onsdag, april 06, 2016

Att bli en missförstådd poet

När jag var 25 år drömde jag om att bli en missförstådd poet. Tänk att jag drömde om att bli just missförstådd. Att jag ville bli poet var egentligen beside the point. Grejen var att jag ville bli missförstådd. 
Det var en varm sommarkväll och jag körde nedför Sprängkullsgatan i Göteborg. Bilens sidorutor var nere och dofterna från varm sommarstad strömmade in. Bredvid mig satt min närmsta vän. Han pratade om framtiden. Hur han drömde om att hitta sin plats och skaffa sig inflytande. Han ville påverka. Han ville bli lycklig. Jag sade - min dröm är att bli en missförstådd poet. 
Berodde det på att jag hade låg självkänsla? Eller på att jag rätt och slätt hatade mig själv?
Man skulle kunna tro det. Vem vill bli missförstådd? Strävar vi inte alla efter att bli förstådda? 
Jag var stolt och stark utav bara helvete den kvällen. Och svindlande vacker. Jag älskade mig själv så mycket att att jag var självlysande. 
Jag såg en riktning. Ett jublande raseri steg upp från mitt innersta och fick mig att säga mäktiga ting denna ljuva sommarkväll. Min vän lyssnade uppmärksamt. Inkännande. Han kunde se det romantiska i min dröm. För god för den här världen. För känslig. För djup. Självglorifiering genom isolering. Sorgligt när alienationen får löpa amok. Vem vet vad han tänkte. Min käre vän. 
Min tillit till mig själv var vitglödgad den kvällen. Allting öppnade sig i övertygelsen om att jag inte behövde bli förstådd. Jag var fri. Minnet får mig att rysa av välbehag. 
Tänk att jag var så vacker när jag var 25 år. Vilken kraft 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1