lördag, april 23, 2016

TONen

Det var aldrig självklart så att jag ville höra till, bli upptagen i en grupp, invald, validerad, certifierad och formellt eller informellt inkluderad. Nu pratar jag om skolan. Om låg-, mellan- och högstadiet. Det är lunchrast en vårdag i Lekstorpsskolan i Gråbo. En dag precis som denna, fast året är 1980. Jag är tio år och vi rör sig ut ur klassrummets sociala struktur för att omgruppera oss i nya strukturer och hierarkier.
När man ser en skolgård full av barn är det lätt att tro att alla innerst inne vill vara med någon eller några. Att ingen vill vara själv, sitta själv, gå själv eller stå själv.

Jag tror att vi redan som barn känner ambivalens inför tillhörighetens villkor. Jag tror inte jag var ensam om att nära en stark längtan efter att vara på mina egna villkor,
vara själv,
vara mig själv ...
och SAMTIDIGT längta efter att göra om mig och anpassa mig till gruppen.

Mot bakgrund av min dubbelhet, mitt konfliktfyllda, analyserande och problematiserande tankeliv, inser jag idag att min skoltid var en välsignad tid. Inte bara den där vårdagen 1980 utan hela skoltiden. Jag kände mig omtyckt för den jag var men också för den jag försökte bli och jag inser idag hur stort det var. Vilken nåd det var. Det var Urban, det var Mattias, Patrik, Peter, det var Martin, Henrik, Krister R och Krister T, det var Magnus H och Christian och flera till. De var mina vänner. De drog i mig. Kom Björnis, var med oss. Lek med oss. Sitt med oss. Gå med oss. Stå med oss.
Aldrig tvingades jag gå själv. Eller stå själv. Eller sitta själv. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på mina gamla klasskamrater. Minnet av deras varma, självklara kamratskap gör mitt hjärta mjukt. Ändå var mitt hjärta på den tiden ofta hårt. Ensamt och hårt.

Jag drog mig undan för att vara själv. För att gå själv. Stå själv och sitta själv. Sällan på skolgården men efter skolan. Jag smet iväg. Höll mig undan. Och då, i min ensamhet närde jag förunderliga fantasier om att vara oberoende, att vara överlägsen, att inte höra till.
Jag tror att mina livsteman vara på plats redan då jag var 12 år. Kanske tidigare än så.

Och kanske är temat något i stil med det här: på märkliga vägar har jag hamnat i värld full med galna varelser som visserligen liknar mig själv men som .... känns jävligt främmande helt enkelt. Som ett annat släkte. Idag vet jag att jag inte är ensam om den känslan. Vi är många som känner så. Långt fler än jag anade den där vårdagen på Lekstorpsskolan då jag var 10 år.
Vad sysslar dom med egentligen? Dom andra. Vi är många som undrar det och jag känner idag en djup gemenskap med alla dem som undrar och förundras. Jag förstår reglerna men jag förstår inte vitsen med dom. Känner mig inte motiverad att spela spelet. Glider bara lojt med i livets olika små och större strömvirvlar. Jo, ibland sprattlar jag ordentligt. När jag hamnar i riktigt jobbiga grejer. Men att spela spelet. Nej. Det går bara inte. Varför går det inte? Vad har jag emot spelet? Eller spelen. Det finns ju så många spelplaner. Lekstorpsskolans spelplan var bara en i en oändlig räcka av spelplaner.

Jag har hela mitt liv levt med en ton i mitt inre. En sällsam ton som ofta överröstats av livets brus. Av tankarnas brus. Av det brusande inferno, det rytande dån av tankar och memer och regler som ekat i mitt arma huvud. Vem är över mig och vem är under mig? Vad är rätt och vad är fel? Vad är vackert och vad är fult? Vad är inne och vad är ute. Vilka är inne och vilka är ute. Och så knäckfrågan. Den stora stora knäckfrågan:

Hur skall jag vara för att bli upptagen i himmelriket?

Jag kan tänka mig att någon fnyser lite åt den formuleringen. Fnys på bara säger jag. Det är det här det handlar om. Jag har betraktat det här spelet i fyrtiosex år. Intensivt har jag studerat det och spelat det och analyserat och vänt och vridit och lyft på varenda jävla sten och sett vartenda äckligt kryp som då krälat fram.. Ja, jag vet. Jag är inte ensam om det. Vi är många som gjort så och alla har vi kommit fram till olika svar. Men jag skiter i vad andra kommit fram till. Det är också en grej jag kommit fram till. Att det är dags för mig nu att skita i det. För egentligen handlar det varken om vad jag eller någon annan kommit fram till. Det handlar om tonen. Den sällsamma tonen som hörs i mitt inre. Bakom bruset. Det är den som skänker övertygelse. Jag skall återkomma till den. Men först vill jag prata om frågan. Den stora frågan.

Många förfasar sig över att unga människor är beredda att spränga sig själva och andra i bitar för att få en enkel biljett till himmelriket. Det är dags att sluta förfasa sig över det säger jag. Bättre då att se dessa unga människor som en spegel. Tacka dem för att de förtydligar vad mänskligheten alltid hållit på med. För att de lyfter fram galenskapen i det här spelet. Vi vill gärna tro att våra spel är mindre galna. Eller inte galna alls. Att våra spel är goda. Eller åtminstone hederliga. Acceptabla. Det kan vi glömma vi nu. Men först. Först behöver vi stanna upp och lyssna.
Lyssna till tonen.

