måndag, maj 16, 2016

Bättre än dra-åt-helvete-pengar

Det sägs att vi alla, förr eller senare, måste lära sig att böja på nacken. Att det är fint och viktigt för att det gör oss ödmjuka. Det sägs att det ödmjuka är vackert och att högmod är fult.
Jag vet inte. 

Det finns ytterst få saker jag numera är säker på. Men att det är guld värt att kunna stå kvar i känslan av att inte veta, DET är jag säker på för det är enda sättet att hålla sig öppen för verkligheten. Och eftersom verkligheten är levande och i ständig rörelse, så behöver det som var sant igår inte vara sant idag. Det som är sant inom politiken behöver inte vara sant inom andligheten. Inte heller behöver det som är sant i Sverige vara sant i Norge eller Azerbaijan. Världen är i sanning förunderlig och gäckar alla våra försök till fastslående och begripande. Den gör sin grej och tycks fullkomligt oberörd av våra idoga försök att slå fast den och förgripa oss på den 

Med detta sagt vill jag nyfiket undersöka detta med ödmjukhet och böjda nackar. 

Det har funnits flera tillfällen i livet då jag önskat att jag haft det som brukar kallas för dra-åt-helvete-pengar. Jag kan ge ett exempel. För några år sedan lyckades försäljningschefen på min dåvarande apotekskedja, införa en ny rutin. I alla receptkanaler skulle det bullas upp med kampanj-varor, som till exempel handkrämer, där man kunde köpa tre till priset av två. Det hela skyltades upp med priset, passa på, köp tre för priset av två - samt följande text - Om vi glömmer informera dig om detta erbjudande bjuder vi dig på en ansiktscreme från x. Konceptet hade den aningslöse försäljningschefen hämtat från kedjor i andra branscher. Man kan ibland se liknande skyltar på Dressman och McDonalds. Konceptet hade visat sig vara populärt hos en förfärande stor andel av kunderna som, när man tilltalar girigheten i dem på detta simpla vis, ägnar hela mötet åt att ivrigt hoppas att expediten ska glömma att informera om erbjudandet. Och självklart var det också populärt hos många försäljningschefer då det satte fart på personalen och pressade upp försäljningssiffrorna. 

Motståndet hos farmaceuterna blev massivt. Eftersom jag hade en ambulerande tjänst berördes jag inte så mycket. Det var ett fåtal av apoteken som tillämpade konceptet fullt ut. Majoriteten av apotekscheferna gjorde det halvhjärtat och såg genom fingrarna på om farmaceuterna plockade bort skylten. Några chefer ifrågasatte öppet föräljningschefens beslut genom att anföra argument som handlade om trovärdighet och respekt för personalen. En före detta chef som jag känner påpekade att dylika metoder signalerar till kunderna att ledningen brister i respekt för sin personal. När det, som i det här fallet, handlar om farmaceuter, som med sin gedigna utbildning har en rollbeskrivning, utformad av arbetsgivaren, som inte med ett ord nämner uppgiften att öka försäljningen av kampanjvaror, blir respektlösheten uppenbar. Min vän fick sluta som chef liksom alla som ifrågasatte försäljningschefen. Många anställda gick över till andra kedjor. På grund av farmaceutbristen är det inte svårt att hitta nytt jobb. Konceptet togs bort då det började gå upp för ledningen att personalen flydde företaget. De första som lämnade var de med mest kompetens och yrkesstolthet. Det visade sig att det som kortsiktigt ledde till ökad försäljning, på längre sikt ledde till braindrain. 

Jag minns en vecka i adventstid för några år sedan då jag jobbade på ett apotek där man helhjärtat körde en kampanj för saffran med skylten - Om vi glömmer informera dig om vårt erbjudande på Saffran (2 paket för 59 kronor) bjuder vi dig på ett paket. Jag böjde på nacken. Till den gamle mannen med trasig hörapparat skrek jag:

- HAR DU SETT ATT VI HAR ETT FINFINT ERBJUDANDE PÅ SAFFRAN!? 
- VA!? Skrek han tillbaka
- SAFFRAN, du kan få köpa två paket för 59 kronor. (Nu hade jag kopplat på min megafonröst och de övriga kunderna kunde roat följa vårt smått bisarra meningsutbyte)
- Jag bakar inte. Min fru dog i somras och så har jag diabetes, 
- Jag beklagar sorgen, men du har kanske barn eller barnbarn som tycker om att baka?
- Nej, vi fick aldrig några barn. 
- Jag förstår. Men du kanske har någon granne som tycker om att baka?
(Gud ska veta att jag gick in för detta med hull och hår)
- Jag bor i en stuga i skogen och har inga grannar. 

