn blir allt mer yr och börjar känna sig illamående och när han tänker att av allt konstigt han varit med om tar nog det här priset, kommer brölet från andra sidan rummet, det låter inte som en människa, han vet inte vem det är, kanske är det Surya, och hans hjärta slår snabbare och snabbare och nu är Ananda alldeles bredvid honom och han hör honom säga:
- Go on, push it, go on! och Björn kämpar på med andningen och pulsen ökar ännu mer och det sticker i armar och ben och plötsligt känns det som att han rivs med i en flod av brusande liv och han fortsätter andas och efter ett tag kommer Ananda fram till honom igen och säger,
- Let it out Björn, hit the mattress, kill it!

Björn börjar slå med knutna nävar mot madrassen och blir förfärad och förförd av den kraft som slitit sig lös i honom och han hör vrål och gråt från flera håll i rummet och han stämmer in och han tar över och ställer sig på toppen av ett högt berg och vrålar ut över världen att det är gudomligt att få vara ett bankande och spottande raseri som skriker som djävulen själv och han vet, han bara vet, att det här är det skönaste han någonsin varit med om och han kan inte få nog, han fortsätter slå allt och alla sönder och samman och till slut går det upp för honom att han har förstört allt, han har verkligen slagit sönder allt och alla, och nu finns det inte någon kvar som kan hålla om honom och trösta honom och han börjar gråta som övergivet barn och då kommer Ananda fram till honom igen och säger
- You are so brave Björn, you are doing beautifully, och det får honom att gråta ännu häftigare och det tjocka lagret av is som fanns runt hans hjärta har nu slagits sönder och det smälter och rinner bort och han är öppen och naken som ett nyfött barn, och när det går det upp för honom att han också är en vuxen man, att han kan knyta sina skor själv, att han har körkort och är pappa till en dotter på sex år, framstår det som så absurt att det får honom att slå om och brista ut i skratt.

Och han frustar och flabbar och fnissar och tjuter tills han inser att han inte kan minnas när han senast kände en sådan störtflod av pur glädje. Det måste ha varit när han var fyra år gammal och tanken på att han levt i så många år utan att få skratta på riktigt är så tragisk att han börjar hulka igen och nu är gråten len och avslappnande som honung i varm mjölk och snart slår det om igen och han blir till fnissande såpbubblor i regnbågens alla färger och kemin i hans hjärna är troligen upfuckad bortom all räddning efter så mycket hyperventilering men det spelar ingen roll för det här är första gången på evigheter som han känner att han befinner sig mitt i livets sprakande och dansande nerv, mitt i livets brusande och skummande strömfåra.

Fram till idag höll han sig på behörigt avstånd från livets mitt. Han smög runt i utkanterna. Därinne i mitten, där det är fest dag och natt, busade de andra omkring och lekte tafatt och kittlade varandra, och brottades och hånglade och dansade och lekte tokroliga lekar och det hände ibland att någon fick syn på honom där han med bister min smög omkring bland allvarets skuggor. Då hände det att de ropade till honom
- Björn, kom och lek med oss!

Men han tittade bara allvarligt på dem med sina ledsna hundögon och sade:
- Men begriper ni inte att jag har viktigare saker för mig, jag kan inte stå på händer eller hjula eller kittlas eller brottas, jag måste gå här där det är lugnt och stilla och bära på mitt bajs och jag får inte bli störd och ingen får röra mig för då kan jag tappa det. Nästa vecka skall jag träffa min bajsanalytiker och då skall vi titta på varje enskild bajskorv under lupp. Vi skall tillsammans kategorisera bajskorvarna och se om vi kan upptäcka mönster som förklarar varför vissa är som små hårda kulor medan andra flutit ut till stora blaffor, varför vissa är grönaktiga och andra är gulbruna, varför vissa luktar stall medan andra luktar lik och det är jätteviktigt för det kan hjälpa mig att förstå vem jag verkligen är och vad som är meningen med mitt liv.

Men de där ytliga festprissarna som inte tog någonting på allvar lyssnade inte. Björns ord var alldeles för djupa för dem. De trodde att livet gick ut på att tramsa och flamsa och fattade verkligen ingenting. De kunde inte se hur meningslösa deras ytliga liv var.
Där gick han, dag ut och dag in, och bar på sitt bajs och han blev så himla ledsen när han tänkte på att de andra inte fattade allvaret. Förr eller senare, sade han till sig själv, måste de också våga sig ut bland allvarets skuggor. Förr eller senare kommer de tvingas ta itu med sitt bajs. Lukta på det. Smaka på det. Skärskåda det och inte ge upp förrän allt är analyserat och kategoriserat. Det är i det tunga och motbjudande som de riktiga skatterna finns dolda.