Jag har studerat spelet i 46 år. Men lika länge har jag anat den sällsamma tonen bakom bruset. Inte alltid lyssnat till den. Men anat den.
Så vad är det den säger?
Åh, min älskade vän. Min dyrbaraste finaste skatt. Jag vill att du lyssnar nu. Stannar upp och lyssnar. Tonen säger att det är det här - inte det där - utan det här, som är himmelriket.
Bara så.

Och det ändrar allt.
Det ändrar allt genom att inte ändra någonting.
För ingenting behöver ändras.
Det går inte att förstå.
Jag vill att du förstår det. Det är allt du behöver förstå. Ever. Att det inte går att förstå. Det som tonen har att säga. För tonen talar inte med ord. För dina jordiska öron är tonens stämma som den sprödaste viskning, men för ditt hjärtas innersta är dess stämma som ett rytande, jublande dån av klarhet. Som et berg av visshet.
När du öppnar dig för tonen blir din blick klar. Din panna slät. Ditt hjärta mjukt. Din famn vidsträckt som hela världen.

Men när man är tio år och står på skolgården en vårdag och känner sig vilsen dras man med i den energi som anses vara frisk och full av liv. Strävan efter att bli upptagen och godkänd. Och den energin är gränslös och förtrollande och den sträcker sig långt, långt bortom familjen, de närmaste vännerna, gruppen på skolgården, på jobbet, föreningen, partiet, församlingen, laget, nationen, nationernas förbund, solsystemet galaxen och universum.
Kort sagt. Den sträcker sig utåt .
Lyssna min älskade, viskar tonen. Himmelriket är inte där ute. Din strävan när du var tio år. Dina oemotståndligt starka impulser att dra dig undan i ensamhet. De var klara och rena som källvatten.

Jag var något på spåret. Men där fanns ingen som kunde säga det till mig. Mycket beroende på att jag inte pratade med någon om min längtan efter att dra mig undan. Den kändes nämligen skamlig.

För en tid sedan läste jag följande i en artikel i Svd:
"...Evolutionärt handlar skam om att kunna passa in i grupper. Känslan hör därför intimt ihop med vår nyfikenhet på omvärlden och vårt behov av tillhörighet. För att vi snabbt ska bli accepterade har vi en medfödd känslighet för vad som gäller i nya sammanhang.
... Det som aktiveras här är vad Jojo Tuulikki Oinonen kallar sund skam. Den är situationsbunden, varar inte så länge och är till för att hjälpa oss socialt. Genom den sunda skammen sköter vi oss så att vi får vara med andra. Skammen blir en hjälpfunktion till glädjeämnen och intressen i våra liv ..."

Det här förstod jag redan då. Instinktivt. Det var därför jag skämdes över min längtan efter att dra mig undan i ensamhet. Ingen talade om den sällsamma tonen som kallade mig till sig. Tonen som sade - inte därute Björn, utan härinne. Här är jag. Här är himmelriket. Nu.

Det var säkert vist ordnat det hela. Jag har idag en känslighet för vad som gäller i nya sammanhang. Parat med en känsla av att jag lika gärna skulle kunna ge fan i det hela. Faktum är att jag ofta ger fan i det. Jag vet djupast inom mig att jag inte behöver höra till. Att jag inte behöver någon annans godkännande. Att jag inte ens behöver vara människa.
Det är djupa vatten. Och det är i de djupa vattnen jag bäst kan höra tonen. Den sällsamma tonen bakom bruset.

Det sägs att den som lider av skam lever med en känsla av att när som helst kunna bli avslöjad. Att de andra när som helst kan syna bluffen. Det skapar ångest hos den som lider av skam.
Jag säger såhär. Den förtjänade tillhörigheten är en bluff. Den som anar det är något stort på spåren.
Allt är redan givet. Himmelriket är redan här. Vi är redan hemma. Det andra är en spännande lek. Som bäst. Oftast är det bara en ond dröm.Vi kan aldrig sluta tillhöra hur mycket vi än försöker. Vi kan aldrig bli exkluderade. Hur mycket vi än gör bort oss. Men det ser vi inte förrän vi synar bluffen. Så länge vi tror på bluffen lider vi. Det hela är väldigt enkelt. Men också svårt så länge vi tror att vi kan hamna utanför. Så länge vi oroar oss för att vi kan göra fel. Det märkligaste av allt märkligt är att det inte går att göra fel. Det är stört omöjligt att misslyckas.

Det är vad tonen säger.
Och det går inte att förstå.
Jag vill att du förstår det. Det är allt du behöver förstå. Ever. Att det inte går att förstå. Det som tonen har att säga. För tonen talar inte med ord. För dina jordiska öron är tonens stämma som den sprödaste viskning, men för ditt hjärtas innersta är dess stämma som ett rytande, jublande dån av klarhet. Som et berg av visshet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1