Ja jävlar vad jag böjde på nacken den veckan. Det gjorde faktiskt ont. Inte i nacken men i själen. Både det jag utsatte mig själv för, men också det jag utsatte den gamle mannen för, smärtade. Om han hade behövt saffran hade han väl för helvete ha kunnat fråga om det själv. Men så får man absolut inte tänka. Då tänker man fel. Försäljning handlar nämligen inte om att pracka på. Det är bara okunniga människor som tror att försäljning handlar om att pracka på. Kom ihåg att nästa gång du känner att säljaren försöker pracka på dig sin vara så känner du fel. Då bör du skämmas för då har du missförstått säljaren. Kom ihåg det! Försäljning handlar om omsorg och merförsäljning kallas internt för *omsorgsförsäljning*. Tänk om den gamle mannen glömt att han behövde saffran. Då skulle han ju bli jätteglad om jag påminde honom. Eller hur? I vinstmaximeringens och girighetens upp och nedvända verklighetsbeskrivning hade jag i själva verket ägnat mig åt äldreomsorg. Och det vet ju alla att vi behöver mer och bättre äldreomsorg i Sverige.

Jag tröstade mig med att jag förhoppningsvis aldrig mer skulle behöva sätta min fot på det här apoteket. Jag har valt att ambulera just för att undvika att fastna på sådana här apotek. Här rådde en atmosfär av disciplin och effektivitet som gav mig kalla kårar. I mitt stilla sinne tänkte jag att effektiva organisationer av alla de slag möjliggörs av denna vår förunderliga förmåga att böja på nacken. Hur effektivt skulle Auschwitz, Treblinka och Majdanek ha fungerat om personalen hela tiden hade krånglat och ifrågasatt ledningens beslut? 

Jovisst kan man jämföra försäljningskampanjer med systematisk etnisk utrensning. I det här existerar inga gradskillnader. Jag säger det helt utan ironi. Jämförelsen är inte ett dugg långsökt. Det handlar om vår förmåga att böja på nacken och foga oss i saker vi inte tycker om. Saker som får vår kropp att spjärna emot. Det spelar ingen roll vad det är vi inte tycker om eller vem det är som håller i taktpinnen. Skit samma om det är Hitler, tant Agda i tvättstugan, försäljningschefen, handläggaren på försäkringskassan, läraren i skolan, klassens bråkstake, vårt eget barn, vår partner, en förälder, den dominerande och agendasättande personen i vänkretsen, eller vår högt ärade och repsekterade andliga lärare. 

Varför böjer vi då på nacken trots att det får alla våra varningslampor att blinka? Alla böjer inte på nacken. Vissa går in till chefen och säger stolt:
- Om du verkligen - PÅ RIKTIGT - tycker att det är viktigt att apoteket säljer tretusen påsar med saffran på två veckor får du göra det själv. Jag tänker inte förnedra mig på det här viset. 
- Lugn och fin nu. Jag förstår om det tar emot i början. Men kom ihåg att det inte handlar om att pracka på. Vi visar omsorg om våra kunder genom att påminna dem. Glöm inte att det är kunderna som betalar din lön. Om du inte visar dem omsorg går de till en annan kedja och då får du ingen lön. 
- Vet du hur trött jag är på att alla i det här företaget låter som papegojor! Ni kan dra åt helvete hela bunten och ta med er kartongen med saffranspåsar. Jag säger upp mig!

Alla vill vi säkert uppträda så rakryggat. Men få gör det. Det handlar nämligen inte bara om att vara rak i ryggen. Det handlar också om hur mycket pengar man har och hur mycket försörjningsansvar.

Vi som böjer på nacken gör det ofta för att vi saknar dra-åt-helvete-pengar. Många gör det för att de har familj och barn och lån på villa och bil. Ibland också på båt och sommarstuga och annat som kan sätta guldkant på tillvaron för oss själva och våra nära och kära. 

Visst kan vi säga upp oss och söka jobb i en annan kedja eller i en annan bransch, men förr eller senare hamnar vi i samma situation igen. När man är fast i det mindsetet brukar gräset vara lika brunt på andra sidan. Vi kan också välja att göra som försäljningschefen gjort, och klättra på karriärstegen i hopp om att vi då ska slippa böja på nacken. Den drömmen dör ganska snart när vi en dag sitter där med det tunga ansvaret och pressen från styrelsen på att öka försäljningen. Vi går nu, tillsammans med VDn och den övriga ledningsgruppen, i styrelsens ledband och den sekund vi slutar piska apotekscheferna och deras personal till att sälja mer saffran så hamnar vi i kylan. 