Men nu har Björn tappat sitt bajs, nu har han ingenting att komma med nästa vecka när han skall träffa sin bajsanalytiker. Nu är han lätt och fri och dansar runt i rummet med det andra för nu firar de. De firar livet med fri och improviserad dans i det stora rummet och när de dansat sig varma och svettiga sätter de sig i en ring på golvet och sjunker tillsammans in i stillheten. Efter en stund börjar de dela. När det är Björns tur tittar Ananda på honom och säger
- You did great Björn, you are so brave, och Björn möter hans blick och vill säga något. Han vill tacka sin guru för att han förlöst honom. Men det finns ju inga ord som kan uttrycka vad han känner nu och det vet Ananda så han förväntar sig inte av Björn att han skall säga något, de får lov att vara tysta och vila i varandras blick och då stiger tårarna upp i Björns ögon och det känns som att människorna i rummet är hans nya familj, hans riktiga familj, för de var med när han föddes på nytt. Men allt flödar nu och växlar och lever och plötsligt ser han det absurt vackra i situationen. Två vuxna människor som bara sitter och tittar på varandra hur länge som helst med fåniga leenden i ansiktet och ett nytt skratt bubblar upp och tänk att han verkligen får vara så här glad. Här är det ingen som bedömer honom eller har åsikter om hur han bör vara. Här är de som celler i samma kropp och när han skrattar så skrattar alla andra och allt är tillåtet och uppskattat och skammens skugga har äntligen vikt hädan och ljuset flödar in varje vinkel och vrå av hans väsen.


Dagarna går och de underbara upplevelserna avlöser varandra men ibland är det som att det gamla stinkande bajsallvaret gör sig påmint. En kväll står han i köket och gör karma yoga vilket är det andliga namnet på oavlönat arbete. Ikväll skall han diska och Surya som skall hjälpa honom, står i ett hörn av köket och hånglar med en tjej som jobbar på Barndal och nu har de skruvat upp volymen på stereon och nu börjar de klä av sig och nu dansar de som galningar i köket och där står han och diskar alldeles själv och när han är så gott som klar och irritationen kokar i honom kommer Surya fram och säger att han vill påminna honom om att livet inte är något annat än en “celebration”. Att diska eller bli diskad eller dansa disco är bara olika uttryck för samma celebration.

Surya tar Björns händer, ser honom djupt i ögonen, håller hans blick och frågar med kärleksfull röst hur det känns i honom nu, och Björn känner sig trygg med Surya och erkänner att han blev irriterad för att Surya inte hjälpte till, att det kändes jobbigt att behöva göra hela disken själv. Han erkänner också att han blev provocerad av deras sätt att demonstrera sin frigjordhet och Surya ler ett hemlighetsfullt leende och säger
- Ja men det är fantastiskt Björn. Universum ville visa dig precis de här tankarna. ”Surya borde hjälpa till”. ”Jag borde inte stå här ensam med disken”. ”Surya borde inte hångla med den där tjejen”. Alla tankar som innehåller ett borde eller ett borde inte, är förförande. Egot älskar sådana tankar. Faktum är att det består av sådana tankar. Egot är ett nej till det som är. Verkligheten är alltid som den är och struntar högaktningsfullt i hur egot tycker att den borde vara. Men tankar är ingenting Björn. Inte i sig själva. De är som skuggor och för en kort stund lät du dig förföras av det här skuggspelet. Och allt det här vet du redan. Jag pekar bara på den visdom som du redan bär inom dig. Men du är vaken nu Björn. Du är lika upplyst som Buddha själv och det har du alltid varit. Också när tankarna säger något annat. Att jag eller Ananda eller Buddha skulle ha något som du saknar är bara en tanke Björn! Suryas ögon strålar när han pratar. Kom ihåg! ”Tat Tvam Asi”. ”Your Are That”. DET är allt som finns. Den här diskborsten är lika mycket DET som Buddha är DET. Om du skall välja en Guru kan du lika gärna välja den här diskborsten, säger Surya och ingenting mer behöver sägas för Björn vet, att Surya vet, att Björn vet. ”This is It”. Det finns ingenting att sträva efter. Ingenting att uppnå. Ingenting att bevisa. Björn och Surya behöver inte spela några roller längre för Björn vet - att Surya vet - att Björn är Surya och Surya är Björn.


