måndag, maj 16, 2016

Bättre än dra-åt-helvete-pengar

Det sägs att vi alla, förr eller senare, måste lära sig att böja på nacken. Att det är fint och viktigt för att det gör oss ödmjuka. Det sägs att det ödmjuka är vackert och att högmod är fult.
Jag vet inte. 

Det finns ytterst få saker jag numera är säker på. Men att det är guld värt att kunna stå kvar i känslan av att inte veta, DET är jag säker på för det är enda sättet att hålla sig öppen för verkligheten. Och eftersom verkligheten är levande och i ständig rörelse, så behöver det som var sant igår inte vara sant idag. Det som är sant inom politiken behöver inte vara sant inom andligheten. Inte heller behöver det som är sant i Sverige vara sant i Norge eller Azerbaijan. Världen är i sanning förunderlig och gäckar alla våra försök till fastslående och begripande. Den gör sin grej och tycks fullkomligt oberörd av våra idoga försök att slå fast den och förgripa oss på den 

Med detta sagt vill jag nyfiket undersöka detta med ödmjukhet och böjda nackar. 

Det har funnits flera tillfällen i livet då jag önskat att jag haft det som brukar kallas för dra-åt-helvete-pengar. Jag kan ge ett exempel. För några år sedan lyckades försäljningschefen på min dåvarande apotekskedja, införa en ny rutin. I alla receptkanaler skulle det bullas upp med kampanj-varor, som till exempel handkrämer, där man kunde köpa tre till priset av två. Det hela skyltades upp med priset, passa på, köp tre för priset av två - samt följande text - Om vi glömmer informera dig om detta erbjudande bjuder vi dig på en ansiktscreme från x. Konceptet hade den aningslöse försäljningschefen hämtat från kedjor i andra branscher. Man kan ibland se liknande skyltar på Dressman och McDonalds. Konceptet hade visat sig vara populärt hos en förfärande stor andel av kunderna som, när man tilltalar girigheten i dem på detta simpla vis, ägnar hela mötet åt att ivrigt hoppas att expediten ska glömma att informera om erbjudandet. Och självklart var det också populärt hos många försäljningschefer då det satte fart på personalen och pressade upp försäljningssiffrorna. 

Motståndet hos farmaceuterna blev massivt. Eftersom jag hade en ambulerande tjänst berördes jag inte så mycket. Det var ett fåtal av apoteken som tillämpade konceptet fullt ut. Majoriteten av apotekscheferna gjorde det halvhjärtat och såg genom fingrarna på om farmaceuterna plockade bort skylten. Några chefer ifrågasatte öppet föräljningschefens beslut genom att anföra argument som handlade om trovärdighet och respekt för personalen. En före detta chef som jag känner påpekade att dylika metoder signalerar till kunderna att ledningen brister i respekt för sin personal. När det, som i det här fallet, handlar om farmaceuter, som med sin gedigna utbildning har en rollbeskrivning, utformad av arbetsgivaren, som inte med ett ord nämner uppgiften att öka försäljningen av kampanjvaror, blir respektlösheten uppenbar. Min vän fick sluta som chef liksom alla som ifrågasatte försäljningschefen. Många anställda gick över till andra kedjor. På grund av farmaceutbristen är det inte svårt att hitta nytt jobb. Konceptet togs bort då det började gå upp för ledningen att personalen flydde företaget. De första som lämnade var de med mest kompetens och yrkesstolthet. Det visade sig att det som kortsiktigt ledde till ökad försäljning, på längre sikt ledde till braindrain. 

Jag minns en vecka i adventstid för några år sedan då jag jobbade på ett apotek där man helhjärtat körde en kampanj för saffran med skylten - Om vi glömmer informera dig om vårt erbjudande på Saffran (2 paket för 59 kronor) bjuder vi dig på ett paket. Jag böjde på nacken. Till den gamle mannen med trasig hörapparat skrek jag:

- HAR DU SETT ATT VI HAR ETT FINFINT ERBJUDANDE PÅ SAFFRAN!? 
- VA!? Skrek han tillbaka
- SAFFRAN, du kan få köpa två paket för 59 kronor. (Nu hade jag kopplat på min megafonröst och de övriga kunderna kunde roat följa vårt smått bisarra meningsutbyte)
- Jag bakar inte. Min fru dog i somras och så har jag diabetes, 
- Jag beklagar sorgen, men du har kanske barn eller barnbarn som tycker om att baka?
- Nej, vi fick aldrig några barn. 
- Jag förstår. Men du kanske har någon granne som tycker om att baka?
(Gud ska veta att jag gick in för detta med hull och hår)
- Jag bor i en stuga i skogen och har inga grannar. 