Det tycks som att maktens källa finns hos styrelsen. Närmare bestämt hos styrelsens ordförande. Kanske slipper vi böja på nacken om vi kliver i den rollen? Det är lätt att se att också detta är en illusion. De som har makten över styrelsen är aktieägarna. Inte småspararna utan de med stora finansiella tillgångar. Det är dessa individer som styr spelet och får alla andra att gno på som små flitiga myror i ett desperat försök att pleasa dem som står över dem i näringskedjan. 

Men makten ligger inte heller hos de stora, tunga investerarna. Dessa individer är nämligen Girighetens slavar. De är besatta av sin hunger efter makt och pengar. Främst makt. Och de kan aldrig få nog. För vem har makt över livet och döden? Vem styr tankar och känslor? 

Den frågan blir hängande i luften medan vi försöker överrösta varandra med hurtfriska tillrop om att vi alla kan ta kontrollen över våra liv. Ingen behöver längre må dåligt. Om du trots allt känner dig missnöjd så får du faktiskt skylla dig själv. Då bör du gå i KBT och ändra dina tankemönster. Om det inte hjälper får du fortsätta jobba med dina negativa tankemönster tills du blir glad. Du är vuxen nu. Det är du och ingen annan som har ansvaret för din lycka. You just ran out of excuses! So go out there and make your dreams come true! 
Och för Gud skull. Sluta gnälla! Om du mår dåligt av att tvingas pracka på gamla lomhörda änkemän saffranspåsar så har du två val. Antingen slutar du tänka i termer av pracka-på och börjar tänka i termer av omsorg, eller så omskolar du dig och gör något annat. Valet är ditt... 
... men inte bara valet, också riket är ditt ...
... och makten ... 
... och härligheten ...
... i evighet. Amen. 

Och här går mina tankar osökt till de gamla kyrkofäderna. Dessa gamla stofiler som satt fast i sina patriarkala strukturer. Vad tusan visste de om livet? En hel massa tror jag. Kanske var deras visdom av det mer tidlösa slaget. Kanske handlade deras insikter om människans eviga utmaningar och teman. De visste ingenting om vare sig genusteori eller kvantfysik, men de visste minst lika mycket som vi om hur det är att vara människa en kort stund på jorden. 
Visst har mycket förändrats sedan de vandrade på jorden men det mesta är sig ändå likt. Vi kan fortfarande falla offer för starka känslor och tillstånd som vrede, lust, svartsjuka, avund, girighet, lättja och sist men inte minst - högmod. 

I Dantes "Den gudomliga komedin" skildras Skärseldsberget där de som gjort sig skyldiga till de sju dödssynderna straffas. På bergets första terass möter man följande samling med sorgliga själar:

"Nu ses en skara mot oss vandra som bär på blytunga bördor. Likt slavar vandra de böjda och bär på stenblock som är större än de själva. De lider svårt under sina hemska bördor och går med sina huvuden sänkta mot marken. Bördorna tvingar dem att vandra på detta sätt tills högmodet ger vika för ödmjukheten. Högmod var deras synd på jorden. Låt oss kröka våra ryggar liksom de och se vilka de äro"
Christian Lancai, ur "Den mänskliga tragedin"

Är det verkligen så att vi alla, förr eller senare, måste lära oss böja på nacken? Om inte i detta livet så i nästa?
Ja, vad visste väl Dante Alighieri om livet efter detta där han vandrade omkring i Italien på 1300-talet? Antagligen inte mer än du och jag. Men han hade gjort sig en och annan tanke om vad det här går ut på. Det hade han uppenbarligen gjort. För hemska bördor kan drabba oss alla. Beror det på att vi gjort oss skyldiga till högmod? Det tror jag inte. Jag ser inte att det handlar om skuld. 
Handlar det inte om att vi människor, innan vi prövats av livet, helt naturligt och oskuldsfullt känner oss högmodiga? Höga på livet och modiga, därför att vi ännu inte sett så mycket av livets och dödens skoningslöshet. Livet efter detta kan väl också få symbolisera livet efter att döden gjort sig påmind i våra liv. Livet efter att döden lagt sin kalla hand på vår axel och vi för första gången fått stirra in i de tomma ögonhålorna
Det är lätt att vara hög och modig innan ansvaret börjar hopas på våra axlar. Det kommer en tid för oss alla när vi varken vill eller kan springa vår väg så fort det dyker upp något vi inte har lust med. 