- Du var så tung och allvarlig när du kom i Onsdags, säger Surya när de en stund senare sitter i matsalen och dricker Roibos te. På bordet brinner levande ljus och ute är det mörkt.
- Du hade så mycket bagage med dig. Kan du ens minnas vad det var du släpade omkring på? frågar Surya.
- Nej, svarar Björn kort och koncist, och båda skrattar. Länge.
- Det är klart du inte minns Björn, för det var ingenting. Det fanns bara i drömmen men nu är du vaken.
- Jag vet, och i drömmen gick jag i terapi varje vecka och pratade om min mamma och min morfar och den ärvda skammen och min pappa och hur jag genom hela livet bar på känslan att det var något osynligt fel på mig som alla andra kunde känna av och att det var ett misstag att bli människa. Surya tittar på honom och Björn börjar skratta igen. De skrattar åt drömmen. Björns dröm, deras dröm, mänsklighetens dröm. Mayas dröm.


När Björn åkte iväg på den här retreaten visste han inte att Surya fanns. Han åkte för att få träffa Ananda. Ett år tidigare hade han läst Anandas bok ”True Liberation”. Han hade gjort sig en bild av hur Ananda skulle vara och drömt om att få träffa honom. Om Surya visste han ingenting när han på onsdag kvällen klev in på Barndal. Det var fullt med människor i hallen. Han bestämde sig för att hälsa runt och presentera sig. När han kom till Surya tog han i hand och spelade upp en version av samma ritual som han gått igenom med de andra.
- Hej, mina avsikter är fredliga och jag är nyfiken på vem du är. Jag tycker att du verkar vara en trevlig person, precis som jag, och vi får prata mer senare för nu skall jag hälsa på de andra också.

Den här ritualen tar som mest en halv minut, men Surya tar tag i Björns framsträckta hand med båda sina händer. Hans ansikte är öppet och skyddslöst och han ser på Björn som om han ligger på sin dödsbädd och Björn är en förlorad son som kommit för att ta ett sista farväl och nu möts de på riktigt för första gången. Här i dödens väntrum är de avklädda sina roller och Surya ser på honom med en blick som skär igenom det förgängliga och ytliga. Han är ointresserad av Björns ålder, hans yrke, hans utbildning. För honom är det oviktigt om Björn är straight, bög eller transa, om han lever i ett kollektiv, eller som singel, eller i en relation. För honom spelar det ingen roll om han har ett barn, tio barn eller inga barn. Det är inte viktigt vilken musik han gillar eller vilket politiskt parti han sympatiserar med. Nej, ingenting av detta intresserar Surya.

Det som nu uppfyller honom är att han i detta möte är delaktig i något heligt. När han ser in i Björns ögon vet han inte om det är Björns ögon som tittar ut genom hans ögon eller om det är hans ögon som tittar ut genom Björns och Universum fnittrar förtjust och viskar att allt är en lek med speglar och att ingenting är vad det ser ut att vara och i ljuset av det kan han se igenom hela berättelsen om vem Björn tror sig vara. Björn heter inte Björn och är inte trettiofem år gammal. Man kan säga att han är evigheten och att hans namn är Gud men inte heller det är sant för ingen historia kan säga något om honom för hur storslagen den än är så kommer den begränsa honom och han är i sanning obegränsad och tiden har upphört där de står och för en utomstående ser det ut som att mer än tio minuter passerar medan Surya håller Björns hand mellan sina båda händer och hans blick vilar i Björns men sanningen är att deras möte är utan början eller slut.

4 kommentarer:

  1. Har du varit på en Sexsibilitykväll?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Bengt! Nej, jag har aldrig varit på en sådan kväll. Kan tänka mig att det kan vara fint.

      Radera
  2. Vackert, jag visste inte att sådana möten förekom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Stefan! Jo, dom finns och mötet jag skildrar stakade ut en helt ny riktning i mitt liv. Den här texten har kanske en ironisk touch(eller något) men det finns också en djup tacksamhet i mitt inre som jag uttrycker på andra ställen.

      Radera

UA-3343870-1