Ja jävlar vad jag böjde på nacken den veckan. Det gjorde faktiskt ont. Inte i nacken men i själen. Både det jag utsatte mig själv för, men också det jag utsatte den gamle mannen för, smärtade. Om han hade behövt saffran hade han väl för helvete ha kunnat fråga om det själv. Men så får man absolut inte tänka. Då tänker man fel. Försäljning handlar nämligen inte om att pracka på. Det är bara okunniga människor som tror att försäljning handlar om att pracka på. Kom ihåg att nästa gång du känner att säljaren försöker pracka på dig sin vara så känner du fel. Då bör du skämmas för då har du missförstått säljaren. Kom ihåg det! Försäljning handlar om omsorg och merförsäljning kallas internt för *omsorgsförsäljning*. Tänk om den gamle mannen glömt att han behövde saffran. Då skulle han ju bli jätteglad om jag påminde honom. Eller hur? I vinstmaximeringens och girighetens upp och nedvända verklighetsbeskrivning hade jag i själva verket ägnat mig åt äldreomsorg. Och det vet ju alla att vi behöver mer och bättre äldreomsorg i Sverige.

Jag tröstade mig med att jag förhoppningsvis aldrig mer skulle behöva sätta min fot på det här apoteket. Jag har valt att ambulera just för att undvika att fastna på sådana här apotek. Här rådde en atmosfär av disciplin och effektivitet som gav mig kalla kårar. I mitt stilla sinne tänkte jag att effektiva organisationer av alla de slag möjliggörs av denna vår förunderliga förmåga att böja på nacken. Hur effektivt skulle Auschwitz, Treblinka och Majdanek ha fungerat om personalen hela tiden hade krånglat och ifrågasatt ledningens beslut? 

Jovisst kan man jämföra försäljningskampanjer med systematisk etnisk utrensning. I det här existerar inga gradskillnader. Jag säger det helt utan ironi. Jämförelsen är inte ett dugg långsökt. Det handlar om vår förmåga att böja på nacken och foga oss i saker vi inte tycker om. Saker som får vår kropp att spjärna emot. Det spelar ingen roll vad det är vi inte tycker om eller vem det är som håller i taktpinnen. Skit samma om det är Hitler, tant Agda i tvättstugan, försäljningschefen, handläggaren på försäkringskassan, läraren i skolan, klassens bråkstake, vårt eget barn, vår partner, en förälder, den dominerande och agendasättande personen i vänkretsen, eller vår högt ärade och repsekterade andliga lärare. 

Varför böjer vi då på nacken trots att det får alla våra varningslampor att blinka? Alla böjer inte på nacken. Vissa går in till chefen och säger stolt:
- Om du verkligen - PÅ RIKTIGT - tycker att det är viktigt att apoteket säljer tretusen påsar med saffran på två veckor får du göra det själv. Jag tänker inte förnedra mig på det här viset. 
- Lugn och fin nu. Jag förstår om det tar emot i början. Men kom ihåg att det inte handlar om att pracka på. Vi visar omsorg om våra kunder genom att påminna dem. Glöm inte att det är kunderna som betalar din lön. Om du inte visar dem omsorg går de till en annan kedja och då får du ingen lön. 
- Vet du hur trött jag är på att alla i det här företaget låter som papegojor! Ni kan dra åt helvete hela bunten och ta med er kartongen med saffranspåsar. Jag säger upp mig!

Alla vill vi säkert uppträda så rakryggat. Men få gör det. Det handlar nämligen inte bara om att vara rak i ryggen. Det handlar också om hur mycket pengar man har och hur mycket försörjningsansvar.

Vi som böjer på nacken gör det ofta för att vi saknar dra-åt-helvete-pengar. Många gör det för att de har familj och barn och lån på villa och bil. Ibland också på båt och sommarstuga och annat som kan sätta guldkant på tillvaron för oss själva och våra nära och kära. 