Ibland kan en massa dra-åt-helvete-pengar ge oss en frist och hjälpa oss att slippa böja på nacken. Men det är en tidsfrist som löper ut för oss alla. Oavsett finansiella muskler. 
För en tid sedan delade jag en sak som cirkulerade på fb. Det sades vara Steve Jobs sista ord. Jag delade okritiskt då det var väldigt vackert och handlade om vad som verkligen är viktigt i livet. Då jag blev klar över att det inte alls var hans sista ord tog jag bort citatet från min wall. Det han i verkligheten lär ha sagt på sin dödsbädd strax innan han drog sitt sista andetag var så mycket mäktigare än alla vackra ord i världen, och jag har länge velat skriva ned det för att minnas det och dela med mig till de som inte känner till det. Det får bli nu, som en avrundning på denna text om högmod och ödmjukhet. 

Jag känner inte till speciellt mycket om Steve Jobs mer än det vanliga, samt att han älskade meditation och böcker som Yoganandas "En yogis dagbok". I alla fall lär han, precis innan han dog, ha sett var och en av sina familjemedlemmar i ögonen och sagt - Oh wow, Oh wow, Oh wow. 

Jag anar var de orden kom från. Det handlar om ett brinnande klart och rent ljus som ibland kan bryta igenom de dimmor av tankar och känslor som tycks lägra sig över verkligheten. Plötsligt blir allting så enkelt och uppenbart. Frågor om makt och pengar, högmod och ödmjukhet känns plötsligt irrelevanta. Det förflutna och framtiden förlorar sin trollkraft. Livet är så mycket mer direkt än så.
Ja, DIREKT är ordet. 

Det är DET HÄR! 

Jag vet att Steve Jobs precis som jag var förtjust i Zenbuddhism. Zenmästarna har en grej med det direkta som bryter genom allt det snömos som hela tiden väller upp ur vårt tänkande. 
- Vad är Zen, kan zenmästaren fråga. Sedan lyssnar han på alla de intelligenta och ointelligenta svar som kommer. Bryr sig inte om ett enda svar. Istället slår han sin stav i golvet med stor kraft. 
*Bham!* 
Det här är Zen, säger han sedan. Det här:
*Bham!*

Jag avslutar där. Med att i mitt stilla sinne tänka att det här med dra-åt-helvete-pengar nog är ganska oviktigt. Om man böjer på nacken eller inte är heller inte hela världen. Det finns makter som inga dra-åt-helvete-pengar i världen kan köpa en fri ifrån. Cancer är en sådan makt och den fick Steve Jobs möta. Inför den makten tvingades något i honom böja på nacken. Men hans tidlösa essens förblev opåverkad. Den direkta upplevelsen av DET HÄR. Åsynen av sina nära och kära. Helt fri från sentimentalitet. I det DIREKTA finns allt här och nu. Det förflutna och framtiden som en helhet. Vad kan man då säga mer än "Oh wow" ?

Jag var inte där. Kanske kan någon tycka att det är opassande att använda sig av en annan människas mest intima och högtidliga ögonblick för att gestalta något om livets storhet. Men jag blev så tagen av den bild som kom upp i mitt inre. En döende man som ser på sina anhöriga och säger "Oh wow" tre gånger för att sedan gå över i evigheten. 

Ingen kan veta någonting om vad som rörde sig inom Steve Jobs under de sekunderna. Jag skrev att jag anar vad det handlade om. Det står jag för. Vi kan aldrig veta någonting om vad det här egentligen går ut på. Men vi kan ana. 

söndag, maj 08, 2016

Björnungen

- Du behöver ta hand om ditt inre barn!
- Tror inte det. Däremot behöver du trampa ur ditt hobbypsykologiska träsk, sluta pilla dig själv och andra i naveln och höja blicken. Därute finns en spännande värld som väntar på att upptäckas. Du kommer må så mycket bättre! Ha så mycket roligare och bli så mycket klokare. Läs nationalekonomi. Hur spännande som helst. Eller statskunskap. Eller astronomi. Sätt dig in i hur världen DÄRUTE fungerar och gör en insats.