Visst kan vi säga upp oss och söka jobb i en annan kedja eller i en annan bransch, men förr eller senare hamnar vi i samma situation igen. När man är fast i det mindsetet brukar gräset vara lika brunt på andra sidan. Vi kan också välja att göra som försäljningschefen gjort, och klättra på karriärstegen i hopp om att vi då ska slippa böja på nacken. Den drömmen dör ganska snart när vi en dag sitter där med det tunga ansvaret och pressen från styrelsen på att öka försäljningen. Vi går nu, tillsammans med VDn och den övriga ledningsgruppen, i styrelsens ledband och den sekund vi slutar piska apotekscheferna och deras personal till att sälja mer saffran så hamnar vi i kylan. 

Det tycks som att maktens källa finns hos styrelsen. Närmare bestämt hos styrelsens ordförande. Kanske slipper vi böja på nacken om vi kliver i den rollen? Det är lätt att se att också detta är en illusion. De som har makten över styrelsen är aktieägarna. Inte småspararna utan de med stora finansiella tillgångar. Det är dessa individer som styr spelet och får alla andra att gno på som små flitiga myror i ett desperat försök att pleasa dem som står över dem i näringskedjan. 

Men makten ligger inte heller hos de stora, tunga investerarna. Dessa individer är nämligen Girighetens slavar. De är besatta av sin hunger efter makt och pengar. Främst makt. Och de kan aldrig få nog. För vem har makt över livet och döden? Vem styr tankar och känslor? 

Den frågan blir hängande i luften medan vi försöker överrösta varandra med hurtfriska tillrop om att vi alla kan ta kontrollen över våra liv. Ingen behöver längre må dåligt. Om du trots allt känner dig missnöjd så får du faktiskt skylla dig själv. Då bör du gå i KBT och ändra dina tankemönster. Om det inte hjälper får du fortsätta jobba med dina negativa tankemönster tills du blir glad. Du är vuxen nu. Det är du och ingen annan som har ansvaret för din lycka. You just ran out of excuses! So go out there and make your dreams come true! 
Och för Gud skull. Sluta gnälla! Om du mår dåligt av att tvingas pracka på gamla lomhörda änkemän saffranspåsar så har du två val. Antingen slutar du tänka i termer av pracka-på och börjar tänka i termer av omsorg, eller så omskolar du dig och gör något annat. Valet är ditt... 
... men inte bara valet, också riket är ditt ...
... och makten ... 
... och härligheten ...
... i evighet. Amen. 

Och här går mina tankar osökt till de gamla kyrkofäderna. Dessa gamla stofiler som satt fast i sina patriarkala strukturer. Vad tusan visste de om livet? En hel massa tror jag. Kanske var deras visdom av det mer tidlösa slaget. Kanske handlade deras insikter om människans eviga utmaningar och teman. De visste ingenting om vare sig genusteori eller kvantfysik, men de visste minst lika mycket som vi om hur det är att vara människa en kort stund på jorden. 
Visst har mycket förändrats sedan de vandrade på jorden men det mesta är sig ändå likt. Vi kan fortfarande falla offer för starka känslor och tillstånd som vrede, lust, svartsjuka, avund, girighet, lättja och sist men inte minst - högmod. 

I Dantes "Den gudomliga komedin" skildras Skärseldsberget där de som gjort sig skyldiga till de sju dödssynderna straffas. På bergets första terass möter man följande samling med sorgliga själar:

"Nu ses en skara mot oss vandra som bär på blytunga bördor. Likt slavar vandra de böjda och bär på stenblock som är större än de själva. De lider svårt under sina hemska bördor och går med sina huvuden sänkta mot marken. Bördorna tvingar dem att vandra på detta sätt tills högmodet ger vika för ödmjukheten. Högmod var deras synd på jorden. Låt oss kröka våra ryggar liksom de och se vilka de äro"
Christian Lancai, ur "Den mänskliga tragedin"