Sådär kunde det låta. Mest i min inre dialog. Två viktiga röster. Den utåtriktade, nyktra och nyfikna rösten har gagnat mig väl. Men den andra - den lena, lite sliskiga rösten som pratar om mitt inre barn och ser på mig med mild och medlidsam blick - den har jag många gånger hånat. Ibland har den sliskiga rösten materialiserat sig som en person därute. Oftast som en kvinna men inte alltid. Ibland också som en impotent velourman. Jag har sällan varit elak mot dem som uppenbarligen velat mig väl. Men i mitt huvud har jag kunnat läsa lusen av dem. Jag har noterat att de själva brottats med personliga problem. (Varför skulle de inte?) Och så har jag i mitt stilla sinne tänkt
- Du kan ju börja med att ta hand om ditt eget jävla inre barn! Som by the way säker är en mes. En sorglig lipsill. Ta hand om det innan du pratar med mig om mitt inre barn.
Dessutom, har jag tänkt, är jag faktiskt inte så säker på att det inre barnet är något mer än ett koncept. Någonting att dalta med. Var skulle i så fall gränsen gå mellan Björn och Björnungen. Och om det nu finns två av mig. Hur kan jag då veta att jag är den vuxna. Då kanske jag är Björnungen. Och i så fall blir ju hela konceptet meningslöst.

Borrar man ned sig i det här så handlar det såklart om identitet. Om navet kring vilket allt annat kretsar. Eller frånvaron av ett sådant nav. DEEP SHIT. Svettigt. Viktigt. Något man gott kan skjuta upp till en annan dag. Men frågan brann i mig. Från tidig ålder. Vem ÄR jag. EGENTLIGEN????
Jag närmade mig identitetsfrågan som en vanlig fråga. Släppte loss de ivrigt dreglande tankehundarna. Gläfs, gläfs. Vovv, Vovv. Tuggade mig igenom det sedvanliga smörgåsbordet med personlighetstyper, först mumsade jag lite på Hippokrates gamla temperamentstyper, där jag var en flegmatiker (trög och slemmig typ) med inslag av koleriker (eld), sedan astrologi, Lejon, följt av Enneagram, nr. 5 (forskaren), följt av Myers Briggs, INTJ (vetenskapsmannen) följt av diverse andra mer eller mindre skojiga typer och blandtyper, epitet och attribut, roller, perspektiv och en oändlig rad med mer eller mindre bräckliga modeller och koncept.

När tankehundarna tröttnat på den vanliga dieten började det dyka upp nya och spännande smaker. Ena året en buddhistisk godbit som kallas Anatta (icke-jag) Vovv Vovv. Ett annat år en metod från Advaita filosofin - Neti Neti. Gläfs, Gläfs. Jag kan inte vara något av det jag upplever. Jag upplever min kropp, alltså kan jag inte vara den. Jag upplever mina tankar och känslor, alltså kan jag inte vara dem. Gläfs, gläfs. Jag kan inte vara något objekt, hur subtilt den än är. Jag är Subjektet. Självet. Vovv Vovv. Som blir ett objekt så fort jag sätter ord på det. Gläfs, Gläfs. Alltså är jag något ordlöst. Vovv, Vovv. Mysteriet. Stillheten. Vilket också är koncept. Objekt. Gläfs, Gläfs.

Och en dag.
En dag tröttnar man. På riktigt. Orkar inte en tanke till. Då blir det stilla.
Alltså stilla på riktigt. Då lyssnar man på ett sätt som man aldrig tidigare har lyssnat. Och då ...

... då börjar det brännas.

Det finns en vers i Psaltaren 46 som lyder:

" ... Bli stilla och vet att jag är Gud ..."

Det finns många hänvisningar i alla traditioner som pekar på stillheten.

Min erfarenhet är att stillheten kommer som eviga ögonblick utan varken början eller slut. Så när den kommer känns det som att den alltid har varit här.

Men livet tycks inte vara så intresserat av att jag skall sitta där i stillhet och njuta mer än ett evigt ögonblick åt gången. Rätt vad det är brakar livet in och rör om. Får mig att möta andra människor. Rör upp reaktioner i mig. Starka känslor: Överge mig inte! Se mig! Hör på mig! Jag vill ha en sån! JAG VILL HA EN SÅN!! Det skriker i mig. Jag VILL, jag VILL, jag VILL. Men ingen lyssnar. De andra håller bara på med sitt eget. Se mig! Här ÄR jag! Men de tittar på någon annan. Lyssnar på någon annan. Jag är värdelös. Ensam. Övergiven.
Det är vad som händer under ytan. Nere i mörkret. I de stilla oändliga djupen. Men uppe på ytan. Uppe i ljuset är jag medveten om är något helt annat. Något hårt och knutet i bröstet. En kyla. Ett hån. Spända muskler. Ironi. Elaka skratt. Idioter. Folk är idioter. Är det inte uppenbart. Jag är ett UFO. Kommer från en planet där människor kommit mycket längre i sin utveckling. Varför hamnade jag här bland en massa Neandertalare? Snart kommer dom och hämtar mig. De mina. De som förstår mig. Jag är så ensam här....
... och där är cirkeln sluten. Tillbaka ner i djupet. Jag är ensam. Övergiven.

Och här är det igen. Det inre barnet. De vuxna bara pratar om sina konstiga saker. Som egentligen inte intresserar mig. Fattar inte hur någon kan vara intresserad av sånt. Jag vill ju bara få känna mig fantastisk. Sådär som jag kände mig när pappa såg på mig med sina glada bruna ögon och sade att min teckning var jättefin. Att jag målar väldigt fint.

För ett tag sedan lyssnade jag på en intervju med Alexander Bard där han gjorde sig lustig på mänsklighetens bekostnad. Han ansåg att vi behöver växa upp och sluta bete oss som barn. Bard tyckte sig se hur nästan all mänsklig strävan drivs av ett infantilt bekräftelsebehov.
- Titta pappa, titta, titta, (liten pipig och uppjagad stämma) titta vad jag har målat! (pappa, titta då) men pappa tittar inte. Pappa läser tidningen. Pappa tycker att det ser ut som ännu en idiotisk streckgubbe för pappa är trött och orkar inte bry sig just nu.
- Jaja, den var fin. (frånvarande, oengagerad röst)
- Men, men ... ajajaj, det gör så ont i det lilla barnet. Så förbannat jävla ont. Igår såg pappa min teckning. Såg den på riktigt. Såg att jag lagt ner min själ i den. Att den var min. Och han älskade den så som han älskar mig. Pappas ögon lyste igår men idag är dom släckta. Kalla. Döda. Jag känner mig övergiven. Vad gör jag för fel. Jag måste rita en ny teckning. En finare. Kanske ser han den då. Kanske ger han mig kärlek då.

Jag minns att jag skrattade. Rått och länge. Bard lyckades frammana en bild av att vi genom hela livet projicerar vår pappa eller mamma på den ena figuren efter den andra. Det spelar inte så stor roll om det är mamma eller pappa som berömmer våra teckningar. Båda kan ge kärlek. Både kan skapa den där strålande, outsägligt vackert lysande stunden av nåd, då vi får bada i kärlek. Och både mammor och pappor har dåliga dagar då de drar tillbaka sina nådegåvor. Då de upphör att vara generösa och gudalika varelser som skänker kärlek. Grejen är den att minnet av dessa magiska stunder av närvaro och kärlek stannar kvar hela livet. Så när vi blir vuxna försöker vi gång på gång återskapa den stunden. Med våra lärare i skolan, med vår partner, framför allt med vår partner, med våra chefer, med våra terapeuter, med alla. Faktiskt med alla vi möter. Djupt inom oss längtar i efter att den där stunden, då vi badade i strålande kärlek med en annan människa, skall komma tillbaka.
Så vi ritar, teckning efter teckning, som vi visar upp. I alla möjliga och omöjliga situationer.

Kanske ville Bard visa på att vi inte behöver leva med en känsla av brist. Att vi inte behöver kämpa med att suga ut droppar av kärlek ur varenda människa vi möter. Att vi kan vakna upp och inse att kärleken finns inom oss. Det spelar faktiskt ingen roll vad Bard tror eller inte tror. Det spelar ingen roll om han är en uppblåst fjant eller inte. Det spelar ingen roll om jag själv är en uppblåst fjant eller inte. Det som spelar roll är att jag inte längre kan skratta hånfullt åt människans längtan efter kärlek och närvaro i mänskliga möten. För jag känner den i mig själv. Denna avgrundsdjupa längtan. Och jag anar att den kärlek och närvaro jag längtar efter finns här. I mig. När jag stannar upp och blir stilla. När jag sitter på min kudde och mediterar. Då är allt här. ALLT.