Är det verkligen så att vi alla, förr eller senare, måste lära oss böja på nacken? Om inte i detta livet så i nästa?
Ja, vad visste väl Dante Alighieri om livet efter detta där han vandrade omkring i Italien på 1300-talet? Antagligen inte mer än du och jag. Men han hade gjort sig en och annan tanke om vad det här går ut på. Det hade han uppenbarligen gjort. För hemska bördor kan drabba oss alla. Beror det på att vi gjort oss skyldiga till högmod? Det tror jag inte. Jag ser inte att det handlar om skuld. 
Handlar det inte om att vi människor, innan vi prövats av livet, helt naturligt och oskuldsfullt känner oss högmodiga? Höga på livet och modiga, därför att vi ännu inte sett så mycket av livets och dödens skoningslöshet. Livet efter detta kan väl också få symbolisera livet efter att döden gjort sig påmind i våra liv. Livet efter att döden lagt sin kalla hand på vår axel och vi för första gången fått stirra in i de tomma ögonhålorna
Det är lätt att vara hög och modig innan ansvaret börjar hopas på våra axlar. Det kommer en tid för oss alla när vi varken vill eller kan springa vår väg så fort det dyker upp något vi inte har lust med. 

Ibland kan en massa dra-åt-helvete-pengar ge oss en frist och hjälpa oss att slippa böja på nacken. Men det är en tidsfrist som löper ut för oss alla. Oavsett finansiella muskler. 
För en tid sedan delade jag en sak som cirkulerade på fb. Det sades vara Steve Jobs sista ord. Jag delade okritiskt då det var väldigt vackert och handlade om vad som verkligen är viktigt i livet. Då jag blev klar över att det inte alls var hans sista ord tog jag bort citatet från min wall. Det han i verkligheten lär ha sagt på sin dödsbädd strax innan han drog sitt sista andetag var så mycket mäktigare än alla vackra ord i världen, och jag har länge velat skriva ned det för att minnas det och dela med mig till de som inte känner till det. Det får bli nu, som en avrundning på denna text om högmod och ödmjukhet. 

Jag känner inte till speciellt mycket om Steve Jobs mer än det vanliga, samt att han älskade meditation och böcker som Yoganandas "En yogis dagbok". I alla fall lär han, precis innan han dog, ha sett var och en av sina familjemedlemmar i ögonen och sagt - Oh wow, Oh wow, Oh wow. 

Jag anar var de orden kom från. Det handlar om ett brinnande klart och rent ljus som ibland kan bryta igenom de dimmor av tankar och känslor som tycks lägra sig över verkligheten. Plötsligt blir allting så enkelt och uppenbart. Frågor om makt och pengar, högmod och ödmjukhet känns plötsligt irrelevanta. Det förflutna och framtiden förlorar sin trollkraft. Livet är så mycket mer direkt än så.
Ja, DIREKT är ordet. 

Det är DET HÄR! 

Jag vet att Steve Jobs precis som jag var förtjust i Zenbuddhism. Zenmästarna har en grej med det direkta som bryter genom allt det snömos som hela tiden väller upp ur vårt tänkande. 
- Vad är Zen, kan zenmästaren fråga. Sedan lyssnar han på alla de intelligenta och ointelligenta svar som kommer. Bryr sig inte om ett enda svar. Istället slår han sin stav i golvet med stor kraft. 
*Bham!* 
Det här är Zen, säger han sedan. Det här:
*Bham!*

Jag avslutar där. Med att i mitt stilla sinne tänka att det här med dra-åt-helvete-pengar nog är ganska oviktigt. Om man böjer på nacken eller inte är heller inte hela världen. Det finns makter som inga dra-åt-helvete-pengar i världen kan köpa en fri ifrån. Cancer är en sådan makt och den fick Steve Jobs möta. Inför den makten tvingades något i honom böja på nacken. Men hans tidlösa essens förblev opåverkad. Den direkta upplevelsen av DET HÄR. Åsynen av sina nära och kära. Helt fri från sentimentalitet. I det DIREKTA finns allt här och nu. Det förflutna och framtiden som en helhet. Vad kan man då säga mer än "Oh wow" ?

Jag var inte där. Kanske kan någon tycka att det är opassande att använda sig av en annan människas mest intima och högtidliga ögonblick för att gestalta något om livets storhet. Men jag blev så tagen av den bild som kom upp i mitt inre. En döende man som ser på sina anhöriga och säger "Oh wow" tre gånger för att sedan gå över i evigheten. 

Ingen kan veta någonting om vad som rörde sig inom Steve Jobs under de sekunderna. Jag skrev att jag anar vad det handlade om. Det står jag för. Vi kan aldrig veta någonting om vad det här egentligen går ut på. Men vi kan ana. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1