Men jag lever också mitt liv i relationer, och där sätts jag på prov. Där jag får jag möjlighet att manifestera det jag vet då jag sitter i meditation. Det är inget enkelt prov. Det är ett vidunderligt äventyr. En hisnande resa. Och det finns fina råd man kan ha med sig som hjälp på vägen. För ett tag sedan lyssnade jag på en vän, en vis man, som sade att det i varje möte med en annan människa handlar om att ta hand om de reaktioner som mötet väcker i mig. Speciellt de obehagliga reaktionerna. För jag kan ta hand om dem. Idag kan jag det. Det kunde jag inte när jag var fem år. Tio år. Femton år. Faktum är att jag fortfarande har mycket lära på den punkten.
Men som barn kan man verkligen inte ta hand om sina reaktioner. Då är man på riktigt utlämnad åt andra människor. Det enda man kan göra då när det gör ont är att skrika och gråta. Och det är vad vi vuxna också ägnar oss åt nästan hela tiden. Vi skriker och gråter med vuxen, kontrollerad röst och vuxna svåra ord. Vi manipulerar och intrigerar. Saboterar och attackerar. Vi skvallrar och hugger varandra i ryggen. Allt i ett försök att manipulera vår omgivning så att vi skall slippa känna de obehagliga känslorna. Eller så missbrukar vi. Eller så flyr vi på alla möjliga och omöjliga sätt.
Allt medan den där obehagliga känslan står och väntar. Otåligt.
- Se mig, säger den med ivrig och pipig röst. "Håna mig inte. Det är bara rädda människor som hånar och du behöver inte vara rädd. Då behöver inte säga men Gud så gulligt. Halledudane då. Snyft Snyft. Du behöver inte avfärda mig för jag är Björnungen. Vill du ge mig en riktig kram? Du behöver inte vara rädd för jag är du. Vi är en och samma. En-samma tillsammans. Glöm aldrig det.

Så visst, det stämmer. Det finns inte två av oss. En vuxen och ett inre barn. Men så länge vi hånar och avfärdar våra jobbiga och starka känslor skapar vi illusionen av att det finns två av oss. Så vi får börja där. I splittringen som vi själva skapat i våra huvud. Och då kan ordet inre barn vara hjälpsamt. Tills det inte längre är det. För djupt inom oss vet vi att vi är hela. Att vi är en.

måndag, maj 02, 2016

Under fluffet viskar verkligheten

Kvällspromenad. En ljum vårvind smeker mitt ansikte. I mina ögon blandas mjukt mörker med varmt gult ljus från höghusens många fönster. De nybyggda höghusen vid Valsta Torg. Förort. Utanförskap. Fattigdom. Hur skall det gå med integrationen av alla dessa människor? Några timmar tidigare läste jag en orolig artikel på det temat. En av många. Nu gäller det att våra makthavare tar sitt ansvar. Det krävs många och tuffa åtgärder. Snarast. Annars ...
... annars blir det inte bra ... annars blir det dålig ... oroligt ... grogrund för extremism ... svårt att säga hur eller när det kommer sluta ...

"This is the way the World ends
This is the way the World ends
This is the way the World ends
Not with a bang but a whimper."

Slutstrofen ur T.S. Elliots dikt Hollow Men kommer till mig. Mjukt och viskande. Något öppnar sig sakta inom mig. Jag svänger av mot Valsta Torg och närmar mig det ena höghuset. Det lyser i en av lägenheterna på andra våningen. De har inte hunnit få upp gardinerna ännu. Där inne går någon omkring och pysslar. Antagligen någon som måste lära sig svenska, lära sig vår kultur, lära sig hitta ett arbete och lära sig bli något. För man måste bli något. Något mer än en belastning för sammhället. Det är viktigt. Där inne går alltså en belastning för samhället och pysslar.
För några timmar sedan undrade jag med artikelförfattaren varför våra högsta beslutsfattare smiter undan sitt ansvar för dessa belastningar som belastar oss skattebetalare genom att lyfta bidrag för att gå omkring och pyssla i nybyggda statligt subventionerade hyresrätter på Valsta Torg. Inte konstigt att välbärgade Sigtuna stad vill kapa alla band till fula kusin Märsta och hennes missbildade barn Valsta. Låt fula kusin Märsta bli en egen kommun säger vältränade och solbrända Sigtuna.

Men när jag går där på Valsta Torg händer något. Inte bara i mig utan i hela Valsta. I hela Sigtuna kommun. I hela Stockholms län. I hela världen. Det händer inte plötsligt. Not with a bang ... inte heller med en snyftning. Det händer som en mjuk viskning. Ett klart lugnt sprider sig. Det blir väldigt stilla. Någon ropar till och en bil rivstartar på parkeringen men det blir bara till en våg i stillheten. Ingenting kan störa detta klara lugn.
- Ja, just det, hör jag mig själv tänka. Hur kunde jag glömma? Allt är redan omhändertaget.

Allt är redan omhändertaget.

Det är inte en insikt som skakar om. Det är hågkomst som enkel och självklar sprider sig genom kroppen. Börjar i magen och går vidare upp mot hjärtat. Tankarna lägger sig till ro och njuter. Jakten på de ansvariga upphör. All oro upphör. Människan som går där inne i lägenheten på andra våningen behöver inte bli något. Hon lever inte i något utanförskap. Hon lever i mig. I min verklighet. I min värld.
- Min värld. Det finns bara en värld viskar verkligheten till mig. En värld och en verkligheten där mörkret nu är mjukt och vårluften ljummen. Och den världen finns hitom alla mina idéer om utanförskap och integration och samhällsansvar och individuellt ansvar och kulturer och memer och integrationspolitiska utmaningar och kommunala utvecklingsplaner och budgetångest på individ, kommunal, landstings, stats, EU och Tellusnivå.

Har du fluffat färdigt nu Björn, hörs en tanke. Ska vi prata realpolitik nu? Nej, vi ska prata om verkligheten. Det är den så kallade realpolitiken som är fluffet. Det är budgetångesten och de integrationspolitiska utmaningarna som är fluffet. Allt som är drivet av oro är fluff.

Djupt inom oss finns en annan drivkraft. Längtan efter att minnas. Och denna längtan yttrar sig ofta som en önskan om att få rota oss i världen. Förbinda oss med moder jord. Med stjärnorna. Med vinden och gräset och havet och djuren på marken och fåglarna och våra bröder och systrar. Och för att möjliggöra det viskar verkligheten till oss med jämna mellanrum. Den vill få oss att stanna upp och känna suget. För där finns något i mörkret som suger ner oss i djupet. Ner i mörkret. Ner i jorden där rötterna skall bildas. Så att vi som människor kan suga upp näring och växa oss starka. Så att vi kan få sträcka oss upp mot himlen. Växa och få gröna blad. Och blommor. Och bära frukt.

Att rota sig betyder att minnas att vi redan är rotade. Att bära frukt är att minnas att vi redan bär frukt. Människan som går där inne i lägenheten på andra våningen är redan hel. Hon blommar redan. Bär redan frukt. Har redan djupa rötter ned i myllan. Hon har inte tappat kontakten med alltet och stjärnorna. Hon strålar klarare och starkare än alla stjärnor på himlavalvet där hon går och pysslar i sin nya hyreslägenhet på Valsta torg. Kanske har hon bara som jag tillfälligt glömt bort det. Kanske undrar hon också hur hon skall kunna bli en del av det här. Bli något i världen. Något annat än en belastning. Kanske har hon också tillfälligt glömt bort att hon redan är allt. Att hon aldrig kan bli något i den här världen då hon redan är världen.

Jag skiter högaktningsfullt i de integrationspolitiska utmaningarna och Sigtuna kommuns budget. Allt är redan integrerat. Det har aldrig varit desintegrerat. Den enda utmaningen vi står inför är att minnas det. Att minnas att budgeten är ett enda stort plus. Ett oändligt överflöd. Det är realpolitik för mig. Allt annat är fluff.

Om du som jag kan få sådana här glimtar av världens ofattbara skönhet så vet du hur du skall lyssna till det jag just skrivit. Då hör du att jag också högaktar de människor som sitter inne på Sigtuna kommun och biter på naglarna då de ser de stigande underskotten i budgeten. Hur de svettas då de får in rapport på rapport om sjunkande resultat i skolorna. Och så vidare. Och så vidare. Deras arbete är inte förgäves. Ingenting är förgäves. Jag känner med dom. Det är faktiskt därför jag skriver som jag gör. För att bekymmersrynkorna ändå kommer slätas ut en vacker dag. Varför inte minnas redan nu. Jag menar inte att håna de som bekymrar sig. Jag hoppas innerligt att du hör det. Jag vill bara sätta ord på den förvåning jag själv känner då jag minns.

Oj, jag behöver inte bära livet på mina axlar. Jag ÄR livet. Jag får sätta ned min börda och dansa en stund. Och förföras av skönheten. Den förvånande och förbluffande skönhet som finns där mitt framför ögonen på oss var vi än befinner oss. Jag vet att realpolitiken också är förförande på ett förfärande sätt. Realpolitiken får oss att känna oss förfärligt vuxna och viktiga. Tänk att det är vi som bär ansvaret för våra barns framtid på våra axlar. Dessa känslor är också förförande. Men de är inte de enda. Och att kalla allt som inte är realpolitik för fluff är att blunda för verkligheten. Därför vill jag ibland vända på steken. Men jag gör antagligen bara det jag är ämnad att göra. Uppenbarligen är jag inte ämnad att sitta på ett kontor inne på Sigtuna kommun och svettas över siffror. Hade jag varit ämnad till det så hade jag gjort det. Just nu är jag ämnad att skriva om hågkomsten. Att allt redan är helt. Att allt redan är omhändertaget.
UA-3343870-1